Syster Madeleines teologiska sida

 

Rulla neråt för att hitta den text du vill läsa!












Den tomma gravens konsekvenser – de kristna som hoppets realister

Föredrag onsdag 15 november 2017 – Karlstad


Genom dopet är vi inympade i Kristi kropp. Våra kroppar är den heliga Andens tempel. Vi tar del av Kristi kropp och blod i nattvarden. Som gemenskap är vi Kristi kropp. Kroppen är central för en meningsskapande tro i kristen tradition. Samtidigt är den kristna tron grundad på en förlorad kropp, för att använda jesuiten och religionsfilosofen Michel de Certeaus uttryck. Vi är kallade att bli den kropp som gått förlorad. Men hur? Graven är lika tom i dag som då, på tredje dagen, när Maria från Magdala kom dit. Och visst har vi en rad så kallade uppståndelseberättelser där Jesus visar sig och ibland kallas det för hans uppståndelsekropp. Men vad är budskapet med just de berättelserna?

Skildringarna av den uppståndne Jesus är alla mycket frustrerande. Lite smygande tar sig Jesus in i berättelsen, säger och gör något som skapar en aha-upplevelse hos de som finns där och när klimax nås har han bokstavligen gått upp i rök. Känslan hos de som lämnas kvar är inte längre sorg utan glädje och även frimodighet. Till slut verkar den där märkliga närvaron försvinna helt och vi får en spektakulär himmelsfärd som inte ligger science fiction efter. Så inträder ett tillstånd av total tomhet och förvirring till dess att insikten att begynnelsens skaparande alltid finns närvarande om man sätter sin tro och tillit till den. Om man, som Johannesevangeliets författare säger i dialogen mellan Jesus och Nikodemos, vill födas på nytt, det vill säga ge sitt liv en fördjupad mening efter Andens logik. Kroppen finns där igen i form av oss som på något sätt låtit oss inspireras av denne Jesus. Den förlorade kroppen är återfunnen i gemenskapen. Den förlorade kroppen är uppstånden om vi själva ger den form och liv. Formgivandet handlar om konsekvenserna av den tomma graven. Glädjeruset är över och ökenvandringen har börjat.

De bibliska berättelserna är inte entydiga, inte heller den kyrkliga traditionens berättelser. Vi befinner oss i en öken och med konsekvenserna av den tomma graven, stundtals förvirrade, stundtals förundrade. För att skapa mening i den situationen gäller det att ha fokus på det förlovade landet och horisonten och samtidigt minnas paradiset, befrielsen och uppståndelsen. Men ökenvandringen tillhandahåller inga färdiga svar. Vi är insatta i ett kosmos som är i ständig expansion och måste erkänna vår begränsning.

Befrielsen från slaveriet i Egypten, uppståndelsen, paradiset eller vad som nu motiverar oss och ger mening ligger bakom oss. Vi är alltid i öknen och vi står alltid inför den tomma graven. Det förhållningssätt vi inbjuds till är det som Maria från Magdala visar på i trädgården utanför graven. ”Maria”, sade han, ”Rabbouni”, sade hon, och vände sig om. Han hade redan lämnat den tomma graven och hon vänder sig bort från den likaledes tomma graven för att i stället se framåt. Hon vänder sig mot en ny och främmande horisont och tar ut en helt ny färdriktning för sitt liv. Men vandringen är genom öknen. Hon och vi inbjuds nu att gestalta denna vandring, förkroppsliga den utifrån det vi minns. Befrielsen var subversiv, den tomma graven likaså. Nu är det hennes och vår tur att gestalta tomheten så att kroppen får liv på nytt.

Gestaltningen av denna kropp, det vill säga vår kristna historia är knappast någon paradisberättelse, precis! Den innehåller såväl våld, maktmissbruk, cynisk uppgivenhet och absurditeter likaväl som profetisk handlingskraft, vittnesmål om revolutionerande rättfärd, upprättelse av människor som förtryckts och tillintetgjorts. Och mestadels innehåller den småskurna begränsningar, rädsla och handlingsförlamande kompromisser. Som de bräckliga varelser vi är och för att kunna leva med och över huvud taget kunna namnge vår egen synd och skuld, vår egen begränsning, måste vi vara övertygade om att vi faktiskt duger. Vi måste först erfara ett slags återlösning och förlåtelse, den fulländade godhetens blick i våra föräldrars ögon, för att sedan kunna och våga inse våra tillkortakommanden och vårt dunkel. Den bibliska domen kommer först efter frälsningen och befrielsen. Befrielsen från Egyptens slaveri föregår öknens utmaningar. Uppståndelsen föregår den tomma gravens konsekvenser. En hoppfull realism ska ge oss redskap att gestalta hela mänsklighetens kropp på livets ökenfärd.

Jesuiten och teologen Bernard Sesbouë talar om ”syndens irrationella grumlighet” och menar att det finns en motsägelse i att vilja förstå synden. Den är helt enkelt grumlig, en perversion, något abnormt. Han menar vidare att ”Synden är en brytning med all teologi, den är ett förnekande av teologin.”  Synden är det realistiska hoppets motsats. Samtidigt upplever vi ondskan som allt annat än grumlig. Den kan vara hur tydlig som helst. Men varför en människa handlar på ett ondskefullt sätt är svårare och kanske omöjligt att förstå i grunden. När vi i vår tid kan förklara mycket ondska utifrån sociologi och psykologi så är det inte längre människan som måste rättfärdigas utan Gud själv. Vi har en tendens att se på oss själva som oskuldsfulla barn och lägger skulden på Gud att vi handlar som vi gör. Men vi är vuxna och befriade från Egyptens slaveri och har tagit emot skaparanden. Skulden är vår när vi vänder oss bort från befrielsens följdverkningar och inte vill inse den tomma gravens konsekvenser. Att skylla allt elände som sker på att tillvaron skulle vara helt igenom absurd går inte heller. Vi har fått en hel del förklarat och namngivet, det skapande gudsordet har vidrört det mesta i den mänskliga vardagen. Absurditeten ligger i att vi trots detta handlar ont.
Det är först när vi är förlåtna som vi kan uppleva vad synd och skuld är och därför måste vi likt Maria från Magdala vända oss bort från den tomma graven och svara ”Rabbouni!” och gå ut i världen och in i öknen som hoppets realister. Sanningen om vår skuld kan vi bara uppfatta när vi upplevt Guds absoluta och förlåtande närhet i och genom Guds själv-kommunikation, i och genom andra människor. ”Skuld är när någon vänder sig bort från Guds själv-kommunikation” har jesuiten och teologen Karl Rahner sagt.  Vi måste svara på tilltalet ”Maria” och vända oss om. Bibelns centrala berättelser insisterar på Guds oändliga barmhärtighet, förlåtelse och upprättelse.

Vi kastas ofta mellan två ytterligheter i våra liv som kanske inte har så mycket med skuld och förlåtelse att göra utan snarare med just realism. Den ena representeras av Predikarens kända text om ”tomhet, idel tomhet” och den andra av innehållet i den kallelse som Gud riktar till profeten Jeremia att ”rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.” Predikaren kan närmast karaktäriseras som en cyniker, men bibeln kallar honom för qohelet, en ”vishetslärare”.

”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen? (…)  Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. (…) Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind. Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga”, Pred 1:2-18. Nog känner vi igen oss och vi liksom Predikaren fortsätter att utforska den tomma graven i stället för att vända oss om och se tillvaron från ett nytt perspektiv. ”Maria” – ”Rabbouni”!

Även om Predikaren verkar ha givit upp så inser han att livet är en vandring som erbjuder många utmaningar och bedrövelser och att man inte når fram till ett förlovat land, en förklarad tillvaro. Utmaningarna blir till slut till en viss tristess. Varje gång han har benämnt något som är dunkelt och givit företeelsen en mening har ett nytt mörker lagt sig över honom. Och den totala uppgivenheten uttrycker han i 9:5-6: ”De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting. De har ingen lön att vänta, minnet av dem är borta. Det är slut med deras kärlek, deras hat och avund, aldrig mer tar de del i det som sker under solen.” Det är inte så konstigt att det gjorts flera försök att få bort Predikarens skrift ur den bibliska kanon! Vi gillar nämligen inte ett alltför realistiskt förhållningssätt!

   Är livet så här enahanda? Finns det verkligen inget mer att upptäcka? Varje ny erfarenhet blir en självklarhet efter ett tag. Men vi inbjuds att vandra vidare, kanske i en helt ny terräng. Lathet och rädsla hindrar oss ofta att verkligen gå in i livet. Men Predikaren är varken lat eller rädd och det finns ändå en strimma ljus i Predikarens hårdföra realism. Han skriver: ”Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta - Gud har redan sagt ja till vad du gör. Klä dig alltid i vitt, låt oljan flöda över ditt huvud. Njut livet med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt flyktiga liv (…) Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket, dit du går, finns varken handling eller mening, vetande eller vishet” Pred 9:7-10. Mitt i en grå realism måste vi också glädjas åt livets goda. Men hur fyller vi realismen med hopp?

De som lever i misär eller krig kan knappast uttrycka sig som Predikaren. De är nog mer benägna att hålla med profeten Jeremia. ”Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! (…) Jag lägger mina ord i din mun. I dag ger jag dig makt över folk och riken. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera” Jer 1:4-10.

Hur populär blir man om man följer den här kallelsen? Jeremia fick det inte så lätt, och vi vet mer än väl att den som förändrar våra livsvillkor, även till det objektivt bättre, ofta blir klandrad och illa omtyckt i bästa fall, i värsta fall förföljd, förlöjligad och eliminerad. När vi kallas att bryta ner förtryckande kulturella mönster och normer kommer vi att utmana människors svala intresse för förändringar även om de är till deras eget bästa. Vi föredrar att titta in i och analysera sönder den tomma graven …

Både Predikarens och Jeremias förhållningssätt ger upphov till konflikter och vi upptäcker vår egen otillräcklighet och begränsning i båda fallen. På något sätt spjärnar vi emot och då är det lätt att konflikten, det dunkla och det outsagda eskalerar och vi befinner oss i ”syndens irrationella grumlighet”. Skaparordet har ännu inte nått in i denna grumlighet och dunkelhet och givit det mening, en betydelse, och framför allt ett hopp. Vi utforskar graven istället för att vända oss om och se universums expanderande möjligheter.

Predikaren och Jeremia är vanliga människor precis som vi. De delar vår ofullkomlighet men också våra möjligheter. De erkänner att de är på väg mot det förlovade landet, mot horisonten, mot Gud. De är på väg att gudomliggöras precis som vi alla. Men än så länge är vi begränsade varelser i en begränsad tillvaro även om vi också ofta förespeglar oss att vi kan befria oss själva från det begränsade, från det som fortfarande är dunkelt. Bernard Sesboüé säger att ”Det är att välja att vara högmodig inför Gud som leder till total självdestruktion.”  Varken Predikaren eller Jeremia är högmodiga hur ofullkomliga de än är för övrigt. Trots sin uppgivenhet erkänner Predikaren ändå sin begränsning och trots sin föga bekväma kallelse så ger inte Jeremia upp. Djupast inne erkänner de att det är nödvändigt att faktiskt misslyckas för att till sist bli det som de är kallade till att vara.
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  
Vi har förmågan att skänka mening till en annan människa liksom till en hel gemenskap. Antingen öppnar vi våra händer eller så sluter vi dem. Men tillvaron är till stor del absurd så en öppen hand kan också leda till konflikt. Anden blåser vart den vill men vem eller vilka tolkar riktningen? Tvetydigheten ser ut att vara en del av tron. Vi väljer själva om vi vill stirra in i den tomma graven eller vandra genom öknen mot horisonten. Genom att titta in i graven, in i den kända tillvaron, in i det slutna men trygga rummet, rättfärdiggör vi oss själva. Men att rättfärdiggöra sitt eget beteende uppfattar vi knappast som positivt. Att rättfärdiga sig själv är direkt kontraproduktivt, även om makthavare ofta förfaller till den typen av försvar. Jag har i alla fall svårt att lyssna på någon som argumenterar för något eller för sig själv genom att rättfärdiga detta något. Vi kan konstatera att det finns ett utbrett anspråk på rättfärdiggörelse, att rättfärdiga ett beteende eller skeende. Det är nästan som om vi måste bevisa vår existens genom att hävda att vi alltid har rätt. Vi måste bevisa vad vi går för, vad vi kan, vad vi äger och vad vi har rätt till. Den tomma graven kan vi ju faktiskt äga …

Men att vara rättfärdiggjord är precis det motsatta, att inte behöva visa fram några förtjänster, meriter eller rättigheter. Vi duger som vi är i Guds ögon! Vi är ju Guds egen skapelse! Gud säger till oss: Du duger! Förutsättningen är att vi har blicken fäst på Gud, det förlovade landet, horisonten, anden som blåser vart den vill, och att vi är beredda att leva i en ansvarsfull frihet här och nu. Vi måste vända oss från den tomma graven och svara ”Rabbouni!”

Gud säger om sig själv ”Jag skall bli den jag skall bli” och om vi inte givit upp om oss själva bör vi kunna säga samma sak. Jag är på väg och Gud är en expanderande Gud. Gud har lämnat den tomma graven för länge sen. Det är vi som nu är Guds döttrar och söner, födda att representera Gud fullt ut i och genom våra kroppar. Hoppet ligger i att vi slutar att titta in i den tomma graven. Vi ska minnas befrielsen och andens förvandlande kraft genom uppståndelsen och gestalta detta subversiva minne i vår egen tid och på vår egen plats. Den tomma gravens konsekvenser är inte enkla och lättköpta men de är verkliga och ger hopp om förändring.

Den kyrkliga kroppen har jag inte sagt så mycket om. Men vad skulle hända om kyrkoledarna och de kyrkliga makthavarna klippte av navelsträngen till den tomma graven och lyssnade på rösten som säger ”Maria” och vänder sig om. Vad skulle hända om vi ger oss ut på ökenvandringen mot den horisont som ständigt avlägsnar sig och svarar på kallelsen med ett ”Rabbouni!”

Sr Madeleine Fredell OP





En Gud i vardande

Guden som blir till genom Ordet eller

hur talar vi om och med Gud i dag?

(föredrag hållet för OVEK i Oslo 21 oktober 2017)

Inledning

Vi närmar oss natten och då är det dags för de djupgående och meningsskapande samtalen om livet. Sådana samtal som evangelisten Johannes återger mellan Nikodemos och Jesus.

”Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” Nikodemos frågade: ”Hur är detta möjligt?” Jesus svarade: ”Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det! Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?” (Joh 3:1-12)

Nikodemos och Jesus talar om vad det är att tro och tror vi, så är vi födda på nytt och delaktiga i en skapande relation med Gud, eller den talande och skapande gudsvinden. Tre nyckelord placerar oss direkt i den judiska berättartraditionen. De är födelse, vatten och ande. För Johannes åhörare var hänvisningen självklar, nämligen till den första skapelseberättelsen. ”I begynnelsen, när Gud skapade himmel och jord … Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Johannesevangeliet uppmanar oss gång på gång att befinna oss i det nu när allt börjar och allt faktiskt kan födas på nytt. Det är här vi börjar tala med Gud.

Vi ska lägga till ett nyckelord. När en födelse äger rum så kommer det inte bara vatten, utan också blod från kvinnan som föder. I Johannesevangeliet kapitel 19 läser vi ”Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten,” Joh 19:33-34. Vi ska hålla fast vid födelse, ande, vatten och blod.

Vi föreställer oss ofta att den talande och skapande gudsvinden, gudsanden, ruah elohim på hebreiska, skapade i betydelsen gjorde himmel och jord, ljus och mörker och så vidare. Ser vi närmare efter så fanns grundmaterien redan där, vattnet och anden, eller energin skulle vi kanske säga i dag. När gudsanden sedan talar så åtskiljer den ljus från mörker och formulerar begrepp för skapelsens olika delar. Gudsvinden är en meningsskapare och vi är kallade att bygga vidare på detta meningsskapande i vår tur.

”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Med födelsen, det vill säga begynnelsen, eller det än i dag pågående skapandet utifrån anden och vattnet, kan allt ske. Och det sker på nytt, åter och åter igen. Om vi blir födda av vatten och ande kommer vi in i Guds rike, säger Jesus i vår text. Guds rike uppfattar vi så lätt som en plats, men det är snarare fråga om ett tillstånd eller förhållningssätt, en attityd som vi ska genomsyras av. Att komma in i Guds rike är att låta sig gudomliggöras på så vis att vi låter oss fyllas av Guds egen kraft, dynamis på grekiska. Med den dynamiken kan vi förvandla det sårade, nedtystade, föraktade, skadade, onda och alla misstag till något helat, upprättat och gott. Något som kan ge liv i sin tur. Tillvaron blir formbar även i våra mänskliga händer om vi som jesuiten och paleontologen, Pierre Teilhard de Chardin, kan förnimma materiens eget hjärta, nämligen anden själv och uppfyllas av den.

Men öppenheten för den nya födelsen, för anden, energin, och vattnet, materien, måste vara fullständig. Här tillåts inga halvmesyrer och ingen tvekan. På ena sidan får vi inte tyngas ner av det förflutna, av bitterhet och på den andra sidan får vi inte heller paralyseras av en hotfull framtid. Anden, energin, det vill säga vår handlingskraft, föds ur något okänt, kommer på ett överraskande sätt, och tar oss mot en ännu inte utforskad horisont. Vi har bara att låta oss ta oss dit blåsten för oss.

Vi ska bli det vi ska bli, precis som Gud säger om sig själv till Mose: ”Jag skall bli den jag skall bli.” Både Gud och vi är på väg mot något okänt och fantastiskt om vi bara låter oss födas på nytt. Om vi bara förmår lämna barlasten därhän, lämna det som tynger, vår rädsla och ångest. Vågar vi, du och jag, frimodigt säga att vi är födda på nytt? Vågar vi låta Guds dynamik, energi och skapelsemateria verka i och genom oss? Vi säger att vi i dopet är födda av ande och vatten, men har vi trätt in i Guds rike?


… och lite om Jesus också …

Jesuiten och religionsfilosofen Michel de Certeau har sagt att kristendomen är grundad på en förlorad kropp. Och det får vi väl hålla med om för om den levande gudens döda kropp kunde återfinnas, då vore Gud död och vår tro tämligen meningslös. Den som först skrev om Jesus som Guds smorde, Guds Messias eller Kristus, var juden Paulus. Han berättar inte något alls om Jesu liv och verk vilket evangelisterna skulle göra långt senare. Paulus hade bara ett mål för ögonen nämligen att vi ska mima Kristus, bli hans medmimare av Kristus. Men vad innebär det att mima en Gud som är eller blir till ”genom ordet”, en talande skaparvind?

Mimetai mou ginesthe, ”Bli mina medmimare” skriver Paulus i första Korintierbrevet 4:16 och i 1 Korintierbrevet 11:1 står det ”Mima mig liksom jag mimar Kristus”. I Filipperbrevet 3:17 lyder satsen ”Bli mina medmimare, och se på dem som vandrar enligt den förebild ni har i oss.” Menar Paulus verkligen att han mimar Kristus? Och att vi ska göra det också, mima Kristus? När vi talar om relationen mellan Gud och människa så handlar det om en process, om något som är i växande och förvandling. Också Gud säger ju: ”Jag ska bli den jag ska bli.”  Här ligger nyckeln till hur vi ska förstå både mimen eller mer traditionellt uttryckt, efterföljelsen, och den djupare innebörden av gudsnamnet. Bibelns Gud är i vardande, precis som allt levande är i förändring och förvandling.

Nu betyder inte mimen hos Paulus att vi ska göra som Jesus gjorde. Och den ofta ställda frågan ”vad skulle Jesus ha gjort i dag?” är irrelevant. I båda fallen skulle vi lika gärna kunna lämna den kristna tron till en museiförvaltning. Jesus var Jesus och levde för två tusen år sedan och vi är vi och lever nu under helt andra förutsättningar. Men vi ska uppenbarligen mima honom.

När Paulus vill att vi ska bli hans medmimare av Kristus så menar han att det är så vi förkunnar vår tro, inte genom ord, utan genom levande gester, ett unikt sätt att vara, en livsattityd eller livsstil. Du är Kristus för mig, och jag är Kristus för dig, men vi är det på helt olika sätt. Samtidigt är vi lika genuina och äkta Kristusmimare båda två. Varje döpt person är en Kristusmimare om hon eller han tar sitt dop i Jesu Kristi namn på allvar. Och det är bara vår öppenhet och fantasi som kan sätta gränserna för vår mim, det vill säga för vår tro. Och är vi en Kristusmimare har vi redan fötts in i Guds rike. Paulus uppmanar oss att bli Kristus, den Uppståndne, som besegrat ondska och död, i och genom våra egna liv, i och genom våra egna gester. Då blir vi Paulus medmimare av Kristus och Kristus tar form, blir kött, i en fortgående, levande process. Kristendomens förlorade kropp lever! Nu ska vi ställa frågan vad det är för grundrelation mellan människa och Gud som förvandlar vårt liv så att Gud blir till i oss och vi kan mima Kristus genom att födas på nytt.


Guden som blir till genom Ordet

I den första skapelseberättelsen möter vi en gudsvind som när den talar gör materien synbar och meningsfull. Något blir till genom de ord denna gudsvind talar, men det handlar inte om själva materien, den finns redan där. Gud åtskiljer ljus från mörker och därmed kan vi se ljuset som ljus och mörkret som mörker. Den tidigare dunkelheten, i viss mån ett kaos för det mänskliga ögat, får mening genom att det ges ett begrepp. När vi sätter ord på tillvaron kommer vi in i Guds rike, vi får klarhet och mening. Det som vi i grunden säger om Gud är att Gud i form av gudsvind eller ande genom sitt ord gör att vi i vår tur kan skapa mening i en tillvaro som annars förblir steril, icke-produktiv och mörk i betydelsen icke-ljus, för vi kan inte urskilja det ljus som trots allt finns. Vi har inget begrepp för det, inget medvetande om det. Meningsfullheten uppstår när Gud åtskiljer ljus och mörker från varandra och vi lär oss att namnge de två tillstånden.

Människan är det enda som Gud skapar utan att hon redan finns där som sådan. I berättelsen ”talar” inte Gud fram människan, utan skapar henne till sin avbild och likhet. Men då är vi framme vid Guds demokratiserings- och maktfördelningsprocess och det ska jag strax återkomma till. Däremot så är det vår erfarenhet att tillvaron blir till för oss ”genom ordet”, det vill säga genom dia-log, grekiskans dia logos. Vi uppfattar begreppet dialog som att åtminstone två parter utbyter erfarenheter med varandra men dess egentliga innebörd är bara ”genom ordet”. Vi kommunicerar genom ordet och då inte nödvändigtvis sammansatta bokstavssymboler eller en ljudkombination, utan ord står för all typ av kommunikation som musik, målning, rörelse och så vidare. Vi når en insikt genom det ord som kommuniceras till oss.

Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger talade om Gud som ett ”dialogiskt vara”, den som är eller blir till genom ordet i en kommunikation. Ratzinger betonade i det sammanhanget treenigheten och Guds vilja till relation med människan.   Men vi kan vända på det också. Finns Gud om vi inte sätter ett ord på Gud? Om Gud är ett dialogiskt vara så måste också vi använda ord eller symboler i vid bemärkelse för att upptäcka och lära känna Gud. Jag vill än en gång understryka att ordet och dialogen inte är fråga om en begränsad intellektuell och kognitiv företeelse utan att vi också kommunicerar emotionellt och kroppsligt. Ordet gör att vi får mening och bekräftas som personer på samma sätt som att vi bekräftar vår medmänniska genom att se och bejaka henne.
För att ordet ska få kraft, mening och leda till förvandling och utveckling måste ordsymbolen förstås av den jag kommunicerar det till. Betydelsen, ordets skapande kraft, beror på vad som uppfattas i en människas sinne, förstånd, intellekt och mentalitet, det som så kraftfullt sammanfattas i det engelska ordet mind. Det finns ingen inneboende betydelse eller mening i ett ord eller i en symbol av sig självt. Det är bara en samling streck eller punkter och ljud som möjligen kan få mening och betydelse om åtminstone två sinnen kommer överens om vad det ska betyda eller åsyfta. Bara med-vetandet, det vi vet tillsammans som en gemenskap, kan skapa mening. Vi måste lära oss vad en symbol står för eller i varje fall få vissa ledtrådar. Symbolen måste kommuniceras till oss av någon annan. Det här blir särskilt tydligt när vi befinner oss i ett språkområde där vi inte kan utläsa tecknen för ord och betydelse. Jag minns själv när jag var i Japan och inte visste i vilket badområde jag skulle gå in. Det ena var för män det andra för kvinnor och alla var nakna. Jag hade inte lärt mig symbolerna som fanns på dörrarna, och i det ögonblicket var jag ensam. Jag var helt enkelt inte med-veten om symbolerna, visste inte det de andra tog för givet. Det fanns inget i symbolerna som hade kunnat ge mig den minsta vägledning om vad de betydde. Kommunikation och relation var i det ögonblicket obefintliga. Att födas in i gudsriket har ingen mening alls om jag är ensam om det. Gudsriket får bara mening om där finns minst två personer och en begriplig kommunikation mellan de två.

Utmaningen ligger i hur vi kommunicerar andliga och abstrakta företeelser som inte i sig är fysiskt förnimbara. Vi kan se uttryck för kärlek, hat, rivalitet, makt, vänskap, skuld, förlåtelse, försoning, och så vidare. Men vi kan inte se företeelsen i sig själv. Vi vet också att det är med dessa andliga företeelser som vi skapar mening i våra liv. Andliga och abstrakta företeelser betyder mer för en god överlevnad, kanske för överlevnad överhuvudtaget. Utmaningen ligger i hur vi förkroppsligar dem i våra liv, mimar dem. Och vi kan inte skapa mening som en isolerad ö utan vi gör det i och genom våra relationer. Det måste bli till ett med-vetande. Och då behöver vi orden och att vi ger dem en likartad innebörd. Vi måste kommunicera med åtminstone en annan människa för att ge mening åt vårt eget liv. Men kommunikationen kan inte vara abstrakt utan måste på något sätt förändra den andres och mitt eget konkreta liv, Ordet i vid bemärkelse är i vardande. Nikodemos och Jesus talar förbi varandra och som vanligt hos Johannes får vi inte veta om dialogen varit meningsskapande. Frågan är nämligen riktad till oss: är vi födda på nytt?

Gud är förstås inte bara en gudsvind som genom ordet skapar reda i tillvaron. Gud beskrivs också ofta som rehem, barmhärtig, ordagrant ”livmoder”, oftast i plural rahamim. Att ge liv är att vara barmhärtig. Ibland har det med alla våra inälvor att göra vilket på grekiska är splangchna, som platsen där vi upprörs och varifrån vi visar medlidande, ”lider tillsammans med” någon. Verbet på grekiska, splangchnizomai, betyder bokstavligen ”att ha inälvorna i rörelse” eller i ”uppror”. Bibeln beskriver hur Gud, eller i evangelierna Jesus, reagerar rent fysiskt på människors elände eller maktmissbruk genom detta ord.
När vi talar om Gud som en livmoder och som barmhärtig så glider vi sakta in på Guds demokratiska auktoritet.

Guds demokratisering och maktfördelning handlar inte om att vara härskare utan om att visa barmhärtighet.  Livmodern är helt central för människans liv som sådant. Varje foster är beroende av att allt fungerar som det ska i livmodern och att moderns styrka också förläggs dit. Barmhärtighet är ett slags urkraft som kan förändra allt. Guds makt eller dynamis ligger i just barmhärtigheten. Men det avser också att beskriva Guds trofasthet mot sin skapelse. Det är något som blir begripligt om vi tänker på relationen mellan modern och fostret i livmodern. I trofastheten ligger både en skyddsfaktor mot det som kan skada och vara ont och ett löfte om att aldrig överge det som behöver min konkreta insats. Att beskriva Gud som en livmoder vill också tydliggöra den intima förbundenheten mellan Gud och skapelsen. Lite olyckligt översätts ibland rehem eller pluralformen rahamim med ”hjärta”. I Jer 31:20 läser vi: ”Är Efraim min käraste son, är han mitt älsklingsbarn? Han förblir i mina tankar, trots att jag ofta gått till rätta med honom. Mitt hjärta blöder för honom, jag måste förbarma mig över honom, säger Herren.” I själva verket står det att ”Min livmoder blöder för honom”. Och nu börjar vi också närma oss symbolen ”blodet” som alltid är med vid en födelse, där något nytt blir till.

För att sammanfatta påminner jag om inledningen till Johannesprologen som ju är en midrash, en utläggning, av första skapelseberättelsen. ”I begynnelsen var ordet. Och ordet var hos Gud. Och ordet var Gud. Det var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det och utan det blev inget till av det som är till” (Joh 1:1-3). Gud är det meningsfyllda ordet och en meningsskapare och vi är kallade att mima detta i vår tur och tillsammans med Gud säga ”jag skall bli den jag skall bli” och själva födas på nytt och föda andra på nytt.


Guds demokratiserings- och maktfördelningsprocess

Hur ska vi uppfatta att Gud skapar människan till sin avbild och likhet? Människan är inte bara berörd av Gud, av själva skaparordet. Som skapade till Guds avbild och likhet blir vi detta skaparord. Gud ger oss en förmåga som inspirerar till bävan och vördnad. Den franske bibelöversättaren André Chouraqui har tolkat det som att vi är en ”kopia” av Gud. Gud är samtidigt inte en kopia av oss, ett slags förstorad antropomorf varelse. Det är vi som är theomorfa, kallade att representera Gud i skapelsen och historien, att bli gudslika. I Bergspredikan säger Jesus ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48). Människans kallelse är varken mer eller mindre än just att vara fullkomlig.

Nu är inte människan fullkomlig. Skapelsen är däremot fullkomlig, så till vida att potentialen till fullkomlighet finns där. Människan har samma potential till fullkomlighet. Tolvhundratalsteologen Thomas av Aquino fastslår att människan är capax Dei, har förmåga till eller potential till Gud. Därmed har jag inte sagt att vare sig skapelsen eller människan är perfekta. Vi är på väg och förutsättningarna för fullkomlighet finns där. Som de bristfälliga varelser vi är rör vi ihop fullkomlighet och perfektion. Perfektion utesluter liv, rörelse och möjlighet till förändring. Perfektion är något stelt och dött, något som inte längre kan skapa nytt eller förändras. Att vara en hel människa och relationell person är att vara på väg, att utvecklas, växa och förvandlas. Det förutsätter att vi gör misstag. Samtidigt kan fullkomligheten lysa igenom och ta form i den människa som är hel i sig själv och i sina relationer.

Som första skapelseberättelsen är skriven framgår att mottagaren av Guds ord eller tilltal, det som skapats, kan påverka resultatet i sin tur. Guds skaparhandling är inte avslutad utan makten delas med det skapade. Även jorden själv begåvas med en skapande aktivitet, ”jorden ska ge grönska” och ”fruktträd ska växa” (vers 11) och så vidare. Höjdpunkten riktas till människan i vers 28 ”var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”. Såväl människan som de andra skapade varelserna kallas att ta del i skapandet som möjliggjorts av Gud, genom att Gud givit skapelsens delar en mening, en betydelse och kallelse i och genom ordet.

Genom Guds sätt att tala och handla signaleras den särskilda betydelsen av skapandet av människan som en höjdpunkt. Berättaren talar om en
inre gudomlig reflektion, ”vi skall göra”, ”låt oss göra”, följt av ”vår avbild”. Är det fråga om en inre dialog som Gud för med sig själv eller finns det gudomliga eller himmelska rådgivare omkring Gud? Den kvinnliga visheten finns ju där, och vi ska komma tillbaka till henne, men verkar frånvarande just här. I och med avbilden och likheten delar Gud sin skaparförmåga och auktoritet med människan.  Människan skapas inte enligt det gängse mönstret för Guds övriga skaparhandlingar, det vill säga genom ordet. Mönstret ligger utanför den redan skapade sfären, i Gud själv, menar den kände exegeten Gerhard Von Rad.  Människan blir Guds representant på jorden. Det är en kallelse som vida överträffar allt som dittills skett. Det inger en viss bävan att veta att allas vår kallelse, oavsett religionstillhörighet eller ingen alls, är att representera Gud i relation till allt levande. Det är det här som åsyftas med att ”födas på nytt” och att träda in i Guds rike.

Hur vill då Gud bli representerad genom just mig? Gud talar och handlar med auktoritet, ett viktigt ord, eftersom det betyder att få alla andra och allt annat att växa till sin fullödiga identitet och förmåga. Vi ska vara som Gud gentemot djur och natur likaväl som gentemot alla andra människor. Relationen som Gud etablerar med människan handlar om en riktig maktdelning. Men då måste vi handla som Gud, att tala och handla med auktoritet så att allt annat kan växa till sin fulla potential. Begreppet ”härska” ska förstås i termer av omvårdnad, omtanke och närande. Det handlar minst av allt om att exploatera naturresurser och vanvårda djur för egen vinning.  Att människan ska lägga jorden under sig handlar återigen mer om en dynamisk utveckling. Framtiden är alltid öppen för ett pågående skapande och vi är kallade att föda fram nya möjligheter, nya ord, ny mening. Fulländning är inte något statiskt utan dynamiskt, något för oss just nu oförutsägbart. ”Jag skall bli den jag skall bli.” Den energifyllda gudsvinden som sveper fram blåser vart den vill som Jesus säger till Nikodemos. Nu är vi del av den gudsvinden. Om vi antar kallelsen och gåvan att vara skapade till Guds representanter på jorden har vi redan fötts av anden. ”Vinden blåser var den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden,” Joh 3:8. Och så är det med Gud själv.


Att få del av Guds dynamis – att födas ur Guds livmoder

På flera medeltida bokminiatyrer ser vi den korsfäste Kristi öppnade sida och en blodstråle som är riktad mot den som tittar på bilden. Blodstrålen är en symbol för kommunikation, en dialog mellan Kristus och åskådaren. Kristi öppna sida var en vanlig symbol för en nära relation mellan medeltidsmänniskan och Gud. Här uttrycktes en intim, andlig vänskap. Bilden går tillbaka på Johannesevangeliets korsfästelsescen som jag nämnde i början. Det finns ett tillfälle då det kommer både blod och vatten samtidigt ur en människas kropp, nämligen när en kvinna föder. Det som Kristus föder enligt Johannesevangeliets författare är öppet för tolkning. Traditionellt har man sagt att Kristus här föder kyrkan med vatten som en symbol för dopet och blodet för eukaristin. Men det kan knappast ha varit författarens mening.
Medeltida konst har ofta återgivit korsfästelsen som ett barnafödande. Kyrkan, ecclesia, dras ut ur Kristi öppnade sida liksom Eva dras fram ur Adams dito.  Det här uppfattades som något mycket fysiskt, kroppsligt, under medeltiden. Caroline Walker Bynum skriver: ”I medeltida fromhetstexter framställdes ibland Kristi kropp som kvinnlig – dels förstås för att ecclesia, Kristi kropp, var en kvinnlig personifikation, dels därför att Guds ömsinta och närande omsorg om själarna vanligen beskrevs som en moderlig aspekt. Såväl manliga som kvinnliga mystiker kallade Jesus för moder i hans eukaristiska bespisning av de kristna med den vätska som utsöndrades från hans bröst och i hans blod på korset som födde vårt hopp om evigt liv.”  När man grundligt undersöker vissa miniatyrer har man också funnit att Kristi öppna sida är förvillande lik en vagina.

Självklart har den här bilden givit upphov till åtskilliga tolkningar genom tiderna. Eftersom födelse har att göra med livmoder och livmoder i överförd betydelse är barmhärtighet som ett slags urkraft för att skapa rättfärd och skydda livet så vill jag sätta samman detta med att vi alla får del av Guds kraft, Guds dynamis, om vi låter oss födas på nytt. Men först något om Visheten som finns hos skaparordet från begynnelsen.

I den miljö där Johannesprologen kom till för att förklara Guds människoblivande var vishetslitteraturen levande. Ordet som varit med Gud från begynnelsen var den kvinnliga Visheten. I Ordspråksboken kapitel 8 läser vi att ”Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan. I urtiden formades jag, i begynnelsen, innan jorden fanns” (Ordspr 8:22-23). Och i Syraks bok 24:3-10 står det: ”Jag är den som utgick ur den Högstes mun; som en dimma höljde jag jorden. Jag är den som slog läger i höjden, och min tron står på en molnpelare. Jag ensam har vandrat runt himlens krets och strövat genom avgrundens djup. Över havets vågor och över hela jorden, bland alla folk och stammar vann jag makten. Bland dem alla sökte jag en viloplats - på vems område skulle jag finna min hemvist? Då gav mig världens skapare sin befallning, han som skapat mig lät mig få en varaktig boning. Han sade: I Jakobs land skall du slå läger, hos Israels folk skall du bosätta dig. Av evighet, från begynnelsen, är jag skapad av honom, och jag skall aldrig i evighet förgås. I det heliga tältet gjorde jag tjänst inför honom; sedan blev jag bofast på Sion.”

Om trosutsagan att Jesus Kristus som Guds son var till av evighet så var han en hon i form av Visheten. Den människa som författaren till prologen presenterar för läsaren är Guds ord och var till före skapelsen och var hos Gud. Det var då en hon som utgick ur Guds mun och som nu fått boning, slagit upp sitt tält, på Sion. ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss …” läser vi i Joh 1:14a.  Men vår författare är mycket noga med att påpeka att det är en människa som du och jag som han skildrar. Människan är sarx, kött, och ska dö precis som vi.

Enligt Paulus tog Jesus på sig Torah på ett så fullödigt sätt att han efter uppståndelsen betraktades som Guds son. Begreppet Guds son handlar inte om en ontologisk likhet med det gudomliga, utan är mer en bekräftelse på att Jesus fullt ut representerar Gud i världen. Paulus i sin tur uppmanar oss att bli hans medmimare av Jesus Kristus. Om vi lyckas med den mimen, eller efterföljelsen, blir vi arvtagare till Gud, det vill säga jämställda med Jesus Kristus, vi blir Guds söner och döttrar. Detta säger även författaren till Johannesprologen, att också vi är födda av Gud. ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh 1:12-13). Guds inkarnation fortsätter, incarnatio continua, som det heter på traditionellt teologiskt språk.

På flera ställen i bibeln står det att ”Guds ord inte är utan kraft”, utan dynamis, utan dynamik, det vill säga utan kraft att kunna förändra. Ofta översätts det med att göra det omöjliga möjligt eller att inget är omöjligt för Gud. Mest känd är Lukasevangeliets bebådelsetext, som är en midrash, utläggning, över en ny skapelse. Den centrala meningen är ”Ty Guds ord är inte utan kraft”, i 1980 års översättning ”Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Den hänvisar till Sara och Abraham och de tre männens / änglarnas besök hos dem där samma mening uttalas. Gud ger inte upp om människan. Sara var för gammal för att bli gravid. Maria hade inte haft sexuellt umgänge med någon man (”känt någon man”). Om Sara och Maria haft samlag eller inte är ointressant i en midrash. Poängen är att ”Guds ord inte är utan kraft”, att allt är möjligt för den som tror. Maria vill också att det ska ske henne efter Guds ord, att det Gud säger ska få form och bli till. Tilltalet påkallar ett svar också från vår sida, att mima Gud och Kristus och ge den förlorade kroppen en form, en mening.

I Matteusevangeliet läser vi att ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er" . Ordagrant står det att ”ingenting blir utan kraft för er”. Här öppnar sig svindlande perspektiv för trons möjligheter i vår begränsade tillvaro, men då får vi inte stanna vid ett ältande av det förflutna som sårat oss och i en förlamning inför det som vi fruktar skulle kunna ske. Att bli dynamisk i sina ord och handlingar handlar om att våga ”läsa tidens tecken” och agera efter dem. ”Tidens tecken” är teologins främsta källor menade dominikanen och teologen Marie-Dominique Chenu. Om vi ska förstå Guds pågående relation med hela sin skapelse, Guds incarnatio continua, måste vi bokstavligen bada i de mänskliga kulturernas pluralism, den ekumeniska rörelsen och i våra yrkeserfarenheter, politiska engagemang och familjeliv.

Som kyrka är vi kallade att i nuet vara ett kristet paradigm i politik, ekonomi, kultur och inte minst inom den kyrkliga institutionen själv. Det innebär att vi ska förkroppsliga, mima, det som utmärker gudsriket. Att vara ledare innebära inte att härska utan att tjäna, att smutsa ner händerna och våga leva i en mångtydig verklighet. Om vi tar det kristna paradigmet på allvar kan vi inte följa de invanda mönstren av härskartekniker, avund, egoism och karriärism: ”Så är det inte hos er!”


De subversiva redskapen: att födas på nytt genom minnet och mimen

Marie-Dominique Chenu, som jag nyss nämnde, talar om vårt ”subversiva minne”. I en intervju har han förklarat dess innebörd. ”Att återkalla det förgångna, att återvända till källorna är alltid en revolutionär företeelse eftersom vi på det viset återkommer till den skapande kraften. Och det sätter ifråga alla överbyggnader som samlats på varandra under tidens lopp. Inte för att dessa strukturer alltid skulle sakna värde, men vi måste kunna relativisera dem: att återvända till en ursprunglig intuition förvandlar vår syn på det som är för handen.” 

Den ursprungliga intuitionen är ett slags myt som vi bygger vidare på, som växer och mognar. Själva ursprungshändelsen är ofta ett marginellt fenomen, om den ens ägt rum, men myten gör det till något grundläggande för vår självförståelse. Befrielsen från slaveriet i Egypten var en sådan i sig marginell historisk händelse men som sedan blev urbilden för alla slags befrielser. Men vi får inte stanna där. vi får inte göra en arkeologisk rekonstruktion av en sådan händelse för då förlorar den sin meningsskapande kraft.

Hur ville den historiske Jesus mima Gud, förverkliga Torah? En tolkning är att han mimade den lidande tjänaren som beskrivs i fyra ”sånger” hos profeten Jesaja.  De första raderna lyder: ”Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning” (Jes 42:1-4). Vem eller vad Jesaja åsyftade kan vi inte gå in på här. Det intressanta är varför de första generationerna som såg Jesus som Guds smorde, Messias eller Kristus, så starkt lyfte fram den lidande tjänaren hos Jesaja. Varför ville man att Jesus skulle ha förkroppsligat eller mimat just den här figuren?

På vilket sätt skulle då den lidande tjänaren vara en förebild för hur Jesus ville gestalta sin judiska tro? Den lidande tjänaren är den människa som ser ondskan i en folkgrupp och försöker väcka människorna till omvändelse, det är profeten som avläser tidens tecken och i sina ord och handlingar visar på metanoia , att folket måste gå utöver sitt begränsade förnuft, bortom dagens krassa logik, för att ytterst rädda sig själva från undergång. Den människan, den profeten, får i allmänhet utstå både motstånd, tillintetgörande och i värsta fall elimineras vederbörande och blir martyr. ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot”, står det i Jesaja 53: 5. Först då ser folk, i bästa fall, och vid avgrundens rand, att de måste vända om, ändra lagen, ändra beteendet eller vad det nu kan röra sig om. Den lidande tjänaren, som vi läser om hos profeten Jesaja, är förebilden. För människorna på den tiden var det omöjligt att någon kunde dö på ett så nesligt sätt som den lidande tjänaren utan att Gud på något vis tillåtit det. I Jesaja 53:10 läser vi ”Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.” Det är alltså Gud som sargar tjänaren även om övergreppen ligger i folkets händer. Så tänkte man då, men det är inte så vi nödvändigtvis ser på Gud i dag, även om Jesaja också skriver att Gud ger tjänaren ett långt liv som kompensation för lidandet.

Det har spekulerats mycket i vem den lidande tjänaren är. Det finns knappast någon bättre och mer universell beskrivning av en profet och martyr än just den texten och den är aktuell i alla tider och i alla kulturella sammanhang. Kanske var det så att Jesus som människa hade den lidande tjänaren som förebild när han ville reformera det judiska religiösa systemet och rädda de förlorade fåren av Israels hus. I varje fall tolkade de judar som trodde att Jesus var Messias honom på det viset flera årtionden efter hans död. Han hade utmanat och avklätt makten såväl den religiösa som den politiska och det får alltid konsekvenser i form av martyrskap.

Att Jesus var en djupt troende jude som avslöjade sin samtids maktmissbruk och därför medvetet eller omedvetet antog den lidande tjänarens program gör att vi kan förstå hans agerande såsom det återges i evangelierna eller tolkas teologiskt av desamma och av andra nytestamentliga författare. Jesus fullbordar sin kallelse genom att ge sitt liv för sina vänner. Han hade kunnat låta kalken gå honom förbi. Guds sonskap ligger främst i att Jesus fullbordar sin kallelse, fullt ut representerar Gud, gör avbilden och likheten tydlig, som leder till martyrskap. Gud bekräftar detta, i sin tur svarar på det genom att uppväcka Jesus från de döda. Denna uppståndelse är något vi måste bekräfta genom att själva bli Kristus i och för världen, bli den förlorade kroppen i en ständigt pågående process, bli det meningsskapande ordet, låta oss födas av anden, vattnet och blodet och säga ”Jag skall bli den jag skall bli.”


Sr Madeleine Fredell OP



”Jag ska bli den jag ska bli”

Gud och människa i växande och förvandling


(Föredrag hållet vid ett par tillfällen i september och oktober 2017)

Inledning

Alla människor, oavsett religiös tillhörighet, föds att representera Gud i gemenskap med hela skapelsen. Så tror vi enligt den judisk-kristna traditionen. Alla som döps, döps till Kristus, att vara ett kristusansikte för världen. Så tror vi i den kristna traditionen. Människans kallelse, i biblisk tolkning, är svindlande.

Hur sätter vi ord på denna kallelse? Vilka verktyg för meningsskapande tillhandahåller vi i den kristna traditionen? Hur gör vi det omöjliga möjligt? Det vill säga, att representera Gud och vara Kristus i världen i dag. Det är också en omöjlig utmaning att på en knapp timme göra rättvisa åt rubriken på föredraget ”Jag ska bli den jag ska bli, Gud och människa i växande och förvandling.” Det jag gör är att antyda vad relationen mellan Gud och människa kan vara utifrån en omläsning av några centrala bibeltexter och jesuiten och religionsfilosofen Michel de Certeaus pregnanta utsaga att ”kristendomen är grundad på en förlorad kropp.”  Hur ger vi kött och blod åt den kristna tron?

Vi ska börja med det som klassiskt kallas efterföljelse, men som Paulus kallar för att mima Kristus, att bli hans medmimare av Kristus. Det vi ska mima är en Gud som är eller blir till ”genom ordet”, en talande skaparvind som ger mening åt en redan förefintlig materia. Om Gud är en meningsskapare så är också vi kallade att vara det. Om vi fått kallelsen att representera Gud genom att vi är skapade till Guds avbild och likhet så har Gud faktiskt demokratiserat sin makt eller snarare auktoritet. Vad betyder det? Genom dopet är vi Guds söner och döttrar och medarvingar med Kristus till Gud själv. Vilka blir konsekvenserna av denna paulinska teologi? Hela den bibliska berättartraditionen talar om att det omöjliga ska bli möjligt. Till sist ställer jag frågan vilka redskap vi besitter för detta subversiva förhållningssätt där mimen återigen blir tongivande.


Bli mina medmimare av Kristus, säger Paulus

Mimetai mou ginesthe, ”Bli mina medmimare” skriver Paulus i första Korintierbrevet 4:16 och i 1 Korintierbrevet 11:1 står det ”Mima mig liksom jag mimar Kristus”. I Filipperbrevet 3:17 lyder satsen ”Bli mina medmimare, och se på dem som vandrar enligt den förebild ni har i oss.” Menar Paulus verkligen att han mimar Kristus? Och att vi ska göra det också, mima Kristus? Att bli Paulus medmimare av Kristus?

När vi talar om relationen mellan Gud och människa så handlar det om en process, om något som är i växande och förvandling. Gud säger om sig själv till Mose: ”Jag ska bli den jag ska bli” oftast översatt med ”Jag är den jag är”.  Här ligger nyckeln till hur vi ska förstå både mimen eller mer traditionellt uttryckt, efterföljelsen, och den djupare innebörden av gudsnamnet. Bibelns Gud är i vardande, precis som allt levande är i förändring och förvandling.

Nu betyder inte mimen hos Paulus att vi ska göra som Jesus gjorde. Och den ofta ställda frågan ”vad skulle Jesus ha gjort i dag?” är irrelevant. I båda fallen skulle vi lika gärna kunna lämna den kristna tron till en museiförvaltning. Jesus var Jesus och levde för två tusen år sedan och vi är vi och lever nu under helt andra förutsättningar. Men vi ska uppenbarligen mima honom.

När Paulus vill att vi ska bli hans medmimare av Kristus så menar han att det är så vi förkunnar vår tro, inte genom ord, utan genom levande gester, ett unikt sätt att vara, en livsattityd eller livsstil. Du är Kristus för mig, och jag är Kristus för dig, men vi är det på helt olika sätt. Samtidigt är vi lika genuina och äkta Kristusmimare båda två. Varje döpt person är en Kristusmimare om hon eller han tar sitt dop i Jesu Kristi namn på allvar. Och det är bara vår öppenhet och vår fantasi som kan sätta gränserna för vår mim, det vill säga för vår tro. Men tänkte inte Paulus på vad Jesus hade gjort: botat, helat, upprättat sjuka och marginaliserade människor? Nej, han säger faktiskt inte ett enda ord om det. Däremot uppmanar Paulus oss att bli Kristus, den Uppståndne, som besegrat ondska och död, i och genom våra egna liv, i och genom våra gester, i och genom vår kropp i alla de olika kulturella sammanhang som vi är satta i. Då blir vi Paulus medmimare av Kristus och Kristus tar form, blir kött, i en fortgående, levande process. Kristendomens förlorade kropp lever!

Att bli Paulus medmimare av Kristus handlar om att visa på verktygen som möjliggör meningsskapande för varje enskild människa. Vad är det för grundrelation mellan människa och Gud som förvandlar vårt liv så att Gud blir till i oss?


Gud som blir till genom ordet

I den första skapelseberättelsen möter vi en gudsvind som när den talar gör materien tydlig, synbar och meningsfull. Något blir till genom de ord denna gudsvind talar, men det handlar inte om själva materien, den finns redan där. Gud åtskiljer ljus från mörker och därmed kan vi se ljuset som ljus och mörkret som mörker. Den tidigare dunkelheten, i viss mån ett kaos för det mänskliga ögat, får mening genom att det benämns, får begrepp, vi begriper det, kan ”greppa” det.

Det som vi i grunden säger om Gud är att Gud i form av gudsvind eller ande genom sitt ord gör att vi i vår tur kan skapa mening i en tillvaro som annars förblir steril, icke-produktiv och mörk i betydelsen icke-ljus, för vi kan inte urskilja det ljus som trots allt finns. Vi har inget begrepp för det, inget medvetande om det. Meningsfullheten uppstår när Gud åtskiljer ljus och mörker från varandra och vi lär oss att namnge de två tillstånden.

Människan är det enda som Gud skapar utan att hon redan finns där som sådan. I berättelsen ”talar” inte Gud fram människan, utan skapar henne till sin avbild och likhet. Men då är vi framme vid Guds demokratiserings- och maktfördelningsprocess och det ska jag strax återkomma till. Däremot så är det vår erfarenhet att tillvaron blir till för oss ”genom ordet”, det vill säga genom dia-log, grekiskans dia logos. Vi uppfattar begreppet dialog som att åtminstone två parter utbyter erfarenheter med varandra men dess egentliga innebörd är bara ”genom ordet”. Vi kommunicerar genom ordet och då inte nödvändigtvis sammansatta bokstavssymboler eller en ljudkombination, utan ord står här för all typ av kommunikation som musik, målning, rörelse och så vidare. Vårt kroppsspråk är ofta det tydligaste sättet att kommunicera med omgivningen även om vi kan vara helt omedvetna om det. Vi kan ljuga med ord men inte med kroppen.

Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger talade om Gud som ett ”dialogiskt vara”, den som är eller blir till genom ordet i en kommunikation. Ratzinger betonade i det sammanhanget treenigheten och Guds vilja till relation med människan.   Men vi kan vända på det också. Finns Gud om vi inte sätter ett ord på Gud? Om Gud är ett dialogiskt vara så måste också vi använda ord eller symboler i vid bemärkelse för att upptäcka och lära känna Gud. Jag vill än en gång understryka att ordet och dialogen inte är fråga om en begränsad intellektuell och kognitiv företeelse utan att vi också kommunicerar emotionellt och kroppsligt.

Vi ger själva liv genom att med ord bekräfta någon annan, om så bara med ett enkelt ”ja”. Samtidigt är inte ord liktydigt med meningsfullhet. Ett ord är egentligen bara en ljudmassa som får sin kraft och betydelse, om någon förstår vad jag säger, vad ljudkombinationen vill symbolisera. Betydelsen, ordets skapande kraft, beror på vad som uppfattas i en människas sinne, förstånd, intellekt och mentalitet, det som så kraftfullt sammanfattas i det engelska ordet mind. Det finns ingen inneboende betydelse eller mening i ett ord eller i en symbol av sig självt. Det är bara en samling streck eller punkter och ljud som möjligen kan få mening och betydelse om åtminstone två sinnen kommer överens om vad det ska betyda eller åsyfta. Bara med-vetandet, det vi vet tillsammans som en gemenskap, kan skapa mening. Vi måste lära oss vad en symbol står för eller i varje fall få vissa ledtrådar. Symbolen måste kommuniceras till oss av någon annan. Det här blir särskilt tydligt när vi befinner oss i ett språkområde där vi inte kan utläsa tecknen för ord och betydelse. Jag minns själv när jag var i Japan och inte visste i vilket badområde jag skulle gå in. Det ena var för män det andra för kvinnor och alla var nakna. Jag hade inte lärt mig symbolerna som fanns på dörrarna, och i det ögonblicket var jag ensam. Jag var helt enkelt inte med-veten om symbolerna, visste inte det de andra tog för givet. Det fanns inget i symbolerna som hade kunnat ge mig den minsta vägledning om vad de betydde. Kommunikation och relation var i det ögonblicket obefintliga.

Nu är det en sak med de fysiskt konkreta företeelserna som ges ord och mening i första skapelseberättelsen och därmed blir till. Vad gör vi med abstrakta begrepp, andliga företeelser, hur ger vi dem mening? Vi kan se hjärnan på en scan och tala om alla dess beståndsdelar, men vi kan aldrig se the mind, sinnet, förståndet, intellektet … Ändå vet vi att det finns och benämner det och använder oss av det. Och detta sinne är helt nödvändigt för att uppfatta och bringa reda i den materiella världen omkring oss och i våra relationer.

Problemet med andliga eller abstrakta företeelser är att de inte kan beröras, mätas, vägas eller är fysiskt förnimbara. Vi behöver bara tänka på företeelser som kärlek, hat, vänskap, skuld, förlåtelse och så vidare. Vi kan se uttryck för dem men vi kan inte se företeelsen i sig själv. Vi vet också att det är med dessa andliga företeelser som vi skapar mening i våra liv. Materiell rikedom kan vara ett helvete om vi samtidigt lever i total ensamhet. En kärleksfull familjegemenskap kan bära både utsatthet och fattigdom. Andliga och abstrakta företeelser betyder mer för oss för en god överlevnad, kanske för överlevnad överhuvudtaget. Utmaningen ligger i hur vi tolkar dessa företeelser och förkroppsligar dem i våra liv. Och vi kan inte skapa mening som en isolerad ö utan vi gör det i och genom våra relationer. Det måste bli till ett med-vetande. Och då behöver vi orden och att vi ger dessa ljudkombinationer och bokstavssymboler en likartad innebörd. Vi måste kommunicera med åtminstone en annan människa för att ge mening åt vårt eget liv.

Gud är förstås inte bara en gudsvind som genom ordet skapar reda i tillvaron. Låt mig bara lägga till att Gud också beskrivs som rehem, barmhärtig, ordagrant ”livmoder”, oftast i plural rahamim. Att ge liv är att vara barmhärtig. Ibland har det med alla våra inälvor att göra vilket på grekiska är splangchna, som platsen där vi upprörs och varifrån vi visar medlidande, ”lider tillsammans med” någon. Verbet på grekiska, splangchnizomai, betyder bokstavligen ”att ha inälvorna i rörelse” eller i ”uppror”. Bibeln beskriver hur Gud, eller i evangelierna Jesus, reagerar rent fysiskt på människors elände eller maktmissbruk genom detta ord.

Låt mig till sist påminna om inledningen till Johannesprologen som ju är en midrash, en utläggning, av första skapelseberättelsen. ”I begynnelsen var ordet. Och ordet var hos Gud. Och ordet var Gud. Det var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det och utan det blev inget till av det som är till” (Joh 1:1-3). Gud är alltså det meningsfyllda ordet. Gud är en meningsskapare och vi är kallade att mima detta i vår tur och Gud kan säga ”jag skall bli den jag skall bli.”


Gud som en demokratisk auktoritet

Hur ska vi uppfatta att Gud skapar människan till sin avbild och likhet? Människan är inte bara berörd av Gud, av själva skaparordet. Som skapade till Guds avbild och likhet blir vi detta skaparord. Gud ger oss en förmåga som inspirerar till bävan och vördnad. Den franske bibelöversättaren André Chouraqui har tolkat det som att vi är en ”kopia” av Gud. Gud är samtidigt inte en kopia av oss, ett slags förstorad antropomorf varelse. Det är vi som är theomorfa, kallade att representera Gud i skapelsen och historien, att bli gudslika. I Bergspredikan säger Jesus ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48). Människans kallelse är varken mer eller mindre än just att vara fullkomlig.

Nu är inte människan fullkomlig. Skapelsen är däremot fullkomlig, så till vida att potentialen till fullkomlighet finns där. Människan har samma potential till fullkomlighet. Tolvhundratalsteologen Thomas av Aquino fastslår att människan är capax Dei, har förmåga till eller potential till Gud. Därmed har jag inte sagt att vare sig skapelsen eller människan är perfekta. Vi är på väg och förutsättningarna för fullkomlighet finns där. Som de bristfälliga varelser vi är rör vi ihop fullkomlighet och perfektion. Perfektion utesluter liv, rörelse och möjligheten till förändring. Perfektion är något stelt och dött, något som inte längre kan skapa nytt eller förändras. Att vara en hel människa och relationell person är att vara på väg, att utvecklas, växa och förvandlas. Det förutsätter att vi gör misstag. Ett äkta helgon strävar efter fullkomlighet, att representera Gud, men vet att det finns en avgrund mellan livet här och nu och en slutlig fullbordan. Samtidigt kan fullkomligheten lysa igenom och ta form i den människa som är hel i sig själv och i sina relationer under det vi kallar heliga ögonblick.
Som första skapelseberättelsen är skriven framgår att mottagaren av Guds ord eller tilltal, det som skapats, kan påverka resultatet i sin tur. Guds skaparhandling är inte avslutad utan makten delas med det skapade. Även jorden själv begåvas med en skapande aktivitet, ”jorden ska ge grönska” och ”fruktträd ska växa” (vers 11) och så vidare. Höjdpunkten riktas till människan i vers 28 ”var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”. Såväl människan som de andra skapade varelserna kallas att ta del i skapandet som möjliggjorts av Gud, genom att Gud givit skapelsens delar en mening, en betydelse och kallelse i och genom ordet.

Genom Guds sätt att tala och handla signaleras den särskilda betydelsen av skapandet av människan som en höjdpunkt. Berättaren talar om en
inre gudomlig reflektion, ”vi skall göra”, ”låt oss göra”, följt av ”vår avbild”. Är det fråga om en inre dialog som Gud för med sig själv eller finns det gudomliga eller himmelska rådgivare omkring Gud? Den kvinnliga visheten finns ju där, och vi ska komma tillbaka till henne, men verkar frånvarande just här. I och med avbilden och likheten delar Gud sin skaparförmåga och auktoritet med människan.  Människan skapas inte enligt det gängse mönstret för Guds övriga skaparhandlingar, det vill säga genom ordet. Mönstret ligger utanför den redan skapade sfären, i Gud själv, menar den kände exegeten Gerhard Von Rad.  Människan blir Guds representant på jorden. Det är en kallelse som vida överträffar allt som dittills skett. Det inger en viss bävan att veta att allas vår kallelse, oavsett religionstillhörighet eller ingen alls, är att representera Gud på jorden i relation till allt levande.

Vågar vi ställa frågan till oss själva. Hur vill Gud bli representerad genom just mig? Gud talar och handlar med auktoritet, ett viktigt ord, eftersom det betyder att få alla andra och allt annat att växa till sin fullödiga identitet och förmåga. Vi ska vara som Gud gentemot djur och natur likaväl som gentemot alla andra människor. Relationen som Gud etablerar med människan handlar om en riktig maktdelning. Men då måste vi handla som Gud, att tala och handla med auktoritet så att allt annat kan växa till sin fulla potential. Begreppet ”härska” ska förstås i termer av omvårdnad, omtanke och närande. Det handlar minst av allt om att exploatera naturresurser och vanvårda djur för egen vinning.  Att människan ska lägga jorden under sig handlar återigen mer om en dynamisk utveckling. Framtiden är alltid öppen för ett pågående skapande. Möjligheterna till förändring uttöms aldrig. Fulländning är inte något statiskt utan dynamiskt, något för oss just nu oförutsägbart. ”Jag skall bli den jag skall bli.” Den energifyllda gudsvinden som sveper fram blåser vart den vill. Nu är vi del av den gudsvinden. Om vi antar kallelsen och gåvan att vara skapade till Guds representanter på jorden har vi redan fötts av anden som Johannesevangeliets författare skriver. ”Vinden blåser var den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden,” Joh 3:8. Och så är det med Gud själv.

Jag talade tidigare om Gud som rehem, livmoder och i överförd betydelse, barmhärtighet. Guds demokratisering och maktfördelning handlar inte om att vara härskare utan om att visa barmhärtighet.  Livmodern är helt central för människans liv som sådant. Varje foster är beroende av att allt fungerar som det ska i livmodern och att moderns styrka också förläggs dit. Barmhärtighet är ett slags urkraft som kan förändra allt. Guds makt ligger i just barmhärtigheten. Men det avser också att beskriva Guds trofasthet mot sin skapelse. Det är också något som blir begripligt om vi tänker på relationen mellan modern och fostret i livmodern. I trofastheten ligger både en skyddsfaktor mot det som kan skada och vara ont och ett löfte om att aldrig överge det som behöver min konkreta insats. Att beskriva Gud som en livmoder vill också tydliggöra den intima förbundenheten mellan Gud och skapelsen. Lite olyckligt översätts ibland rehem eller pluralformen rahamim med ”hjärta”, inte minst när Gud beskrivs som fader eller herre i samma kontext. I Jer 31:20 läser vi: ”Är Efraim min käraste son, är han mitt älsklingsbarn? Han förblir i mina tankar, trots att jag ofta gått till rätta med honom. Mitt hjärta blöder för honom, jag måste förbarma mig över honom, säger Herren.” I själva verket står det att ”Min livmoder blöder för honom”.

Vår kallelse som Guds avbild och likhet medför att vi ska uppröras i vårt innersta över orättvisor, olyckor, lidande, maktmissbruk och förtryck. Reagerar vi fysiskt på det elände som omger oss? Eller föredrar vi att tänka ut teorier om vad som ska göra världen till en bättre plats att leva på? Tyvärr, har bibelöversättningarna ofta försökt hitta icke-kroppsliga omskrivningar för det som är grundläggande fysiska upplevelser. När vår nuvarande påve Franciskus talar om att kyrkan ska vara ett fältsjukhus, att vi ska smutsa ner våra händer både bildligt och bokstavligt, när vi ska ta kyrkan ut i marginalen så gör han det i linje med vad det innebär att representera Gud i vår tid. Påven har också uppmanat till en ”ömhetens revolution” i skriften Evangelii Gaudium.


Guds söner och döttrar, Kristi medarvingar

Hur ska vi få in Jesus Kristus i vår reflektion? Räcker det inte med att vi är skapade till Guds avbild och likhet och därmed kallade att representera Gud?
Johannesprologen lägger en stark betoning på att Ordet, Gud, blir kött, på grekiska sarx, som något levande som också kommer att ruttna och är förgängligt. När gudsordet tar form i en människa är det helt underställt livets grundläggande betingelse, nämligen att dö. När Gud blir människa är grundvillkoren desamma som för vilken annan människa som helst. I Johannesprologen nämns inte Jesus Kristus förrän mot slutet och här finns andra och helt judiska begrepp för honom som borde vidga vår förståelse. Låt oss först fastslå att Jesus var jude, förblev jude och hade ingen som helst avsikt att grunda en ny religion, än mindre en kyrka. Så hur ska vi mima Jesus Kristus i dag och i perspektivet ”jag skall bli den jag skall bli” att Gud och vi växer och förvandlas tillsammans?

I den miljö där Johannesprologen kom till för att förklara Guds människoblivande var vishetslitteraturen levande. Ordet som varit med Gud från begynnelsen var den kvinnliga Visheten. I Ordspråksboken kapitel 8 läser vi att ”Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan. I urtiden formades jag, i begynnelsen, innan jorden fanns” (Ordspr 8:22-23). Och i Syraks bok 24:3-10 står det: ”Jag är den som utgick ur den Högstes mun; som en dimma höljde jag jorden. Jag är den som slog läger i höjden, och min tron står på en molnpelare. Jag ensam har vandrat runt himlens krets och strövat genom avgrundens djup. Över havets vågor och över hela jorden, bland alla folk och stammar vann jag makten. Bland dem alla sökte jag en viloplats - på vems område skulle jag finna min hemvist? Då gav mig världens skapare sin befallning, han som skapat mig lät mig få en varaktig boning. Han sade: I Jakobs land skall du slå läger, hos Israels folk skall du bosätta dig. Av evighet, från begynnelsen, är jag skapad av honom, och jag skall aldrig i evighet förgås. I det heliga tältet gjorde jag tjänst inför honom; sedan blev jag bofast på Sion.”

Om trosutsagan att Jesus Kristus som Guds son var till av evighet så var han en hon i form av Visheten. Den människa som författaren till prologen presenterar för läsaren är Guds ord och var till före skapelsen och var hos Gud. Det var då en hon som utgick ur Guds mun och som nu fått boning, slagit upp sitt tält, på Sion. ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss …” läser vi i Joh 1:14a.  Men vår författare är mycket noga med att påpeka att det är en människa som du och jag som han skildrar. Människan är sarx, kött, och ska dö precis som vi.

Paulus i sin tur betonar också Jesu Kristi mänskliga villkor. Han säger inget konkret alls om Jesu liv men är däremot noga med att betona att han är en vanlig människa som vi alla. I Romarbrevets inledning tolkar han Kristus-händelsen på följande sätt: ” … evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre”. (Rom 1:3-4). Paulus understryker att Jesus liksom alla människor hör till en vanlig familj, en släkt, och har en mänsklig tillhörighet. Sedan påpekar Paulus att som en följd av det heliga liv han förde blev han insatt som Guds son vid sin uppståndelse från de döda. I Galaterbrevet skriver Paulus: ”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners (barns) rätt. Och eftersom ni är söner (barn) har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son (barn). Och är du son (barn) har Gud också gjort dig till arvtagare (Gal 4:4-7).” Den helt normala och mänskliga födelsen betonas än en gång. Jesu fullständiga mänsklighet betonas vidare av att han föddes att stå under lagen som alla andra judar. Han stod inte över lagen, Torah, utan var kallad att förkroppsliga denna andliga väg precis som alla andra.

Enligt Paulus tog Jesus på sig Torah på ett så fullödigt sätt att han efter uppståndelsen betraktades som Guds son. Begreppet Guds son handlar inte om en ontologisk likhet med det gudomliga, utan är mer en bekräftelse på att Jesus fullt ut representerar Gud i världen. Paulus i sin tur uppmanar oss att bli hans medmimare av Jesus Kristus. Om vi lyckas med den mimen, eller efterföljelsen, blir vi arvtagare till Gud, det vill säga jämställda med Jesus Kristus, vi blir Guds söner och döttrar. Detta säger även författaren till Johannesprologen, att också vi är födda av Gud. ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh 1:12-13). Längre fram i evangeliet uppmanas vi att bli födda på nytt, nämligen av anden.

Trots att vi talar om en incarnatio continua, Guds ständiga människoblivande, som en traditionell teologisk utsaga tycks vi inte riktigt tro på den eller ta till oss att vi verkligen är Guds söner och döttrar och Kristi medarvingar. Om kyrkan är Kristi kropp, så är vi delar av den kroppen och ska mima den rakt in i vår värld. Michel de Certeaus kortsats att ”kristendomen är grundad på en förlorad kropp” kallar oss att synliggöra den kroppen.


Dynamiken: det omöjliga blir möjligt

Vår utmaning är att vara meningsskapare. Inom den naturvetenskapliga sfären är det tydligt för oss eftersom vi hela tiden får en allt djupare och bredare kunskap om oss själva och skapelsen omkring oss. Men som kristna är vi kallade att skapa mening med själva livet. Det är också en relationell och politisk handling.

På flera ställen i bibeln står det att ”Guds ord inte är utan kraft”, utan dynamis, utan dynamik, det vill säga utan kraft att kunna förändra. Ofta översätts det med att göra det omöjliga möjligt eller att inget är omöjligt för Gud. Mest känd är Lukasevangeliets bebådelsetext, som är en midrash, utläggning, över en ny skapelse. Den centrala meningen är ”Ty Guds ord är inte utan kraft”, i 1980 års översättning ”Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Den hänvisar till Sara och Abraham och de tre männens / änglarnas besök hos dem där samma mening uttalas. Gud ger inte upp om människan. Sara var för gammal för att bli gravid. Maria hade inte haft sexuellt umgänge med någon man (”känt någon man”). Om Sara och Maria haft samlag eller inte är ointressant i en midrash. Poängen är att ”Guds ord inte är utan kraft”, att allt är möjligt för den som tror. Maria vill också att det ska ske henne efter Guds ord, att det Gud säger ska få form och bli till. Tilltalet påkallar ett svar också från vår sida, att mima Gud och Kristus och ge den förlorade kroppen en form, en mening.

I Matteusevangeliet läser vi att ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er" . Ordagrant står det ätt ”ingenting blir utan kraft för er”. Här öppnar sig svindlande perspektiv för trons möjligheter i vår begränsade tillvaro, men då får vi inte stanna vid ett ältande av det förflutna som sårat oss och i en förlamning inför det som vi fruktar skulle kunna ske. Att bli dynamisk i sina ord och handlingar handlar om att våga ”läsa tidens tecken” och agera efter dem. ”Tidens tecken” är teologins främsta källor menade dominikanen och teologen Marie-Dominique Chenu. Om vi ska förstå Guds pågående relation med hela sin skapelse, Guds incarnatio continua, måste vi bokstavligen bada i de mänskliga kulturernas pluralism, den ekumeniska rörelsen och i våra yrkeserfarenheter, politiska engagemang och familjeliv.

Som kyrka är vi kallade att i nuet vara ett kristet paradigm i politik, ekonomi, kultur och inte minst inom den kyrkliga institutionen själv. Det innebär att vi ska förkroppsliga, mima, det som utmärker gudsriket. Vad gör vi åt lönesättning och värdering av arbetsinsatser? Gud ger samma lön åt de som arbetat en timma som åt de som arbetat tolv … Klär vi en tanklös slarver i kungliga kläder och slaktar gödkalven när han utblottad kommer hem …? Att vara ledare innebära inte att härska utan att tjäna, att smutsa ner händerna och våga leva i en mångtydig verklighet. Om vi tar det kristna paradigmet på allvar kan vi inte följa de invanda mönstren av härskartekniker, avund, egoism och karriärism: ”Så är det inte hos er!”


De subversiva redskapen: minnet och mimen

Marie-Dominique Chenu, som jag nyss nämnde, talar om vårt ”subversiva minne”. I en intervju har han förklarat dess innebörd. ”Att återkalla det förgångna, att återvända till källorna är alltid en revolutionär företeelse eftersom vi på det viset återkommer till den skapande kraften. Och det sätter ifråga alla överbyggnader som samlats på varandra under tidens lopp. Inte för att dessa strukturer alltid skulle sakna värde, men vi måste kunna relativisera dem: att återvända till en ursprunglig intuition förvandlar vår syn på det som är för handen.” 

Den ursprungliga intuitionen är ett slags myt som vi bygger vidare på, som växer och mognar. Själva ursprungshändelsen är ofta ett marginellt fenomen, om den ens ägt rum, men myten gör det till något grundläggande för vår självförståelse. Befrielsen från slaveriet i Egypten var en sådan i sig marginell historisk händelse men som sedan blev urbilden för alla slags befrielser. Men vi får inte stanna där. vi får inte göra en arkeologisk rekonstruktion av en sådan händelse för då förlorar den sin meningsskapande kraft.

Nattvarden är kanske det mest subversiva redskapet för att vara Kristi kropp, att mima Gud och Kristus. Meningen med eukaristin, nattvarden, var att konkret visa att det himmelska gästabudet skulle firas här och nu. Själva liturgin, ordagrant ”folkets handling”, ska transcendera såväl nuet, vår aktuella livssituation, historien, nattvarden i relation till Jesu instiftande av densamma, och framtiden, det himmelska gästabudet. Det liturgiska skeendet placerar oss i ett evigt nu och transcenderar den förhandenvarande tillvaron. Här ska vi möta Gud i Kristus, den Uppståndne, ansikte mot ansikte, vi ska se Gud, utan att förgöras. Döden är utplånad och tvetydigheterna borta. Nattvardsfirandet är ett ögonblick av fullkomlighet. Det kristna paradigmet handlar om att vi ska gestalta detta i vår egen samtid, gestalta nuets, historiens och framtidens djupdimension i verkligheten. Låter vi nattvardens materia och gester transcendera nuets påtaglighet? Blir det en enhetens måltid för alla människor? Här avslöjas vår tro eller icke-tro. Nattvarden upphör inte vid kyrkporten utan följer oss ut där vi kan levandegöra den ”förlorade kroppen”.

Vi har ingen grav att gå till, inga monument eller döda personer att tillbe, ingen minnesplats. Vad uppståndelsen än kan betyda så innebär den att vi definitivt inte kan återfinna den levande gudens döda kropp! Om vi kunde det då vore Gud verkligen död! Det här får djupgående konsekvenser för hur vi ska gestalta vår tro. Hur ville den historiske Jesus mima Gud, förverkliga Torah? En tolkning är att han mimade den lidande tjänaren som beskrivs i fyra ”sånger” hos profeten Jesaja.  De första raderna lyder: ”Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning” (Jes 42:1-4). Vem eller vad Jesaja åsyftade kan vi inte gå in på här. Det intressanta är varför de första generationerna som såg Jesus som Guds smorde, Messias eller Kristus, så starkt lyfte fram den lidande tjänaren hos Jesaja. Varför ville man att Jesus skulle ha förkroppsligat eller mimat just den här figuren?

I första Johannesbrevet läser vi att ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder” 1 Joh 4:10. Skulle Gud ha sänt sin son som ett offer för våra synder? Vad är det för Gud och Fader? Det kan upplevas som djupt stötande att Gud kräver ett offer, och därtill sin egen son.  Och att offret skulle bestå i att onda människor korsfäster honom? Det går inte att göra annat än att ta avstånd från den guden och därmed från en traditionell försoningslära.

På vilket sätt skulle då den lidande tjänaren vara en förebild för hur Jesus ville gestalta sin judiska tro? Den lidande tjänaren är den människa som ser ondskan i en folkgrupp och försöker väcka människorna till omvändelse, det är profeten som avläser tidens tecken och i sina ord och handlingar visar på metanoia , att folket måste gå utöver sitt begränsade förnuft, bortom dagens krassa logik, för att ytterst rädda sig själva från undergång. Den människan, den profeten, får i allmänhet utstå både motstånd, spott och spe, tillintetgörande och i värsta fall elimineras vederbörande och blir martyr. ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot”, står det i Jesaja 53: 5. Först då ser folk, i bästa fall, och vid avgrundens rand, att de måste vända om, ändra lagen, ändra beteendet eller vad det nu kan röra sig om. Den lidande tjänaren, som vi läser om hos profeten Jesaja, är förebilden. För människorna på den tiden var det omöjligt att någon kunde dö på ett så nesligt sätt som den lidande tjänaren utan att Gud på något vis tillåtit det. I Jesaja 53:10 läser vi ”Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.” Det är alltså Gud som sargar tjänaren även om övergreppen ligger i folkets händer. Så tänkte man då, men det är inte så vi nödvändigtvis ser på Gud i dag, även om Jesaja också skriver att Gud ger tjänaren ett långt liv som kompensation för lidandet.

Det har spekulerats mycket i vem den lidande tjänaren är. Det finns knappast någon bättre och mer universell beskrivning av en profet och martyr än just den texten och den är aktuell i alla tider och i alla kulturella sammanhang. Kanske var det så att Jesus som människa hade den lidande tjänaren som förebild när han ville reformera det judiska religiösa systemet och rädda de förlorade fåren av Israels hus. I varje fall tolkade de judar som trodde att Jesus var Messias honom på det viset flera årtionden efter hans död. Han blev därmed ett offer för våra synder. Det vi måste tolka vidare är att Gud inte krävt ett sådant offer utan att Jesu lidande och korsfästelse är en naturlig följd av hans förkunnelse och handlande. Han utmanade och avklädde makten såväl den religiösa som den politiska och det får alltid konsekvenser i form av martyrskap. För vår del kan vi se det som ett slags skuldbefrielse, men vi kan inte säga att Gud skulle ha utkrävt ett försoningsoffer.

Johannestraditionen använder sig mycket lite av försoningsläran och pekar hellre på Guds vänskap med människorna. Jesus Kristus i Johannesevangeliet och breven fokuserar på en omsorgsfull och uppmärksam relationalitet, en vänskap mellan människan och Gud. Att säga att Gud sänder sin son till världen är förvisso en gammal utsaga och väl grundad i Nya testamentet men blir svår att motivera om vi i dag tveklöst hävdar att Jesus var och förblev jude och inte hade någon avsikt att grunda en ny religion. Att Jesus var en djupt troende jude som avslöjade sin samtids maktmissbruk och därför medvetet eller omedvetet antog den lidande tjänarens program gör att vi kan förstå hans agerande såsom det återges i evangelierna eller tolkas teologiskt av desamma och av andra nytestamentliga författare.

Jesus fullbordar sin kallelse genom att ge sitt liv för sina vänner. Han hade kunnat låta kalken gå honom förbi. Guds sonskap ligger främst i att Jesus fullbordar sin kallelse, fullt ut representerar Gud, gör avbilden och likheten tydlig, som leder till martyrskap. Gud bekräftar detta, i sin tur svarar på det genom att uppväcka Jesus från de döda. Denna uppståndelse är något vi måste bekräfta genom att själva bli Kristus i och för världen, bli den förlorade kroppen i en ständigt pågående process. ”Jag skall bli den jag skall bli.”

Sr Madeleine Fredell OP




Våga tänka nytt!

Tal vid Allkristet möte 6 maj 2017 i Skara stift


Inledning

”Våga tänka nytt!” Det är en mycket utmanande rubrik. Tänker Gud nytt? Ja, hela tiden, om Gud nu tänker över huvudtaget! Gudsvinden talar ett levande skaparord och det blir till. Vi talar och namnger företeelser omkring oss och skapar därmed klarhet i tillvaron. Att tänka nytt är att skapa mening i en tillvaro som hela tiden förändras. Det är vår kallelse om vi ska representera Gud för varandra som heliga och barmhärtiga och det är inget som är bekvämt. I Uppenbarelseboken 21:5 läser vi att personen som sitter på tronen säger ”Se jag gör allting nytt!” Det är en uppmaning till oss, men vågar vi det? Vi vet ju att profeter stenas och inte blir erkända i sina egna sammanhang och martyrer har vi gott om. Det verkar alltså vara lugnast med status quo, att göra som vi alltid gjort och bevara tryggheten. Utmaningen ligger i om vi tar emot Guds skaparande och gör den till ett med oss själva och därmed både vågar tala och handla med total frimodighet, med parrhesia, som det heter på grekiska i de nytestamentliga texterna.

När vi i år högtidlighåller reformationsminnet så tittar vi på de reformer och förändringar som ägt rum under kyrkohistorien. De är många och långt ifrån bara det som hände kring Martin Luther på 1500-talet. Han spelade visserligen en avgörande roll för kyrkohistorien i Europa och så småningom i hela världen, men han var del av en lång tradition av reformatorer och reformer i den kristna gemenskapen. Det är bra att vi påminner oss om den grundläggande utmaningen för all kristen gemenskap, nämligen att kyrkan alltid bör vara i ständig reform, ecclesia semper reformanda est. Det är något som påven Franciskus upprepar i så gott som allt han säger och skriver. Det var således inte så märkligt att han valde att komma till Lund för att inleda reformationsminnet 31 oktober förra året även om det samtidigt var revolutionerande sett ur ett ekumeniskt och kyrkohistoriskt perspektiv. Allt bottnar i den uppmaning jag nu ska lägga ut, nämligen att våga tänka nytt.

Inför reformationsminnet hade ett gemensamt dokument tagits fram av det katolska enhetsrådet och Lutherska världsförbundet, Från konflikt till gemenskap, 2013. Det är banbrytande såtillvida att båda parter skriver en smärtsam historia tillsammans och även belyser det som fortfarande skiljer kyrkofamiljerna åt. Dokumentet är också revolutionerande för det vänder sig till alla oss vanliga troende och vill att vi gör ekumenik på lokalplanet. Dokumentet ger oss många redskap för att vi själva ska skapa enhet. Det som kan begränsa oss är bara vår feghet och bristande kreativitet. I det gemensamma uttalandet mellan påven och Lutherska Världsförbundets ordförande, biskop Munib Younan, uppmanas vi att vara djärva och använda vår fantasi. Och i dokumentet från 2013 räknas fem imperativ upp som vi ska förverkliga. Jag ska här stanna vid det fjärde av dem, nämligen att vi gemensamt på nytt upptäcker kraften i Jesu Kristi evangelium för vår tid. Det om något är att våga tänka nytt!

För att tänka nytt måste vi minnas vår tro på två sätt. Vi ska samtidigt minnas historien och framtiden i nuet. Både historien och framtiden, teologiskt eskatologin, är revolutionerande, subversiva, för de kastar om vår världsordning eller borde i alla fall kasta om vårt sätt att tänka. Vi kallar det för det subversiva minnet och den subversiva eskatologin. Om vi handlar efter minnet i båda fallen leder det till ett mycket obekvämt liv, inte minst inom våra kyrkostrukturer. Men det handlar också om en så kallad dogmutveckling, en utveckling av själva den kristna läran, det vill säga själva innehållet i vår tro. När det subversiva minnet och den subversiva eskatologin tillåts att ta form vare sig det gäller i form av en ny organisatorisk struktur eller en uppdaterad trossats, så förlorar många sin makt och då blir det obekvämt att lyssna till skaparanden. Det blir obekvämt att vara profeten … Hela tiden måste vi påminna oss Jesu ord till sina lärjungar som kämpade efter att sitta på hans högra och vänstra sida: ”Så är det inte hos er!”


Här kan du läsa talet i sin helhet!





Myndigförklarade med rätt att tolka


Föredrag 2017-04-05 för Vi är kyrka - Sveriges årsmöte


Vår påve Franciskus uppmanar alla att tala med parrhesia, frimodighet! I en intervju i The Tablet säger kulturrådets prefekt, kardinal Gianfranci Ravasi att det inte är kyrkans uppgift att tillhandahålla färdiga svar utan att sätta igång diskussion och debatt och att hjälpa folk, i synnerhet de unga, att tänka kritiskt.  I kyrkan är alla döpta myndiga, andligt fullvuxna, eftersom de fått ta emot anden i dopet och de har därmed rätt att vara med i den dialog som tolkar gemenskapens tro i den tid de lever i. Ett annat av påven Franciskus favorituttryck är ecclesia semper reformanda est, kyrkan är i ständig reform. Det är förknippat med både motstånd och maktförlust. Vi vill kanske förändring men helst inte på vår egen bekostnad! Vi har alla en tendens att föredra status quo, och återvänder därför gärna till Egyptens köttgrytor, trygghet och förtryck snarare än att uppehålla oss i en öken där vi själva måste ta ansvar för färdriktningen.

Det här ska inte bli ett långt föredrag om lekfolkets betydelse i kyrkans liv, utan en påminnelse och uppfordran att ta ansvar för vår gemensamma tro. De som vill fördjupa tankegångarna kring lekfolket hänvisar jag till min artikel i boken Hellig Uro  eller till fliken Andra Vatikankonciliet på Dominikansystrarnas hemsida, där mitt föredrag ”Guds myndigförklarade representanter, Om lekfolkets roll i kyrka och samhälle” ligger och som jag höll under en hel dag på Meninghetsfakulteten i Oslo 2014.  finns. Här ska jag bara lyfta fram ett par grundläggande begrepp för vår gemenskap i kyrkan.

Det första är lärjungaskap. I den nytestamentliga litteraturen kallas de som på ett eller annat sätt följer Jesus för ”lärjungar” och någon strukturell gradskillnad fanns inte dem emellan. De var alla trofasta judar och det var även Paulus. Jesus hade inte för avsikt att grunda en ny religion, än mindre en kyrka i vår bemärkelse och det avsåg inte heller Paulus att göra. Däremot avspeglar texterna, i synnerhet Johannesevangeliet, konflikter mellan olika judiska grupperingar under det första århundradet. Gemenskapen av lärjungar är heller inte beroende av några biologiska familjeband utan det handlar om man vill göra Guds vilja eller inte (jfr Mark 3:35, Luk 11:27-28, m fl).

Här kan du läsa föredraget i sin helhet!




Påven Franciskus och kvinnorna –

en kyrkohistoria i förändring?



Ecclesia semper reformanda est – kyrkan är i ständig reform. Så lyder en av grundpelarna för kyrkans lära och liv. Ibland är det stiltje och lågvattenstånd på den punkten och ibland blåser anden med orkanstyrka. Självklart vill makthavare sällan ha förändring medan de som står i marginalen gärna förespråkar revolution. En mellanväg är svår att hitta. Nu är det ju så att kyrkan inte bör styras av maktanspråk eller maktutövning utan bygga på en auktoritet som får människor att växa i relation till varandra, en auktoritet som vilar på både ord och handling. Mycket av den disharmoni som råder i kyrkan beror till största delen på maktmissbruk och karriärism och det drabbar såväl män som kvinnor. Majoriteten av alla män sitter inte heller i beslutsfattande organ i kyrkan så mycket av det jag kommer att säga här berör också männen.

Påven Franciskus har visat på stor reformvilja och därför skaffat sig farliga fiender i den romerska hierarkin och på flera andra håll i världen. Samtidigt har han väckt starka förhoppningar hos mängder av människor som tidigare kände sig i marginalen av kyrkan, nästan fördömda och på gränsen att bli utkastade. Franciskus har inte gjort något extraordinärt, egentligen, bara försökt att fullfölja det koncilium som ägde rum 1962 – 65, Andra Vatikankonciliet, och vars ethos och reformer medvetet hade grävts ner i Vatikanens byrålådor sedan början av nittiotalet. Att lekfolket myndigförklarades och det allmänna prästadömet underströks på konciliet låg inte alls i den högsta hierarkins intresse. En påves handlingsutrymme är begränsat dels av hans föregångare dels av den biskopliga hierarkin världen över och med vilka han styr kyrkan i så motto bevarar hennes levande tradition. Det viktiga är kanske att han sätter igång processer som kan överleva hans eget pontifikat. Det tror jag att Franciskus har gjort och fortsätter att göra.

Feminism hör inte till Vatikanens favoritämnen, precis. Feminist är snarast ett skällsord och om man har oturen att bli klassad som radikalfeminist är man definitivt illa ute. Det var vad som drabbade de amerikanska ordenssystrarna i april 2012, en anklagelse som den romerska hierarkin har haft svårt att svära sig fri från trots ivriga försök. De högst uppsatta personernas huvuden i Troskongregationen, som ledde lärogenomgången med de amerikanska ordenssystrarna, började rulla ganska fort när man insåg vilken blunder de åstadkommit.

Döm då om min egen förvåning när jag i februari i år får en inbjudan av nämnda Troskongregation att tala inför deras symposium om två veckor över temat ”Promoting a cultural revolution – Women Retreat Masters”. Kulturrevolution i katolska kyrkan? Jag fick läsa inbjudan flera gånger, ta en konjak och tala med mina systrar innan jag förstod att det var sant! Visst, det stod också att man inte fick frångå katolska kyrkans officiella syn om komplementaritet, att kvinna och man komplementerar varandra och att de har sina specifika biologiska roller och kallelser. Kulturrevolution innebär inte revolution eller sjumilasteg framåt. Men det betyder att jag, som absolut inte hemlighåller att jag är feminist och feministteolog, får tala inför den komplementära ”herr”-ligheten i Rom! För till komplementariteten lever de inte upp själva! Under tre dagar är vi bara kvinnor som talar till den manliga hierarkin i Troskongregationen. Det brukar vanligtvis vara tvärtom!

Den 2 augusti i år fick vi gnugga ögonen på nytt. I ett pressmeddelande från Vatikanen informerades om att påven beslutat upprätta en kommission som ska studera frågan om ett diakonat för kvinnor. Idén hade fötts när en ordenssyster från USA ställt frågan till honom i maj …! Nu går det undan i Vatikanen där man annars berömmer sig av långsamma beslutsprocesser. Dessutom: kommissionen består av hälften kvinnor och hälften män, visserligen med en ordförande från Troskongregationen. Och två av kvinnorna är ”kändisar”. Först den amerikanska teologen Phyllis Zagano som länge forskat i ämnet om diakonatet för kvinnor i fornkyrkan och som kraftfullt förespråkat att vigningen till diakoner skulle öppnas för kvinnor. Sen, Syster Mary Melone, franciskansyster, och den första kvinnliga rektorn för ett romerskt katolskt universitet i Rom, det så kallade Antonianum.

Under 2015 ägde det rum en kvinnokonferens i månaden i de romerska korridorerna. Alla kommissioner, påvliga råd och departement ville göra något. Och det var högt till tak. Man fick säga vad man ville och ifrågasätta gamla normer och den romerska mentaliteten. Men självklart, och underförstått för alla deltagare, var att man inte skulle förvänta sig några genomgripande förändringar. Det här var så att säga reformen i sig i varje fall när det gällde kvinnofrågan i ett lite snävare perspektiv.


Här kan du läsa föredraget i sin helhet!



Katolska kvinnor tar till orda – kulturrevolution i katolska kyrkan?


Föredrag på Kvinnodagen 8 mars 2016
Teologiska Högskolan

När Jorge Mario Bergoglio valdes till påve i mars 2013 fick många av oss nytt hopp om möjliga förändringar för kvinnors roller och positioner i katolska kyrkan. Vad har hänt på de tre år Franciskus har suttit på påvestolen? En hel del, och ändå, nästan ingenting. Förändringar i katolska kyrkan är som den medeltida dansen, två steg framåt och ett tillbaka. Och när det gäller feminism så hade tredubbla murar med järnpiggar utåt byggts upp sedan Troskongregationens deklaration Inter insigniores, som utkom i december 1976 och som avskrev möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor. Med Andra Vatikankonciliets anda av förändring och aggiornamento hade såväl lekkvinnor som teologer, präster och biskopar på flera håll givit luft åt möjligheten för kvinnor att bli helt jämställda inom kyrkans struktur och inte bara som en from uppmaning till samhället utanför.

Jag tror inte att det finns ett specifikt kvinnligt eller manligt sätt att vara, att vissa karaktärsdrag skulle vara mer förekommande hos kvinnor än hos män. Varje människa är unik och har sin särskilda kallelse och personlighet. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att påven Franciskus närmast förkroppsligar Vatikanens favorituttryck om ”the feminine genius” när han i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium § 89 skriver ”Genom att anta kött, kallade Guds Son oss till en ömhetens revolution.”  Och han talar ständigt för ”de fattigas kyrka” och fördömer en hänsynslös kapitalism och alla former av orättfärdighet. Hans bästa allierade borde vara världens kvinnor som är i majoritet bland de fattigaste och mest marginaliserade av världens befolkning.

Vi har ett tungt arv av en patriarkal människosyn och en bysantinsk organisationsstruktur, av en nog så tilltrasslad lära när det gäller kvinnans roller i kyrkliga sammanhang, av en organisationskultur präglad av machismo och manlig sammanhållning av tämligen oheligt slag. Det här arvet luckrades upp ordentligt i samband med ovan nämnda Andra Vatikankoncilium 1962 – 65 men har sedan Johannes Paulus IIs pontifikat och Joseph Ratzingers ledarskap av Troskongregationen 1981 - 2005 cementerats till en bunker och det är självklart att det inte räcker med tre år för att vända riktning för den här atlantångaren. Och ändå, inbjuder Troskongregationen till hösten till ett internt symposium som har ”kulturrevolution i katolska kyrkan?” som ett av sina teman. Så det har skett massor de senaste tre åren, fastän inga genomgripande förändringar ägt rum. Typiskt katolskt!

Jag kommer att börja med en översikt av hur katolska kyrkans officiella syn på kvinnor sett ut i relation till dokumentet Inter insigniores som utkom i oktober 1976 fram till valet av påven Franciskus och de rörelser som bildats som ett motstånd inte bara till den skriften utan mer som reformrörelser i konciliets anda. Därefter ska vi titta på den kulturrevolution som i dag är på väg att bryta igenom muren i Vatikanen, en rörelse som består av flera olika komponenter och sist nämna något om det som aktuellt står på spel. Men först något om tiden före Inter Insigniores, det dokument som satte stopp för möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor.

Här kan du läsa föredraget i sin helhet.



Tvingar bibeln oss att älska?

Samtalskväll i kursen ”Religion – förbannelse eller välsignelse?
Heliga texter i ständig tolkning
Den som inte älskar, känner inte Gud.

Programförmuleringen för den här samtalskvällen leder oss lätt på villospår när det gäller begreppet ”att älska”. Själva citatet i brödtexten, ”Den som inte älskar, känner inte Gud” upplevs lätt som en anklagelse. Och huvudrubriken ”Tvingar bibeln oss att älska?” får en att känna ett visst obehag. Det är som att författaren till Första Johannesbrevet, där citatet är hämtat, skulle peka finger åt oss: Om du inte älskar, då känner du minsann inte Gud! Men precis innan har han skrivit ”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud”. Författaren tilltalar faktiskt inte en grupp människor som han tror inte skulle älska Gud. Tvärtom, han är tämligen säker på att hans åhörare faktiskt älskar!

Huvudrubriken är lika försåtlig, ”tvingar bibeln oss att älska”. Det vi kallar bibeln sammanfattas här som om det rörde sig om en enda skrift från en högst begränsad tid och man skulle till och med kunna tro att det bara rörde sig om en författare och ett tema … Vi kan förvisso läsa mycket om kärlek i det sjuttiotal böcker som bibeln består av och som tillkommit under nästan tusen år. Men rubrikens fråga går inte att ställa som den är gjord utan att man allvarligt förgriper sig på intentionerna i de olika och mångfacetterade texterna som bibeln består av. Rubriksättaren är antingen ute för att provocera eller förenkla eller för att få oss att söka vidare in i det högst mångdimensionella trosarv som bibeln på olika sätt består av.

Och med denna korta inledning är vi rakt inne i den här kursens målsättning, nämligen att problematisera så kallade heliga texter och den här gången utifrån företeelsen ”att älska” och då med hjälp av ett avsnitt i Första Johannesbrevet. John Wesley (1703 – 1791), metodismens grundare, skrev följande om Första Johannesbrevet: ”How plain, how full, and how deep a compendium of genuine Christianity”!  Jag är beredd att hålla med honom för på textens ytplan är det svårt att hitta en tydligare sammanfattning av vad kristen lära går ut på, eller skulle kunna gå ut på. Men börjar man skrapa på innebörden av orden, författarens retorik, som döljer flera tvetydigheter, så framträder också bilden av en grupp som tycks leva i stark motsättning gentemot andra grupper som också tar sin utgångspunkt i Jesus Kristus. Författarna till de olika skrifterna i den johanneiska korpusen i nya testamentet skriver mycket polemiskt, trots allt tal om kärlek. Så orden ”älska” och ”kärlek” som förekommer i var och varannan mening i vårt brev får lite besk eftersmak när man sätter in texten i sitt sammanhang.

Men låt oss se var citatet i brödtexten i programmet hör hemma i Första Johannesbrevet. Det lilla avsnittet där meningen ingår börjar i kapitel 4 vers 7 och slutar i vers 10. Därefter lägger författaren ut ett antal konsekvenser av det han skrivit i vårt avsnitt i verserna 11 - 21 och som vi också måste beröra för att ytterligare problematisera detta ”att älska”.

Vårt textavsnitt, 4:7-11, lyder på följande sätt: ”(7) Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. (8) Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. (9) Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. (10) Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”

Verserna sju och åtta säger samma sak, den ena positivt, den andra negativt. Polemiken ligger i att de tilltalade, ”mina kära”, vi-gruppen, älskar och känner Gud, medan ”de andra” inte älskar eftersom de inte känner Gud. Författaren präntar också in att kärleken har sitt ursprung i Gud och att det blivit uppenbart genom en särskild handling, att Gud sänt sin son till världen i syfte att ge oss liv – inte kärlek denna gång! Sen påstår han något nytt nämligen att sonen ifråga är ett ”försoningsoffer för våra synder”. Försoning kan ju låta bra, men offer och framför allt synd ger en mörkare bild av den tillvaro författaren målar upp.

Klicka här för att läsa hela föredraget.



Människosyn och den ansvariga människan


Vem är du? Vem är jag? Vilka är vi? Hur relaterar vi till varandra? Var är du? Är du här, hemma i dig själv? Eller är du någon annanstans? Ser du mig? Hör du mig? Ser jag dig? Hör jag dig? Lyssnar jag verkligen? Frågorna hjälper oss en bit på väg att reflektera över en människosyn och människans ansvar.

Var och en av oss är kapabel att utföra eller medverka till de värsta grymheter vi kan tänka ut som människor. Var och en av oss är också kapabel till oerhörda självuppoffringar och insatser för en annan människas väl. Somliga människor väljer att se den lidande människan i ögonen och stannar upp för att lindra eller undanröja de faktorer som förorsakar lidandet. Andra människor väljer att inte se den lidande människan över huvud taget och går förbi. Men ingen av oss är född till att göra det goda eller född att blunda för lidandet eller född till att utföra grymheter. Ett moraliskt försvarbart förhållningssätt är inget som förefinns i människan utan någon form för övning. Vårt beteende utvecklas genom hur vi själva blir bemötta under vår uppväxt och om våra föräldrar eller nära vuxna relationer ser, hör och lyssnar på oss i synnerhet när vi är svaga och har misslyckats. Det här kan tyckas självklart, men är det långt ifrån. Ett krigsskadat barn på åtta år har sagt: ”De vet om att jag finns till, men ingen ser mig.” En fotograf såg barnet. Om vi inte kan se och beröra det ansiktet har vi inte rätt att förkunna Guds ord.

Bödlarna i koncentrationslägren var inte bara grymma monster utan många visade också godhet mot sina egna barn. Men de valde att inte se vissa människor. Den aktuella flyktingkatastrofen är inte ny. Syrierna, irakierna, afghanerna, eritreanerna har varit på flykt i många år och varit internerade i fasansfulla flyktingläger i Grekland och på Malta. Vi har valt att inte se dem. Också när nya grupper började sina vandringar norrut valde vi först att blunda. Sen såg vi en liten pojke, död, som flutit i land på en strand i Turkiet. Hela världen såg honom. Och vi såg hans pappa som förlorat hustru, ytterligare en son och den fotograferade pojken. Och bilden sjönk ner till en insikt och väckte vårt svar, vårt ansvar. Det var vanliga människor som valde att se och svara. Våra företrädare, politikerna, tog tid på sig. De valde att se först när deras makt satts ifråga. Och det är svårt att veta om de fortfarande ser flyktingen eller om de ser våra röstsedlar i kommande val. Angela Merkel är en som valt att se och därmed åsidosatte en inhuman och orättfärdig lagstiftning, den så kallade Dublinförordningen. För det kan hon mista makten så småningom, men hon har visat ansvar och det vi kallar för medmänsklighet.
Vi talar ibland om en teologisk antropologi eller en biblisk sådan och det är inom den sfären jag håller mig. Men det är en tolkad och omläst antropologi som ständigt är i dialog med sin samtid och andra vetenskapsområden som också provisoriskt formulerar svar på och ställer nya frågor om vem människan är. Den bibliska och teologiska antropologin utgår från en skapargud som på ett eller annat outgrundligt sätt är upphov till allt liv. Både naturvetarens och teologens svar på livets upphov är provisoriska allteftersom vår kunskap om universums uppbyggnad och människans liv fördjupas. Men frågan om människans varför måste också fördjupas ur ett trosperspektiv. Det är mitt perspektiv, det teologiska perspektivet. Därmed inte sagt att det överensstämmer med en viss konfessionell lära.


Klicka här för att läsa hela föredraget.



Franciskus – en rubrikernas påve


Efter snart två år på påvestolen har Franciskus hunnit sätta ett antal rubriker i media. Kanske har det inte krävts så mycket, påven Benedictus XVI hade varit hans raka motsats när det gäller massmedial framtoning. Franciskus ser nästan alltid glad ut, är lättillgänglig, skämtar både om sig själv och med andra och han har förmågan att tala till vanliga människor utifrån deras vardag. Med sina oväntade metaforer och liknelser sätter han också rubriker som får många av oss att tappa hakan av såväl glädjande förvåning som tröstlös irritation. Han kan till och med framstå som en smula ytlig, i alla fall impulsiv, trots att vi som läst nästan varje spaltmillimeter om honom i världspressen vet att Franciskus är allt annat än ytlig, däremot mycket vardagsnära, vilket inte gick att säga om hans omedelbara företrädare.

När 2013 gick mot sitt slut var det flera stora tidningar som utnämnde Franciskus till årets person, som The New Yorker och TIME magazine. Hans enkelhet och ödmjukhet hade gått hem hos så gott som alla människor, troende som icke-troende, politiker, journalister och religiösa företrädare. Han inger förtroende och hopp något som är bristvaror i världen i dag. Och han kan kommunicera med sin omvärld. När jag säger att han är en rubrikernas påve så betyder det också att han faktiskt talar så att sociala media kan använda honom. Hans kortsatser lämpar sig utmärkt för twitter till en del traditionella katolikers förskräckelse.


Här kan du läsa hela artikeln!


Svar på Philip Geisters artikel "Trons instinkt" på Signums hemsida


Philip Geisters artikel finns att läsa på


Sr Madeleines svar som publicerats på Katolsk Visions blogg:


Kära Vänner,
Jag har inte för vana att skriva på bloggar men den här gången anser jag saken så pass allvarlig och samtidigt har jag inte tid att just nu skriva en längre artikel som svar på Philip Geisters uttalande om ”Trons instinkt”. Jag väljer därför att göra vissa påpekande utifrån Gert Gelottes förtjänstfulla kommentar på Katolsk Vision.

1. Det är tveksamt om själva begreppet sensus fidei eller sensus fidelium ska återges med ”trons instinkt” på svenska. I den svenska översättningen av Lumen Gentium (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan) återges det med ”det kristna folkets trosmedvetande” alternativt ”övernaturliga trosmedvetande” eller ”allmänna samstämmighet”. Att jämföra tro med instinkt reducerar detta att tro, fides qua, till något oerhört begränsat.

2. I Lumen Gentium § 12 läser vi ”De troende är som helhet smorda av den Helige och kan inte fara vilse i tron.” Detta åsyftar alla troende och betyder i klartext att det är den Heliga Anden som leder trosmedvetandet. Och ingen av oss kan sätta oss över Anden. Den kan vi bara ödmjukt lyssna till hos alla troende. Om jag förstår Philip Geister rätt så menar han att det bara är en liten elit i katolska kyrkan som är smorda av Anden?? Kyrkans självförståelse går långt utöver en akademisk teologisk elit, tack och lov, och även långt utöver även de som innehar kyrkliga ämbeten. Vi är alla döpta till Kristus, och vi är alla kallade att representera Kristus i och genom våra liv.

3. Vidare § 12 i Lumen Gentium: ”Denna egenskap (att vi är smorda av den Helige och inte kan fara vilse i tron) kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de ‘alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen’ visar sin allmänna samstämmighet i tros- och moralfrågor.” Om de troende ger uttryck för en samstämmighet så kan vi alla vara säkra på att vi är ledda av Anden. Den lilla eliten har inget här att göra och är definitivt inte bevis på att Anden är med dem! Tvärtom, enligt texten.

4. Nu måste vi förvisso läsa vidare i § 12, för det finns en ledning för Guds folk som har ett tolkningsföreträde. ”Guds folk står under ledning av det heliga ämbetet som det troget följer och tar inte längre emot det som människoord utan i sanning som Guds ord.” På sätt och vis verkar denna mening motsäga det som vi tidigare läst i § 12. Men här måste vi gå till ett annat dokument, Dei Verbum § 10, för att förstå hur ämbetsinnehavarna i sanning kan utlägga Guds ord. Deras tolkningsföreträde är nämligen villkorat på tre sätt. De ska ”samvetsgrant avlyssna, i renhet bevara och i trohet utlägga detta ord”.

5. Det handlar alltså om att ämbetsbärarna (biskoparna och påven i det här fallet) samvetsgrant ska avlyssna Guds ord. Var och hur? Jo, lyssna på de troendes röst (se ovan) för det är hela Guds folk som är lett av den Helige. Det innebär alla kristtroende, inte specifikt bara romerska katoliker. (Läs ekumenikdekretet Unitatis Redintegratio och då särskilt det som sägs om alla döpta). Vi är alla Kristi kropp och alla lemmarna är lika mycket värda (läs Paulus!). Symbolen för hur biskopen ska lyssna på Guds folk finns i mässan där biskopen aldrig själv ska läsa evangeliet utan tydligt visa att han lyssnar till det.

6. Men att avlyssna Guds ord handlar också om att tolka hur det tas emot och efterlevs av alla troende här och nu. Biskopen ska vara där människor lever och verkar, exempelvis besöka deras arbetsplatser och andra platser där Gud uppenbarar sig i vardagen (läs Marie-Dominique Chenu). Vi har ett strålande exempel i processen kring Familjesynoden. Den föregicks av en enkät som alla medlemmar i stiften världen över kunde svara på. Den biskop som sedan deltog i själva synoden skulle därefter framföra hur vanligt folk tolkade den kristna tron i just familjefrågor (fides quae). Påven och de samlade biskoparna LYSSNADE sedan på varandra och först därefter TALADE och UTLADE påven Guds ord.

7. Nu ska processen för familjefrågor gå vidare i stiften. Alla ska framföra sina synpunkter en gång till och ytterligare en gång ska biskoparna lyssna till varandra, det vill säga till vad alla troende har sagt i deras respektive stift och först därefter kommer påven att TOLKA vad som är sensus fidelium i familjefrågor i kyrkan idag.

8. Philip Geister: Här är även 100 hungriga tonåringar lika viktiga och jämbördiga sanningssägare som den lilla elit som jag måste utgå ifrån att du själv anser dig tillhöra. Tack och lov att Påven Franciskus vill lyssna på oss andra också!

9. Philip Geister, du företräder ett institut som är uppkallat efter John Henry Newman. Han har på ett modernt sätt skrivit om lekfolkets tredelade ämbete, att vi alla är präster, profeter och kungar. Det borde vara din plikt att lyfta fram dessa tankegångar.

Sr Madeleine Fredell OP




Att tro, att göra det omöjliga möjligt



Ett av de starkaste omvändelseögonblicken i mitt liv var mötet med en zenbuddhistisk nunna i Da-Lat i Vietnam. Jag råkade befinna mig i staden den enda dagen på året då det zenbuddhistiska kvinnoklostret var öppet för allmänheten. Vi hade annonserat vår ankomst och priorinnan hälsade oss välkomna med ord som jag aldrig någonsin kommer att glömma. ”Välkomna till vårt kloster. Här tror vi inte på Gud!” Jag medger att jag blev tyst i fem minuter, visste inte vad jag skulle svara! Sedan pratade vi i flera timmar. Här stod en kvinna med rakat huvud, i en enkel vitfärgad tunika, barfota i sandaler och sade att hon var nunna utan att tro på Gud. Hon levde sin kallelse mycket mer radikalt än vad jag någonsin kunde drömma om att göra själv. Hon mediterade flera timmar per dygn, lämnade aldrig klosterområdet, arbetade praktiskt med mycket enkla metoder och redskap och ägde bokstavligen bara det hon gick och stod i. Hon trodde. Hon trodde att jag trodde på en Gud som jag inte trodde på. När det var någorlunda utrett med stora språkliga svårigheter förstod vi att vi givit våra liv åt något som var relativt likartat. Ett sökande efter sanning, ett öppet sökande efter mening. Det är sant att en buddhist inte tror på en personlig Gud, men det är lika sant att jag tror på en Gud som säger om sig själv att ”Jag ska bli den jag ska bli”, 2 Mos 3:14. Men det var egentligen inte så intressant vad vi eventuellt trodde på, däremot hade vi båda grundat våra liv på att tro. Vi är båda inbegripna i ett sökande som vi hoppas kan ge något vidare åt mänskligheten, och vi är lika utlämnade till en tillit som inte har några försäkringar på vägen, bara några svårtolkade vägmärken.

När jag hade fullbordat min ordensutbildning som dominikan och stod inför att avlägga mina livstidslöften sade min novismästarinna ”Nu vet du inte längre vad du gör. Nu står du på den högsta trampolinen och du hoppar rakt ut och du vet inte om det finns något vatten som tar emot dig där nere.” Framtiden är öppen och det finns inga försäkringar, och allt kan hända bara man inte har något emot det, för att parafrasera Tove Jansson. Det enda som bär är de människor som finns omkring mig, mina medsystrar och vänner. Om jag tappar balansen kan jag bara lita till att andra bär mig, med sin tro och tillit. Jag måste lita på detta vi som är så irriterande, irrationellt, idiotiskt och som jag ofta nog, som syndare, anser mig stå över… 


Klicka här för att läsa hela föredraget!




Vad är en nyttig teologi?

Fyra kvinnliga kyrkolärare visar vägen

Inledning till en serie om katolska kyrkans kyrkolärare


Kan teologi verkligen vara nyttigt? Är det inte snarast ett fenomen i tillvarons ytterkant? Något som lite halvtokiga individer ägnar sig åt? Något som egentligen inte borde få kallas en vetenskaplig disciplin som bekostas av skattemedel på våra universitet? Frågorna är på sitt sätt berättigade när man snabbt överblickar den kristna teologiska bokfloden under snart två tusen år. Det finns en katastrofal mängd dålig, för att inte säga människofientlig, teologi och därtill mycket som är nästan oläsbart.

Så kan då teologi vara nyttigt? Min utgångspunkt är förstås att den kan och bör vara det om teologi över huvud taget ska få kallas för teologi, ”talet om Gud”, ”Gudspratet”. Det är ju vad ordet betyder även om vi givetvis inte kan säga något helt fullständigt och helt relevant om Gud. Det vi faktiskt säger i teologin är något om människan och om hur vi ser på tillvaron och det mänskliga livets utmaningar i relation till en tro.

Men låt mig först säga något om vad teologi inte är innan vi kommer in på vad det möjligen kan handla om. Klicka här för att läsa vidare!



Vad är det att tro?


Syster Madeleine höll tre samtalsinledningar under rubriken "Vad är det att tro?" under Kristi Himmelfärdshelgen 2014 för ett seminarium i Styrsjöbo.


Det finns åtskilligt att säga om vad det är ”att tro”, vad tron är i sig själv, det som man med ett teologiskt begrepp kallar fides qua. Det som vi sedan formulerar som ett trosinnehåll, fides quae, är det som i bästa fall sätter ord på själva redskapen för trosvandringen och som ofta är typiska för eller begränsade till en viss tid, språk, religion och kultur. Våra kyrkor betonar ofta fides quae på bekostnad av fides qua, eftersom det är så mycket enklare att kontrollera en grupp utifrån definitioner och bekännelser. Tyvärr, reduceras då inte bara fides qua utan också fides quae till att enbart omfatta en officiell lära, katekes eller dogmer. Det ideala är förstås att fides qua och fides quae står i en levande relation till varandra. Fides quae är nödvändig för att underlätta kommunikationen oss emellan, skapa förståelse och sammanhållning. Fides qua riskerar att leda till en individualistisk subjektivism som lätt kan förlora sig i tillvaron och bli allt annat än meningsskapande. Men fides quae leder inte sällan till en sklerotisk tro, där trosinnehållet blir en artefakt som man visserligen kan bekänna och försanthålla, men som bäst hör hemma i en monter på ett museum.

Det här har påven Franciskus påpekat flera gånger, bland annat i den apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium. ”Hos vissa personer ser vi en demonstrativ upptagenhet av liturgin, av läran och kyrkans prestige, utan att de bekymrar sig om evangeliet får något genomslag bland de troende och svarar på behoven i vår tid. På så vis blir kyrkans liv till ett museiföremål eller något som bara tillhör en liten grupp människor.”  Men också i intervjun för jesuittidskrifter där han säger ”När jag insisterar på fronten, syftar jag i synnerhet på det nödvändiga i att människor som sysslar med kulturen är hemma i den kontext där de arbetar och tänker. Faran lurar alltid att stänga in sig i ett eget laboratorium. Men vi ska inte leva i ett troslaboratorium utan på en trosvandring, i en historisk tro. Gud har uppenbarat sig som historia, inte som ett kompendium av abstrakta sanningar. Jag är rädd för laboratorierna, därför att i laboratoriet tar man med sig problemen hem för att tämja dem, fernissa dem, man tar dem utanför deras egen kontext. Man får inte ta med sig fronten hem, utan man måste leva vid fronten och visa mod.” 


Klicka här om du vill läsa samtalsinledningarna i sin helhet.



The Joy of the Gospel - a personal sharing of the meaning of evangelization


Detta är rubriken på det föredrag som Sr Madeleine höll för studenterna i Sta Eugenia församling söndag 23 februari 2014. Här kan du läsa det på engelska!



Sann Gud, sann människa, vad är sant?

Jesus, sann Gud och sann människa, ja, det är så vi säger och kanske också håller för sant. Eller gör vi? Och vad menar vi i så fall? Och när vi skrapar på utsagan, vad betyder den? När kom den till? Vi säger mycket om Jesus, denna man som levde för två tusen år sedan och gav upphov till vår trosgemenskap. Men varför har människor i olika tidsåldrar tillskrivit honom olika titlar? Varför har människor formulerat utsagor om honom, som inom kristologin, läran om Jesus-Kristus, anses som sanna och omöjliga att ifrågasätta? Ingen av de som skrivit något om honom har ju faktiskt mött honom. Allt bygger på att någon annan har berättat något som han eller hon hört av någon som kanske hade mött Jesus. Och så kan vi hålla på i det oändliga i mer eller mindre trassliga kedjor av muntlig tradition och redaktionella återgivningar av det som berättats. Och sedan för att ge det hela en mening så har man gått till sin egen filosofi och kultur för att hitta relevanta begrepp för att förklara vad det som man läser eller hör förkunnas kan betyda i just ens eget sammanhang. Låt oss så här långt vara på det klara med att allt som sagts om Jesus-Kristus under historiens lopp samtidigt alltid har konsekvenser för vår syn på människan, människans värdighet, värde, ursprung och bestämmelse. En svårförstådd dogm kanske i grunden säger mer om oss än om Jesus-Kristus. 


Det finns förmodligen inte någon enda människa i historien som drabbats av så många överbyggnader som Jesus! Överbyggnader av bekännelser, läroutsagor, dogmer, teologier, liturgier och sist men inte minst förhållningssätt och politiska handlingar i vid bemärkelse. Och så säger vi att vi har mött Jesus som enskilda troende kristna. Men vem har vi mött egentligen? Och det är inte fel att säga att jag möter Jesus i min medmänniska när jag av den andre blir sedd och hörd för den jag själv verkligen är. Visst har jag då mött Jesus i den människan. Men innan jag kommer dithän är det åtskilliga tankeled från den människa som levde i Galiléen under de trettio första åren av vår tideräkning och som jag sedan kan säga lever vidare i dig och mig på ett mystikt sätt.


Men ta det nu alldeles lugnt. Jag kommer inte att försöka pressa in två tusen års dogmhistoria i de tre inlägg som jag ska hålla under det här seminariet. Inte heller kommer jag att göra en fullständig bibelteologisk genomgång av det som kan ligga bakom utsagan ”sann Gud och sann människa”. Frågan ”vad är sant?” ska vi försöka reda ut under hand. Sedan ska vi beröra vissa sätt att tala om Jesus för att se vad de historiskt bottnar i. Men fokus kommer hela tiden att ligga i en fråga till oss själva. Vem är denne Jesus som du och jag mött och vilken hjälp kan vissa historiska tolkningar, eller överbyggnader, ge för att hålla det mötet levande? Varje människa som mött Jesus har mött en sann människa som blivit en viktig följeslagare i livet, som hjälper oss att tolka det som händer, hjälper oss att skapa mening i och med vårt eget liv. Frågan ”vad är sant?” får då ett personligt svar, men det svaret behöver inte vara ett ensamt svar, utan något som man kan dela med andra. Meningsskapandet sker bara om jag faktiskt kan dela mötet med andra i en gemenskap. Och kanske är det först då även utsagan ”sann Gud” får en konkret betydelse.


Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet!












Tradition och Förnyelse –

Vilka reformer önskar vi och vad kan vi förvänta oss?



Arabisk vår var ledmotivet i massmedia i slutet av 2010 och början av 2011. Våren övergick i revolution och det var svårt att få en överblick av vad som faktiskt skedde. Revolutionen avstannade så småningom, realpolitikens kompromisser och den mångfacetterade verkligheten tog över. Sommaren gick påtagligt över i höst, i ett tillstånd av ett oändligt antal först klart färgade och sedan alltmer grå och gulbruna nyanser. Tack och lov har vi sett få rubriker om en arabisk vinter, än mindre en permafrost, trots den pågående tragedin i Syrien.

Bildspråket kan också vara till hjälp för att tolka situationen i katolska kyrkan efter konciliet. För oss som hämtar inspiration från Andra Vatikankonciliets dokument och arbetsklimat, dess ethos, och som hoppas på en ecclesia semper reformanda, en kyrka i ständig reform, kan uppbrottets vår, revolutionens sommar och realpolitikens höst bli kreativa tolkningsnycklar för hur vi kan hålla konciliets tankar levande och blicka hän mot en okänd framtid. Som vi alla vet är en levande tradition som den medeltida dansen, tre steg framåt och två bakåt. Vi måste alltid återknyta till våra rötter, till historien, under en andningspaus på vandringen mot en horisont som ständigt vidgas för våra ögon. Det vi måste se upp med är att inte hamna i ett tillstånd av ständig tjäle, i en permafrost, där tron reduceras till ett dött lärosystem, en artefakt som har sin plats på ett museum och inte i det verkliga livet. Ett pågående aggiornamento är att skapa tillfälle för en ny vår.

Så har jag brukat inleda anföranden om Andra Vatikankonciliet sedan ett år tillbaka, i synnerhet i samband med själva femtioårsjubiléet av konciliets början i höstas. Ett tag såg det ut som kyrkan verkligen hade hamnat i ett slags permafrost, ingenting fungerade. Det var inte bara pedofilskandaler och många biskopars förfaringssätt med dessa, att dölja dem och förflytta förövarna till andra församlingar och stift, det var Vatileaks, korruption inom det vi kallar Vatikanbanken, Troskongregationens häxjakt på teologer som bara använde sin rätt till fri forskning och sist men inte minst samma departements brev till Leadership Conference of Women Religious för precis ett år sedan idag. I brevet sattes 57.000 ordenssystrar under tvångsstyre av tre biskopar och censur och anklagades för radikalfeminism.

Så hankade vi oss fram och massmedia satte kyrkan under lupp och avslöjade missbruk, misskötsel, misstag och en rad missar! Och så plötsligt annonseras en nyhet som nog fick oss alla att undra om media var helt ute och cyklade. Påve Benedikt XVI skulle avgå! De första kommentarerna varierade från att ”en påve kliver inte ner från korset” till att det var en handling som visade på insikt och ödmjukhet. Ju mer jag har haft anledning att utvärdera Benedikts pontifikat desto mer vill jag erkänna honom som en äkta ödmjuk person. Han må ha saknat omdöme i sina utnämningar många gånger, någon vidare personkännedom hade han inte, men självinsikt har han och ödmjukhet att handla efter den. Jag har haft anledning att titta på mycket som Benedikt gjort och jag kan bara säga att det har lett mig till att uppvärdera hans pontifikat samtidigt som jag fått sätta alltfler frågetecken kring hans föregångare Johannes Paulus II. Och det gäller då mycket av de skandaler som jag tidigare nämnde. Han var en av få av de centralt placerade kardinaler som inte lät sig mutas av Degollado, ledaren för Legionaries of Christ, och som sedan befanns skyldig inte bara till övergrepp på seminarister utan också far till barn med två olika kvinnor. 


Här kan du läsa föredraget i sin helhet!





Sanningsanspråk och mångfacetterad verklighet


Inledning


Politiska ideologier, filosofiska livsåskådningar och religiösa trosläror, alla håller sig med absoluta sanningar. Att vara övertygad om något, eller att tro på något, i betydelsen ”believe in something, to have beliefs”, reduceras inte sällan till något svart-vitt, något absolut, något som begränsar synfältet snarare än vidgar det. Att hävda, unika, absoluta och universellt giltiga sanningsanspråk har varit och är fortfarande karaktäristiskt för framför allt två religioner, kristendom och islam. Andra religiösa traditioner, eller filosofiska och politiska system, går givetvis inte heller fria från sådana anspråk.


Att omfatta en religiös sanning är samtidigt inte något fel eller moraliskt förkastligt i sig. Frågan är vad sanningen innehåller och vartåt den syftar, vad den gör med individen, om den exkluderar eller inkluderar människor, om den anses stå över alla andras religiösa tolkningar av verkligheten, och så vidare. Vi behöver också någon slags absolut sanning att handla efter, att tolka händelser mot ur ett rent sekulärt, politiskt perspektiv. Ett sådant instrument idag är FN:s Allmänna Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna. Vi tillämpar det instrumentet när vi bedömer nationers beteende både internt mot sin egen befolkning och externt gentemot andra nationer och folk. Vi anser, i alla fall i en västerländsk kulturkrets, att det vi har rätt att göra så eftersom vi ser på de mänskliga rättigheterna som ett objektivt kriterium på ett korrekt politiskt förhållningssätt människor emellan.


Här kommer jag att hålla mig till den religiösa sfären och lämnar övriga sanningsanspråk åt sidan. Oavsett tradition, riskerar religiösa sanningsanspråk alltid att bli korrupta så fort de blandas ihop med strukturella maktanspråk och revirtänkande. Sanningsanspråk riskerar också att ta död på den tro som de samtidigt vill försvara. Historien igenom har absoluta sanningsanspråk så gott som alltid lett till en sklerotisk lära, ett kodifierat system, som till sist framstår som en arkeologisk död kvarleva i en museimonter. Alla religiösa traditioner bär därför inom sig redskap som ska förhindra ett sådant förstelnande av dess innehåll. I kristen tradition talar vi därför om en levande tradition, det vill säga en till tid och rum kontextuell trosförmedling där själva innehållet ständigt utvecklas och reformeras och där såväl individens som gemenskapens grundläggande förhållningssätt bygger på omvändelse. Gud är en levande Gud som handlar här och nu. Jesus Kristus är den Uppståndne som finns mitt ibland oss. Den Heliga Anden leder oss mot en okänd framtid och en vidgad förståelse av tillvaron.

Problemet är bara att alla trostraditioner är gemenskaper där vi gör ett kollektivt tolkande av verkligheten. Gemenskapen består av en mångfald tolkningar och utmaningen blir att hålla ihop dessa som en enhet. Vilka har då rätt att tolka den gemensamma självförståelsen, vilka tillskrivs denna rätt, vilket vi i katolska kyrkan kallar för tolkningsföreträde, och på vilka grunder? Vilka kan kriterierna vara för ett relevant tolkande av tro i vår tid? Frågorna är i högsta grad aktuella, om vi vill vara trovärdiga som kristna och erbjuda redskap för meningssökande i en alltmer mångfacetterad och komplex verklighet. I det följande vill jag främst problematisera det kristna sättet att hävda absoluta, unika och universellt giltiga sanningsanspråk i relation till en levande trosförmedling. Att tro är för mig ett livsäventyr där vi tolkar livet, skapar mening i relation till varandra, i en gemenskap, som vi kallar kyrkan. Den gemenskapen, kyrkan, kräver idag en global medvetenhet. Vilka blir då kriterierna för en kristen trostolkning idag?


Klicka här om du vill läsa hela föredraget!


Tolkningsrätt eller makt?

Föredraget hölls 4 augusti under en samling på Västmannagatan med inspiration från Internationella Teologikommissionens senaste dokument Theology Today: Perspectives, Principles and Criteria.




Vilka har rätt att tolka tron och vilka tar sig makten att göra det, är temat för det här föredraget. Vi talar om läroämbetets, biskoparnas och påvens tolkningsföreträde, vilket fastslås både i dokumenten från Andra Vatikankonciliet och i katolska kyrkans katekes. Enligt vilka kriterier utövas detta företräde? Tillmäts sensus fidelium, de troendes samförstånd, någon vikt när det gäller att tolka kyrkans aktuella självförståelse? Ger läroämbetets företräde och maktposition automatiskt rätten att censurera andra tolkningar? Kyrkan sägs vara en enhet i mångfald, men till vilken grad accepterar Magisteriet teologiska meningsmotsättningar?

Under de senaste åren har vi sett en rad katolska teologer bli tillrättavisade av lokala biskopskonferenser respektive av troskongregationen och drabbas av olika former för sanktioner. De har haft få eller inga möjligheter att förklara eller försvara sig. De har ofta fått stöd av olika organisationer inom den teologiska yrkeskåren, men det har sällan hjälpt deras sak. Kurians kontrollbehov har ökat i omfattning, även inom andra områden än det teologiska, som exemplet med ledningen av Caritas Internationalis visar liksom påhoppet på den amerikanska Leadership Conference of Women Religious. Här drabbas långt ifrån bara teologer, utan flera olika grupper inom kyrkan som sällan eller aldrig uttalat sig i några teologiska lärofrågor.

Trots katekes och påvliga dokument är det inte enkelt att definiera vad som är normativ lära i katolska kyrkan, det vill säga kyrkans aktuella självförståelse. Misstanken dyker onekligen upp att även kyrkans högsta organ för läroämbetet visar på nyckfullhet, oenighet i sakfrågor och inre maktstrider. Varför vissa organ eller vissa teologer angrips och inte andra är svårt att urskilja. Sedan framträder också frågan om relationen mellan kyrkans lära och teologi, mellan kyrkans lära och människors tro, i betydelse faith. Teologi är inte en högre form för katekes, utan ett tentativt sätt att utifrån vår egen tids frågor och vetenskapliga framsteg tala människans gudsrelation. Kyrkans lära är heller inte något statiskt, utan i utveckling, även om det samlade läroämbetet inte alltid vill erkänna det. Vi har flera gånger nämnt hur svårt Andra Vatikankonciliet hade att behandla dogmutvecklingen, trots att det är ett helt naturligt fenomen för en levande tro och kyrka.

I februari i år publicerade Troskongregationens Internationella Teologikommission rapporten Theology Today: Perspectives, Principles and Criteria som handlar om relationen mellan läroämbete och teologi, om tolkningsföreträde och tolkningsrätt. Till stor del är det ett ovanligt öppet hållet dokument, även om läroämbetets överordnade roll kraftigt understryks. I de paragrafer där man beskriver teologins områden och arbetssätt idag framträder en levande och modern forskning som tycks åtnjuta stor frihet även inom kyrkans hägn. Samtidigt är det samma kongregation som angripit några av kyrkans främsta teologer för att deras skrifter inte överensstämmer med kyrkans officiella lära. Det är motsägelsefullt och därmed blir även den aktuella rapporten tvetydig. Rapporten talar också om läroämbetet på ett sätt som ibland omyndigförklarar teologerna, och det är också på den linjen som kyrkans yttersta ledning ofta agerar. Två begrepp som förekommer i rapporten och som oroar är dels ”heresi” dels ”lydnad”.

Vi ska i det här föredraget titta lite närmare på dokumentet och de frågor som uppstår nära teologi och lära eller läroämbetet och teologerna påvisar meningsskiljaktigheter. En avgörande frågeställning, som inte får något svar i det här föredraget, är om vi borde sluta tala om tolkningsföreträde och istället definiera hur en tolkningsrätt kunde se ut. 


Här kan du läsa föredraget i sin helhet.


Impressionistiska skisser för en teologisk motivation för religionsdialog

Sr Madeleine Fredell OP ger i ett föredrag den teologiska bakgrunden till varför vi som troende är förpliktade till religionsdialog. Om vi säger oss vilja fördjupa vår relation med Gud måste vi helt enkelt väcka vår nyfikenhet på hur företrädare för andra religioner uttrycker sin tro och sin relation till det gudomliga.

Klicka här om du vill läsa hela föredraget!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto från en dialogstund med en zenbuddhistisk mästare (mannen i gult) och en zennunna (sitter på golvet längst bort till höger i bild).

 

 

En levande tro, kyrkans största utmaning idag

Inledning

I Lukasevangeliet 18:8 ställer Jesus en retorisk fråga: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" Vad är det för slags tro som åsyftas? Frågan är en slutkommentar på berättelsen om den envisa änkan och den orättfärdige domaren, som till sist gör som änkan vill på grund av hennes envishet. När Jesus framhåller betydelsen av att tro, så handlar det nästan uteslutande om ett förhållningssätt hos en person, i det här fallet om envishet och uthållighet. Änkor åtnjöt knappast någon värdighet på Jesu tid och domaren hade förmodligen kunnat strunta i hennes rättmätiga krav utan att det skulle ha skadat honom. Ändå ger han efter. Varför? Änkan trodde verkligen på sin sak, hon visste i djupet av sig själv att hon hade rätt, och tvekade inte på möjligheten att också få rätt, trots sin låga sociala status. Lever vi med samma hängivenhet som änkan framställd av Jesus som en förebild för en levande tro?

 

Vad är det ”att tro” egentligen? Vad betyder det? Inte att bekänna något eller att hålla något för sant, utan att tro i betydelsen ha tillit till något eller någon? Vi säger ofta att vi tror på något, exempelvis Jesu uppståndelse, på engelska ”to believe in the resurrection”. Vi håller för sant att uppståndelsen verkligen ägt rum och har betydelse för vår tro. Men själva tron är ändå något annat, på engelska ”to have faith”. Att tro är en grundhållning i vårt liv, något vi måste träna oss i. Det handlar om hur vi förhåller oss till hela tillvaron som sådan, hur vi tolkar den verklighet som omger oss, hur vi bemöter den och framför allt hur vi skapar mening i vårt liv. I det här avseendet talar vi om tron som en teologal, eller teologisk, dygd, tillsammans med hopp och kärlek. Själv skulle jag vilja döpa om tro, hopp och kärlek till transcendenta dygder, som ett allmänmänskligt fenomen oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Att ha förmågan att tro, hoppas och älska är helt enkelt djupt mänskligt och nödvändigt för att leva ett gott och meningsfullt liv. 

 

Tro, hopp och kärlek förutsätter att människan relaterar till något som är större än henne själv och som går utöver tid och rum men som ändå bryr sig om henne. De teologala dygderna utgår ifrån att människan är skapad som en relationell varelse, till en person, och som sådan en avbild av Gud som i sig är relation. Dygderna är så att säga den gudomliga naturen i människan, i vilken hon har del, genom att hon är skapad, vidrörd, av Gud själv. Det här är något alla människor delar utan undantag. Tron är alltid en interaktion, den relaterar per definition till någon eller något utanför sig själv. Det är fråga om både en tillit som bär oss genom livet och något som strävar mot ett bortom, mot en slags fullkomning. Tron är på det viset alltid relaterad till ett hopp. Och genom att tron är relation i sig hör den också intimt samman med kärlek.

 

Om du vill läsa hela föredraget, klicka här!

 

 

 

Utmaning för Katolska Kyrkan på 2000-talet

 

Inledning

 

Rubriken för den här samtalsinledningen kan täcka vad som helst och jag vill både snäva in den och göra den lite vidare. Jag tror att alla traditionella kyrkor står inför ungefär samma utmaningar framöver, alltså vilka är de frågor som kristna förväntas om inte besvara, så i alla fall fördjupa. Kristenheten består av en mångskiftande verklighet, alltifrån ganska extrema evangelikala grupper i USA till unga och växande kyrkor i Afrika, tusentals husförsamlingar i Kina och Sydkorea och en mer traditionell och folklig religiositet i det ortodoxa Ryssland till intellektuella mainstream churches i norra och västra Europa och socialt medvetna katoliker i Latinamerika. Vi rör oss mellan djuplodande filosofiska och teologiska frågor till en kristendom light i Alfa-kurser och förenklade katekeser. Bara detta är utmaningar för kristenheten och för katolska kyrkan, globalt liksom lokalt.

 

Man måste fråga sig vilka referensramarna är för de som talar i kristenhetens namn? Vilken legitimitet har de som gör uttalanden? Vilka representerar de? Varken en ortodox, katolik, lutheran eller reformert kan längre påstå sig svara för hela sin kyrkofamilj. Gränser mellan teologier och trosuppfattningar går inte längre mellan kyrkorna och samfunden utan än mer tvärsigenom dem. En av de mest dramatiska frågorna här blir om det finns någon som talar på hela mänsklighetens vägnar idag. Av tradition har påven ofta ansetts göra det, vare sig vad man nu tycker om hans uttalanden i enskilda frågor eller inte, men nästan alla har tillskrivit honom en auktoritet som inte varit beroende av politiska hänsynstaganden, utan snarare som en mänsklighetens röst.

 

Problemet är att den aktuella påven på några få år har fått Petrusämbetets auktoritet att spricka. Låt mig på en gång understryka att det inte är personen Benedikt som bär detta ansvar ensam, utan att det är ett helt system som börjat krackelera och det av många olika orsaker. Det är inte Benedikt som förorsakat att förtroendet för Petrusämbetet, och därmed den institutionella kyrkan, sjunkit, vilket ofta massmedia framställer det som, utan det är många olika faktorer som medverkar till detta. Skandalerna är egentligen bara symtom på en djupgående kris som pågått ett bra tag, faktiskt i över hundra år, och som vi trots Andra Vatikankonciliets reform av kyrkan inte har kunnat komma till rätta med ännu.

Klicka här om du vill läsa hela föredraget!