Elisabeth Nordlander, präst i Hägerstens församling, bad följande förbön i Marie Bebådelse församling under en ekumenisk vesper 24 januari 2017:

Ekumenisk förbön
Gud, du som själv är en i tre och tre i en
lär oss att leva i den enhet som rymmer mångfald
och med den mångfald som ser enhetens mönster.
Du ser vår längtan att som dina barn gå vidare på en gemensam väg
Hjälp oss att se mer till det som förenar än till det som skiljer,
hjälp oss att se det bärande i varandras traditioner
så att vi tillsammans kan ge en rikare bild av ditt rike i världen.
Jesus i ditt namn ber vi
-    Led oss framåt på enhetens väg.

Gud, du som är den ständigt skapande
och som genom din heliga Ande dagligen förnyar världen,
hjälp oss från olika kyrkor att hitta både oss själva och varandra i öppna och ärliga samtal.
Låt våra perspektiv vidgas och
lär oss att lyssna även till dem vi är snabba att avfärda
Gör oss villiga att förändras i våra möten med varandra.
Jesus i ditt namn ber vi
-    Led oss framåt på enhetens väg.

Gud, du som kom till oss som ett litet människobarn i världen,
du kommer till oss i vår egen tid
i dopets vatten och i nattvardens bröd och vin.
Låt den dag komma snart när vi som döpta syskon i tron
kan dela denna din heliga måltid
vid samma nattvardsbord.
Undanröj det som hindrar oss från att leva fullt ut
 i den gemenskap du redan har grundat.
Jesus i ditt namn ber vi
-    Led oss framåt på enhetens väg.

Kärlekens Gud, du som älskar världen
villkorslöst och utan gräns
hjälp oss att tillsammans bana väg för evangeliet i människors hjärtan.
Befria oss från kyrklig självupptagenhet, från makthunger och rädsla.
Ge oss vishet att fokusera och prioritera det som ger dagens människor hopp och livsmening.
Lär oss att ta vara på varandras erfarenheter av mission och evangelisation
och att utifrån vårt gemensamma arv förnya vårt språk och våra metoder
- för världens skull
- för Jesu Kristi skull.
Jesus i ditt namn ber vi
-    Led oss framåt på enhetens väg.

Barmhärtighetens Gud, du som genom Jesus Kristus visat på varje människas värde.
ung som gammal, kvinna som man, sjuk som frisk, framgångsrik som uträknad
hjälp oss att samordna våra resurser så att vi kan arbeta enigt
för fred, rättvisa och en god miljö
en värld där varje människa kan leva, växa och skapa.
Till sist, Gud, låt våra ord och böner om enhet
bli till praktisk handling i vår vardag.
Jesus i ditt namn ber vi
-    Led oss framåt på enhetens väg.

Elisabeth Nordlander

















Sr Madeleine Fredell OP deltog i ett panelsamtal under rubriken Common Ground - Where do we go from here? Spiritual and Ethical Perspectives under en seminariedag på Menighetsfakulteten i Oslo. Temat för dagen var "Justification 1517 - 2017, From Stumbling Stone to Common Ground".




Common Ground – Where do we go from here?

Spiritual and Ethical Perspectives




The world is craving for meaning, hope and mercy. People are longing for a unity in diversity in a world where nations are closing in on themselves and throwing out people who do not conform to the specific cultural norm. Many Christians of the principal denominations want a new theology responding to the challenges facing us today, whether we are talking about peace, refugees, economy or ecology. Many Christians from various churches are committing themselves in both hands-on social work on a local level, relief programs on an international scale and in concrete politics. In these areas we have already been working together for a long time.

Recently Caritas Internationalis and the World Service of the Lutheran World Federation signed a joint commitment to strengthen their current common programmes. This manifestation of unity and practical cooperative work will make their efforts and achievements stronger to the benefit of the poor and suffering people in our world. They are doing mercy, they are giving hope and by their commitment they are also conveying the tools for creating meaning in life, not only to those who are benefitting from their work but also to themselves as givers. To achieve concrete results they have to work closely together resting on a unity in diversity. You simply don’t ask about a suffering person’s religious tradition, you heal his or her wounds. From this point of view, it is a humiliating scandal that we ourselves can’t share in one another’s Eucharistic tables.

So what about healing our wounds in the bilateral and multilateral ecumenical dialogues? Are we ourselves really bearing witness to a unity in diversity? What kind of answer are we, more or less professional Christians, theologians and church-leaders, giving to the faithful who are craving for meaning, hope and mercy? What do we say to people who are expecting us to act from a standpoint of mercy and hope? We are giving doctrine to people who are craving for meaning in life. We are writing documents which are hardly read outside our own circles. We are speaking words that are just incomprehensible and empty of meaning to most people.

Let me very briefly outline what I believe should be the way forward in our ecumenical dialogues and in doing ecumenism.

What has recently happened in the US presidential election is not confined to that country but is something we see all over the world. We only need to mention Poland, Hungary and the Brexit on the European continent and the fear what will happen next in Austria, the Netherlands and France. In the worst of scenarios we can be faced with a complete breaking up of the European Union and maybe even of peace. We certainly don’t need more uniformity and conformity in politics and as Christians we have the possibility to witness of a true unity in diversity.

In the encyclical Laudato Si on the challenges of ecology and climate crisis Pope Francis calls for a new anthropology writing that “There can be no renewal of our relationship with nature without a renewal of humanity itself. There can be no ecology without an adequate anthropology” (§ 118). A new theological anthropology could constitute an inspiring dialogue and a healing bridge between our Christian denominations. For example, it is urgent for my own Catholic Church to withdraw its rather shabby anthropology which still suggests that man, the male, is the norm and the woman is the different one, sometimes even with a special female genius. In that context, I wonder what the male genius is? 

A new theological anthropology could help all Christians to deconstruct and recreate a common Christology leading to a common view on the Church, the sacraments, the priesthood, the Petrine ministry and other ministries in our communities. A new theological anthropology in tune with present exegetical, theological and scientific research will probably lead us to a visible unity, at least between the Catholic Church and the Lutheran Churches in the Nordic countries.

But do we want a visible unity, a unity in diversity? First of all, we shall not confuse a visible unity with an organisational one. We do not need that at all. For example, the Roman Catholic Church and a number of Oriental Christian Churches are united with one another with structural differences and a different canon law and a highly visible difference in the liturgy. But visible unity will at least presuppose a sharing of the Eucharist.

However, with a visible unity in diversity a lot of people will lose their power, their well-fenced territories. We know Jesus’ answer to that, “Among you this is not to happen.”  We know very well which Christic paradigm we are called to follow. In fact, the paradigm all through the bible is making a preference to diversity and not to conformity or uniformity. The story of the tower of Babel points to a decentralisation but equally a call to learn to know the other, the image of the Pauline body speaks of a mutual interdependence, Pentecost is about building alliances between big differences, the dance of the Trinity, the perichoresis, where we are giving each other space and balance to develop our diverse gifts and identities and finally all of us have to be through the word, through dia-logos, to really represent God, in God’s image and likeness, in naming and creating clarity in an ever expanding universe through our words, through dialogue.

To draft a new theological anthropology to be of interest not only for a visible unity between the Christians but also for a creative politics in our world we have to start from the following points of departure:
-    Reality and nature always have precedence over ideas; nature and reality is life, while ideas are manmade ideologies even Christian doctrinal ideologies which ought to respond and correspond to real and present life;
-    the whole as a relational web has precedence to the individual parts although each individual part has to be fully respected;
-    unity in diversity has precedence over divisions and conformity;
-    time has precedence over space which means to focus on processes and an open travel, an open pilgrimage, and not on the surface, the room and the fenced-off territory.

To let go of a rigid doctrine, ecclesial power and guard of territory whether we are talking of politics and political ideology, ecclesial structures or dogma, we have to turn to the human being, as well as to every single organism, in a fresh and creative way. A new theological anthropology will need a deconstruction of present doctrine and a recreation of our fundamental God-talk. Then our preaching may give hope, be mercy and create meaning in our world’s present disruptive reality.

Sr Madeleine Fredell OP




Den otåliga ekumeniken


– Om olika sätt att hantera det faktum att de kristnas enhet dröjer

Efter Gunnel Vallquists död i januari 2016 läste jag på nytt några av hennes böcker, däribland Vad väntar vi egentligen på? Texter om kristen enhet 1968–2002 (2002). Några månader därefter utkom en bok med samma ärende av Peter Halldorf, Att älska sin nästas kyrka som sin egen. Manifest för kristen enhet och ett ekumeniskt perspektiv på Petrusämbetet (2016).

Även om de båda böckerna tillkom under olika tidsperioder samt till form och delvis innehåll är olika, finns det tydliga förbindelselänkar mellan dem och grundbudskapet är även gemensamt. Vallquists bok inleds med förordet ”Ett andligt testamente till svensk kristenhet” skrivet av Halldorf. Nu efter Gunnel Vallquists död uppfattar jag boken som ett testamente i nästan bokstavlig mening. I sin aktuella bok hänvisar Halldorf åtskilliga gånger till Vallquist, som han hade nära kontakt med på senare år. Båda författarna har låtit sig inspireras av den koptiske munken Matta al-Miskin (1919-2006), som manade kristenheten att samlas vid Herrens bord och att ”börja leva tillsammans i trons enda och innersta väsen, innan vi kan enas om innehållet” (Halldorf s. 6).

Ett gemensamt budskap
Först ett försök till sammanfattning av författarnas gemensamma budskap. Splittringen är kristenhetens största synd, därför att den hindrar vad Kristus högtidligt bad fadern om innan han gick in i döden för oss – ”att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro att du har sänt mig” (Joh 17:21). Utan enhet blir kristnas vittnesbörd inte trovärdigt. Kristen enhet är nödvändig för fred och enhet i dagens värld fylld av konflikter, hat och våld. Enheten blir fullständig och synlig när alla kristna kan mötas vid samma nattvardsbord. Men där är vi ännu inte, en situation som vi inte kan förlika oss med, utan måste övervinna (jfr Charta Oecumenica § 1). Och det brådskar. ”Vad väntar vi egentligen på?”,, undrar Vallquist.

Officiella dialogkommissioner teologer emellan har tålmodigt under lång tid arbetat för att eliminera kyrkoskiljande hinder på område efter område. Betydelsefulla resultat har uppnåtts, men det går för långsamt. Med denna snigelfart kan den synliga enheten knappast uppnås före tidens slut. Dessutom går det trögt med den så kallade receptionsprocessen, det vill säga att kyrkorna tar till sig teologernas resultat och förverkligar dem i praktiken. Båda författarna respekterar och värdesätter det mödosamma, teologiska arbetet, men de menar alltså att det på grund av långsamheten inte är så effektivt. Och hur mycket måste man egentligen vara överens om? undrar de. Borde inte giltigt dop och apostoliska trosbekännelsen vara tillräckligt för gemensamt nattvardsfirande? Vid sidan av teologernas ansträngningar förordar de en annan väg, en mer andlig och existentiell ekumenik, där man utifrån evangeliet söker gå varandra till mötes, försöker förstå de andra, ja till och med är villig att identifiera sig med dem. Här handlar det om attityder, vilken inställning man har till kristna i andra samfund. Halldorf vill att kärleksbudet inte bara ska tillämpas på individer utan också på kyrkor, därav boktiteln Att älska sin nästas kyrka som sin egen. (Samtidigt är han på det klara med att det bara finns en kyrka, eftersom Kristus är en och kyrkan är Kristi kropp.)

Författarna pläderar för samma sak, men utifrån olika traditioner och via olika vägar. Vallquists bok är en textsamling, som spänner över nära 40 år. I såväl samhället som kyrkan har stora förändringar skett under den långa tiden. Gunnel Vallquist är den radikala katoliken, djupt solidarisk med kyrkan men samtidigt konstruktivt kritisk. Med profetisk otålighet ropar hon: Enhet nu! Bry er inte om forntida pojkgräl om vem som är störst! Peter Halldorf är pingstvännen, som tar kliv ut ur den egna fållan och intresserar sig för det allmänkyrkliga arvet, inte minst från fornkyrkliga och ortodoxa gestalter. Hans bok har två delar. I den första delen, som kallas ”Manifest för kristen enhet” presenteras några ekumeniska förgrundsgestalter, människor som uppfattat enheten som sin särskilda kallelse. I sitt liv har de på olika vis förkroppsligat enhetsvisionen. Den andra delen rör en av enhetens stötestenar, Petrusämbetet. Här refererar Halldorf till bland annat resonemangen i Olivier Cléments bok You are Peter (2003). – En hänvisning till Johannes Paulus II:s encyklika Ut unum sint (1995) och dennes vädjan till kyrkoledare och teologer i andra samfund om hjälp att hitta ett sätt att utöva påveämbetet på i en ny situation, hade också platsat bra här.

Dåligt humör och hjärtats omvändelse
I det ekumeniska hantverket talar man ibland om ”icke teologiska faktorer” och vilken inverkan dessa kan tänkas ha på verksamheten. Själv har jag aldrig stött på någon konkretisering av vad som avses med uttrycket, men man kan ju alltid gissa, och jag tror att Gunnel Vallquist ringat in åtminstone en sådan faktor, av negativt slag, när hon skriver följande:

Splittring orsakas mycket mindre av lärosatser än av dåligt humör, av primitivt begär efter makt och prestige. Kan man peka på någon schism i kyrkans historia som har uppstått när två parter i oegennyttig sanningskärlek och total frånvaro av ovänliga affekter samtalat om skiljaktiga tolkningar av den kristna tron? Schism uppstår när ena parten, eller praktiskt taget alltid båda, blir tillräckligt förbannade för att utfärda ömsesidiga förbannelser. I och med att sinnelaget förändrats, borde de Babelstorn man ömsesidigt byggt upp raseras utan vidare om och men. Ändå står vi här och stampar utan att våga ta det avgörande steget (Vallquist s. 99).


Sinnelaget ja, det har större betydelse än man kanske tror i alla typer av ekumenik. En teologisk samtalsgrupp må besitta hur mycket kompetens som helst, men om kyrkornas representanter är fyllda av misstro mot varandra och endast är ute efter att hävda sina egna uppfattningar, så kommer projektet att misslyckas. Lyckligtvis är nog den motsatta situationen vanligare, då människor – kanske efter ”hjärtats omvändelse” (jfr Dekret om ekumeniken § 8 från Andra Vatikankonciliet) – är villiga att gå varandra till mötes och ta del av varandras gåvor.

Några kommentarer
Enligt Peter Halldorf är påven Franciskus övertygad om att reformationen är över. Den slutade 1999 i och med Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen från Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan (Halldorf s. 77). Även om den stora stridsfrågan från 1500-talet därmed har förklarats inaktuell, verkar uttalandet, om det stämmer, något förhastat, därför att de reformatoriska kyrkorna existerar ju och har ett arv att förvalta. I den nu aktuella rapporten Från konflikt till gemenskap från evangelisk-lutherska/romersk-katolska enhetskommissionen (se artikel på annan plats i detta nummer) beskrivs en väg av 50 års dialog, där man ännu inte är framme vid målet, även om det skymtar. Vi får väl höra vad påven har att säga om saken när han kommer till Lund – Malmö den 31 oktober för det ekumeniska högtidlighållandet av reformationsminnet.

Halldorf har redan tidigare tydliggjort sin uppfattning att vägen till enhet inte går genom konversioner till varandras kyrkor. Detta upprepar han i sin nya bok, även om han medger att det i vissa fall kan vara enskilda människors personliga kallelse. – I ett historiskt perspektiv förefaller konversioner till katolska kyrkan för enhetens skull lite anakronistiska. Så var ju den katolska uppfattningen om ekumenik före konciliet: om kristna i andra samfund ”återvände” till katolska kyrkan, skulle det bli enhet. I likhet med några katolska, ekumeniska pionjärer, till exempel René Beaupère, tror Halldorf att vägen till den synliga enheten kommer att se helt annorlunda ut och få oss att häpna.

Textsamlingen från 2002 har en efterskrift där Gunnel Vallquist bland annat tar upp ett nytt argument mot öppna nattvardsbord. I det efterkristna samhället med dess törst efter andlighet har vi fått ett nytt slags gudstjänstbesökare, som är okunniga om vad som försiggår i en mässa och går fram till nattvarden som vore den en ren gemenskapsrit, skriver hon. Och detta gjorde henne betänksam. – Botemedlet mot denna missuppfattning, som ju också blir ett ekumeniskt problem, måste vara undervisning om Jesu Kristi verkliga närvaro i eukaristin, något som kanske också skulle vara en gemensam uppgift för medlemskyrkorna i Sveriges kristna råd.

Focolare – ett exempel
En av de ekumeniska pionjärer som Halldorf presenterar är Focolarerörelsens grundare Chiara Lubich (död 2008). Rörelsen har sitt ursprung i ett skyddsrum i staden Trento, där några unga kvinnor samlades kring Chiara Lubich under andra världskriget. De läste där den ovan citerade versen ur Johannesevangeliet och förstod att deras kallelse var just enhet och tjänst för utsatta människor. Under Chiara Lubich ledning växte en rörelse fram, som kännetecknades av glädje och enkelhet. De unga medlemmarna fick öva sig i ”att göra sig till ett” med de andra. Rörelsen, som attraherade många, spreds snabbt och blev snart internationell. Den finns i dag i 182 länder. Chiara Lubich skrev: ”Må allt annat förgå, men aldrig enheten! Där enheten finns, där är Jesus!” (Halldorf s. 17). I skrivande stund firar Focolare 50-årsjubileum av sin närvaro i Sverige. Rörelsens medlemmar har i sin anspråkslösa framtoning betytt mycket för ekumeniken här i landet, både som gräsrotsekumener och som representanter i ekumeniska organ.

Focolare får utgöra ett exempel på att enheten redan finns, om än ofullständigt, och att man kan leva i den och glädjas åt det. Gunnel Vallquist har beskrivit detta hoppfulla förhållningssätt med en vacker bild:

”Kyrkan växer samman underifrån, från rötterna. Vi är inte mer åtskilda än vi själva vill. Ingen kan tvinga oss att inte vara ett. Har vi sett enheten, urskilt den, då har vi funnit livets träd i en plötslig glänta i snårskogen. Och gläntan vidgar sig mot oändligheten” (Vallquist s. 104).

Katrin Åmell


Litteratur

Peter Halldorf, Att älska sin nästas kyrka som sin egen. Manifest för kristen enhet och ett ekumeniskt perspektiv på Petrusämbetet. Artos & Norma Bokförlag 2016, 80 s.

Gunnel Vallquist, Vad väntar vi egentligen på? Texter om kristen enhet 1968–2002. Bokförlaget Cordia AB 2002, 121 s.





Nytt ekumeniskt dokument

om kyrkan


Nyligen har två nya dokument antagits av Kyrkornas Världsråd (KV), ett om kyrkan och ett om missionen. Båda finns nu översatta till svenska. Här ska bara kyrkodokumentet från Faith & Order-kommissionen (F&O) inom KV behandlas. Den intresserade kan själv ladda ner missionsdokumentet från Svenska Missionsrådets hemsida: http://www.missioncouncil.se/2013/11/01/lansering-av-missionsdokumentet-tillsammans-for-livet/

Katolska kyrkan är inte medlem i KV men däremot i F&O. Influenser från katolska officiella dokument om kyrkan är därför lätta att upptäcka i texten, som på engelska heter The Church Towards a Common Vision och som på svenska fått titeln Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Ekumeniskt samtal om kyrkans väsen och uppgift (Sveriges kristna råds skriftserie nr 21). Dokumentet antogs av KV:s Centralkommitté 2012 och blev föremål för ytterligare reflektioner vid KV:s tionde generalförsamling i Busan, Sydkorea, förra hösten.

Bakgrund
Sveriges kristna råd (SKR) har i samverkan med Svenska kyrkan tagit initiativ till den svenska översättningen. En av anledningarna till den satsningen är säkert att kyrkodokumentet är en uppföljare till ett annat mycket betydelsefullt dokument från F&O, nämligen det så kallade BEM-dokumentet  Baptism, Eucharist and Ministry från 1982 (Dop, nattvard och ämbete i den svenska utgåvan), som fick stor spridning och kom att påverka det ekumeniska tänkandet på alla nivåer. Ett exempel på dess betydelse är den ökade samsynen på dopet. I dag erkänner alltfler kyrkor varandras dop. Så kallade omdop har inte upphört helt men förekommer mer sällan. Ett ömsesidigt doperkännande i en högtidlig ceremoni gjordes i Sverige 2007 mellan Katolska kyrkan och Svenska Missionskyrkan (numera en del av Equmeniakyrkan).

BEM-dokumentet skapade förutsättningar för en så kallad konvergens om dopet, det vill säga man uttryckte inte en helt enad syn men en strävan mot ett gemensamt mål. Liksom BEM-dokumentet är det aktuella kyrkodokumentet ett konvergensdokument. Avsikten har inte varit att uppnå en konsensus utan man har velat klargöra kyrkornas olika positioner som en utgångspunkt för dialog. Konvergens kan liknas vid linjer som möts om de dras vidare, skriver SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn i förordet till den svenska upplagan. Titeln Kyrkan – på väg mot en gemensam vision säger något om vad det handlar om. Förhoppningen är att vad som uppnåddes exempelvis i fråga om synen på dopet genom BEM-dokumentet ska få en motsvarighet i uppfattningarna om kyrkan genom det aktuella dokumentet. BEM-dokumentet och kyrkodokumentet har för övrigt samma status, det vill säga de utgör den högsta rangen av texter från F&O och ska uppfattas som något utöver ett studiematerial.

När BEM-dokumentet utkom lästes det av ekumeniskt engagerade människor på alla nivåer i kyrkorna. (Även den klosterkommunitet, där undertecknad ingick, studerade dokumentet noga och skickade in sina synpunkter till det katolska stiftet.) En mängd officiella svar med synpunkter från kyrkorna inkom till F&O. Detta visar vilken betydelse den här typen av texter kan få för den fortsatta utvecklingen. I svaren efterlyste man bland annat ett djupare ecklesiologiskt studium, något som man alltså sökt åstadkomma i den aktuella texten, som F&O har arbetat med i mer än 20 år. Man har där tagit hänsyn till svaren på BEM-dokumentet, liksom svaren på de två förberedande studiedokumenten The Nature and Purpose of the Church (1998) samt The Nature and Mission of the Church – A Stage on the Way to a Common Statement (2005). Vidare har man använt de framsteg som uppnåtts i de bilaterala dialoger som haft ”kyrkan” som tema.

Här kan du läsa presentationen i sin helhet.



Ekumeniskt nytänkande i Kyrkornas världsråd



I mitten av september gästades Sverige av två direktorer från Kyrkornas världsråd (KV), nämligen John Gibaut för Faith and Order-kommissionen (F&O) och Jooseop Keum för Kommissionen för World Mission and Evangelism (CWME). De var inbjudna av Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet för att presentera och initiera samtal om två nya viktiga dokument The Church – Towards a Common Vision från F&O och Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes från (CWME).

Katolska kyrkan är inte medlem i KV men däremot i dessa båda kommissioner inom KV. Man kan därför finna influenser från katolska officiella dokument om kyrkan och missionen i de båda nya ekumeniska texterna. Dessa har antagits av KV:s Centralkommitté i september 2012 och ska bli föremål för ytterligare reflektioner vid KV:s tionde generalförsamling i Busan, Sydkorea, i oktober/november i år, vars tema är ”God of life, lead us to justice and peace”.

Det var ingen tillfällighet att medarbetarna för båda kommissionerna inbjöds tillsammans. Under senare år har det nämligen blivit allt tydligare att ecklesiologi och missiologi hör intimt samman och också verkar korsbefruktande på varandra. Båda texterna är alltså frukten av ett nära samarbete mellan F&O och CWME, som intensifierats i slutfasen, även om dokumenten har en 20-årig tillkomsthistoria med olika studiedokument som etapper på vägen. (se t.ex. Signum 8/2008, s. 7-9)

I ekumenikens historia var 1982 ett betydelsefullt år. Då utkom det så kallade BEM-dokumentet Baptism, Eucharist and Ministry (Dop, nattvard, ämbete på svenska), som fick stor spridning och kom att påverka det ekumeniska tänkandet på alla nivåer. Det nya dokumentet om kyrkosynen har samma status som BEM-dokumentet och förhoppningen är att det också ska få ett liknande positivt mottagande. Samma år, 1982, publicerades också Mission and Evangelism – An Ecumenical Affirmation, som delvis blivit inaktuellt, därför att världen har förändrats avsevärt sedan dess. Orden ”Changing Landscapes” i det nya dokumentet anger att man nu står inför nya utmaningar. – Om det vill sig väl – det beror på responsen på de aktuella dokumenten – kanske 2012 också blir ett minnesvärt år i ekumenikhistorien.

Först något kort om The Church – Towards a Common Vision. I sin inledande presentation sade John Gibaut att ecklesiologi har blivit en huvudfråga i ekumeniken. Han menade också att – även om ecklesiologi är en teologisk disciplin – så är varje kristen en sorts ecklesiolog, eftersom man söker modeller för och har visioner om hur kyrkan ska vara. Vidare ansåg han att de kristna råd som inte ägnar sig åt vad kyrkan är får problem. (Av den anledningen utgav Sveriges kristna råd 2010 Tro – liv – enhet. Om kyrkans identitet och uppgift i Sverige. SKR:s skriftserie nr 13) Han liknade det ekumeniska studiet av ecklesiologin vid ett operativsystem, där uppgiften är att se om de olika kyrkosynerna kan bli kompatibla med varandra.

Det föreliggande dokumentet är inte en syntes utan snarare en konvergens ”towards a common vision” (” i riktning mot en gemensam syn”). Man har kommit samman för att säga vad man kan enas om angående vad kyrkan är. Samtidigt klargörs också vad man är oense om. Dialogen kommer att fortsätta på grundval av den respons som inkommer.

Texten omfattar fyra kapitel. Det första handlar om missio Dei (Guds sändning) och kyrkans enhet, och utvecklar det nära förhållandet mellan enhet och mission. Lite överraskande behandlas först i kapitel två grunden och kännetecknen för kyrkan. Kapitlet börjar och slutar med Treenigheten, varifrån all enhet utgår. Särskild uppmärksamhet ägnas åt kyrkan som koinonia (gemenskap i fördjupad mening). I kapitel tre sägs något om hur denna koinonia kan växa genom tro, sakrament och ämbete / tjänst. Det avslutande kapitel fyra ägnas åt kyrkan i världen och Guds rike. På så vis både börjar och slutar dokumentet i ett missionsperspektiv.

Avsikten med dokumentet är givetvis att det ska leda till djupare enhet. Vägen dit går via förnyelse och omvändelse, som man hoppas att texten också ska inspirera till.

I inledningen till sin presentation av Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes informerade Jooseop Keum om den nuvarande breda ekumeniska sammansättningen i CWME. Förutom representanter för medlemskyrkorna i KV ingår här inte bara katoliker utan även pingstvänner, evangelikaler och företrädare för Evangeliska världsalliansen. Denna bredd avspeglas också i dokumentet.

De nya utmaningarna i den förändrade världen under de senaste årtiondena utgör en utgångspunkt i dokumentet. Dit hör till exempel ”tro på mammon”; en värld präglad av individualism, sekularisering och materialism; religiös och kulturell pluralism; klimatförändringar med mera.

Enligt Jooseop Keum råder fullständig enhet kring tre punkter när det gäller missionsteologi:
1) Missio Dei, det vill säga mission såsom utgående från den treenige Guden, är grundläggande. 2) Missionens mål är Guds rike. 3) Mission förstås holistiskt.

Ett exempel på det holistiska perspektivet är att skapelse-temat lyfts fram, vilket förstås är relaterat till dagens ekologiska frågor, klimatförändringar och så vidare. Guds mission börjar med skapelseakten, sägs det. Dokumentet uppmanar till en vidgad förståelse av mission som uttrycker vårt försonade förhållande till allt skapat liv. Att frälsningen omfattar hela skapelsen och inte bara människor, är en ny tanke i de här sammanhangen.

Några nyckelord återkommer ofta och bildar ett övergripande tema. Ett sådant är ”liv”. Flera gånger citeras Joh 10:10b: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” Detta bibelord ställs också i relation till de nämnda utmaningarna. Temat för generalförsamlingen i Busan ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred” passar väl in i sammanhanget. Ett annat ord är ”helig Ande”. Man kan säga att hela dokumentet bärs upp av en tydlig pneumatologi. Liv och Ande hör samman – ”den helige Ande, som är Herre och ger liv” lyder orden i den nicenska trosbekännelsen. – Dokumentet uttrycker en ekumenisk förståelse av evangelisation som livgivande och dess syfte är att stimulera till ny reflektion över vad den helige Andes, livgivarens mission är.
----------------------
Ekumeniska dokument är inte till för sin egen skull, att samla damm i hyllor. Inte heller för att hålla ekumeniska handläggare från olika kyrkofamiljer sysselsatta. Meningen är att resultaten av det som några få har studerat, fördjupat och diskuterat under lång tid ska kunna ges vidare åt så många kristna som möjligt på alla nivåer, så att den enhet som redan nu är verklig ska kunna bli mer fullständig.

Sr Katrin Åmell

Enligt uppgift kommer de aktuella dokumenten att publiceras på svenska inom kort. De kan läsas på engelska på följande hemsidor:

http://www.oikoumene.org/en/resources/documents/wcc-commissions/faith-and-order-commission/i-unity-the-church-and-its-mission/the-church-towards-a-common-vision

http://www.oikoumene.org/en/resources/documents/wcc-commissions/mission-and-evangelism/together-towards-life-mission-and-evangelism-in-changing-landscapes




Aktuellt om teologi och ekumenik i Svenska kyrkan






Tretton år har gått sedan Svenska kyrkans relationer till staten förändrades. Från att ha varit en medborgarnas kyrka har man blivit ett samfund bland andra, även om det är ett majoritetssamfund. Samtidigt har många förändringar skett både i samhället och i kyrkan under det senaste årtiondet. Sr Katrin Åmell OP har i Signum 2/2013 intervjuat Cristina Grenholm, chef för Svenska kyrkans Sekretariat för teologi och ekumenik, om arbetet med dessa frågor i dag.
Här kan du läsa hela intervjun!



Tysk vår i ekumeniken

Den 12-16 maj deltog Sveriges Kristna Råds respektive Svenska Missionsrådets kanslipersonal i 2. Ökumenischer Kirchentag, kyrkfolkets stora rådslag (jfr Bundestag i singularis) i München. Temat var Damit ihr Hoffnung habt (för att ni ska ha hopp). Det var andra gången lutheraner och katoliker tillsammans organiserade ett sådant möte. Första gången samlades man i Berlin 2003. I München deltog även representanter för ortodoxa kyrkor och tyska frikyrkor.

Mötet krävde en gigantisk organisation som fungerade ytterst väl in i minsta detalj. 130 000 personer hade köpt biljetter till alla dagarna. Därtill tillkom några tusental dagsbesökare. 4 000 deltagare var utländska gäster från ett 90-tal länder. Ett stort antal ungdomar arbetade som Helfer och Helferinnen – medhjälpare – ständigt redo att bistå vilsekomna deltagare. Flertalet av de 3 000 programpunkterna ägde rum på det jättelika mässområdet Messegelände men också på andra platser runtom i staden.

Det centrala temat kring hopp var uppdelat i fyra underteman men ett rikt utbud av seminarier och panelsamtal alltifrån frågor om ekonomisk rättvisa och fred till apostolisk succession och gemensamt nattvardsfirande.

Eftersom katoliker och lutheraner har likartat medlemsantal i Tyskland – ca 25 miljoner vardera – präglades samtalen av jämbördiga förhållanden resurs- och styrkemässigt, där man inte tvekade att ställa varandra inför uppfriskande utmaningar.

ALLA SOM TALAR om ekumenisk vinter borde ha varit i München och mött det påtagliga ekumeniska engagemanget från kyrkfolk av alla kategorier. Där fanns ungdomar, barnfamiljer, handikappade, äldre och medelålders. Alla tycktes hitta passande programpunkter och såg ut att trivas.

Som svensk slogs man av de öppningar mellan kyrka och samhälle som tycks finnas i Tyskland. Kyrkodagarna hade en klar utåtriktning. Man talade om ”kristna i och för världen”. Men också politikerna var angelägna om att medverka och finnas på plats i kyrkornas möte. Det gjorde exempelvis förbundspresidenten Horst Köhler och förbundskanslern Angela Merkel, finansministern Wolfgang Schäuble, justitieministern Beate Merk, inrikesministern Thomas de Maizière samt andra regeringspolitiker. Somliga av dem ledde egna bibelstudier. – Via TV och andra media kunde man dag för dag följa vad som hände.

Kyrkodagarna är inte ett kyrkomöte i vanlig mening utan mera kyrkfolkets inspirationsdagar – en folkfest öppen för alla. Lekmannaperspektivet är påtagligt. Det är lekmännen, inte de kyrkliga hierarkierna, som står för organisationen och ”äger” mötet. Ofta hördes frasen Kirche von unten (kyrkan nerifrån).

En och en halv timmes panelsamtal kring tunga ekumeniska frågor som ämbetssyn och gemensam nattvard kan förvisso inte lösa dessa hinder för full enhet men samtalen kan bidra till att gemene man får höra förklaringar till kyrkornas ståndpunkter. Inte minst gav diskussionerna bränsle åt människors otåliga längtan att få mötas kring nattvardsbordet, särskilt som det i Tyskland finns många ekumeniska äktenskap.

Angående denna fråga sade ordföranden för tyska Katolska biskopskonferensen Robert Zollitsch i ett samtal med Nikolaus Schneider, ordförande för de Evangeliska kyrkornas råd, att han fortfarande hoppas att Gud under hans livstid har en överraskning i beredskap, så att man då ska kunna säga: vi har fått mer än vi vågade hoppas. Kyrkornas världsråds nye generalsekreterare norrmannen Olav Fykse Tveit, i tjänst sedan januari 2010, sade vid öppningsgudstjänsten på Theresienwiese att det alltid finns anledning att hoppas i ekumeniken. Murar kan falla från den ena dagen till den andra, sade han och syftade på Berlinmurens fall 1989. Därför måste vi hålla ut tills murarna som hindrar oss att fira nattvard tillsammans faller. Ofta är dessa murar i våra egna huvuden, menade Tveit (som för övrigt ett par dagar innan kyrkodagrna i München medverkade vid Ekumeniskt idéforum på Sigtunastiftelsen, där han talade om korsets teologi).

SOM FRAMGICK I Signum nr 3/2010 har kyrkan i Tyskland den sista tiden skakats av en rad kriser. Pedofilskandalerna i katolska kyrkan drabbar inte bara denna kyrka, utan alla kristna. Därför extrainsattes ett seminarium om övergreppen. Inledare var Klaus Mertes SJ, rektor för Canisius-skolan i Berlin, där en rad övergrepp avslöjats, samt biskop Stephan Ackermann, biskopskonferensens ansvarige för behandlingen av övergreppsfallen. Mertes, som alltså företrädde en kyrklig institution, var påfallande självkritisk när han talade om inomkyrkligt maktmissbruk, infantilt förhållande till auktoriteter och osund personkult. Han menade att kyrkan nu har en chans att ta lärdom av vad som inträffat, så att risken för kommande missbruk elimineras. I samtalet deltog även justitieministern Beate Merk, som var bekymrad över människors dalande förtroende för kyrkan och önskade ökat samarbete mellan regeringen och kyrkan för bistånd till offren och förebyggande åtgärder. ”Större inomkyrklig öppenhet” var en fras som ofta återkom i panelen. Seminariet, som började i en laddad stämning, inte minst genom att ett av offren för övergreppen försökte hindra Klaus Mertes att tala, slutade i en konstruktiv anda där man var överens om en rad förändringar och åtgärder för att vända utvecklingen.

Den katolske ordföranden för 2. Ökumenischer Kirchentag, Alois Glück, berörde också övergreppen och kyrkans kris vid avslutningsgudstjänsten på Theresienwiese. Han betygade där sin solidaritet med kyrkan och sade att det är vår kyrka, vi vill vara kvar. Samtidigt, efter alla bevis på att det finns skäl att hoppas, manade han till nystart, förnyelse och rening.

Kyrkodagarna skulle inte ha blivit vad de blev utan ett antal mycket väl förberedda gudstjänster med musik av hög kvalitet som verkligen inbjöd till lovsång och hopp. I en meditativ kvällsgudstjänst dagen före avslutningen firade 3 000 deltagare den enhet vi redan har med hjälp av en alldeles ny ekumenisk sångbok Laudate omnes gentes. Boken, som lanserades veckan för pingst, innehåller texter och korta liturgiska sånger från alla tider och traditioner i kyrkans historia och varje bön återges på sex språk – ett sant uttryck för och hjälpmedel till andlig ekumenik.

Intrycken från en utomstående, (åtminstone vad gäller ekumenik i Tyskland), kan sammanfattas i några punkter: 1. Det råder inte ekumenisk vinter. 2. Det finns skäl att hoppas på full enhet. 3. Det finns skäl att tro att kyrkan med Guds hjälp kan ta sig ur sin nuvarande kris. 4. Det finns skäl att tro att lekmännen med hjälp av Guds andes vind kan förnya kyrkan.

Sr Katrin Åmell OP


Mötets hemsida:
http://www.oekt.de/

Artikeln har publicerats i Signum nr 4 2010.

 

 

 

 

 

 

 

Ekumenisk spiritualitet


Föredrag i Eskilstuna församling,

Svenska kyrkan, den 26 april 2010

 

Ekumenik och spiritualitet – några definitioner

 

Orden ”ekumenik” och ”spiritualitet” kan uppfattas på många olika sätt, därför skulle jag vilja börja med ett par definitioner för att klargöra vad som menas i det här sammanhanget. Om vi tar ordet ”ekumenik” först, så finns en bra förklaring i Tio tumregler för god ekumenik från Sveriges Kristna Råd. Den lyder så här:
Ekumenik (som kommer av grekiskans oikoumene dvs. "hela den bebodda världen") handlar om att sträva efter Kristi kyrkas synliga enhet och stärka de kristnas inbördes gemenskap i ord och handling. Kristen enhet är inget fjärran mål – i Kristus är vi redan ett. Enheten har sin utgångspunkt i den heliga Treenigheten. Som kristna är vi utsända att återspegla den kärlekens enhet som är i Gud och så tjäna världens helande. I sin strävan efter synlig enhet omsluts kyrkan av Jesu bön "att de alla skall bli ett". (Joh. 17:21)

 

Ekumeniken har en teologisk motivering. Gud är en i den heliga Treenigheten. Det är därifrån vår längtan efter enhet kommer. I ekumeniken finns också en andlig dimension. Vår strävan efter synlig enhet omsluts av Jesu egen bön om samma sak. Och enheten har förstås också en praktisk, social dimension. Det handlar om att stärka alla kristnas inbördes gemenskap i ord och handling. Det är viktigt att alla de här dimensionerna får finnas med, så att man inte bara nöjer sig med t.ex. praktiskt samarbete, eller tycker att det räcker med den andliga enheten.

Eftersom det här ingår i en serie samtalskvällar om kristen spiritualitet har ni antagligen talat om ordet ”spiritualitet” tidigare, men jag vill ändå säga något om det också. Ordet kommer från fransk katolicism och har där använts i bestämda avgränsade sammanhang med koppling till mystik och askes. Idag kan ordet täcka allt möjligt, också företeelser utanför kristendomen, t.ex. enkla recept på hur man ska må bra osv. För några år sedan publicerades en bok som heter ”Kristen spiritualitet – Från ökenfäder till cyberkyrka” och själva titeln anger ju att termen kan rymma det mesta.  Per Beskow resonerar i inledningen till boken kring termen och kommer fram till att den enklast kan sammanfattas som en mentalitet, en integration av tro och liv som också rymmer attityder till omvärlden. Spiritualitet uttrycks i en mångfald former, i texter, böner, bilder, konst, musik, etik och olika typer av gemenskap. Hjärtat, sinnena och det livsnära är alltså viktiga ingredienser. Spiritualitetens uttryck är naturligtvis färgade av tid och rum. Ökenfäderna uttryckte sig inte likadant som man gör i cyberkyrkan.

Det är inte så lätt att vara kristen på egen hand. Vi ingår i en gemenskap, kyrkan. Så har det fungerat ända från början enligt Apostlagärningarna, även om de kyrkliga strukturerna inte var så utvecklade då. Kristen spiritualitet ingår därför i kyrkans liv. Alf Härdelin, som gett en plats åt spiritualitetsstudiet inom kyrkovetenskapen i Sverige, är angelägen om att betona detta. Han skriver: ”Spiritualitet handlar om det existentiella livet i Anden, som levs i, av och ur den kyrkligt-sakramentala gemenskapen. ’Spiritualitet’ får sålunda en annan ’objektivitet’ än det ofta subjektivt eller till och med emotionellt uppfattade ’fromhetslivet’, och det är klart bestämt av en relation till gemenskap och gudstjänst och kyrklig undervisning, till skillnad från den ibland ganska individualistiskt fattade ’fromheten’ hos de ’religiösa personligheterna’.”  Det här har betydelse för den ekumenik som bedrivs mellan kyrkorna. Det är mycket bra att enskilda kristna individer kan känna sig som ett i tron, men om man vill att kyrkorna som sådana ska avspegla enheten behövs det också en samfundsekumenik, där gudstjänstliv och strävan efter sakramental gemenskap är viktiga ingredienser.

 

 

Ekumenisk spiritualitet

Man har fört samman de här båda orden till termen ekumenisk spiritualitet eller ecumenical spirituality som man brukar tala om inom Kyrkornas Världsråd? Vad är det? Det kanske bäst kan beskrivas genom några exempel. Idag är det vanligt att kristna delar med sig åt varandra av sin respektive traditions skatter. Kyrkornas liturgier liknar alltmer varandra, vilket tyder på att man inte bara tagit intryck av varandras liturgiska rikedomar utan även medvetet eftersträvat en större liturgisk enhetlighet. Det s.k. BEM-dokumentet, Dop nattvard ämbete, från 1982 har här haft stor betydelse, även om det tyvärr blivit lite bortglömt idag och en yngre generation inte känner till det. Men det har faktiskt påverkat alla kyrkor i Sverige direkt eller indirekt. Många kyrkor har under senare år även infört en ny typ av gemensamma ”specialliturgier” som t.ex. Taizégudstjänster, sinnesrogudstjänster m.m. därför att dessa gudstjänstformer tycks svara mot vad människor önskar.

I Europa idag blir många kristna indirekt ekumeniskt engagerade genom sitt deltagande i rörelser som bärs av specifika former av spiritualitet, vilka attraherar inte minst lekmän och ungdomar. Dessa rörelser, som ofta uppstått i kommuniteter, har med tiden blivit alltmer ekumeniska. Mest känd och inflytelserik är rörelsen kring Taizé. Andra exempel är den på enhet och dialog inriktade Focolarerörelsen, som från början uppstod i Italien och var inomkatolsk men nu har blivit ekumenisk. Iona-kommuniteten i Skottland, där enkel livsstil samt frågor kring rättvisa, fred och försoning står i centrum, är ett ytterligare exempel. Sant’ Egidio-kommuniteten i Rom med sin sociala och interreligiösa inriktning hör också till den här kategorin. Det har hållits flera stora möten där representanter från sådana här rörelser samlats. Vid ett av dessa möten häromåret möttes tiotusen människor från inte mindre än 230 olika rörelser, bland dem också karismatiska grupper av olika slag.
I det här sammanhanget bör även nämnas pilgrimsvandrandet som en ny form av ekumenisk spiritualitet. Historiskt var pilgrimsvandringar vanliga i Sverige under medeltiden från ca 1050 till 1544, då Gustav Vasa förbjöd dessa vandringar – ett förbud som aldrig blivit upphävt men som idag får anses obsolet. Det finns gamla Sankt Olofsleder till Nidaros, som man idag försöker att återupprätta. Jag hade själv möjlighet att vandra utefter en sådan led i en ekumenisk grupp för några år sedan. Det finns också gamla vandringsleder till Vadstena. Birgitta själv vandrade ju till Jerusalem. Återupptäckten av sambandet mellan kropp och ande, tystnad och långsamhet, uppmärksamhet och närvaro i nuet, som ingår i den traditionella pilgrimsvandringen, samlar stora skaror på väg mot heliga mål. Pilgrimsvandringen som allmänreligiös företeelse inbjuder till många intressanta ekumeniska reflektioner. Det har skrivits avhandlingar om det. Den rörelse i Sverige som finns kring tidskriften Pilgrim och som samlar många människor tillolika typer av möten har blivit föremål för ett sådant studium.  Man går inte alltid omkring på vägarna men man har vandringens perspektiv, man är på väg tillsammans från olika traditioner mot ett heligt mål.

Vanligt är också att man lånar gester och bönespråk från varandra. Det finns tungomålstalande katoliker och det finns pingstvänner som gör korstecken. Andra exempel är ikoner och ökenmässor, skatter från den ortodoxa traditionen som på olika vägar hamnat i svenskyrkliga gudstjänstrum. I den kommunitet i Bjärka-Säby, som leds av pingstpastorn Peter Halldorf, använder man sig av den koptiska kyrkans liturgi när man firar nattvard. I Stockholm under Stilla Veckan i år annonserade flera svenskkyrkliga församlingar om att man skulle framföra ”Korsets Väg” av den franske dramatikern Paul Claudel med de tillhörande orgelkompositionerna av Marcel Duprés. Texterna i Claudels korsväg är uttryck för genuin katolsk kristusmystik. För bara ett par årtionden sedan hade det varit otänkbart att framföra något sådant i en luthersk kyrka. – Detta är bara några exempel på ekumenisk spiritualitet idag. Jag tror inte någon kan säga hur dessa möten mellan uttrycksformer från olika traditioner har skett. Det är ingen som har sagt att man ska ”låna av varandra”. Säkert har det att göra med globaliseringen och människors allmänna rörlighet. Man har funnit någonting andligen berikande någon annanstans, i ett annat land, i en annan tradition. Detta har man velat ge vidare till sin egen gemenskap och så har man fått koptisk liturgi i ett pingstkapell.

Nu har jag bara kortfattat nämnt dessa exempel på ekumenisk spiritualitet idag. Man kan fundera över dem och också ha vissa kritiska tankar. För det första är det viktigt att man handskas med andliga uttryck från en annan tradition lite varsamt. Bönespråket och dess uttryck i konst, musik, texter m.m. har ha växt fram i bestämda traditioner i givna kulturella och historiska sammanhang. Ibland handlar det om en mångtusenårig tradition, ett utflöde av en djup identitet. När man ”lånar av varandra” får man vara vaksam så att det andliga djupet inte försvinner. Fjärmade från sina källsprång kan uttrycken bli ytliga och bara anpassade till enskilda individers behov och smak. Temat i Sveriges Kristna Råds innevarande verksamhetsperiod är: ”Lära känna varandra på djupet – för att världen skall tro och leva”. På olika vis försöker vi att nå under ytan och lära känna de djupare källflödena i varandras traditioner. De här uttrycken för olika sorters spiritualitet hör dit, till den grundläggande identiteten, som måste respekteras.

För det andra är det viktigt att den här typen av möten mellan spiritualiteter från olika traditioner får vara kopplade till och förankrade i ett vanligt församlingsliv. I de rörelser jag nyss nämnde är man också angelägen om att betona detta. I Taizé säger man inte till de ungdomar som söker sig dit att de ska återkomma så ofta som möjligt, utan man uppmanar dem att fortsätta och leva i Taizés anda hemma i den egna församlingen – sjunga sångerna, fira gudstjänsterna och engagera sig i samhället som i Taizé. Jag tar upp det här med förankringen i kyrkan därför att vår tid domineras så mycket av det fria utbudet på marknaden. Detta färgar av sig på många plan, även religiöst. Det finns också ett utbud av spiritualiteter och löften om mer eller mindre häftiga upplevelser, som den enskilde konsumenten kan plocka till sig av och köpa. Sociologiska faktorer som samhällsförändringar, uppbrott och rotlöshet bidrar till den här utvecklingen och skapar behov av att ge sig ut på marknaden och söka det som tilltalar och ger förhoppningar om mening. Privatiseringen av spiritualitet tror jag inte kan leda till enhet. Var och en blir ju sig själv nog och har inget behov av enhet med andra. Dessutom vet vi att andlig mognad och växt i tron inte kan köpas som en vara, utan att det kommer genom själva livet och via andra människor som Gud låter oss möta.

 

 

Andlig enhet

Jag har redan kommit in på det som inom Kyrkornas Världsråd kallas spiritual ecumenism och som på svenska översätts lite bristfälligt med ”andlig ekumenik”. Den sortens ekumenik är förstås närbesläktat med ekumenisk spiritualitet, även om det inte är riktigt samma sak. Bönen för enhet är central i den sortens ekumenik. En av de katolska teologiska pionjärerna i ekumeniken, Yves Congar (1904-1995), sade att man ”bara kan komma igenom ekumenikens dörr på knä”. Det handlar om att man förenar sin egen bön med Jesu bön att de alla ska vara ett … för att världen ska tro (Joh 17:21). Bönen gör något med oss. Vi behöver be om enheten för att förändras, för att omvända oss, för att kunna upptäcka de skatter som finns i andra kyrkor och låta oss berikas av dem. Ekumenik har ibland beskrivits som ett utbyte av gåvor, men då måste det också finnas en motivation, en vilja till att ge och ta emot ömsesidiga gåvor i en god dialog.

I mitt dagliga arbete med ekumenisk teologi har jag förstått att den här typen av motivation, som den heliga Anden ger när människor uppriktigt ber om enhet, är helt avgörande för alla ekumeniska samtal. Man kan lätt mena att just ens egen kyrka har förvaltat en god teologi och att den har fått en god portion av den fulla sanningen, men om man inte alls tycker sig behöva de andra, kan inte Kristi kropp bli helad. Motivationen till enhet saknas. Samtal, där den här grundläggande motivationen saknas, bär ingen frukt, trots mänskliga ansträngningar eller att parterna tycker sig stå nära varandra i en god teologi. Det finns också, tack och lov, många exempel på motsatsen, att representanter för kyrkor, som står långt ifrån varandra teologiskt, ändå bärs av den gemensamma motivationen, viljan till den enhet som Kristus bett om. Därigenom har man hittat ingångar till varandra och kunnat förstå varandra. Sådana samtal är fruktbara, upplyftande och roliga!

Det är inte vi som kan uppfinna enheten. Som jag nämnde i början finns den redan hos Gud själv, i den heliga Treenighetens gemenskap, ursprunget och källan till all enhet. Därifrån får alla kristna sitt liv och sin enhet. Istället för ett avlägset mål i fjärran kan enheten bli en nåd att få ta del av, ett mysterium att leva i. I Treenigheten finns den fullkomliga enheten som ett ständigt flöde, medan den i våra mänskliga bräckliga relationer åter och åter måste erövras på nytt.
 Varje år mellan den 18 och 25 januari hålls en internationell bönevecka för kristen enhet, organiserad gemensamt av Kyrkornas Världsråd och Enhetsrådet i Rom. Från Sveriges Kristna Råd skickar vi ut materialet med årets tema i svensk översättning. Det får alla församlingar i Sverige. På de flesta orter träffas engagerade kristna i varje fall då, även om man annars inte möts under året, och gör något tillsammans. Det är gott och väl men man skulle kunna mötas mycket oftare och göra mycket mer tillsammans, särskilt när det gäller bön- och gudstjänsliv. För några år sedan skrev kardinal Kasper, ansvarig för Enhetsrådet i Rom, en liten handbok om andlig ekumenik.  Den innehåller en mängd förslag om allt vad kristna kan göra tillsammans, t.ex. samlas till gudstjänster vid stora kristna högtider som jul, påsk och pingst. Gemensamt påskfirande är särskilt lämpligt nu under några år, eftersom påsken infaller på samma datum i den östliga och västliga delen av kyrkan. Man kan utanför kyrkorummet också samlas hemma hos varandra till enkla, ekumeniska husandakter och samtal, t.ex. under fastetidens andliga fördjupning. Om man har lyckats bilda ett lokalt kristet råd kan detta snabbt mobilisera sig och ordna ekumeniska samlingar, ifall det hänt något särskilt på orten. Det kan vara med anledning av en sorglig händelse eller för att ge ett kristet perspektiv åt något som högtidlighålls – firandet av nationaldagen t.ex. Vid Sveriges Kristna Råd har vi bett om att få exempel på vad som görs i de lokala kristna råden. Det har inkommit en hel del och vi ska sammanställa exemplen så att de kan få vidare spridning. Ett sorts motto är att det man kan göra tillsammans ska man inte göra ensam. Ni får gärna skicka in era bidrag!

 

 

Goda möten

Man brukar ibland säga att kunskap och vänskap är två viktiga inslag för en fungerande ekumenik och för strävandena efter synlig kristen enhet. Genom att man skaffar sig kunskap om varandra försvinner gamla fördomar och förutfattade meningar. Den andra traditionen får komma till sin rätt och den sanna identiteten får komma fram i ljuset. Förr i tiden var det inne med studiecirklar och då kunde man också lära sig en massa saker om andra kyrkor. Vad jag förstått är folk för upptagna för sådana regelbundna åtaganden nu. Men det är viktigt att vi hittar vägar för att möta varandra och lära känna varandra. Här kommer vi in på vänskapen. Ingen ekumenik är möjlig utan goda möten som i bästa fall utvecklas till vänskap. När jag hör äldre människor berätta om viktiga ekumeniska framgångar, som t.ex. hur den ekumeniska psalmboken kom till eller hur Sveriges Kristna Råd bildades, säger de alla samma sak: Det var genom att engagerade och motiverade människor möttes många gånger i överläggningar, reflektioner och bön. De blev så småningom vänner och tyckte om att mötas. Sådana goda möten som leder till vänskap är mycket viktiga för att enheten ska växa sig starkare – det låter lite trivialt, men så är det.

Jag skulle vilja passa på tillfället att dels säga något om en aktuell process av goda möten, dels göra lite reklam för en nyutkommen bok i Sveriges Kristna Råds skriftserie. Under ett par års tid samlades en arbetsgrupp tillsatt av Sveriges Kristna Råds styrelse för att samtala om vad kyrkan är – ecklesiologi på teologiskt språk – vad är kyrkans väsen, vad är hon i sig själv? Vilken är hennes uppgift? Vad är kristen enhet? Man valde det här omfattande ämnet för att uppfattningen om vad kyrkan är har visat sig vara en nyckel i många ekumeniska samtal, också internationellt inom Faith and Order, den kommission inom Kyrkornas Världsråd som arbetar med de teologiska frågorna. Man har liknat kyrkosynen vid operativsystemet i datorer. Det måste vara kompatibelt för att man ska kunna kommunicera, i det här fallet för att kyrkorna ska kunna föra meningsfulla samtal med varandra. Sju representanter från olika kyrkor i Sveriges möttes alltså regelbundet till långa sammanträden, ibland över ett dygn och samtalade. Deltagarna hade inte mötts i den här konstellationen tidigare. De representerade i en sorts historisk ordning: Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan, Svenska kyrkan, Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionskyrkan, Evangeliska frikyrkan och Pingströrelsen, en adekvat bredd inom svensk kristenhet. För ett par veckor sedan kom resultatet av samtalen i skrift. Rapporten fick namnet Tro ¬ liv ¬enhet. Om Kyrkans identitet och uppgift i Sverige. Jag ska inte förlänga den här samlingen genom att redogöra för innehållet, men det jag vill lyfta fram i det här sammanhanget är vad som hände under samtalen. Deltagarna försökte förklara för varandra hur de såg på kyrkan i tro och praktik. Vi fick ställa många frågor till varandra för att vi skulle förstå bättre. Vi fick ändra på vissa uppfattningar om varandras traditioner. Vi erfor ofta att vi i stort sett hade samma tro, samma engagemang och stod inför likartade utmaningar. Det hände något med oss när vi möttes, då det också ingick bön och gudstjänstfirande. Dessa samlingar kunde vara jobbiga därför att de var så långa men ändå alltid upplyftande och inspirerande. När vi hade avslutat våra överläggningar och skulle sätta ihop boken mejlade flera av medlemmarna i gruppen om att de saknade våra möten. Det finns ett litet meditativt kapitel i boken som handlar om den här samtalsprocessen, Lära känna varandra på djupet – genom att mötas. Det avslutas med följande ord:

Vi tror att tankars möten kan bana väg för mötet på det djup där vi anar att vi känner varandra, hör samman, är Ett. Bortom tankars möten är erfarenheters möten som bygger gemenskap och bereder enhet. Detta har vi upplevt i arbetet med våra kyrkors ecklesiologi: läst Ordet tillsammans, förenats i bönen, lovsången och längtan efter det brutna brödets försonande under. Vår uppmaning till kyrkornas folk i vårt land är – öppna dialogen och fortsätt den på väg mot den enhet som är större…

Sr Katrin Åmell OP

 

 

Kristen självförståelse i buddhistisk kontext

 

 

 

Av Kyrkornas Världsråds (KV:s) avdelning för religionsdialog blev jag ombedd att delta i en konsultation om kristen självförståelse i buddhistisk kontext utanför Colombo i Sri Lanka den 9-14 december 2009. Mötet var ett förberedande steg inför KV:s generalförsamling i Seoul 2013. Konsultationen ingick i projektet ”Religiös pluralism och kristen självförståelse”. Det nationella kristna rådet i Sri Lanka samarbetade med KV kring konsultationen, i vilken ett 30-tal personer deltog. Ungefär hälften av deltagarna var forskare från olika delar av världen, medan den andra hälften utgjordes av kyrkoledare och forskare från Sri Lanka. Bland observatörerna fanns en buddhistmunk i ledande ställning.

 

Huvudföreläsningar hölls av professor Perry Schmid-Leukel från universitetet i Münster, Tyskland, och jesuitpatern Aloysius Pieris från Tulana forskningscentrum, Sri Lanka. I programmet ingick också många samtalsinledningar med panelsamtal, där historisk buddhism i asiatiska länder speglades och även en mer global buddhism. Utifrån mitt avhandlingsarbete bidrog jag med en inledning om vad kristna kan lära från zentraditionen.

 

Även om buddhismen traditionellt sett är en asiatisk religion, finns den idag närvarande i alla delar av världen. Lite varstans upptäcker kristna att de har buddhistiska grannar. Vissa kristna attraheras av buddhistiska meditationsformer. Andra införlivar buddhistiska element i sin tro eller ser sig själva som både kristna och buddhister.

 

Buddhismens olika traditioner genomgår idag förändringar relaterade till omvärlden. I Väst presenteras ibland en tillrättalagd, romantisk buddhism förknippad med fred, harmoni, ekologi, rationellt tänkande etc., men buddhismen har många andra ”profiler”. Man kan tänka på den populäre Dalai Lama och tibetanernas kamp, eller på Engaged Buddhism med dess sociala inriktning inspirerad av bl.a. den zenbuddhistiske ledaren Thich Nhat Hanh (sedan länge verksam i Frankrike). Politiska förhållanden har på sina håll framkallat samlade buddhistiska aktioner, t.ex. i Burma 2007 då buddhistmunkar organiserade sig i fredliga protestaktioner, eller i Sri Lanka där buddhistmunkar skapat ett eget parti.

 

Dialog mellan kristendom och buddhism brukar vanligtvis gälla möte i meditationen, engagemang för fred, samtal om den yttersta verkligheten – det Absoluta eller Gud. Alla dessa ämnen fanns med vid mötet men där diskuterades också en rad konflikter och spänningar beroende på att man mycket medvetet valt Sri Lanka som konferensmiljö.

 

Varför just Sri Lanka av alla buddhistiska länder? En av förklaringarna är att landet har en tradition av fruktbar dialog mellan kristendom och buddhism med framstående forskare som t.ex. Lynn de Silva (1919-1982), vilken också var metodistpastor, och den ovan nämnde jesuitpatern Aloysius Pieris (1934-). Landets interreligiösa sammansättning är en annan anledning. Av befolkningen på 17 miljoner är ca 70% buddhister, 15% hinduer, 8% kristna (6% katoliker) och 7% muslimer. Utmaningarna idag för den interreligiösa dialogen är många beroende på olika nedärvda konflikter och spänningar, t.ex. motsättningarna mellan singaleser och tamiler samt en tung historia av 450 år under europeiskt kolonialt välde – Portugal (1500-talet), Nederländerna (1600-talet) och Storbritannien (1700-1900-talet). Landet blev självständigt 1948. Ett problem som uppstått under senare år är den aggressiva mission som bedrivs av nya karismatiska kristna grupper, vilkas aningslösa agerande förorsakar hämndaktioner mot de etablerade kyrkorna i landet.

 

I den rapport som skrevs vid slutet av mötet behandlades de nämnda politiska och sociala frågorna. Det var oundvikligt att inte komma in på synen på mission och kristna grupper som gärna vill omvända buddhisterna. Här rådde delade meningar men man enades ändå om att buddhismen skall respekteras och bejakas. En rad teologiska frågor berördes och anbefalldes för ett mer fördjupat studium. Vissa gränsade till religiös identitet, t.ex. om det är möjligt att vara kristen och buddhist samtidigt, vilket några hävdar. Man påtalade även behovet av interreligiösa studier vid teologiska utbildningsanstalter.

 

Vi hann också med en bussresa till Kandy, där en tand från Buddha vördas i ett välbesökt tempel. Trängseln kring reliken gav ett komplement till våra överläggningar och en bild av den folkliga buddhistiska fromheten. På mötets sista dag besökte vi ett större buddhistkloster där vi hade ett samtal med de ledande munkarna, som gärna ville samarbeta med kristna för en fredlig utveckling i landet.

 

Konsultationen i 30 graders värme mitt i december var på sätt och vis en omvälvande erfarenhet men nyttig och givande, inte minst mötet med deltagarna från hela världen. Klart värt en rätt så ansträngande resa!

 

Sr Katrin Åmell OP

 

       

           Exempel på religionsdialog eller påminnelse om

           kolonialism? Trinity Church (anglikansk) på f.d.

           buddhistisk mark invid tempelområdet kring Buddha

           Tooth Temple i Kandy, Sri Lanka.