Katolsk Sociallära och Samhällsdebatt


Sr Madeleine Fredell OP höll högtidstalet i Storkyrkan vid Riksmötets öppnande 12 september 2017:

Högtidstal vid Riksmötets öppnande september 2017 i Storkyrkan


”Min fader var en nödställd aramé, som flyttade ner till Egypten med en liten skara människor. Men egypterna behandlade oss illa och förtryckte oss. Då åkallade vi Herren och Herren hörde våra rop och såg hur vi förtrycktes, plågades och led. Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och lyftad arm. Han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som flödar av mjölk och honung. Och nu kommer jag med det första av skörden från den mark som du, Herre, har gett mig.”


”Min fader var en nödställd aramé …” Många barn från Mellanöstern kan instämma i dessa ord i Sverige i dag. ”Min fader var en nödställd aramé …” Raderna som jag läste är bland de äldsta i bibeln och har upprepats av hemlösa och flyktingar genom hela historien.  I dag vibrerar de starkare än någonsin.


”Det finns en mystisk mening att upptäcka i en fattig människas ansikte” säger påven Franciskus. Det finns tre grupper som är Guds favoriter, som är Guds utvalda. Det är flyktingen, den faderlöse och änkan. Det är de grupperna som saknar resurser för att skaffa sig livets nödvändiga. De är så gott som döda om inte vi ser dem, ser livets mening i deras ansikten. Flyktingen, den faderlöse och änkan kunde inte äga någonting. Därför värnas dessa tre grupper alldeles särskilt i bibeln.


I våra västerländska samhällen åtnjuter faderlösa och änkor ett hyfsat skydd i dag. Men flyktingen? Kanske får flyktingen skydd i ett läger och svälter kanske inte direkt ihjäl. Men ser vi flyktingen som en broder och syster, som ett av våra syskon? Om de lyckas ta sig hit till vårt land och inte har dött på vägen så kanske de kan uppleva att landet flödar av ”mjölk och honung”. Men ser vi dem? Ger vi dem ett hopp om att själva kunna skapa sig ett liv här och skörda det som ett riktigt arbete kan ge?


Gud ropar på oss. Var är du, Adam? Jag gömde mig … Kain, var är din broder Abel? Det vet jag inte, ska jag ta hand om min broder? Likgiltigheten inför en fattig människas ansikte vet snart sagt ingen gräns. Om vi bara kunde förstå vilken gåva vi får med alla de människor som kommer hit! Vi får upptäcka mänsklighetens mångfald i vår egen mitt! Hela världen har kommit oss nära och det handlar om både sorg och glädje, flyktingtrauma och kärlek över gränser, en rikedom och en utmaning.


”Min fader var en nödställd aramé …” Att bygga enhet i mångfald är den inbjudan Gud riktar till hela mänskligheten alltsedan vi skingrades över jordens yta. Ni minns berättelsen om Babels torn, när vi alla talade samma språk och trodde att vi genom en total uniformitet kunde skaffa oss samma makt som Gud … Då skingrade Gud oss över hela jordens yta med olika språk och så tog det maktanspråket slut. Det finns en mystisk mening att upptäcka i varje enskild människas ansikte. Det finns en rikedom att upptäcka i alla språk och kulturer. Enhet handlar om respekt för särarter och olikheter, att tillsammans kunna bygga en samhällsgemenskap där det gemensamma goda och grundläggande mänskliga rättigheter står i centrum. I denna mångfald måste vi också hantera vår rädsla för det okända. Våld och terrordåd får heller inte förlama oss. Vi är kallade till barmhärtighet, däremot inte till naivitet.


Jag talar till er som katolik, i en luthersk kyrka och i ett sammanhang där vi kommer från olika religiösa traditioner eller ingen alls. Den 31 oktober infaller Reformationsdagen och i år högtidlighåller vi femhundraårsminnet av reformationen. Detta högtidlighållande betyder att vi firar mångfalden! Skandalen ligger inte i mångfalden utan i en uniformitet och konformitet som leder till otillbörligt maktmissbruk såväl i politiken som i de religiösa traditionerna.

Utmaningen ligger i att bejaka en enhet i mångfald och att lämna maktanspråken därhän.


Vi måste våga se den mystiska meningen i den andres ansikte varhelst denne andre än kommer ifrån. Då firar vi en enhet i mångfald där det gemensamma goda inte lämnar någon utanför.

Sr Madeleine Fredell OP



Biskopssynoden om familjen – kollegialitet på bred nivå, eller?


För en hel del år sedan, när biskop Hubertus Brandenburg var i tjänst i vårt stift kom han på en fantastisk benämning för att tala om vad en familj kunde vara och som inte begränsade den till vår tids västerländska kärnfamilj. Utmaningen som vi stod inför i Sverige var om vi kunde ge asyl till unga vuxna, som råkade vara över 18 år, eller till gamla föräldrar, som råkat bli kvar i en förtryckande diktatur. Landet som det då gällde var Iran. Bland de unga fanns flera homosexuella som sökte politisk asyl på grund av deras sexuella läggning. De flesta hade en familjeanknytning i Sverige, men de fick avslag eftersom de inte var barn i lagens mening, det vill säga under 18 år, och alltså inte ansågs stå i ett beroendeförhållande till sina föräldrar. Biskop Brandenburg myntade då begreppet hushållsgemenskap i syfte att vidga familjebegreppet och beroendeförhållandena. Det antogs aldrig men uttrycker en grundläggande katolsk tanke om familjen, nämligen människor som lever i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. Definitionen på en familj i katolsk sociallära är communio personarum, en personernas gemenskap, en gemenskap av relationer.

När den tredje extraordinära biskopssynoden annonserades med temat ”Pastorala utmaningar för familjen ifråga om evangelisation” och som ägde rum 5 – 19 oktober i år, så blev den snabbt omtalad som bara ”familjesynoden”. Det skulle handla om familjen och underförstått handlade det om ett slags familj, den lilla kärnfamiljen om mamma, pappa, barn med undertexten den katolska idealfamiljen. Det var förmodligen varken påvens eller hans närmaste rådgivares avsikt att snäva in begreppet, men av flera olika skäl blev det så. En pådrivande faktor i det här avseendet är de mycket konservativa och kapitalstarka katolska rörelserna i USA som försöker sprida ett amerikanskt familjeideal i katolska kyrkans namn.

I vår tid har ikoner, eller oftast dåliga konstverk, skapats föreställande den så kallade heliga familjen, Maria, Josef och Jesusbarnet. Det är inte bara dålig konst, det är dålig historieskrivning, dålig bibelvetenskap, dålig katolsk tradition och dålig teologi. Den så kallade kärnfamiljen är en sen 1800-talskonstruktion, en följd av urbanisering och hårdför industrialisering. Möjligen kan man också tala om att det är individualism och materialism som skapat kärnfamiljen, vilket borde få den katolska hierarkin att tänka några varv till innan man lanserar denna minigemenskap som en enda allenarådande förebild. Typiskt nog är det i Nordamerika och Europa som den här familjeformen dominerar även om vi också varit fina på att exportera denna gemenskapsform till andra delar av världen.

Ingen människa skulle ha drömt om en så bräcklig hushållsgemenskap i Israel / Palestina på Jesu tid, de skulle snabbt ha dukat under av umbäranden och svält. Hur Jesu egen familj faktiskt såg ut vet vi egentligen ingenting om. Evangelisternas skildringar kan möjligen antyda ett eller annat, men deras avsikt var aldrig att återge en dokumentär historia i vår mening. Det omvittnas att Jesus hade bröder och systrar, vilket en del bibelforskare har tolkat som kusiner, men hur vi än vill tolka det så antyds att de växte upp i en och samma familjegemenskap. I medeltida konst avbildas ofta Marias mor Anna tillsammans med Maria och Jesusbarnet. Ibland finns även Joakim och Josef med och i vissa konstverk kan vi se hela släkten med Sakarias, Elisabeth och Johannes. Ett livslångt äktenskap, i alla fall ur juridisk synpunkt, och bland lite mer välsituerade människor under tidig medeltid varade kanske i tio till tjugo år i bästa fall. Kvinnorna dog i barnsäng och männen i krig och därför var man tvungen att ofta ingå nya äktenskap under sin livstid. Medellivslängden var runt trettio till fyrtio år och under de aktiva vuxenåren från tolvårsåldern och framåt var man tvungen att ingå i en klan för att över huvud taget överleva. Storfamiljen, eller den utvidgade hushållsgemenskapen, som inte bara var biologiskt betingad, fortsatte i stort sett fram till första världskriget och har sedan avtagit i omfattning i den rika delen av världen.
Läs vidare här!
















New Pope, New Rules?

It has been amazing to see how the international secular mass-media has taken interest in the election process of the new pope, Francis, and also reporting of almost every step he has made since his very first day in this unique ministry. Obviously, it is of importance to 1,2 billion Catholics all over the world, but that does not justify such an intense secular coverage for more than two months. So what can the reasons be for this concern?


One reason may be the rather shocking news proclaimed on the 11th of February by the former pope Benedict XVI that he was to resign from his ministry on the 28th of the same month. This had not happened for six hundred years and obviously it created the scoop of the day. The reactions varied from traditional Polish representatives saying that a pope did not have the right to descend from the cross to statements of most bishops and political leaders that it was a very humble and intelligent decision. Benedict himself explained that he had become too frail and old to carry on in his position, especially as the Church faced so many and difficult issues. And through the mass-media we already knew that there had been a near breakdown in the highest ecclesial administration of the Catholic Church. Speculations about what had driven Benedict to take this drastic decision as well as who could be the future pope started immediately. That this had some importance for all the Catholic faithful is normal, but why the interest of the secular world?


Click here to continue to read!




Ny påve – nya möjligheter till öppenhet och dialog?


Samtalsinledning, Katharinastiftelsen 22 april 2013


Påve Franciskus överraskar, och det har han gjort alltsedan han den regniga torsdagskvällen 13 mars steg ut på balkongen och tvekande lyfte en hand för att hälsa på den jublande folkmassan. Vi bokstavligen satte champagnen i halsen framför tv:n när han böjde sig ner för att ta emot folkets välsignelse över honom. Det hade ingen påve gjort tidigare! Vi minns väl fortfarande Benedikt XVI:s segergest och hans vinröda pellerin med guldbrokad efter påvevalet 2005! Här stod nu en närmast blygt leende man i ”bara” påvedräkten och inbjöd oss att börja en vandring tillsammans med honom. Och han kallar sig inte påve, utan biskop av Rom, och ironiserar lite lätt att kardinalerna hade fått gå till världens ände för att hitta en biskop för Roms folk! Bara det måste ha klingat löftesrikt i mångas ekumeniska öron!


Vi har de senaste åren hört mycket om påvens ofelbarhet, ja, hela läroämbetets, ofelbarhet, när det gäller lärofrågor och moralfrågor. Men Benedikts avgång och valet av Franciskus har tydligt visat på påveämbetets mänskliga sida. Benedikt erkände att åldern hade tagit ut sin rätt och att han inte längre hade den förmåga som krävs för att leda en kyrka med 1,2 miljarder medlemmar. Och Franciskus har betonat att han är Petri efterträdare och biskop av Rom snarare än Kristi ställföreträdare och påve och därmed visat på den helt mänskliga sidan i ämbetet. Vi fick också snabbt höra om hans bakgrund och där fanns tvetydigheter och gråzoner som det gör i alla människors liv. Bilden pendlar mellan Jorge Mario Bergoglio som förhåller sig delvis passiv under militärdiktaturen i Argentina och en biskop som kallas för ”slummens påve”.


Trots den mycket enkla framtoningen, som retat upp många traditionella katolska liturgifantaster, har han tagit på sig ämbetets tyngd, på ett sätt som liknar Dag Hammarskjöld, och deklarerade i talet till den diplomatiska kåren att som pontifex skulle han vara en brobyggare mellan alla folk och stater, en mänsklighetens röst. Men trots allvaret är han inte främmande för att också välsigna en journalists ledarhund under presskonferensen några dagar efter valet. Och han kan se alla slags människor, under samma konferens avstod han från att ge en högtidlig välsignelse till journalisterna, utan i respekt för de som inte omfattade en tro eller tillhörde andra trostraditioner, så välsignade han alla tyst i sitt hjärta.


Franciskus har visat på öppenhet och dialog alltsedan han steg ut på balkongen den där kvällen i mars. Det första brevet han skrev var till den judiske överrabbinen i Rom och bara kort tid efter valet kom lyckönskningar från den ledande imamen, Ahmed al-Tayeb, vid Al Azar universitetet i Kairo med förhoppningar om en förnyad dialog mellan muslimerna och katolikerna för att säkra gemensamma värden och sätta en slutpunkt för hatets kultur och för ojämlikheten mellan folken. Och på ekumenikens område blev det en solig islossning med ortodoxerna när han kallade patriarken Bartholomaios för min broder Andreas och gick igång med planerna för ett möte mellan de två i Heliga Landet 2014 som ett femtioårsjubileum av mötet mellan dåvarande Paulus VI och patriarken Athenagoras 1964.


Men det finns smolk i glädjebägaren. Franciskus har bekräftat Troskongregationens doktrinära utvärdering av de amerikanska ordenssystrarna som fick flera av oss att sätta i halsen för ganska exakt ett år sedan. Tillrättavisningen kvarstår och så gör även de tre biskoparna som ska leda en förändring av systrarnas paraplyorganisation, Leadership Conference of Women Religious. Stödet för systrarna, som anklagades för att vara radikalfeminister och allmänt olydiga gentemot läroämbetet, blev närmast kompakt över en hel värld.


Franciskus tog heller inte tillfället att utnämna en ordenssyster till sekreterare, det vill säga som nummer två, till Ordenskongregationen, det departement i kurian som handhar de religiösa ordnarna över hela världen. Istället blev det en före detta franciskansk ordensmästare, spanjoren José Rodriguez Carballo. Över huvud taget vet vi inte riktigt var Franciskus står när det gäller kvinnornas roll och inflytande i kyrkan. När han utsåg en arbetsgrupp som ska reformera kurian och tillsammans med honom leda den universella kyrkan, så utnämnde han endast åtta kardinaler och en biskoplig sekreterare. Återigen ett förlorat tillfälle att gå kvinnorna till mötes. Visserligen återstår de allra flesta utnämningarna, men Franciskus måste agera snabbt för att inte förlora förtroendet i kvinnofrågan. Visst, han tvättade fötterna på två kvinnor i ungdomsfängelset i Rom under skärtorsdagsliturgin, och visst, han är mycket god vän med en känd feminist i Argentina, Clelia Luro. Men öppenheten och reformviljan i det här avseendet måste ges tydliga uttryck snabbt.


I en predikan helt nyligen sade han när det gäller Andra Vatikankonciliet ”Vi firar konciliets jubileum, vi gör det till ett slags monument, men vi vill inte bli utmanade av det. Vi vill inte förändras, och vad mer är, det finns de som vill vrida klockan tillbaka. Sådant kallas för halsstarrighet och att vilja tämja den heliga Anden. Den heliga Anden skakar om oss för den vidrör oss, den får oss att vandra, den driver kyrkan framåt. Den heliga Anden är Guds styrka, den ger oss kraft att gå framåt, men många tycker att det är upprörande och föredrar bekvämligheten i det redan kända. Underkasta er den heliga Anden!”


Det är ett löfte som verkligen passar på en jesuit i dominikandräkt med Franciskus namn.


Sr Madeleine Fredell OP



Social medvetenhet och politiskt ansvar i Europa

är rubriken på det föredrag Sr Madeleine Fredell OP höll för lärarna på Katolska Skolan i Göteborg på deras studiedag 13 april 2010. Här kan du läsa inledningen till föredraget, om du vill fortsätta kan du ladda ner resten i form av en pdf-fil.

 

Problemställning

I finanskrisens spår har några klassiska tankar kring dygd kommit fram i den sociala och politiska diskursen. Det är teologer, filosofer och olika slags debattörer som försöker bemöta en långt djupare kris än den som enbart berör våra finanser, vår ekonomi och den så kallade marknaden. Det man istället försöker reflektera över är vår livsstil och människosyn. Man skulle kunna säga att en humanistisk reflektion i ordets äkta betydelse börjar ta form. De som arbetar med den katolska socialläran märker också att fokus läggs mer på antropologin än utvecklingsfrågor rent allmänt. Vi uppmanas till en social medvetenhet, en uppmärksamhet på vår mänskliga gemenskap både lokalt och globalt, där vårt beroende av varandra, av ett nätverk av relationer står i fokus, snarare än ett individuellt självförverkligande och oberoende. Många pekar dessutom på att vi tar allt mindre ansvar för det politiska livet och att vårt demokratiska styrelsesätt håller på att frätas sönder inifrån. Kanske tar vi demokrati och frihet för något självklart, något vi inte längre behöver kämpa för, men det är just då som systemet i sig riskerar att korrumperas och ett samhälles grundläggande rättigheter åsidosättas.

 

Ofta sträcker sig våra demokratiska anspråk inte längre än till att delegera beslutsfattande och makt till valda politiker. Vi har också överlåtit mycket av samhällsanalys, etisk reflektion och debatt till ett fåtal journalister, kulturpersonligheter och trendsättare. Visst kryllar det av organisationer, föreningar och olika fora för en rad sakfrågor, men om vi ser hur dessa fungerar och är sammansatta så är det ett relativt fåtal människor som är engagerade och verkligen kan påverka och dessutom är medelåldern ofta ganska hög. Självklart kan vi inte fungera utan en representativ demokrati, men den förutsätter en bas av engagerade aktörer som både ifrågasätter, kontrollerar och driver sakfrågor framåt. En någorlunda gemensam vision av vad vi vill åstadkomma som samhälle måste också genomsyra alla dessa engagemang. Den visionen är tämligen frånvarande i den allmänna debatten idag och det i sig blir ett hot mot vår sociala sammanhållning i ett samhälle. Om vi saknar något gemensamt gott att sträva efter, riskerar vi att meningslöshet breder ut sig.

 

Utmaningen blir hur vi ska bygga upp en social medvetenhet och fostra till ett politiskt ansvarstagande i Europa idag. Det är medvetet som jag väljer att stanna vid Europa som den politiska enhet jag här vill fokusera på. Ingen enskild stat kan idag klara välfärd, säkerhet och utveckling utan att vara del av ett större nätverk som exempelvis Europeiska Unionen. Ingen enskild stat, ingen ekonomi och ingen forskning kan vara sig själva nog och det innebär att vi alla måste backa ifråga om våra partikulära intressen och vår suveränitet.

 

Vilken värdegrund och identitet finns för ett Europa där vi ser till det gemensamma bästa för alla som bor här? Och hur uppfattas en sådan värdegrund och identitet av Europas grannar och av det globala samhället som helhet? När vi talar om värdegrund, som exempelvis demokrati och frihet, så måste den bygga på ett moraliskt förhållningssätt hos individerna i ett samhälle. Finns det något sådant gemensamt kitt? Kan de gamla teologiska och moraliska dygderna hjälpa oss att mogna till en ny social medvetenhet och politiskt ansvar?

 

Klicka vidare för resten av föreläsningen ...

 

 

Vatikanen och Europas andliga fundament

var rubriken på en föreläsning som Sr Madeleine höll för Katolsk Akademi i Oslo Katolska Stift lördag 13 febrauri 2010. Nedan kan du läsa problemställningen och vill du läsa vidare finns resten av texten som pdf-fil.

 

Problemställning

 

Rubriker är ibland knepiga att tolka. Först tror man att temat är givet, sedan inser man vilken problematik man givit sig in på! ”Vatikanen och Europas andliga fundament” är en sådan mångtydig rubrik. Vad menar arrangörerna med Vatikanen, med Europa, med andlig och med fundament? Tolkningarna kan bli legio. Min gissning är förstås att man avsett att jag ska beskriva att Europa vilar på ett andligt, och mer specifikt, ett katolskt kristet fundament eller ursprung och sedan ge en vision av vad det kan betyda idag. Kanske vill man att jag ska bevisa att européer har en naturlig kristen identitet men att det råder en viss osäkerhet om denna identitet just nu, och att vi politiskt, kulturellt och kyrkligt borde sträva efter att påverka samhället i den riktningen. Jag anar en icke helt oskyldig målsättning med själva rubriken och det blir nu min uppgift att problematisera densamma.

 

Vatikanen kan stå för mycket. Det officiella namnet är Stato della Città del Vaticano och är helt enkelt namnet på en stadsstat som ligger på en del av Mons Vaticanus inom nuvarande staden Roms gränser. På grund av dagens massmedia väcker namnet blandade känslor och man kan åsyfta allt ifrån påven och katolsk tro eller katolsk kyrkogemenskap till katolska kyrkans mer politiska struktur som officiellt kallas Heliga Stolen. Massmedialt signalerar namnet Vatikanen allt från dagens pedofilskandaler till en rik historia och andlig tradition.

 

Sätter vi samman Vatikanen och Europa så uttrycks ett politiskt spänningsförhållande. Vilket inflytande ska katolska kyrkan ha på de europeiska nationernas eller Europeiska Unionens lagstiftning? Ska katolska kyrkan prioriteras på bekostnad av andra kyrkor? Ska kristendomen ha ett tolkningsföreträde framför andra religioner i Europa idag? Eller ska religion och politik helt skiljas åt? Officiellt talar katolska kyrkan för både religionsfrihet och ett pluralistiskt samhälle, men hur står det till i praktiken? Många anklagar också EU för att vara ett alltigenom katolskt projekt och blir misstänksamma när dess politiska och ekonomiska instanser börjar tala om “mjuka” frågor. Den nyvalda presidenten för europeiska unionens råd, Herman Van Rompuy, har dessutom starkt gått ut med sin katolska tro och man kan fråga sig vad det får för konsekvenser både för kyrkan och unionen som en politisk enhet.

 

Hur ser Europas andliga historia ut? Är den så enhetlig som vi ibland vill göra gällande? Vad är fakta och vad är romantik när det gäller Europas förflutna?

Sedan måste vi också fråga oss vad som utgör Europa. Är det en självklar geografisk bestämning och finns det en europeisk identitet? Har vi en gemensam europeisk kulturell bas? Har vi några gemensamma ikoner i Europa som skulle signalera ett gemensamt andligt fundament eller uttryck för en gemensam historia och kultur? Ikoner som ocskå kan peka framåt i tiden.

 

Rubriken handlar troligen mindre om det förflutna än om nuet och framtiden. Vad för ett slags Europa vill vi skapa? Vilken värdegrund eller vilka etiska dimensioner ska kontinenten vila på?

 

Det här är några frågor som jag ska försöka antyda och problematisera under den närmaste timmen. Självklart finns det inga entydiga svar, vi tolkar Europa på många olika sätt och kanske är just mångfalden av språk, kulturer och tolkningar det som till sist blir det gemensamma kittet för en europeisk identitet.

 

Klicka vidare för resten av föreläsningen ...