Allmänt om dominikanskt ordensliv

 

 

Vad är en kallelse?

 

Sr Madeleine höll en samtalsinledning kring ämnet "Karriär eller kallelse?" söndag 4 oktober 2009 på Katharinastiftelsen i Stockholm. Den ger bakgrunden till vad en kallelse handlar om.

 

Karriär eller kallelse? 

Rubriken på den här samtalssöndagen innehåller en motsägelse i sig och det är tur att det är ett frågetecken efteråt. Karriär och kallelse har knappast med varandra att göra enligt mitt sätt att se det och skulle de komma nära varandra så är det troligen något som är fel i grunden. Låt mig förklara.

 

Vad är en kallelse, åtminstone enligt katolsk teologi? Låt mig först slå fast att alla människor, var och en av oss, får en kallelse så fort vi blir ett ”du”, så fort någon tilltalar oss, det vill säga, när vi blir en person. När detta inträffar går knappast att precisera vid ett speciellt ögonblick i tiden. Men för de allra flesta torde det vara när vår blivande moder tilltalar oss som foster och känner på sin mage. Vi blir ett ”du”, en person, och som sådan får vi kallelsen att väcka kärlek hos de blivande föräldrarna. Vår första och grundläggande kallelse är alltså att väcka kärlek hos den eller de som kommer att hjälpa oss in i världen och på grund av denna kärlek också kommer att hjälpa oss att växa och mogna som just personer. Det här är inget som bara begränsas till de biologiska föräldrarna utan det lilla barnet väcker givetvis kärlek hos många andra människor, hos alla de som är viktiga för dess överlevnad. Varje kallelse är också relationell och placerar oss i ett ömsesidigt beroende till vår omgivning.

 

Vi är också frukten av en kallelse, av att två människor väckt kärlek hos varandra och tilltalar varandra med ett ”du”.  Och i relation till Gud så har vi genom vår tillkomst också väckt kärlek hos Gud till oss, till var och en av oss. Vår kallelse är att vara älskad och att väcka kärlek. Genom hela vårt liv ska vi sedan växa i denna förvissning att vara älskade, det vill säga att bli alltmer älskvärda, ”lovable” på engelska. Målet är att bli kärlek, att bli gudomliggjorda, bli det Gud själv är.

 

Så här långt har jag talat om kallelsen som något som har en eskatologisk, teleologisk och relationell karaktär. Eskatologisk i betydelsen att kallelsen alltid förverkligas i ljuset av framtiden, även om den bygger på erfarenheterna från historien. Teleologisk i betydelsen att kallelsen alltid har ett mål, en uppfyllelse och fulländning. Relationell därför att kallelsen alltid ges till oss utifrån, av någon annan, ett annat ”du”.

 

Låt oss titta lite på den teleologiska sidan av en kallelse. Att bli älskvärd, att bli kärlek, kan ju låta både högtravande och något världsfrånvänt, även om jag som döpt kristen, verkligen har kallelsen att inkarnera, förkroppsliga, Kristus här och nu i min vardag. Vi brukar tala om det som en helgelseprocess, vilket tyvärr kan få både lite skämtsamma och negativa associationer. Vad det handlar om är att vi alla är kallade att bli helgon, att bli hela och fulländade människor. Paulus VI brukade tala om att vi alla var kallade att bli ”mer människa”. Gud blev människa på ett fulländat sätt och vi har faktiskt samma kallelse.

 

För att nå till målet krävs övning av olika slag. Och då är det bättre att komma till en mer konkret och vardagsnära kallelse, som att t.ex. bli fotbollsspelare. Den lilla flickan eller pojken måste först bejaka att det är en kallelse, utan att nödvändigtvis använda just det begreppet. Men om jag vill bli något, måste jag dels acceptera att ta emot tidigare generationers erfarenheter och kunskap om fotboll, jag måste träna och tävla trots motgångar, skador och besvikelser, jag måste göra det i gemenskap med andra, jag måste visa uthållighet för att faktiskt växa i min kallelse. En dag blir jag fotbollsspelare, ”proffs”. Jag inkarnerar, förkroppsligar, min kallelse. Jag är det som var mitt mål, dock inte ännu fulländad. Plötsligt behöver jag inte tävla, jag kanske inte ens får göra det längre. Jag är auktoritet på mitt område, det vill säga, jag kan få andra att växa i deras kallelse att bli fotbollsspelare. Jag är ”mästare”, lärare, och kanske förebild, för nästa generation. Fulländad blir jag den dag jag inte längre kan undervisa, den dag förebilden har flyttat vidare till nästa generation. Jag måste lämna ifrån mig kallelsen för att den ska fullbordas.

 

I det här stadiet, när jag är fulländad, kommer kallelsens stora utmaning. Jag måste stiga ner från tronen som givit mig inflytande, auktoritet, och i viss mån makt, och istället stiga upp på vishetens tron. Jag blir helt enkelt en del av historien, fotbollshistorien. Den dag jag är bortglömd, då har jag fullbordat loppet, och jag är en del av mänsklighetens stora gemenskap. Jag har lämnat mitt lilla bidrag till fotbollen, min egen erfarenhet och kunskap, men dessa pusselbitar är inte längre mina, utan tillhör fotbollsgemenskapen som sådan. Jag har blivit ”hel”, som en del av mänskligheten.

 

Idag har vi problem med kallelsens alla aspekter. Vi tror ofta att kallelsen är vår egen, att vi själva kommit på den, att vi är oberoende av andra för det vi vill uppnå. Vi vill varken ta till oss historien som sådan, erfarenheterna från våra lärare och än mindre gruppgemenskapens nötande träning. Vi saknar helt enkelt relationell uthållighet idag, och det inverkar skadligt på både vår grundläggande kallelse att väcka kärlek och att mogna i något mer personligt specifikt.

 

Den teleologiska aspekten, målsättningen, hänger samman med det relationella underskottet i vår tid. Vi saknar uthållighet, och vi formulerar sällan tydliga mål, och därför har vi också få auktoriteter i dagens samhälle. Det gäller inte minst inom den politiska sektorn.

 

Att se våra liv ur ett eskatologiskt perspektiv försvinner i samma takt som vi underlåter att se tillvaron ur ett frälsningsperspektiv. Vi kan till nöds erkänna att vi är skapade av Gud, kallade till liv genom Guds eget ord, precis som Gud har kallat hela skapelsen till liv genom sitt skapelseord. Men att erkänna att vi, som mänsklighet, också är kallade till en fulländning och fullbordan, det vill säga en frälsning, och att låta våra liv och vår kallelse speglas i det framtidshoppet, är något som antingen kränks av fundamentalister som försöker utesluta andra än sig själva från denna fulländning, eller helt avskrivs som ”ovetenskapligt”, och därmed icke-existerande. Frälsningen är social, den måste omfatta allt och alla, om den ska betraktas som fullkomlig, eller så är den inte alls. Mänsklighetens kallelse som sådan är att invänta denna fulländning.

 

Gud har sagt om sig själv ”Jag är den jag ska bli”, ”I will be what I will be”, och Gud som alltings upphov, har också kallat dig och mig att bli det vi ska bli.

 

 

Sr Madeleine Fredell OP