Biskop William Kenney höll följande predikan vid reformationens högtidlighållande i Coventry Cathedral 29 oktober 2017.

Sermon Coventry Cathedral 29th October 2017

Sometimes theology undergraduates are asked the question whether Martin Luther would have been excommunicated if he had lived today.  The expected answer is of course ‘no’.  That is partly because the Catholic Church rarely uses excommunication as a tool of discipline today, but also because there is a greater understanding of what Luther was trying to do.

He wanted to reform certain aspect s of the Church.  As we are all aware the Church is always in need of reform, and it was to this which Luther in 1517 and before, was trying to contribute.  He is known to protest – rightly – at the sale of indulgences.  Please note that he was not, as certain Protestant Divines have tried to maintain, against indulgences, but he objected to the sale of spiritual things.  There were also other things to which he objected such as the life-styles of certain clerics, the lack of proper training for some priests, the lack of discipline in the Church, all matters with others, which were to be taken up, not least because of Luther’s protest, at the Council of Trent later in the century.

In other words he was trying to start or contribute to a debate.  I am afraid that dramatic as the story is he did not nail the theses to the door of the Church or the castle in Württemberg, but he did send them to his Bishop.  In other words he did what many academics would do today trying to organise a seminar or series of seminars on issues which he believed to be relevant.

The first lesson therefore that Luther teaches us is that the Church is always in need of reform.  Also that we need to listen to one another and not believe that I have all truth and that I just need to keep on repeating it.  As baptised Christians we are all “priests, prophets and kings.  Together with the other members of the Church we have the right and indeed the duty to interpret the faith in our times.

This year of remembrance for the Reformation was launched in Lund in Sweden by the Lutheran World Federation together with Pope Francis.  At that ground-breaking moment of prayer, Pope Francis prayed a prayer of thanks for the graces of the Reformation.  Coming from the head of the Catholic Church, that took some people by surprise.  There are, however, real lessons for the Catholic Church and for all Christians from the reformation movement, and not just the need for reform.

One of these is the rediscovery of the role of the Bible in Christian life.  I will return in a moment to the question of language.  It was true that Catholics probably did have less contact with the Sacred Scriptures than other Christians.  The reforms of the twentieth century have changed most of that.  Today it is reckoned that Catholics have even more contact with the Scriptures than most Protestants.  Few sit at home, however, and read the Bible.  But within the liturgy there is now a rich offering of texts from the Bible.  A catholic who attends daily or almost daily mass and prays the Liturgy of the Hours will within a two or three year period have heard read or themselves have read nearly the whole of the Bible.  A Catholic who only attends Sunday Mass will also over a three year period have heard most of the New Testament and also key texts from the Hebrew Bible.  That is a richness that we have rediscovered with the help of our Protestant sisters and brothers.  Thank you.

This is of course not an acceptance that each believer can interpret the Bible as he or she sees fit.  It is the right to have an opinion but that opinion must be then tested against the understanding of the whole of the believing community.  It cannot be denied that this leads at times to conflict, but it does mean an enormous enrichment of the spiritual lives of those believers.  All such interpretation must be respectful of the Jewish tradition and that of other religions.  Saint John Paul II said that the founders of all of the world’s great religions were inspired by the Holy Spirit.

Luther also made clear that people should understand the Gospel in their own language.  It has taken the Catholic church four hundred years to accept this, but we now have nearly all Liturgy and prayer in the local vernacular language. The Church is at times quite slow at reform.

Luther never intended at the beginning to leave the Catholic Church.  He therefore was in favour of the sacramental life of the Church.  It was the fact that he moved from this position in later writings that meant that the Catholic Church was forced to examine its own view of the Sacraments, and so enrich the sacramental life of the Church.  An important and large international seminar was held in Rome earlier this year on the subject of Luther and the Sacraments, which again shows the thankfulness of the Catholic Church for the contribution of Luther to this debate.

A further grace and insight from the Reformation time which we are still experiencing today is the relationship of faith and politics.  Luther was if I may say so “taken over” by the political authorities of the time, and used for their purposes.  Not least this was to free themselves from the rule of the Pope in various ways.  Probably the Pope was as much to blame as the secular national leaders.  It is the reflection on this situation which has enabled the Church to go through the very painful process of realising that it should not have direct political power, but at the same must always engage with those who have this power to call them to an ethical and moral behaviour.  The Church must speak truth to power.  Christians in their daily lives must be part of the secular sphere, but at the same time the Church authorities should not be directly politically engaged.

I have already said that Luther objected to the sale of ‘holy things’ technically known as simony.  There is a balancing act to be performed here.  The church needs resources in order to preach the Gospel.  These cannot be directly attached to that preaching of the gospel.  This is said clearly in the New Testament.  At the same time there is an acceptance of gifts as alms.  The temptation is always to make a direct connection between the preaching of the Word and the necessary support of the preacher.  The reformation reminded us of what happens when that balance is lost.  It leads inevitably to a loss of faith.

Luther was of course haunted by his own demons.  He needed constant reassurance that he was ‘saved’.  The anguish of this was real as his life shows.  It might even be possible to prove that this was the real driving force behind his movement.  I am not a psychologist and trying to ‘psychoanalyse’ someone after nearly five hundred years is an impossible task.  What we do learn, however, is that we should never raise our own personal problems and doubts to the level where we make them community problems.  The community may be able to provide me with someone who can help me in my anguish, but I cannot expect the community to change just because of my own questions and problems.  Luther was probably unconscious of doing this, but to some extent that is what happens.

The International Dialogue group between the Lutherans and Roman Catholics produced for this year a small easily understood book entitled “From Conflict to Communion”.  This has been widely quoted and used, even in this country where there are not so many Lutherans.  If there is one theme in this work it is that we should be doing things together.  In 1999 what was considered the largest obstacle to unity between Lutherans and Catholics was removed with the signing of the Joint Declaration on Justification.  This means that the elephant has been removed from the room, even if there are still some unresolved issues.  That has left many of us uneasy for as long as the elephant was there we did not need to take seriously the movement for unity.  It was in some ways comforting.  The elephant has gone but we are still sitting there in the room.  We are no longer quite sure of our roles.  What we need and not just Catholics and Lutherans but all Christians is to know one another better.  We need to get together.  That is everything from cups of coffee or tea to social work to bible study, to evangelisation, to quite simply being human beings together.  As I have said Luther had some problems of being a human being because of his inner anguish, but if we want to be true to his legacy true to the graces of the reformation then I think that we do need to quite simply recognise that the woman or man beside me is made in the image and likeness of Almighty God, and that is indeed a very good basis, for love, friendship and support.

(Rt. Rev.) William Kenney CP
Auxiliary Bishop of Birmingham
Co-chair of the International Lutheran-Roman Catholic Dialogue

Predikan i ekumenisk vesper i Marie Bebådelse kyrka

17 oktober 2017

Text Joh 3:1-12

Är vi födda på nytt? Vi som säger oss tro på Jesus Kristus, som säger oss vara kristna? Är du född på nytt? Är jag född på nytt? Det är en obehagligt utmanande fråga, egentligen.

Nikodemus och Jesus talar om vad det är att tro. När evangelisten Johannes talar om tro så handlar det om ett sätt att vara, ett sätt att förhålla sig i tillvaron i stort. De som lyssnade på evangelisten under första århundradet uppfattade direkt det sammanhang som dialogen mellan Jesus och Nikodemus åsyftar.

Tre nyckelord placerar oss direkt i den judiska bibliska traditionen. De är födelse, vatten och ande. För Johannes åhörare var hänvisningen självklar, nämligen till den första skapelseberättelsen. ”I begynnelsen, när Gud skapade himmel och jord … Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Johannesevangeliet uppmanar oss gång på gång att befinna oss i det nu när allt börjar och allt faktiskt kan börja på nytt. Så låter vi oss födas på nytt och drivas av andens blåst?

Vi föreställer oss ofta att den talande och skapande gudsvinden, gudsanden, ruah elohim på hebreiska, skapade i betydelsen gjorde himmel och jord, ljus och mörker och så vidare. Ser vi närmare efter så fanns grundmaterien redan där, vattnet och anden, eller energin skulle vi kanske säga i dag. När gudsanden sedan talar så åtskiljer den ljus från mörker, skapar ett begrepp för skapelsens olika delar. Gudsvinden är en meningsskapare och vi är kallade att bygga vidare på detta meningsskapande i tillvaron.

”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Med födelsen, det vill säga begynnelsen, eller det än i dag pågående skapandet utifrån anden och vattnet kan allt ske. Och det kan ske på nytt, åter och åter igen. Om vi blir födda av vatten och ande kommer vi in i Guds rike, säger Jesus i vår text. Guds rike uppfattar vi så lätt som en plats, men det är snarare fråga om ett tillstånd eller förhållningssätt, en attityd som vi ska genomsyras av. Att komma in i Guds rike är att låta sig gudomliggöras på så vis att vi låter oss fyllas av Guds egen kraft, dynamis på grekiska. Med den dynamiken kan vi förvandla det sårade, nedtystade, föraktade, skadade, onda och alla misstag till något helat, upprättat och gott. Något som kan ge liv i sin tur. Tillvaron blir formbar även i våra mänskliga händer om vi som jesuiten och paleontologen, Pierre Teilhard de Chardin, kan förnimma materiens eget hjärta, nämligen anden själv.

Men öppenheten för den nya födelsen, för anden, energin, och vattnet, materien, måste vara fullständig. Här tillåts inga halvmesyrer och ingen tvekan. På ena sidan får vi inte tyngas ner av det förflutna, av bitterhet och på den andra sidan får vi inte heller paralyseras av en hotfull framtid. Anden, energin, det vill säga vår handlingskraft, föds ur något okänt, kommer på ett överraskande sätt, och tar oss mot en ännu inte utforskad horisont. Vi har bara att låta oss ta oss dit blåsten vill.

Vi ska bli det vi ska bli, precis som Gud säger om sig själv till Mose: ”Jag skall bli den jag skall bli.” Både Gud och vi är på väg mot något okänt och fantastiskt om vi bara låter oss födas på nytt. Om vi bara förmår lämna barlasten därhän, lämna det som tynger, vår rädsla och ångest. Vågar vi, du och jag, som enskilda personer och som kyrkogemenskaper, frimodigt säga att vi är födda på nytt? Vågar vi låta Guds dynamik, energi och skapelsemateria verka i och genom oss? Vi säger att vi i dopet är födda av ande och vatten, men har vi trätt in i Guds rike?

Sr Madeleine Fredell OP

Ordet och tystnaden

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, Gud talar och det blir till,
Guds skaparord Dabar.
Gud är i dialog med kosmos, dia – logos, genom ordet, och genom ordet blir allt till av det som är till.
Vi är Guds Du, dialogpartnern, vi som blir till genom Ordet.
”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.”
Ordet blir skapelse. Kosmos blir kött. Ordet blir kött, det vi kan äta, det vi kan agera med, fyllt av blod, av livets väsen.
Ordet slår upp sitt tält bland oss. Ordet dog och Ordet tar sin boning ibland oss.
Nu blir vi Guds kött, Guds representanter, Jesu Kristi syskon, Guds arvingar.
Hur förvaltar vi Ordet, Dabar, Skaparordet? Hur blir vi själva Dabar, ett levande Ord för vår medmänniska?

”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.”

Det är i tystnaden som den verkliga dialogen, tilltalet till Guds Du, kan höras, det vill säga bli till, skapas. När det hörs tar det form. Men kanske ändå inte i tystnaden utan i stillheten. Tystnaden är kaos, intet, ett svart hål, som blir hotfullt mot den goda skapelsen. Stillheten föder det goda, också den goda tystnaden.

Går det att föda äkta ord, Guds Dabar i dag? Tillvaron som översvämmas av ord, ord, ord, ljud, oljud, allt för att döda dina tankar, din eftertänksamhet, din kontemplation, ditt verkliga inre seende, ditt djupaste egna Dabar. Du blir farlig för konsumtionen, för kapitalet, för makten om du blir ett skapande Dabar.

Som kristna ska vi återvända till vårt subversiva minne av befrielse och den förlorade kroppen och den tomma graven. Det är där vi ska bli kött igen och igen och igen. Vi ska bli uppståndelse, slå upp uppståndelsens tält mitt i världen. När vi återvänder till det subversiva, återvänder vi till vårt gemensamma källflöde, till Guds avbild och likhet i vår kropp. Denna avbild och likhet som ligger djupast ner i vårt rotsystem. Vi ska återvända till våra rötter, vi ska radikaliseras.

Radikaliseras, ett förvanskat ord mitt bland allt hat och våld. Ett av de vackraste orden har trampats i smutsen, att vara radikal. Radikal i en självutgivande kärlek, i en förlorad kropp, i en tom grav. Inte radikal genom att döda, utan genom att vi i varje stund själva ger våra liv för våra vänner. Radikal och att vara radikaliserad är att i sitt djupaste rotsystem ge liv, föda liv, skapa liv för världen, inte att döda.

Stillheten har kanske blivit tystnad, gravens tystnad. Det kosmiska ljuset har släckts. Gud dör lite grann varje gång ett ord dör, varje gång ett ord förvanskas. Varje gång vi tackar nej till nytt liv, tackar nej till att bygga en ny kropp i gemenskap och solidaritet, varje gång vi inte delar brödet utgivet för alla. Det finns också en skapande tystnad, men den måste födas ur stillheten. Om tystnaden föds ur döden, ur hatet, ur intet, blir den till makt och förgörelse.

Eller uttryckt med en anteckning ur Dag Hammarskjölds Vägmärken från 1955:
”Den mystiska upplevelsen. Alltid: här och nu – i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men – denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor. Mysteriet är ständigt verklighet hos den som i världen är fri sig själv, verklighet i lugn mognad under bejakelsens mottagande uppmärksamhet. Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling.”

Att genom ordet, dialogen, skapa liv, ge förutsättning för nytt liv, är en handling som närs av stillhetens källflöden. Den tystnad eller de ord som föds kan vara Guds Dabar, skapande, men de kan också bli dödande. Går vi in i stillhetens tystnad med likgiltighet eller uppmärksam ömsinthet, med mördande hat eller självutgivande kärlek, med maktanspråk eller auktoritet som får medmänniskorna att växa? Blir våra ord till gudomligt Dabar eller tillintetgörande självmordsbomber?

Kanske måste vi låta ordet och tystnaden speglas i Dabar och stillheten för att gå in i den gudomliga och skapande dialog som vi alla av evighet är inbegripna i.

Sr Madeleine Fredell OP

Ordet föds in i världen, Ordet blir kött. Kapitäl i St Trophime i Arles. Foto: Sr Madeleine Fredell OP

Saint Patrick's Day - 17 mars

Christ be with me,
Christ within me,
Christ behind me,
Christ before me,
Christ beside me,
Christ to win me,
Christ to comfort
and restore me.

Christ beneath me,
Christ above me,
Christ in quiet,
Christ in danger,
Christ in hearts
of all that love me,
Christ in the mouth
of friend and stranger.
(A prayer by St Patrick)

Jul- och nyårshälsning 2015 / 2016

                                                  Gaudete 3 söndagen i advent 2015

Kära Vänner, Systrar och Bröder,

Kyrkan uppmanar oss till glädje tredje söndagen i advent: ”Gläd er! Än en gång säger jag till er, gläd er!” Visst är förberedelserna inför Kristi födelse i världen en glädjens tid, en hoppets tid. Och ändå, vill den liksom inte riktigt infinna sig, undertonen är melankolisk och när vi ser ut över världen tränger både sorg, lidande, våld och hot in i vår vardag.

Året inleddes med de grova terrordåden i Paris mot tidningen Charlie Hebdo och en judisk livsmedelsbutik och för några veckor sedan bevittnade vi nya grymheter mot vanliga människor i samma stad. IS fortsätter sina härjningar i Syrien och Irak och har tvingat människor på en livsfarlig flykt till olika europeiska länder.

Terrorn och lidandet har också fått vanliga människor att visa på en äkta medmänsklighet. Det är ett vittnesbörd om barmhärtighet och solidaritet och detta ofta utan några religiösa förtecken. Det är något vi måste visa båda tacksamhet och beundran för.

För oss systrar har året inneburit både sorg och glädje. I slutet av maj förlorade vi vår medsyster Marie Ingrid Grave och hon är nu del av den dominikanska himmeldansen efter ett händelserikt liv. Vi har alla varit engagerade i åtskilliga apostoliska uppgifter och fått anledning till flera resor som både inneburit arbete och ny inspiration. Det är omöjligt att nämna dem här utan att göra julhälsningen för lång … På vår hemsida dokumenteras en del av allt detta, . Vi är nu inne i Dominikanordens 800-årsjuibleum – stadfästandet av Orden skedde 1216 – och vi inledde detta med att inbjuda till en jubileumsmarknad 5 december som många av er deltog i.

Bilderna här är av Bror Hjorts målningar i Jukkasjärvi kyrka. De har lite sommar över sig och uttrycker glädjen över de möten vi inbjuds till, mötet med den uppståndne, mötet med Kristus i varje människa. Vi önskar er alla en jultid och ett nytt år fyllt av meningsfulla möten och glädjefylld gemenskap.

Dominikansystrarna i Stockholm

Te Deum laudamus

Dig, Herre, lovsjunger vi med allt skapat.

Dig prisar över hela jordens rund den heliga kyrkan,

Dig ärar alla kristna med böner och psalmer

i katedraler och kyrkor, i bönehus och i tält på väckelsemöten.

Vi prisar dig med Abrahams och Moses folk    

som i synagogor och koncentrationsläger och på landsflyktens vägar

välsignar ditt heliga namn

och i tusende hem tänder ljus när sabbaten går in

för att minnas dina välgärningar mot Löftets barn.

Vi tillber dig med dina trogna som på gator och torg

och i tusen moskéer faller ned inför dig.

Över hela jorden ser jag dem,

med pannan mot jorden och med lyftade händer

förkunna att du ensam, o Allah,

är hög och stor och allsmäktig.

Vi tillber dig med Afrikas folk som bävande anar

att du är guden över alla gudar, den Höge, den som har skapat allt.

Vi tillber dig med alla dem som i Asiens tusen tempel

lägger ned sina kransar och frukter och tänder rökelse på tusen altaren,

med dem som mediterar i skogar och på berg,

i gripenhet inför ditt oändliga Väsen,

du Ende, du vårt Allt, du eviga Vara.

O Herre, gör oss till deras tunga som tiger om ditt namn,

de som kanske tror, kanske vill tro,

de som anar din helighet bortom allt heligt bråte,

de som förnekar ditt namn, men bekänner sig till Livet,

de som inte anar att Livet är du, att kärleken är du,

att den eviga, klara källan är du, o Jahve,

o Gud, o Deus, o Theos, o Brahma, o Allah!

Med alla dina trogna genom alla tider,

med alla dina helgon, som står inför tronen,

med änglarna och alla himmelens härskaror,

men främst med alla våra bröder,

med dem som sett din kärlek uppenbarad i din älskade Son Jesus Kristus,

ja, med alla våra bröder, alla …

    Lovad vare du av alla dina skapade verk, o Gud,

    men främst av människan, skapad till din avbild!

Catharina Broomé OP

Löftesavläggelse i lekmannagrenen

Lisa Wetterberg avlade sina livstidslöften i Dominikanordens lekmannagren tisdag 30 september 2014. P Jean Paillard OP firade mässan och höll följande predikan:

Amen - så skall det vara

Det sker stora ting i kväll. I det fördolda. Detta intresserar inte journalisterna. Men vår himmelske fader, som ser i det fördolda, gläder sig över det.

Låt oss därför glädja oss med honom och med den heliga Katarina av Siena, ”la mamma”, ”la mammina”!

Man behöver inte vara präst, biskop eller påve för att kunna åstadkomma någonting värdefullt, långt utanför fromma kretsar. En lekman kan göra det. Katarina tillhörde lekfolket. Även en kvinna utan akademiska grader kan göra det. Katarina hade inte läst vid någon högskola. Ändå påverkar hon oss fortfarande, genom sina skriverier.

Vår Gud kallas ibland den Helige. Han är helig såtillvida som han är hel, eller ren, i betydelsen odelad. Hans salighet består i att vara alltigenom sig själv, utan blandning av ja och nej. Man kan också säga med Johannes att han ”är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Därför lovprisas han som identisk med sig själv tvärsigenom tiderna: densamme i går, i dag och för all framtid (Upp 1:8; Hebr 13:8).

Vi, som är skapade till hans avbild, är därför kallade till att förankra oss i det bestående. Just om denna nåd ber vi på en viss onsdag i slutet av laudes: ”Herre, skydda oss dag och natt, så att vi, som är underkastade tidens växlingar, finner vårt fäste i din oföränderlighet.”

Ett ypperligt sätt att försäkra oss om denna önskvärda oföränderlighet är att avlägga löften. Då ger vi, i ord, det som vi senare kommer att ge i handling. Vi ger en gång för alla det som vi framdeles kommer att ge i detalj, dag efter dag. På så vis blir vårt liv inte fragmentariskt – en serie enstaka val och ställningstaganden – utan enhetligt, kontinuerligt.

På den vägen är vi inte ensamma. Enligt Paulus har någon gått före oss: ”Guds son, Jesus Kristus. Han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.” Därför, tillägger Paulus, ”säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära” (2 Kor 1:19-20).

Amen, ja. Så är det. Så skall det vara. Om detta arameiska ord avslutar flera liturgiska böner i Nya Testamentet, så är det väl därför att det sammanfattar allt andligt liv. Ett liv i sällskap med honom som Johannes, i sin Uppenbarelsebok, kallar ”Amen, det trovärdiga och sanna vittnet” (Upp 3:14).


Predikan för fjärde söndagen i fastan årgång A
! Sam 16:1, 4-7, 10-13
Ef 5:8-14
Joh 9:1-41

Känner du igen mig?

Om du känner igen Guds avbild i din medmänniska och handlar därefter då är Guds rike inte långt borta. Om du känner igen kungen, Guds representant, i den yngste av Jishais söner, då ser du till hjärtat, precis som Herren. Om du möter Messias i Jesus, Guds människoblivna Ord, då är du inte längre blind utan genomlyst av Gud själv. Synden, ondskan och döden är nedtrampade en gång för alla.

Detta är det glädjande budskapet denna fjärde söndag i fastan, som traditionellt kallas Laetare, gläd er! Evangelisten Johannes skildring av den blindfödde som Jesus botar är på sitt sätt en berättande dramatisering av den så kallade prologen, den teopoetiska inledningen till evangeliet. Berättelsen har många bottnar men avgörandet ligger i att känna igen Jesus som Messias, att han är Guds människoblivande, det levande skaparordet, Dabar Logos, som antagit kött och blivit del av tid och rum. Konflikten för hela evangeliet antyds redan i prologen ”Han kom till det som var hans och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.” Om vi tar emot Guds levande skaparord, ljuset, då är vi redan födda av Gud, vi representerar Gud, som bröder och systrar till Jesus Kristus själv, som hans medarvingar.

För att bli del av detta gudomliggörande krävs bara en sak: att se och känna igen. Den enda synden som kan hindra oss från att låta Guds avbild lysa igenom oss själva är att vägra att se, vägra att ta emot Jesus som Guds människoblivande. Frälsningsperspektivet i Johannesevangeliet är fräscht och annorlunda än det vi traditionellt bär med oss i den kristna traditionen. Här fokuseras inte på Jesu försoningsoffer i hans död. Tvärtom, så ligger strålkastarljuset på inkarnationen. Samtidigt saknar det fjärde evangeliet berättelser om Jesu mänskliga tillkomst och skildringar av hans barndom. Känner vi igen Gud i Jesus? I varandra? Älskar du mig? Det blir de avgörande frågorna. Eventuella förbrytelser mot regler och förordningar i religionens namn eller en rättfärdig präktighet fäster inte Johannesevangelisten någon vikt vid. Det finns egentligen bara en synd: att inte känna igen Gud i Jesus Kristus, att inte känna igen Guds avbild i våra medmänniskor. Är vi blinda fastän vi säger oss kunna se?

Prologen liksom hela evangeliet är egentligen bara en fortsättning på och utläggning av den första skapelseberättelsen där människan, man och kvinna, blir representanter för Gud på jorden, skapade till Guds avbild och likhet. Känner vi igen vår medmänniska som vår broder och syster?

Författaren till berättelsen om hur Samuel utpekar Jishais yngste son, David, till kung talar om att kunna se med hjärtat, som Herren själv gör. Helandet av den blindfödde mannen handlar inte om att få den fysiska synen tillbaka, utan om att kunna se med hjärtat och så känna igen Gud själv. Vår egen omvändelse idag ligger i linje med Efesierbrevets uppmaning: ”Vakna du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Om vi verkligen tror på att vi redan har dött och uppstått med Kristus, vad kan då hindra oss från att frimodigt bryta de bojor som håller oss kvar i orättfärdiga seder, bruk, rädslor och konventioner? Vad hindrar oss från den äkta frihet som det innebär att i ljuset leva som uppståndelsens människor? Visst, ibland är det bekvämare att vara blind för orättvisor och orättfärdiga strukturer och system. I det korta perspektivet kan vi tjäna på att foga oss efter konventionen och grupptrycket. Men att famla i mörker lär inte göra oss till uppresta människor. Varken den blindfödde mannens föräldrar eller fariséerna ville bli befriade från sin blindhet, de föredrog att se utan att se. Med seendet och i ljuset följer ett ansvar, en kallelse att svara på den andres närvaro och behov. Att se med hjärtat handlar om att möta min nästa och inte dra mig undan hans eller hennes behov. Den uppståndne Jesus Kristus frågar ”Älskar du mig?” ”Ser du mig?” ”Känner du igen mig?”

Sr Madeleine Fredell OP

En liten meditation över Luk 15

Teckningar och text är gjorda av Sr Monica Bexell OP och Sr Catharina Broomé OP (död 2007)

Rika och fattiga

Predikan för 26:e söndagen under året, årg. C, Luk 16:19-31
Opdacia / Hemsida för Dominikanorden i Norden

Dagens evangelietext blir mer och mer aktuell, även om berättelsen hör hemma i en helt annan tid. Redan för 20 år sedan skrev biskoparna i Svenska kyrkan ”Ett brev om rika och fattiga” och nu höjs röster för ett nytt liknande brev. Flertalet av biskoparna hade tidigarte arbetat i fattiga delar av världen och menade att Sverige borde höja sitt utlandsbistånd. Brevet väckte irritation hos näringslivets representanter, som ansåg att biskoparna borde hålla tyst, eftersom de varken var ekonomer eller politiker. Men biskoparna hade vistats bland hungriga människor och de hade läst Lukasevangeliet, vars författare gång på gång skriver om pengar, makt och rättvis fördelning av resurser. Strax före dagens evangelium står det att man inte kan tjäna både Gud och Mammon. I Marias lovsång återger Lukas Marias ord: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.”

Vi ställs hos Lukas inför kontraster: rika blir fattiga och fattiga blir rika. Stackars Lazarus dör, men blir förd av änglar till platsen vid Abrahams sida. Den rike, vars namn inte nämns, dör också, men inga änglar ingriper då, utan han blir begravd på vanligt vis och måste pinas i dödsriket. Den fattige har fått ett intressant namn: ”Lazaros” är den grekiska namnformen av det hebreiska ”Eleazar”, som betyder ”Gud hjälper”. Ett vackert namn som visade sig vara sant. Säkert inte bara för Lazaros, utan för många andra fattiga, förtryckta och utlämnade, som inte fått någon hjälp från bättre situerade i sin omgivning, men som erfarit att Gud har ingripit, Gud har hjälpt.

Egentligen tror jag att kristna i allmänhet sällan är några hårdnackade typer som vägrar att dela med sig av sina tillgångar. De flesta ger en slant i kollekten och ställer upp för behövande i mån av möjlighet. Intentionerna är nog goda. Men jag tycker att berättelsen säger oss något ytterligare som just har att göra med att klyftan mellan fattiga och rika bara ökar och ansvaret för det ligger hos dem vars materiella rikedom växer. Om den rike står det att han klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Det är lätt att föreställa sig vad det skulle kunna motsvaras av i dag. Kanske riskkapitalister, folk som förslösar allmänna medel, så kallade shopaholics, människor som lider av ett ständigt behov att konsumera – köpa, köpa, köpa. Det är något tragiskt med den här sortens rika därför att de i längden blir förlorare och olyckliga. Också andra blir förlorare. När pengar och det som kallas marknadskrafter – vad det nu är – tillåts styra allt uppstår girighet, ett sorts strukturellt våld, som drabbar fattiga och utsatta extra hårt, och även miljö, naturresurser och klimat.

Som väl är har kristna upptäckt och reagerat mot den här sortens våld och tillsammans via ekumeniskt och interreligiöst arbete sökt hejda utvecklingen. Vår nye påve Franciskus är här en ledande kraft, vilket är mycket glädjande. När han på Skärtorsdagen tvättade fötterna på fångar i ett fängelse, och senare besökt flyktingar och brytt sig om andra som har det svårt, är det kanske inte i första hand för att visa att han är en påve med medkänsla, utan därför att han i dessa hårt drabbade människor möter Kristus. För detta behöver man inte alls vara påve! I Matteusevangeliets 25:e kapitel säger Jesus det själv: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta /…/ det har ni gjort för mig.”

Syster Katrin Åmell OP

Fönster i kyrkan Mensa Christi / Peter's Primacy vid


Meditation at Peter’s Primacy at the seashore of Tiberias

Gospel of John 21:1-25

There is a strong smell of fish all through the Gospels. And it is not about Friday penance, on the contrary! In today’s text we are invited to gather around the charcoal fire to share freshly grilled fish and bread. We are called to celebrate our communion, our being together as Church.

We are at the Primacy of Peter and both the place and today’s Gospel are leading our thoughts somewhat astray. It would be easy to focus on the identity of Peter, on his primacy, on his being the leader of the flock, and so avoid the challenging question to us. The deeper meaning of the events by the Sea of Tiberias is rather about our identity as Christians, that is about our primacy.

The Gospel of John is not particularly eager to present Peter as a prime model or leader of the Church. Instead, John puts forward the never named, the anonymous, disciple, whom Jesus loved, as the one who faithfully follows Jesus. And hence, the decisive question in today’s Gospel: “Do you love me?” The only question that finally also will be put to us.

So what is our trade-mark by which others should recognize us as Christians? What is the personality that people of other faiths and convictions should ascribe to us?

For certain, it is not to be efficient leaders of a flourishing church company! The only thing that matters is love. But what is the primacy of love?

To the contrary of the Evangelist Matthew, John does not see Peter as the rock on which Jesus Christ has built his church. The fourth gospel prefers to point out Peter’s weaknesses in that he is relying too much on his own strength. So he has to profess his love to Jesus in a special way and thereby recognizing the value and gifts of somebody else, namely the special gifts of the disciple whom Jesus loved. This was true for Peter, but it is even more so for us. Love is to recognize the other, any other, as the friend of God, of Jesus Christ, and to give space to him or her to be a living stone in the building of the community. The primacy of being a Christian is to recognize the otherness in my neighbour, the otherness of the image of God in the other person.

We have great difficulty in accepting that “following Jesus” is done in a multitude of ways. We want to have control over the community as did Peter. When he expresses his concerns about the future of the disciple whom Jesus loved in today’s Gospel, he only receives the rough calling “Follow me!” Oh yes, we want to compare ourselves with the others, anxious as we are, that somebody else should get a better lot that we do. But that is far from the primacy of love!

Taking on the primacy of being a Christian is to accept to be led to the point where we do not wish to go, as Jesus points out to Peter. To rely on Jesus alone is to humbly refrain from every kind of making comparisons whether on a personal, community or religious level, to give up our instinct of wanting to control others.

There will be an abundance of fish in our nets if we open our eyes of love and recognize the special gifts in our fellow pilgrims in life. There will be many rooms available in God’s house if we accept the primacy of love instead of power and control. The primacy of love, then, is not to compare my way of following Jesus with someone else’s, but rather rejoicing in the manifold ways of being Church! Only then, the celebration around the charcoal fire with freshly grilled fish and bread will lead to the full unity of humankind.

May God bless us as part of this great diversity and richness of humankind!

Sr Madeleine Fredell OP


Kyrkan Mensa Christi / Peter's Primacy vid Tiberiassjön

Utsikt från kyrkan mot Tiberiassjön

Allt mitt är ditt

Predikan för 4:e söndagen i fastan, årgång C

”Ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter.” Det är oss det handlar om. Det ska verkligen synas att vi är Guds avbild, Guds ansikte för världen. ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt”, är Guds tilltal till oss. Åter och åter bekräftar den judisk-kristna traditionen att vi verkligen är Guds avbild och skapade till Guds likhet. Gång på gång gör Gud klart att vi verkligen får del av hela hans auktoritet och skaparförmåga. Gud har inpräglat sig själv i varje skapelse. Vi behöver varken drunkna i samvetskval, som den yngre sonen, eller rättfärdiga vårt på ytan perfekta beteende, som den äldre. Den enda meriten som har värde i Guds ögon är om vi fullt ut förverkligar de förmågor som just vi blivit begåvade med, som Gud inpräglat i var och en av oss. Då blir vi avbilden, Guds representant i och för världen. Och Gud behöver varken ångra eller rättfärdiga sitt vara eller sina handlingar. De är goda, mycket goda, och auktoriteten ligger i att Guds skapande Ord får oss att växa, mogna och bli hela, bli Guds avbilder. Dräkten, ringen och skorna är de yttre tecknen på auktoritet i den antika kulturen, de är symboler på befogenheter och myndighet. Och allt som Gud förfogar över är också Guds gåvor till oss, ”allt mitt är ditt”.

Men vi har fruktansvärt svårt att tro på vår egen värdighet och att glädjas över den. Fjärde söndagen i fastan förkunnar glädjen och har av tradition kallats för laetare, ”gläd er”. Ja, Gud är glad i oss, i sin skapelse. Gud gläds lika mycket över den yngre odågan, som trots sitt vilda leverne ändå inser Faderns medlidande, som över den äldre brodern, som ser på sin egen förträfflighet, om än med en viss bitterhet, och inte riktigt förstår hur långt Guds barmhärtighet sträcker sig.

Men visst är det så att vi ibland har svårt att glädjas åt våra medmänniskors särskilda gåvor och förmågor. Avundsjukans fula ansikte dyker upp med jämna mellanrum och vi glömmer bort vår egen värdighet. Vi har alla fått en särskild dimension, en särskild nyans av Guds ansikte att förmedla till världen. Den förmågan döljs om vi hyser avund mot våra närmaste eller läser vår livshistoria med ett bittert sinne. Den auktoritet vi har fått att dela med Gud innebär att vi kan förvandla varje enskild situation från förtryck till befrielse, från nöd till välgång, från uppgivenhet till hopp. Auktoritet kommer ursprungligen från verbet augere, som betyder att få något eller någon att växa, mogna, öka i värde. Våra handlingar ska alltså få våra medmänniskor att växa, mogna i sina unika förmågor för att vi tillsammans ska lägga grunden för det gemensamma bästa för hela mänskligheten. Men det är bara tron som gör detta möjligt, tron på att det till synes omöjliga är fullt möjligt. Bara vi erkänner den Guds värdighet som vi utrustats med.

Trots alla våra tillkortakommanden, vår avund, vår bitterhet, vår icke-tro, vårt bristande hopp, så gläder sig Gud över oss, sin avbild. Och Gud börjar om och om igen, bokstavligen tjatar igenom hela frälsningshistorien, att ”allt mitt är ditt”. Profeten Jesaja låter Gud ropa ut: ”Gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje. Jag skall jubla över Jerusalem och glädjas över mitt folk.”  Och Paulus är inte sen att bekräfta hela denna historia när han i dagens episteltext skriver att ”Den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Men dräkten, ringen och skorna och arvet, ”allt mitt är ditt”, ger oss ett ansvar. Inte så mycket ett ansvar att åstadkomma, att göra saker. Mer ett ansvar att låta bli att klaga, att låta bli att hänge oss åt det där lågintensiva, nötande klagandet. Vi har Guds förmåga till förändring och förvandling, till att bli hans medskapare. Det är det som texten i Josuas bok visar på. Gud skänker manna när det inte går att få till något annat. Men när folket fått det förlovade landet, ”allt mitt är ditt”, då måste de själva så och skörda, äta av det landet ger genom det egna arbetet. Dräkten, ringen och skorna är inga passiva gåvor, de ger auktoritet, förmågan att skapa, att få allt och alla att växa.

Denna söndag ska vi sjunga med Gud själv: ”Gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar.”

Sr Madeleine Fredell OP

Bön för en ny påve

Jag ber om ett under, Gud.
Jag ber om en påve efter din vilja.

Jag ber om en påve som sätter sanningen framför kyrkan,
som håller vägen högre än religionen
och värnar livet före dogmerna.

Jag ber om en påve som försvarar de fattiga och de fattigas teologer,
som befriar de fängslade och de fängslades mödrar,
som upprättar de förtryckta och de förtrycktas livspartners.

Jag ber om en påve som förkunnar ett nådens år från Herren,
men aldrig ber om en hämndens dag från vår Gud,
som likt Jesus alltid försvarar den andre,
som alltid ser bortom gränserna
och som av murarnas stenar bygger en bro.

Jag ber om en påve som följer Jesus,
som upprätthåller lagen så länge den värnar kärlek och liv,
men överträder lagen så snart den kränker kärleken och livet.

En påve som vänder sig till världens barn i uppriktig ånger,
som leder sin kyrkas bön om förlåtelse för våld och våldtäkt,
som leder sin kyrkas arbete för inre och yttre förändring,
som leder sin kyrkas väg från makt till tjänande.

Jag ber om en framtidens påve, Gud,
som ser att livet tar nya vägar i nya tider,
att det som värnade livet i går kan hota livet i dag,
att kyrkans klimat och jordens klimat kräver hållbar utveckling.

Jag ber om ett under, Gud.
I min nöd kommer jag till Dig och ber
om det under som jag inte själv vågar tro på,
det mod som jag inte ser tecken på
och den kärlek som förvandlar mig själv och andra.

Bönen är skriven av Sten Hillert, rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala



Predikan vid ekumenisk vesper i Linköpings domkyrka

Lördag 29 augusti 2009

Matt 23:1-12
Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: "De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Handen på hjärtat, nog tycker vi om att bli bekräftade! Vem av oss skulle säga nej till att sitta vid honnörsbordet under en större fest? Visst, tittar vi lite särskilt på de som sitter främst i gudstjänster såväl som vid världsliga evenemang? Och nog får vårt självförtroende en extra skjuts när man känner igen oss på allmänna mötesplatser! Det finns något djupt mänskligt i att bli erkänd och uppskattad för det vi åstadkommit i livet. Och det vore en allvarlig synd om vi inte också själva kunde erkänna vad vi verkligen är bra på. Att förneka sina personliga gåvor är att förneka Gud själv som skapare av allt liv. Jantelagen hör inte hemma i kristna sammanhang!

Vad är det då evangelisten Matteus vill påtala i sin församling kring år 80 och som han lägger i Jesu mun? Det är i alla fall inte en allmän anklagelse mot fariséerna och de skriftlärda, vilket texten skulle kunna tyda på. Vi har att göra med judar som å ena sidan bekänner Jesus som Messias och å andra sidan med judar som förnekar Jesus som Messias. Men de tillhör fortfarande samma gemenskap och vi är ännu långt ifrån en öppen splittring mellan de två grupperna. Däremot har den centrala helgedomen, fokus för tron och kulten, Jerusalems tempel, förstörts. Andra sammanhållande faktorer måste mogna fram för att ersätta templet. En sådan faktor är den uppståndne Kristi kropp i form av kyrkan som gemenskap och med dopet som tecken. En annan är Lagen, Torah, tolkad efter de nya förhållandena i synagogans gemenskap och med omskärelsen och olika renhetsföreskrifter som tecken. Båda grupperna ser sig som Guds utvalda folk. Och båda grupperna har Torah, Lagen, Profeterna och Skrifterna som gemensam tradition och referenspunkt.

I det läge som Matteusförsamlingen befinner sig i är det inte konstigt att man vill synas lite utöver det vanliga. Identitet och tillhörighet måste överdrivas för att bli tydliga. Att polarisera, generalisera och exkludera blir då, som nästan alltid, nya gemenskapers sätt att ta form och ta plats i ett pluralistiskt samhälle. Om en gemenskap sedan överlever på lång sikt handlar om huruvida den kan tona ner det exklusiva och istället kan omfatta alla människor oavsett deras etniska tillhörighet, deras kön, deras sociala bakgrund, och så vidare. Det handlar då om att bli ”katolsk” i ordets ursprungliga betydelse, nämligen ”allomfattande och universell”. Målsättningen är att vi alla ska bli Guds heliga folk, eller som vi läser i Andra Moseboken, kapitel 19, vers 6: ”och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk."

Så hur beter vi oss i vår kristna gemenskap idag? Jesus förnekade aldrig Lagen, Torah. Tvärtom, uppmanade han oss att uppfylla den i dess helhet … Men, samtidigt, handlar det om en inre attityd som sedan ska speglas i alla våra vardagliga handlingar. En attityd med vilken vi ska möta allt det som sker i vårt eget liv. Vi ska älska Herren vår Gud och vår nästa som oss själva. Och det är här inte fråga om några fromma känslor eller esoterisk kärlek. Det handlar snarare om en aktiv omsorg om hela gemenskapen, ytterst om hela människosläktet. Evangelisten Matteus upprepar på olika sätt att vi är Jesu systrar och bröder, att vi är arvtagare till Guds löften liksom Jesus själv, att vi är Abrahams barn. ”Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor" läser vi i Matteus 12:e kapitel, vers 50.

Vi är alla jämbördiga, även om gemenskapen också kallar till olika tjänster för att den ska fungera. Matteus förnekar inte att det måste finnas ett ledarskap även om vår text skulle kunna få oss att tro det. Men det handlar om en tjänst för och inte en makt över gemenskapen. Nu är det nog sällan med ledarskapet vi har problem i våra olika kyrkor och samfund, även om massmedia ibland kan få det att se ut så. Jag vågar påstå att det vi alla har problem med är jämbördigheten. Vi letar nästan alltid efter privilegier av olika slag för att visa att vi ”känner församlingen bättre än andra”, ”har prästens, biskopens öra”, ”är frommare”, ”ber mer”, ”skänker mer till välgörenhet”, eller vad det nu kan vara. Vi borde alltid fråga oss varför vi gör vissa saker, som i sig ofta är goda och till nytta, men som lika väl kan vara ett sätt att vi själva blir ”mer bekräftade” eller får ett större och säkrare revir.

Är det fel med yttre tecken på en grupptillhörighet då? Ingalunda! Varken, manteltofsar, böneremsor, radband eller mässkrudar är fel i sig. Men om de blir museala föremål och tomma tecken som inte visar på en inre och ödmjuk attityd inför skapelsen och våra medmänniskor, då är de inget värda. Inte heller är våra så kallade goda gärningar något värda, om de inte bygger på en rätt attityd. Och om de religiösa föremålen eller handlingarna blir tecken på makt och också leder till ett orättfärdigt maktutövande, då blir de ett motvittnesbörd, nästan en hädelse mot Kristus själv.

Om det vi gör i Kristi namn är för att imponera på andra eller för att få inflytande då blir till sist våra handlingar inte bara ett motvittnesbörd utan också en börda för oss själva. Om vi handlar utifrån en inre attityd av ödmjukhet, som erkänner både brister och förmågor, och som inte jämför sig med andra, då blir vårt ok lätt och milt. Dag Hammarskjöld har skrivit i sina Vägmärken något som inte nog kan upprepas: ”Ödmjukhet är att inte jämföra sig”. Att tro är inte att bekänna det ena eller det andra, än mindre att göra goda handlingar, utan mer att tillhöra en gemenskap och låta sig bäras av densamma. Att tro är att veta sig vara älskad och accepterad sådan man är, inte bara av Gud, men framför allt av församlingsgemenskapen. Då behöver jag inte så mycket yttre tecken på bekräftelse. Men vad jag behöver är min syster och bror, var hon och han än befinner sig.

Sr Madeleine Fredell OP