Syster Madeleines teologiska sida

 

Rulla neråt för att hitta den text du vill läsa!












Påven Franciskus och kvinnorna –

en kyrkohistoria i förändring?



Ecclesia semper reformanda est – kyrkan är i ständig reform. Så lyder en av grundpelarna för kyrkans lära och liv. Ibland är det stiltje och lågvattenstånd på den punkten och ibland blåser anden med orkanstyrka. Självklart vill makthavare sällan ha förändring medan de som står i marginalen gärna förespråkar revolution. En mellanväg är svår att hitta. Nu är det ju så att kyrkan inte bör styras av maktanspråk eller maktutövning utan bygga på en auktoritet som får människor att växa i relation till varandra, en auktoritet som vilar på både ord och handling. Mycket av den disharmoni som råder i kyrkan beror till största delen på maktmissbruk och karriärism och det drabbar såväl män som kvinnor. Majoriteten av alla män sitter inte heller i beslutsfattande organ i kyrkan så mycket av det jag kommer att säga här berör också männen.

Påven Franciskus har visat på stor reformvilja och därför skaffat sig farliga fiender i den romerska hierarkin och på flera andra håll i världen. Samtidigt har han väckt starka förhoppningar hos mängder av människor som tidigare kände sig i marginalen av kyrkan, nästan fördömda och på gränsen att bli utkastade. Franciskus har inte gjort något extraordinärt, egentligen, bara försökt att fullfölja det koncilium som ägde rum 1962 – 65, Andra Vatikankonciliet, och vars ethos och reformer medvetet hade grävts ner i Vatikanens byrålådor sedan början av nittiotalet. Att lekfolket myndigförklarades och det allmänna prästadömet underströks på konciliet låg inte alls i den högsta hierarkins intresse. En påves handlingsutrymme är begränsat dels av hans föregångare dels av den biskopliga hierarkin världen över och med vilka han styr kyrkan i så motto bevarar hennes levande tradition. Det viktiga är kanske att han sätter igång processer som kan överleva hans eget pontifikat. Det tror jag att Franciskus har gjort och fortsätter att göra.

Feminism hör inte till Vatikanens favoritämnen, precis. Feminist är snarast ett skällsord och om man har oturen att bli klassad som radikalfeminist är man definitivt illa ute. Det var vad som drabbade de amerikanska ordenssystrarna i april 2012, en anklagelse som den romerska hierarkin har haft svårt att svära sig fri från trots ivriga försök. De högst uppsatta personernas huvuden i Troskongregationen, som ledde lärogenomgången med de amerikanska ordenssystrarna, började rulla ganska fort när man insåg vilken blunder de åstadkommit.

Döm då om min egen förvåning när jag i februari i år får en inbjudan av nämnda Troskongregation att tala inför deras symposium om två veckor över temat ”Promoting a cultural revolution – Women Retreat Masters”. Kulturrevolution i katolska kyrkan? Jag fick läsa inbjudan flera gånger, ta en konjak och tala med mina systrar innan jag förstod att det var sant! Visst, det stod också att man inte fick frångå katolska kyrkans officiella syn om komplementaritet, att kvinna och man komplementerar varandra och att de har sina specifika biologiska roller och kallelser. Kulturrevolution innebär inte revolution eller sjumilasteg framåt. Men det betyder att jag, som absolut inte hemlighåller att jag är feminist och feministteolog, får tala inför den komplementära ”herr”-ligheten i Rom! För till komplementariteten lever de inte upp själva! Under tre dagar är vi bara kvinnor som talar till den manliga hierarkin i Troskongregationen. Det brukar vanligtvis vara tvärtom!

Den 2 augusti i år fick vi gnugga ögonen på nytt. I ett pressmeddelande från Vatikanen informerades om att påven beslutat upprätta en kommission som ska studera frågan om ett diakonat för kvinnor. Idén hade fötts när en ordenssyster från USA ställt frågan till honom i maj …! Nu går det undan i Vatikanen där man annars berömmer sig av långsamma beslutsprocesser. Dessutom: kommissionen består av hälften kvinnor och hälften män, visserligen med en ordförande från Troskongregationen. Och två av kvinnorna är ”kändisar”. Först den amerikanska teologen Phyllis Zagano som länge forskat i ämnet om diakonatet för kvinnor i fornkyrkan och som kraftfullt förespråkat att vigningen till diakoner skulle öppnas för kvinnor. Sen, Syster Mary Melone, franciskansyster, och den första kvinnliga rektorn för ett romerskt katolskt universitet i Rom, det så kallade Antonianum.

Under 2015 ägde det rum en kvinnokonferens i månaden i de romerska korridorerna. Alla kommissioner, påvliga råd och departement ville göra något. Och det var högt till tak. Man fick säga vad man ville och ifrågasätta gamla normer och den romerska mentaliteten. Men självklart, och underförstått för alla deltagare, var att man inte skulle förvänta sig några genomgripande förändringar. Det här var så att säga reformen i sig i varje fall när det gällde kvinnofrågan i ett lite snävare perspektiv.


Här kan du läsa föredraget i sin helhet!



Katolska kvinnor tar till orda – kulturrevolution i katolska kyrkan?


Föredrag på Kvinnodagen 8 mars 2016
Teologiska Högskolan

När Jorge Mario Bergoglio valdes till påve i mars 2013 fick många av oss nytt hopp om möjliga förändringar för kvinnors roller och positioner i katolska kyrkan. Vad har hänt på de tre år Franciskus har suttit på påvestolen? En hel del, och ändå, nästan ingenting. Förändringar i katolska kyrkan är som den medeltida dansen, två steg framåt och ett tillbaka. Och när det gäller feminism så hade tredubbla murar med järnpiggar utåt byggts upp sedan Troskongregationens deklaration Inter insigniores, som utkom i december 1976 och som avskrev möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor. Med Andra Vatikankonciliets anda av förändring och aggiornamento hade såväl lekkvinnor som teologer, präster och biskopar på flera håll givit luft åt möjligheten för kvinnor att bli helt jämställda inom kyrkans struktur och inte bara som en from uppmaning till samhället utanför.

Jag tror inte att det finns ett specifikt kvinnligt eller manligt sätt att vara, att vissa karaktärsdrag skulle vara mer förekommande hos kvinnor än hos män. Varje människa är unik och har sin särskilda kallelse och personlighet. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att påven Franciskus närmast förkroppsligar Vatikanens favorituttryck om ”the feminine genius” när han i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium § 89 skriver ”Genom att anta kött, kallade Guds Son oss till en ömhetens revolution.”  Och han talar ständigt för ”de fattigas kyrka” och fördömer en hänsynslös kapitalism och alla former av orättfärdighet. Hans bästa allierade borde vara världens kvinnor som är i majoritet bland de fattigaste och mest marginaliserade av världens befolkning.

Vi har ett tungt arv av en patriarkal människosyn och en bysantinsk organisationsstruktur, av en nog så tilltrasslad lära när det gäller kvinnans roller i kyrkliga sammanhang, av en organisationskultur präglad av machismo och manlig sammanhållning av tämligen oheligt slag. Det här arvet luckrades upp ordentligt i samband med ovan nämnda Andra Vatikankoncilium 1962 – 65 men har sedan Johannes Paulus IIs pontifikat och Joseph Ratzingers ledarskap av Troskongregationen 1981 - 2005 cementerats till en bunker och det är självklart att det inte räcker med tre år för att vända riktning för den här atlantångaren. Och ändå, inbjuder Troskongregationen till hösten till ett internt symposium som har ”kulturrevolution i katolska kyrkan?” som ett av sina teman. Så det har skett massor de senaste tre åren, fastän inga genomgripande förändringar ägt rum. Typiskt katolskt!

Jag kommer att börja med en översikt av hur katolska kyrkans officiella syn på kvinnor sett ut i relation till dokumentet Inter insigniores som utkom i oktober 1976 fram till valet av påven Franciskus och de rörelser som bildats som ett motstånd inte bara till den skriften utan mer som reformrörelser i konciliets anda. Därefter ska vi titta på den kulturrevolution som i dag är på väg att bryta igenom muren i Vatikanen, en rörelse som består av flera olika komponenter och sist nämna något om det som aktuellt står på spel. Men först något om tiden före Inter Insigniores, det dokument som satte stopp för möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor.

Här kan du läsa föredraget i sin helhet.



Tvingar bibeln oss att älska?

Samtalskväll i kursen ”Religion – förbannelse eller välsignelse?
Heliga texter i ständig tolkning
Den som inte älskar, känner inte Gud.

Programförmuleringen för den här samtalskvällen leder oss lätt på villospår när det gäller begreppet ”att älska”. Själva citatet i brödtexten, ”Den som inte älskar, känner inte Gud” upplevs lätt som en anklagelse. Och huvudrubriken ”Tvingar bibeln oss att älska?” får en att känna ett visst obehag. Det är som att författaren till Första Johannesbrevet, där citatet är hämtat, skulle peka finger åt oss: Om du inte älskar, då känner du minsann inte Gud! Men precis innan har han skrivit ”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud”. Författaren tilltalar faktiskt inte en grupp människor som han tror inte skulle älska Gud. Tvärtom, han är tämligen säker på att hans åhörare faktiskt älskar!

Huvudrubriken är lika försåtlig, ”tvingar bibeln oss att älska”. Det vi kallar bibeln sammanfattas här som om det rörde sig om en enda skrift från en högst begränsad tid och man skulle till och med kunna tro att det bara rörde sig om en författare och ett tema … Vi kan förvisso läsa mycket om kärlek i det sjuttiotal böcker som bibeln består av och som tillkommit under nästan tusen år. Men rubrikens fråga går inte att ställa som den är gjord utan att man allvarligt förgriper sig på intentionerna i de olika och mångfacetterade texterna som bibeln består av. Rubriksättaren är antingen ute för att provocera eller förenkla eller för att få oss att söka vidare in i det högst mångdimensionella trosarv som bibeln på olika sätt består av.

Och med denna korta inledning är vi rakt inne i den här kursens målsättning, nämligen att problematisera så kallade heliga texter och den här gången utifrån företeelsen ”att älska” och då med hjälp av ett avsnitt i Första Johannesbrevet. John Wesley (1703 – 1791), metodismens grundare, skrev följande om Första Johannesbrevet: ”How plain, how full, and how deep a compendium of genuine Christianity”!  Jag är beredd att hålla med honom för på textens ytplan är det svårt att hitta en tydligare sammanfattning av vad kristen lära går ut på, eller skulle kunna gå ut på. Men börjar man skrapa på innebörden av orden, författarens retorik, som döljer flera tvetydigheter, så framträder också bilden av en grupp som tycks leva i stark motsättning gentemot andra grupper som också tar sin utgångspunkt i Jesus Kristus. Författarna till de olika skrifterna i den johanneiska korpusen i nya testamentet skriver mycket polemiskt, trots allt tal om kärlek. Så orden ”älska” och ”kärlek” som förekommer i var och varannan mening i vårt brev får lite besk eftersmak när man sätter in texten i sitt sammanhang.

Men låt oss se var citatet i brödtexten i programmet hör hemma i Första Johannesbrevet. Det lilla avsnittet där meningen ingår börjar i kapitel 4 vers 7 och slutar i vers 10. Därefter lägger författaren ut ett antal konsekvenser av det han skrivit i vårt avsnitt i verserna 11 - 21 och som vi också måste beröra för att ytterligare problematisera detta ”att älska”.

Vårt textavsnitt, 4:7-11, lyder på följande sätt: ”(7) Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. (8) Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. (9) Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. (10) Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”

Verserna sju och åtta säger samma sak, den ena positivt, den andra negativt. Polemiken ligger i att de tilltalade, ”mina kära”, vi-gruppen, älskar och känner Gud, medan ”de andra” inte älskar eftersom de inte känner Gud. Författaren präntar också in att kärleken har sitt ursprung i Gud och att det blivit uppenbart genom en särskild handling, att Gud sänt sin son till världen i syfte att ge oss liv – inte kärlek denna gång! Sen påstår han något nytt nämligen att sonen ifråga är ett ”försoningsoffer för våra synder”. Försoning kan ju låta bra, men offer och framför allt synd ger en mörkare bild av den tillvaro författaren målar upp.

Klicka här för att läsa hela föredraget.



Människosyn och den ansvariga människan


Vem är du? Vem är jag? Vilka är vi? Hur relaterar vi till varandra? Var är du? Är du här, hemma i dig själv? Eller är du någon annanstans? Ser du mig? Hör du mig? Ser jag dig? Hör jag dig? Lyssnar jag verkligen? Frågorna hjälper oss en bit på väg att reflektera över en människosyn och människans ansvar.

Var och en av oss är kapabel att utföra eller medverka till de värsta grymheter vi kan tänka ut som människor. Var och en av oss är också kapabel till oerhörda självuppoffringar och insatser för en annan människas väl. Somliga människor väljer att se den lidande människan i ögonen och stannar upp för att lindra eller undanröja de faktorer som förorsakar lidandet. Andra människor väljer att inte se den lidande människan över huvud taget och går förbi. Men ingen av oss är född till att göra det goda eller född att blunda för lidandet eller född till att utföra grymheter. Ett moraliskt försvarbart förhållningssätt är inget som förefinns i människan utan någon form för övning. Vårt beteende utvecklas genom hur vi själva blir bemötta under vår uppväxt och om våra föräldrar eller nära vuxna relationer ser, hör och lyssnar på oss i synnerhet när vi är svaga och har misslyckats. Det här kan tyckas självklart, men är det långt ifrån. Ett krigsskadat barn på åtta år har sagt: ”De vet om att jag finns till, men ingen ser mig.” En fotograf såg barnet. Om vi inte kan se och beröra det ansiktet har vi inte rätt att förkunna Guds ord.

Bödlarna i koncentrationslägren var inte bara grymma monster utan många visade också godhet mot sina egna barn. Men de valde att inte se vissa människor. Den aktuella flyktingkatastrofen är inte ny. Syrierna, irakierna, afghanerna, eritreanerna har varit på flykt i många år och varit internerade i fasansfulla flyktingläger i Grekland och på Malta. Vi har valt att inte se dem. Också när nya grupper började sina vandringar norrut valde vi först att blunda. Sen såg vi en liten pojke, död, som flutit i land på en strand i Turkiet. Hela världen såg honom. Och vi såg hans pappa som förlorat hustru, ytterligare en son och den fotograferade pojken. Och bilden sjönk ner till en insikt och väckte vårt svar, vårt ansvar. Det var vanliga människor som valde att se och svara. Våra företrädare, politikerna, tog tid på sig. De valde att se först när deras makt satts ifråga. Och det är svårt att veta om de fortfarande ser flyktingen eller om de ser våra röstsedlar i kommande val. Angela Merkel är en som valt att se och därmed åsidosatte en inhuman och orättfärdig lagstiftning, den så kallade Dublinförordningen. För det kan hon mista makten så småningom, men hon har visat ansvar och det vi kallar för medmänsklighet.
Vi talar ibland om en teologisk antropologi eller en biblisk sådan och det är inom den sfären jag håller mig. Men det är en tolkad och omläst antropologi som ständigt är i dialog med sin samtid och andra vetenskapsområden som också provisoriskt formulerar svar på och ställer nya frågor om vem människan är. Den bibliska och teologiska antropologin utgår från en skapargud som på ett eller annat outgrundligt sätt är upphov till allt liv. Både naturvetarens och teologens svar på livets upphov är provisoriska allteftersom vår kunskap om universums uppbyggnad och människans liv fördjupas. Men frågan om människans varför måste också fördjupas ur ett trosperspektiv. Det är mitt perspektiv, det teologiska perspektivet. Därmed inte sagt att det överensstämmer med en viss konfessionell lära.


Klicka här för att läsa hela föredraget.



Franciskus – en rubrikernas påve


Efter snart två år på påvestolen har Franciskus hunnit sätta ett antal rubriker i media. Kanske har det inte krävts så mycket, påven Benedictus XVI hade varit hans raka motsats när det gäller massmedial framtoning. Franciskus ser nästan alltid glad ut, är lättillgänglig, skämtar både om sig själv och med andra och han har förmågan att tala till vanliga människor utifrån deras vardag. Med sina oväntade metaforer och liknelser sätter han också rubriker som får många av oss att tappa hakan av såväl glädjande förvåning som tröstlös irritation. Han kan till och med framstå som en smula ytlig, i alla fall impulsiv, trots att vi som läst nästan varje spaltmillimeter om honom i världspressen vet att Franciskus är allt annat än ytlig, däremot mycket vardagsnära, vilket inte gick att säga om hans omedelbara företrädare.

När 2013 gick mot sitt slut var det flera stora tidningar som utnämnde Franciskus till årets person, som The New Yorker och TIME magazine. Hans enkelhet och ödmjukhet hade gått hem hos så gott som alla människor, troende som icke-troende, politiker, journalister och religiösa företrädare. Han inger förtroende och hopp något som är bristvaror i världen i dag. Och han kan kommunicera med sin omvärld. När jag säger att han är en rubrikernas påve så betyder det också att han faktiskt talar så att sociala media kan använda honom. Hans kortsatser lämpar sig utmärkt för twitter till en del traditionella katolikers förskräckelse.


Här kan du läsa hela artikeln!


Svar på Philip Geisters artikel "Trons instinkt" på Signums hemsida


Philip Geisters artikel finns att läsa på


Sr Madeleines svar som publicerats på Katolsk Visions blogg:


Kära Vänner,
Jag har inte för vana att skriva på bloggar men den här gången anser jag saken så pass allvarlig och samtidigt har jag inte tid att just nu skriva en längre artikel som svar på Philip Geisters uttalande om ”Trons instinkt”. Jag väljer därför att göra vissa påpekande utifrån Gert Gelottes förtjänstfulla kommentar på Katolsk Vision.

1. Det är tveksamt om själva begreppet sensus fidei eller sensus fidelium ska återges med ”trons instinkt” på svenska. I den svenska översättningen av Lumen Gentium (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan) återges det med ”det kristna folkets trosmedvetande” alternativt ”övernaturliga trosmedvetande” eller ”allmänna samstämmighet”. Att jämföra tro med instinkt reducerar detta att tro, fides qua, till något oerhört begränsat.

2. I Lumen Gentium § 12 läser vi ”De troende är som helhet smorda av den Helige och kan inte fara vilse i tron.” Detta åsyftar alla troende och betyder i klartext att det är den Heliga Anden som leder trosmedvetandet. Och ingen av oss kan sätta oss över Anden. Den kan vi bara ödmjukt lyssna till hos alla troende. Om jag förstår Philip Geister rätt så menar han att det bara är en liten elit i katolska kyrkan som är smorda av Anden?? Kyrkans självförståelse går långt utöver en akademisk teologisk elit, tack och lov, och även långt utöver även de som innehar kyrkliga ämbeten. Vi är alla döpta till Kristus, och vi är alla kallade att representera Kristus i och genom våra liv.

3. Vidare § 12 i Lumen Gentium: ”Denna egenskap (att vi är smorda av den Helige och inte kan fara vilse i tron) kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de ‘alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen’ visar sin allmänna samstämmighet i tros- och moralfrågor.” Om de troende ger uttryck för en samstämmighet så kan vi alla vara säkra på att vi är ledda av Anden. Den lilla eliten har inget här att göra och är definitivt inte bevis på att Anden är med dem! Tvärtom, enligt texten.

4. Nu måste vi förvisso läsa vidare i § 12, för det finns en ledning för Guds folk som har ett tolkningsföreträde. ”Guds folk står under ledning av det heliga ämbetet som det troget följer och tar inte längre emot det som människoord utan i sanning som Guds ord.” På sätt och vis verkar denna mening motsäga det som vi tidigare läst i § 12. Men här måste vi gå till ett annat dokument, Dei Verbum § 10, för att förstå hur ämbetsinnehavarna i sanning kan utlägga Guds ord. Deras tolkningsföreträde är nämligen villkorat på tre sätt. De ska ”samvetsgrant avlyssna, i renhet bevara och i trohet utlägga detta ord”.

5. Det handlar alltså om att ämbetsbärarna (biskoparna och påven i det här fallet) samvetsgrant ska avlyssna Guds ord. Var och hur? Jo, lyssna på de troendes röst (se ovan) för det är hela Guds folk som är lett av den Helige. Det innebär alla kristtroende, inte specifikt bara romerska katoliker. (Läs ekumenikdekretet Unitatis Redintegratio och då särskilt det som sägs om alla döpta). Vi är alla Kristi kropp och alla lemmarna är lika mycket värda (läs Paulus!). Symbolen för hur biskopen ska lyssna på Guds folk finns i mässan där biskopen aldrig själv ska läsa evangeliet utan tydligt visa att han lyssnar till det.

6. Men att avlyssna Guds ord handlar också om att tolka hur det tas emot och efterlevs av alla troende här och nu. Biskopen ska vara där människor lever och verkar, exempelvis besöka deras arbetsplatser och andra platser där Gud uppenbarar sig i vardagen (läs Marie-Dominique Chenu). Vi har ett strålande exempel i processen kring Familjesynoden. Den föregicks av en enkät som alla medlemmar i stiften världen över kunde svara på. Den biskop som sedan deltog i själva synoden skulle därefter framföra hur vanligt folk tolkade den kristna tron i just familjefrågor (fides quae). Påven och de samlade biskoparna LYSSNADE sedan på varandra och först därefter TALADE och UTLADE påven Guds ord.

7. Nu ska processen för familjefrågor gå vidare i stiften. Alla ska framföra sina synpunkter en gång till och ytterligare en gång ska biskoparna lyssna till varandra, det vill säga till vad alla troende har sagt i deras respektive stift och först därefter kommer påven att TOLKA vad som är sensus fidelium i familjefrågor i kyrkan idag.

8. Philip Geister: Här är även 100 hungriga tonåringar lika viktiga och jämbördiga sanningssägare som den lilla elit som jag måste utgå ifrån att du själv anser dig tillhöra. Tack och lov att Påven Franciskus vill lyssna på oss andra också!

9. Philip Geister, du företräder ett institut som är uppkallat efter John Henry Newman. Han har på ett modernt sätt skrivit om lekfolkets tredelade ämbete, att vi alla är präster, profeter och kungar. Det borde vara din plikt att lyfta fram dessa tankegångar.

Sr Madeleine Fredell OP




Att tro, att göra det omöjliga möjligt



Ett av de starkaste omvändelseögonblicken i mitt liv var mötet med en zenbuddhistisk nunna i Da-Lat i Vietnam. Jag råkade befinna mig i staden den enda dagen på året då det zenbuddhistiska kvinnoklostret var öppet för allmänheten. Vi hade annonserat vår ankomst och priorinnan hälsade oss välkomna med ord som jag aldrig någonsin kommer att glömma. ”Välkomna till vårt kloster. Här tror vi inte på Gud!” Jag medger att jag blev tyst i fem minuter, visste inte vad jag skulle svara! Sedan pratade vi i flera timmar. Här stod en kvinna med rakat huvud, i en enkel vitfärgad tunika, barfota i sandaler och sade att hon var nunna utan att tro på Gud. Hon levde sin kallelse mycket mer radikalt än vad jag någonsin kunde drömma om att göra själv. Hon mediterade flera timmar per dygn, lämnade aldrig klosterområdet, arbetade praktiskt med mycket enkla metoder och redskap och ägde bokstavligen bara det hon gick och stod i. Hon trodde. Hon trodde att jag trodde på en Gud som jag inte trodde på. När det var någorlunda utrett med stora språkliga svårigheter förstod vi att vi givit våra liv åt något som var relativt likartat. Ett sökande efter sanning, ett öppet sökande efter mening. Det är sant att en buddhist inte tror på en personlig Gud, men det är lika sant att jag tror på en Gud som säger om sig själv att ”Jag ska bli den jag ska bli”, 2 Mos 3:14. Men det var egentligen inte så intressant vad vi eventuellt trodde på, däremot hade vi båda grundat våra liv på att tro. Vi är båda inbegripna i ett sökande som vi hoppas kan ge något vidare åt mänskligheten, och vi är lika utlämnade till en tillit som inte har några försäkringar på vägen, bara några svårtolkade vägmärken.

När jag hade fullbordat min ordensutbildning som dominikan och stod inför att avlägga mina livstidslöften sade min novismästarinna ”Nu vet du inte längre vad du gör. Nu står du på den högsta trampolinen och du hoppar rakt ut och du vet inte om det finns något vatten som tar emot dig där nere.” Framtiden är öppen och det finns inga försäkringar, och allt kan hända bara man inte har något emot det, för att parafrasera Tove Jansson. Det enda som bär är de människor som finns omkring mig, mina medsystrar och vänner. Om jag tappar balansen kan jag bara lita till att andra bär mig, med sin tro och tillit. Jag måste lita på detta vi som är så irriterande, irrationellt, idiotiskt och som jag ofta nog, som syndare, anser mig stå över… 


Klicka här för att läsa hela föredraget!




Vad är en nyttig teologi?

Fyra kvinnliga kyrkolärare visar vägen

Inledning till en serie om katolska kyrkans kyrkolärare


Kan teologi verkligen vara nyttigt? Är det inte snarast ett fenomen i tillvarons ytterkant? Något som lite halvtokiga individer ägnar sig åt? Något som egentligen inte borde få kallas en vetenskaplig disciplin som bekostas av skattemedel på våra universitet? Frågorna är på sitt sätt berättigade när man snabbt överblickar den kristna teologiska bokfloden under snart två tusen år. Det finns en katastrofal mängd dålig, för att inte säga människofientlig, teologi och därtill mycket som är nästan oläsbart.

Så kan då teologi vara nyttigt? Min utgångspunkt är förstås att den kan och bör vara det om teologi över huvud taget ska få kallas för teologi, ”talet om Gud”, ”Gudspratet”. Det är ju vad ordet betyder även om vi givetvis inte kan säga något helt fullständigt och helt relevant om Gud. Det vi faktiskt säger i teologin är något om människan och om hur vi ser på tillvaron och det mänskliga livets utmaningar i relation till en tro.

Men låt mig först säga något om vad teologi inte är innan vi kommer in på vad det möjligen kan handla om. Klicka här för att läsa vidare!



Vad är det att tro?


Syster Madeleine höll tre samtalsinledningar under rubriken "Vad är det att tro?" under Kristi Himmelfärdshelgen 2014 för ett seminarium i Styrsjöbo.


Det finns åtskilligt att säga om vad det är ”att tro”, vad tron är i sig själv, det som man med ett teologiskt begrepp kallar fides qua. Det som vi sedan formulerar som ett trosinnehåll, fides quae, är det som i bästa fall sätter ord på själva redskapen för trosvandringen och som ofta är typiska för eller begränsade till en viss tid, språk, religion och kultur. Våra kyrkor betonar ofta fides quae på bekostnad av fides qua, eftersom det är så mycket enklare att kontrollera en grupp utifrån definitioner och bekännelser. Tyvärr, reduceras då inte bara fides qua utan också fides quae till att enbart omfatta en officiell lära, katekes eller dogmer. Det ideala är förstås att fides qua och fides quae står i en levande relation till varandra. Fides quae är nödvändig för att underlätta kommunikationen oss emellan, skapa förståelse och sammanhållning. Fides qua riskerar att leda till en individualistisk subjektivism som lätt kan förlora sig i tillvaron och bli allt annat än meningsskapande. Men fides quae leder inte sällan till en sklerotisk tro, där trosinnehållet blir en artefakt som man visserligen kan bekänna och försanthålla, men som bäst hör hemma i en monter på ett museum.

Det här har påven Franciskus påpekat flera gånger, bland annat i den apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium. ”Hos vissa personer ser vi en demonstrativ upptagenhet av liturgin, av läran och kyrkans prestige, utan att de bekymrar sig om evangeliet får något genomslag bland de troende och svarar på behoven i vår tid. På så vis blir kyrkans liv till ett museiföremål eller något som bara tillhör en liten grupp människor.”  Men också i intervjun för jesuittidskrifter där han säger ”När jag insisterar på fronten, syftar jag i synnerhet på det nödvändiga i att människor som sysslar med kulturen är hemma i den kontext där de arbetar och tänker. Faran lurar alltid att stänga in sig i ett eget laboratorium. Men vi ska inte leva i ett troslaboratorium utan på en trosvandring, i en historisk tro. Gud har uppenbarat sig som historia, inte som ett kompendium av abstrakta sanningar. Jag är rädd för laboratorierna, därför att i laboratoriet tar man med sig problemen hem för att tämja dem, fernissa dem, man tar dem utanför deras egen kontext. Man får inte ta med sig fronten hem, utan man måste leva vid fronten och visa mod.” 


Klicka här om du vill läsa samtalsinledningarna i sin helhet.



The Joy of the Gospel - a personal sharing of the meaning of evangelization


Detta är rubriken på det föredrag som Sr Madeleine höll för studenterna i Sta Eugenia församling söndag 23 februari 2014. Här kan du läsa det på engelska!



Sann Gud, sann människa, vad är sant?

Jesus, sann Gud och sann människa, ja, det är så vi säger och kanske också håller för sant. Eller gör vi? Och vad menar vi i så fall? Och när vi skrapar på utsagan, vad betyder den? När kom den till? Vi säger mycket om Jesus, denna man som levde för två tusen år sedan och gav upphov till vår trosgemenskap. Men varför har människor i olika tidsåldrar tillskrivit honom olika titlar? Varför har människor formulerat utsagor om honom, som inom kristologin, läran om Jesus-Kristus, anses som sanna och omöjliga att ifrågasätta? Ingen av de som skrivit något om honom har ju faktiskt mött honom. Allt bygger på att någon annan har berättat något som han eller hon hört av någon som kanske hade mött Jesus. Och så kan vi hålla på i det oändliga i mer eller mindre trassliga kedjor av muntlig tradition och redaktionella återgivningar av det som berättats. Och sedan för att ge det hela en mening så har man gått till sin egen filosofi och kultur för att hitta relevanta begrepp för att förklara vad det som man läser eller hör förkunnas kan betyda i just ens eget sammanhang. Låt oss så här långt vara på det klara med att allt som sagts om Jesus-Kristus under historiens lopp samtidigt alltid har konsekvenser för vår syn på människan, människans värdighet, värde, ursprung och bestämmelse. En svårförstådd dogm kanske i grunden säger mer om oss än om Jesus-Kristus. 


Det finns förmodligen inte någon enda människa i historien som drabbats av så många överbyggnader som Jesus! Överbyggnader av bekännelser, läroutsagor, dogmer, teologier, liturgier och sist men inte minst förhållningssätt och politiska handlingar i vid bemärkelse. Och så säger vi att vi har mött Jesus som enskilda troende kristna. Men vem har vi mött egentligen? Och det är inte fel att säga att jag möter Jesus i min medmänniska när jag av den andre blir sedd och hörd för den jag själv verkligen är. Visst har jag då mött Jesus i den människan. Men innan jag kommer dithän är det åtskilliga tankeled från den människa som levde i Galiléen under de trettio första åren av vår tideräkning och som jag sedan kan säga lever vidare i dig och mig på ett mystikt sätt.


Men ta det nu alldeles lugnt. Jag kommer inte att försöka pressa in två tusen års dogmhistoria i de tre inlägg som jag ska hålla under det här seminariet. Inte heller kommer jag att göra en fullständig bibelteologisk genomgång av det som kan ligga bakom utsagan ”sann Gud och sann människa”. Frågan ”vad är sant?” ska vi försöka reda ut under hand. Sedan ska vi beröra vissa sätt att tala om Jesus för att se vad de historiskt bottnar i. Men fokus kommer hela tiden att ligga i en fråga till oss själva. Vem är denne Jesus som du och jag mött och vilken hjälp kan vissa historiska tolkningar, eller överbyggnader, ge för att hålla det mötet levande? Varje människa som mött Jesus har mött en sann människa som blivit en viktig följeslagare i livet, som hjälper oss att tolka det som händer, hjälper oss att skapa mening i och med vårt eget liv. Frågan ”vad är sant?” får då ett personligt svar, men det svaret behöver inte vara ett ensamt svar, utan något som man kan dela med andra. Meningsskapandet sker bara om jag faktiskt kan dela mötet med andra i en gemenskap. Och kanske är det först då även utsagan ”sann Gud” får en konkret betydelse.


Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet!












Tradition och Förnyelse –

Vilka reformer önskar vi och vad kan vi förvänta oss?



Arabisk vår var ledmotivet i massmedia i slutet av 2010 och början av 2011. Våren övergick i revolution och det var svårt att få en överblick av vad som faktiskt skedde. Revolutionen avstannade så småningom, realpolitikens kompromisser och den mångfacetterade verkligheten tog över. Sommaren gick påtagligt över i höst, i ett tillstånd av ett oändligt antal först klart färgade och sedan alltmer grå och gulbruna nyanser. Tack och lov har vi sett få rubriker om en arabisk vinter, än mindre en permafrost, trots den pågående tragedin i Syrien.

Bildspråket kan också vara till hjälp för att tolka situationen i katolska kyrkan efter konciliet. För oss som hämtar inspiration från Andra Vatikankonciliets dokument och arbetsklimat, dess ethos, och som hoppas på en ecclesia semper reformanda, en kyrka i ständig reform, kan uppbrottets vår, revolutionens sommar och realpolitikens höst bli kreativa tolkningsnycklar för hur vi kan hålla konciliets tankar levande och blicka hän mot en okänd framtid. Som vi alla vet är en levande tradition som den medeltida dansen, tre steg framåt och två bakåt. Vi måste alltid återknyta till våra rötter, till historien, under en andningspaus på vandringen mot en horisont som ständigt vidgas för våra ögon. Det vi måste se upp med är att inte hamna i ett tillstånd av ständig tjäle, i en permafrost, där tron reduceras till ett dött lärosystem, en artefakt som har sin plats på ett museum och inte i det verkliga livet. Ett pågående aggiornamento är att skapa tillfälle för en ny vår.

Så har jag brukat inleda anföranden om Andra Vatikankonciliet sedan ett år tillbaka, i synnerhet i samband med själva femtioårsjubiléet av konciliets början i höstas. Ett tag såg det ut som kyrkan verkligen hade hamnat i ett slags permafrost, ingenting fungerade. Det var inte bara pedofilskandaler och många biskopars förfaringssätt med dessa, att dölja dem och förflytta förövarna till andra församlingar och stift, det var Vatileaks, korruption inom det vi kallar Vatikanbanken, Troskongregationens häxjakt på teologer som bara använde sin rätt till fri forskning och sist men inte minst samma departements brev till Leadership Conference of Women Religious för precis ett år sedan idag. I brevet sattes 57.000 ordenssystrar under tvångsstyre av tre biskopar och censur och anklagades för radikalfeminism.

Så hankade vi oss fram och massmedia satte kyrkan under lupp och avslöjade missbruk, misskötsel, misstag och en rad missar! Och så plötsligt annonseras en nyhet som nog fick oss alla att undra om media var helt ute och cyklade. Påve Benedikt XVI skulle avgå! De första kommentarerna varierade från att ”en påve kliver inte ner från korset” till att det var en handling som visade på insikt och ödmjukhet. Ju mer jag har haft anledning att utvärdera Benedikts pontifikat desto mer vill jag erkänna honom som en äkta ödmjuk person. Han må ha saknat omdöme i sina utnämningar många gånger, någon vidare personkännedom hade han inte, men självinsikt har han och ödmjukhet att handla efter den. Jag har haft anledning att titta på mycket som Benedikt gjort och jag kan bara säga att det har lett mig till att uppvärdera hans pontifikat samtidigt som jag fått sätta alltfler frågetecken kring hans föregångare Johannes Paulus II. Och det gäller då mycket av de skandaler som jag tidigare nämnde. Han var en av få av de centralt placerade kardinaler som inte lät sig mutas av Degollado, ledaren för Legionaries of Christ, och som sedan befanns skyldig inte bara till övergrepp på seminarister utan också far till barn med två olika kvinnor. 


Här kan du läsa föredraget i sin helhet!





Sanningsanspråk och mångfacetterad verklighet


Inledning


Politiska ideologier, filosofiska livsåskådningar och religiösa trosläror, alla håller sig med absoluta sanningar. Att vara övertygad om något, eller att tro på något, i betydelsen ”believe in something, to have beliefs”, reduceras inte sällan till något svart-vitt, något absolut, något som begränsar synfältet snarare än vidgar det. Att hävda, unika, absoluta och universellt giltiga sanningsanspråk har varit och är fortfarande karaktäristiskt för framför allt två religioner, kristendom och islam. Andra religiösa traditioner, eller filosofiska och politiska system, går givetvis inte heller fria från sådana anspråk.


Att omfatta en religiös sanning är samtidigt inte något fel eller moraliskt förkastligt i sig. Frågan är vad sanningen innehåller och vartåt den syftar, vad den gör med individen, om den exkluderar eller inkluderar människor, om den anses stå över alla andras religiösa tolkningar av verkligheten, och så vidare. Vi behöver också någon slags absolut sanning att handla efter, att tolka händelser mot ur ett rent sekulärt, politiskt perspektiv. Ett sådant instrument idag är FN:s Allmänna Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna. Vi tillämpar det instrumentet när vi bedömer nationers beteende både internt mot sin egen befolkning och externt gentemot andra nationer och folk. Vi anser, i alla fall i en västerländsk kulturkrets, att det vi har rätt att göra så eftersom vi ser på de mänskliga rättigheterna som ett objektivt kriterium på ett korrekt politiskt förhållningssätt människor emellan.


Här kommer jag att hålla mig till den religiösa sfären och lämnar övriga sanningsanspråk åt sidan. Oavsett tradition, riskerar religiösa sanningsanspråk alltid att bli korrupta så fort de blandas ihop med strukturella maktanspråk och revirtänkande. Sanningsanspråk riskerar också att ta död på den tro som de samtidigt vill försvara. Historien igenom har absoluta sanningsanspråk så gott som alltid lett till en sklerotisk lära, ett kodifierat system, som till sist framstår som en arkeologisk död kvarleva i en museimonter. Alla religiösa traditioner bär därför inom sig redskap som ska förhindra ett sådant förstelnande av dess innehåll. I kristen tradition talar vi därför om en levande tradition, det vill säga en till tid och rum kontextuell trosförmedling där själva innehållet ständigt utvecklas och reformeras och där såväl individens som gemenskapens grundläggande förhållningssätt bygger på omvändelse. Gud är en levande Gud som handlar här och nu. Jesus Kristus är den Uppståndne som finns mitt ibland oss. Den Heliga Anden leder oss mot en okänd framtid och en vidgad förståelse av tillvaron.

Problemet är bara att alla trostraditioner är gemenskaper där vi gör ett kollektivt tolkande av verkligheten. Gemenskapen består av en mångfald tolkningar och utmaningen blir att hålla ihop dessa som en enhet. Vilka har då rätt att tolka den gemensamma självförståelsen, vilka tillskrivs denna rätt, vilket vi i katolska kyrkan kallar för tolkningsföreträde, och på vilka grunder? Vilka kan kriterierna vara för ett relevant tolkande av tro i vår tid? Frågorna är i högsta grad aktuella, om vi vill vara trovärdiga som kristna och erbjuda redskap för meningssökande i en alltmer mångfacetterad och komplex verklighet. I det följande vill jag främst problematisera det kristna sättet att hävda absoluta, unika och universellt giltiga sanningsanspråk i relation till en levande trosförmedling. Att tro är för mig ett livsäventyr där vi tolkar livet, skapar mening i relation till varandra, i en gemenskap, som vi kallar kyrkan. Den gemenskapen, kyrkan, kräver idag en global medvetenhet. Vilka blir då kriterierna för en kristen trostolkning idag?


Klicka här om du vill läsa hela föredraget!


Tolkningsrätt eller makt?

Föredraget hölls 4 augusti under en samling på Västmannagatan med inspiration från Internationella Teologikommissionens senaste dokument Theology Today: Perspectives, Principles and Criteria.




Vilka har rätt att tolka tron och vilka tar sig makten att göra det, är temat för det här föredraget. Vi talar om läroämbetets, biskoparnas och påvens tolkningsföreträde, vilket fastslås både i dokumenten från Andra Vatikankonciliet och i katolska kyrkans katekes. Enligt vilka kriterier utövas detta företräde? Tillmäts sensus fidelium, de troendes samförstånd, någon vikt när det gäller att tolka kyrkans aktuella självförståelse? Ger läroämbetets företräde och maktposition automatiskt rätten att censurera andra tolkningar? Kyrkan sägs vara en enhet i mångfald, men till vilken grad accepterar Magisteriet teologiska meningsmotsättningar?

Under de senaste åren har vi sett en rad katolska teologer bli tillrättavisade av lokala biskopskonferenser respektive av troskongregationen och drabbas av olika former för sanktioner. De har haft få eller inga möjligheter att förklara eller försvara sig. De har ofta fått stöd av olika organisationer inom den teologiska yrkeskåren, men det har sällan hjälpt deras sak. Kurians kontrollbehov har ökat i omfattning, även inom andra områden än det teologiska, som exemplet med ledningen av Caritas Internationalis visar liksom påhoppet på den amerikanska Leadership Conference of Women Religious. Här drabbas långt ifrån bara teologer, utan flera olika grupper inom kyrkan som sällan eller aldrig uttalat sig i några teologiska lärofrågor.

Trots katekes och påvliga dokument är det inte enkelt att definiera vad som är normativ lära i katolska kyrkan, det vill säga kyrkans aktuella självförståelse. Misstanken dyker onekligen upp att även kyrkans högsta organ för läroämbetet visar på nyckfullhet, oenighet i sakfrågor och inre maktstrider. Varför vissa organ eller vissa teologer angrips och inte andra är svårt att urskilja. Sedan framträder också frågan om relationen mellan kyrkans lära och teologi, mellan kyrkans lära och människors tro, i betydelse faith. Teologi är inte en högre form för katekes, utan ett tentativt sätt att utifrån vår egen tids frågor och vetenskapliga framsteg tala människans gudsrelation. Kyrkans lära är heller inte något statiskt, utan i utveckling, även om det samlade läroämbetet inte alltid vill erkänna det. Vi har flera gånger nämnt hur svårt Andra Vatikankonciliet hade att behandla dogmutvecklingen, trots att det är ett helt naturligt fenomen för en levande tro och kyrka.

I februari i år publicerade Troskongregationens Internationella Teologikommission rapporten Theology Today: Perspectives, Principles and Criteria som handlar om relationen mellan läroämbete och teologi, om tolkningsföreträde och tolkningsrätt. Till stor del är det ett ovanligt öppet hållet dokument, även om läroämbetets överordnade roll kraftigt understryks. I de paragrafer där man beskriver teologins områden och arbetssätt idag framträder en levande och modern forskning som tycks åtnjuta stor frihet även inom kyrkans hägn. Samtidigt är det samma kongregation som angripit några av kyrkans främsta teologer för att deras skrifter inte överensstämmer med kyrkans officiella lära. Det är motsägelsefullt och därmed blir även den aktuella rapporten tvetydig. Rapporten talar också om läroämbetet på ett sätt som ibland omyndigförklarar teologerna, och det är också på den linjen som kyrkans yttersta ledning ofta agerar. Två begrepp som förekommer i rapporten och som oroar är dels ”heresi” dels ”lydnad”.

Vi ska i det här föredraget titta lite närmare på dokumentet och de frågor som uppstår nära teologi och lära eller läroämbetet och teologerna påvisar meningsskiljaktigheter. En avgörande frågeställning, som inte får något svar i det här föredraget, är om vi borde sluta tala om tolkningsföreträde och istället definiera hur en tolkningsrätt kunde se ut. 


Här kan du läsa föredraget i sin helhet.


Impressionistiska skisser för en teologisk motivation för religionsdialog

Sr Madeleine Fredell OP ger i ett föredrag den teologiska bakgrunden till varför vi som troende är förpliktade till religionsdialog. Om vi säger oss vilja fördjupa vår relation med Gud måste vi helt enkelt väcka vår nyfikenhet på hur företrädare för andra religioner uttrycker sin tro och sin relation till det gudomliga.

Klicka här om du vill läsa hela föredraget!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto från en dialogstund med en zenbuddhistisk mästare (mannen i gult) och en zennunna (sitter på golvet längst bort till höger i bild).

 

 

En levande tro, kyrkans största utmaning idag

Inledning

I Lukasevangeliet 18:8 ställer Jesus en retorisk fråga: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" Vad är det för slags tro som åsyftas? Frågan är en slutkommentar på berättelsen om den envisa änkan och den orättfärdige domaren, som till sist gör som änkan vill på grund av hennes envishet. När Jesus framhåller betydelsen av att tro, så handlar det nästan uteslutande om ett förhållningssätt hos en person, i det här fallet om envishet och uthållighet. Änkor åtnjöt knappast någon värdighet på Jesu tid och domaren hade förmodligen kunnat strunta i hennes rättmätiga krav utan att det skulle ha skadat honom. Ändå ger han efter. Varför? Änkan trodde verkligen på sin sak, hon visste i djupet av sig själv att hon hade rätt, och tvekade inte på möjligheten att också få rätt, trots sin låga sociala status. Lever vi med samma hängivenhet som änkan framställd av Jesus som en förebild för en levande tro?

 

Vad är det ”att tro” egentligen? Vad betyder det? Inte att bekänna något eller att hålla något för sant, utan att tro i betydelsen ha tillit till något eller någon? Vi säger ofta att vi tror på något, exempelvis Jesu uppståndelse, på engelska ”to believe in the resurrection”. Vi håller för sant att uppståndelsen verkligen ägt rum och har betydelse för vår tro. Men själva tron är ändå något annat, på engelska ”to have faith”. Att tro är en grundhållning i vårt liv, något vi måste träna oss i. Det handlar om hur vi förhåller oss till hela tillvaron som sådan, hur vi tolkar den verklighet som omger oss, hur vi bemöter den och framför allt hur vi skapar mening i vårt liv. I det här avseendet talar vi om tron som en teologal, eller teologisk, dygd, tillsammans med hopp och kärlek. Själv skulle jag vilja döpa om tro, hopp och kärlek till transcendenta dygder, som ett allmänmänskligt fenomen oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Att ha förmågan att tro, hoppas och älska är helt enkelt djupt mänskligt och nödvändigt för att leva ett gott och meningsfullt liv. 

 

Tro, hopp och kärlek förutsätter att människan relaterar till något som är större än henne själv och som går utöver tid och rum men som ändå bryr sig om henne. De teologala dygderna utgår ifrån att människan är skapad som en relationell varelse, till en person, och som sådan en avbild av Gud som i sig är relation. Dygderna är så att säga den gudomliga naturen i människan, i vilken hon har del, genom att hon är skapad, vidrörd, av Gud själv. Det här är något alla människor delar utan undantag. Tron är alltid en interaktion, den relaterar per definition till någon eller något utanför sig själv. Det är fråga om både en tillit som bär oss genom livet och något som strävar mot ett bortom, mot en slags fullkomning. Tron är på det viset alltid relaterad till ett hopp. Och genom att tron är relation i sig hör den också intimt samman med kärlek.

 

Om du vill läsa hela föredraget, klicka här!

 

 

 

Utmaning för Katolska Kyrkan på 2000-talet

 

Inledning

 

Rubriken för den här samtalsinledningen kan täcka vad som helst och jag vill både snäva in den och göra den lite vidare. Jag tror att alla traditionella kyrkor står inför ungefär samma utmaningar framöver, alltså vilka är de frågor som kristna förväntas om inte besvara, så i alla fall fördjupa. Kristenheten består av en mångskiftande verklighet, alltifrån ganska extrema evangelikala grupper i USA till unga och växande kyrkor i Afrika, tusentals husförsamlingar i Kina och Sydkorea och en mer traditionell och folklig religiositet i det ortodoxa Ryssland till intellektuella mainstream churches i norra och västra Europa och socialt medvetna katoliker i Latinamerika. Vi rör oss mellan djuplodande filosofiska och teologiska frågor till en kristendom light i Alfa-kurser och förenklade katekeser. Bara detta är utmaningar för kristenheten och för katolska kyrkan, globalt liksom lokalt.

 

Man måste fråga sig vilka referensramarna är för de som talar i kristenhetens namn? Vilken legitimitet har de som gör uttalanden? Vilka representerar de? Varken en ortodox, katolik, lutheran eller reformert kan längre påstå sig svara för hela sin kyrkofamilj. Gränser mellan teologier och trosuppfattningar går inte längre mellan kyrkorna och samfunden utan än mer tvärsigenom dem. En av de mest dramatiska frågorna här blir om det finns någon som talar på hela mänsklighetens vägnar idag. Av tradition har påven ofta ansetts göra det, vare sig vad man nu tycker om hans uttalanden i enskilda frågor eller inte, men nästan alla har tillskrivit honom en auktoritet som inte varit beroende av politiska hänsynstaganden, utan snarare som en mänsklighetens röst.

 

Problemet är att den aktuella påven på några få år har fått Petrusämbetets auktoritet att spricka. Låt mig på en gång understryka att det inte är personen Benedikt som bär detta ansvar ensam, utan att det är ett helt system som börjat krackelera och det av många olika orsaker. Det är inte Benedikt som förorsakat att förtroendet för Petrusämbetet, och därmed den institutionella kyrkan, sjunkit, vilket ofta massmedia framställer det som, utan det är många olika faktorer som medverkar till detta. Skandalerna är egentligen bara symtom på en djupgående kris som pågått ett bra tag, faktiskt i över hundra år, och som vi trots Andra Vatikankonciliets reform av kyrkan inte har kunnat komma till rätta med ännu.

Klicka här om du vill läsa hela föredraget!