Presentation av böcker och artiklar

 

Vi systrar tycker om att läsa och ibland vill vi gärna sprida information om det vi tycker är intressant.



Klosterlivet som ett trons äventyr


Tom Roberts, sedan många år journalist på den amerikanska, katolska dagstidningen National Catholic Reporter, har skrivit en biografi om en av medarbetarna vid samma tidning, nämligen den kända benediktinsystern Joan Chittister. Hon anses av vissa vara en av vår tids stora andliga ledare och tillika profet, men är inte lika omtyckt i konservativa, kyrkliga kretsar i USA. Att skriva en biografi om en journalistkollega på samma tidning hör inte till det vanliga. Den kollegiala relationen har säkert bidragit till den familjära tonen i boken, som i hög grad bygger på intervjuer, inte bara med Joan Chittister utan också med några av hennes medsystrar i benediktinklostret i Erie i Pennsylvania. Hennes livshistoria är delvis parallell med klostrets historia från 1950-talet och framåt. Den senare har hon själv tecknat i boken The Way We Were. A Story of Conversion and Renewal, 2005 (se Signum 6/2014).

Till det unika i Roberts biografi hör att Joan Chittister här för första gången, nära 80 år gammal, berättar om sin barndoms stora trauma, som hon burit med sig hela livet men som också gett henne inre styrka att klara motgångar. Hon föddes 1936. Innan hon ens hunnit fylla tre år dog hennes biologiska far i turberkulos. Modern, som blev ensamstående och saknade utbildning, fick därefter svårt att klara försörjningen. När en manlig bekant visade sitt intresse, gifte hon om sig med denne av ekonomiska skäl och för att hon behövde en far till Joan. Mannen adopterade senare Joan, som då fick efternamnet Chittister. Styvpappan, som innerst inne var godhjärtad och tyckte om flickan, visade sig dock ha en stor svaghet. Han var alkoholist, och när han drack blev han våldsam och misshandlade hustrun. Under resten av uppväxten blev Joan inte bara vittne till misshandeln, utan hon försökte också att gå emellan och rädda mamman från att bli ihjälslagen. Mor och dotter kom därför att få en mycket nära relation i rädslan för den våldsamme mannen.

I början av tonåren önskade Joan Chittister, som var katolik, gå i high school hos benediktinerna i Erie, där familjen bodde. För detta krävdes en liten terminsavgift, som styvpappan inte ville betala, eftersom han tyckte illa om katoliker. Den viljestarka flickan löste dock problemet genom att själv jobba vid sidan av skolgången och skaffa sig pengarna. Hon lyckades bra i skolan och när systrarna upptäckte att hon var begåvad för att skriva, hjälpte de henne att utveckla denna talang. Som trettonåring hade hon haft en stark gudsupplevelse och drogs till systrarnas religiösa liv. Efter vissa förhandlingar inträdde hon i klostret endast 16 år gammal. I samband därmed upptäckte man att hon led av polio, en sjukdom hon fick kämpa med i flera år samtidigt som hon utbildades till benediktinsyster. Hon avlade sina slutgiltiga klosterlöften 1957 och i likhet med de andra systrarna blev hon därefter fullt sysselsatt som lärare i klosterskolan.

Vid en fortbildning upptäckte en lärare hennes intellektuella kapacitet och hon blev den första i klostret att få bedriva doktorandstudier, vilket hon gjorde samtidigt som hon undervisade på halvtid i skolan. Hon disputerade 1971 vid Pennsylvania State University på en avhandling om kommunikationsteori med tonvikt på socialpsykologi, en utbildning hon fick god användning av som ledare på olika nivåer i det amerikanska, kvinnliga ordenslivet. Även om hon aldrig kom att göra någon akademisk karriär i egentlig mening, är hon hedersdoktor vid tolv universitet. Samma vecka som hon förvärvade sin PhD (doktorsgrad) valdes hon till ordförande i Federation of St. Scholastica, ett uppdrag som avslutades 1978, då hon valdes till priorinna för benediktinsystrarna i Erie och så förblev fram till 1990. Hon var ordförande för Conference of American Benedictine Prioresses 1974 och likaså för Leadership Conference of Women Religious (LCWR) 1976.

Joan Chittister anlitas ofta som talare både i USA och internationellt. Hon återvänder då ofta till den helige Benedictus regel och dess relevans i dag men är också väl förtrogen men många andra ämnen som ordenslivets förnyelse, kvinnan i kyrkan, freds- och miljöfrågor med mera.
Numera tillbringar hon några månader varje år i en skrivarstuga på Irland och har inalles publicerat ett 50-tal böcker.

Undertitelns ord i den aktuella biografin ”from certainty to faith” återspeglar Joan Chittisters egen livsresa men också utvecklingen i det kloster vars ledare hon var i tolv år. När hon påbörjade sitt liv som benediktin var allt reglerat in i minsta detalj. Systrarna trodde sig veta hur det förhöll sig med det mesta, såväl trosmässigt som praktiskt i det dagliga livet (”certainty”). Sedan följde Andra Vatikankonciliets uppmaningar om att återvända till källorna, tyda tidens tecken, skaffa sig god utbildning och följa Kristus i allt enligt evangeliet. Därtill kom samhällsförändringar som medförde att systrarna gradvis fick ändra sitt boende, överge verksamheter de bedrivit och ge sig ut på okänt vatten. Detta förändrings- och förnyelsearbete pågick i flera årtionden och krävde många diskussioner, tårar, djupgående reflektioner och bön. Under Joan Chittisters tid som priorinna beslöt man av ekonomiska skäl att stänga den skola man arbetat med i 119 år för att i tro (”faith”) ge sig i kast med de sociala behov som fanns i omgivningen. ”Vad skulle Jesus ha gjort?” blev en ofta återkommande fråga. Från att ha undervisat fattiga barn blev många systrar närmast socialarbetare med engagemang i samtidens stora frågor kring fred, miljö, fattigdomsbekämpning med mera.

Bokens sista kapitel, som har titeln ”Into uncharted waters”, handlar om bristen på rekrytering och ordenslivets framtid. Här bidrar författaren med egna synpunkter och det är inte alltid så lätt att veta om utsagorna är hans eller Joan Chittisters.

En vanlig uppfattning är att bristen på präst- och systrarekrytering i västvärlden beror på krisen efter konciliet, då många präster och systrar valde att lämna sina ämbeten eller ordnar. Denna förklaring stämmer delvis men är dock förenklad. Roberts hänvisar till några statistiska och sociologiska undersökningar som visar att frågan är mer komplex. Uppgifterna gäller bara USA och kan därför inte generaliseras, men vad som framgår är att katolska kyrkan där har förändrats dramatiskt under det senaste halvseklet på många sätt – inte bara i minskningen av präster och systrar – och att de bakomliggande kulturella och sociologiska faktorerna är bortom kyrkans kontroll. Beträffande nedgången av antalet ordenssystrar är säkert feminismen i samhället och medvetenheten om att systrarnas liv i så hög grad styrts av kyrkans manliga hierarki en av de bidragande orsakerna, men inte den enda.

Joan Chittister är inte så intresserad av förklaringar till nedgången eller av värvningskampanjer. Hon menar dessutom att unga kvinnor, som söker skydd och säkerhet i kloster, inte bör bli systrar, eftersom livet i Jesu efterföljd alltid innebär risktagande, osäkerhet och uppbrott. Vad hon värnar om är själva livsgnistan i klosterlivet, att söka Gud. Ingenting annat, som till exempel arbete, får prioriteras framför detta yttersta mål. Den glöd som fortfarande finns måste hållas levande så att elden kan blossa upp på nytt. Kanske betyder detta bara att dagens systrar ska fortsätta att leva som de gör, så att glöden kan fortleva efter deras död, säger hon. Troligen kommer de yttre formerna för detta att se annorlunda ut än nu. – Hon talar utifrån Eire-systrarnas erfarenheter av risktagande i tro. Kommuniteten består i dag av ett hundratal medlemmar, vars medelålder är 73 år. Systrarna i utbildning är få och det är inte många som avlägger klosterlöften. Men kring kommuniteten finns ändå mycket vitalitet. Antalet oblater (personer som är knutna till klostret utan att avlägga löften men strävar efter att följa den helige Benedictus regel i sitt ordinära liv) har ökat på senare år och uppgår nu till 270. Kommunikationerna med oblaterna uppehålls via e-post och internet. Retreater, reflektions- och arbetsdagar ordnas även i klostret för oblaterna. En ytterligare form av ”digital gemenskap” är Monasteries of the Heart, som omfattar tusentals medlemmar runtom i världen och ger inspiration till hur gemenskap, bön och arbete enligt den benediktinska spiritualiteten kan levas i dag. En viktig uppgift för systrarna är just att förmedla spiritualitet till människor i dagens sekulariserade samhälle, menar Joan Chittister.

Personligen finner jag slutkapitlet mest intressant i denna mycket amerikanska bok. Det är visserligen lite ostrukturerat och innehåller inga färdiga recept på hur klosterlivet ska fortbestå, men den yttersta målsättningen framgår klart – att söka Gud, även om de yttre formerna för detta trosäventyr förändras.

Katrin Åmell

Tom Roberts, Joan Chittister. Her Journey from Certainty to Faith. Orbis Books, New York 2015. 248 sidor.





En kulturpersonlighets avtryck –

Anne-Marie Thunberg


Teologen, etikern, skribenten och redaktören Anne-Marie Thunberg (1923–2005) uppmärksammas i en omfattande monografi sammanställd av Stiftelsen Sverige och Kristen tro. Hennes livsverk spände över en mängd olika områden, vilket bredden av ämnen i bokens uppsatser återspeglar. I tolv kvalificerade bidrag får läsaren bekanta sig med Anne-Marie Thunbergs insatser utifrån olika perspektiv. Inledningsvis reflekterar Sven-Erik Brodd över hennes roll i samhälls- och kulturdebatten under 1900-talets senare hälft (jfr bokens titel). Gunnar Weman ger därefter ett sammandrag av viktiga händelser i hennes liv. Gert Nilsson granskar innehållet i hennes etik och Björn Ryman behandlar hennes bidrag till 1950- och 1960-talens radikala ekumenik. Den lutherska tvåregementsläran vållade Anne-Marie Thunberg vissa problem, vilket utreds av Sven-Erik Brodd. Göran Lantz skriver om hennes politiska tänkande och Lars Rydén om hennes bidrag i den forskningsetiska debatten. Anne-Marie Thunberg var etikkonsult i Samarbetsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM) och i Bengt Gustavssons uppsats behandlas det dilemma hon där ställdes inför. Bo Hansson skriver om hennes ”moraliska ställningstaganden – tankestil och tankekollektiv”. Alf Linderman och Evelina Lundmark studerar vilket nedslag Vår Lösen fick i andra tidningar under tiden med Anne-Marie Thunberg som redaktör, varefter Karin Oljelund ger en bild av henne som ledarskribent. Lennart Sjöström skriver slutligen om den tidsanda som Anne-Marie verkade i och de språkrör hon använde sig av i tidskriften. Till dessa uppsatser ska läggas sammanställningen av Anne-Marie Thunbergs bibliografi, som gjorts av Stefan Andersson och omfattar inte mindre än 53 sidor.

Kort biografi
För sammanhangets skull måste först något sägas om Anne-Marie Thunbergs liv. Hon föddes som den yngsta av fyra syskon i Rogberga 1923 (utanför Huskvarna). Föräldrarna var banvakten Edvin Gustafsson och hans hustru Anna. Fadern, som var socialdemokrat, blev senare riksdagsman och starkt engagerad i Broderskapsrörelsen. Familjen var aktiv i Svenska alliansmissionen, som vid den här tiden var en inomkyrklig väckelserörelse. De grundläggande politiska och kristna värderingarna från hemmiljön bar Anne-Marie Thunberg med sig hela livet i allt vad hon gjorde. Efter studentexamen i Jönköping 1944 påbörjade hon universitetsstudier i Lund, där hon tog en fil.kand. 1948 och sedan en teol.kand. 1951. Genast därefter blev hon anställd som socialsekreterare på halvtid inom Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) samt som assistent vid Nordiska Ekumeniska Institutet (NEI) på den andra halvtiden. Hennes chef vid båda organisationerna i Sigtuna var direktor Harry Johansson, en ekumenisk pionjär, känd för sin stora arbetskapacitet. Möjligen var det denne som rekryterade Anne-Marie Thunberg, därför att han behövde en kvalificerad medarbetare. I varje fall liknade hon chefen när det gällde energi och arbetskapacitet.

Via arbetet kom hon i kontakt med sin blivande make, Lars Thunberg, sedermera direktor för NEI, patristiker och docent i dogmatik vid Uppsala universitet, samt därtill lyriker. De gifte sig 1954. Livet igenom utgjorde dessa makar en ovärderlig resurs inom den svenska och nordiska ekumeniken. De kompletterade varandra, samarbetade om allt och diskuterade varandras texter. En stor del av deras arbete skedde på ideell basis, eftersom de ekonomiska förutsättningarna inte räckte till för det som de ansåg borde göras.

Genom SEN och även via sin make blev Anne-Marie Thunberg snabbt engagerad i Kyrkornas världsråd (KV) och den internationella ekumeniken. Hon uppdrogs att göra översättningar och skriva rapporter, särskilt om det som rörde frågan om det ansvariga samhället, som var aktuell vid denna tid. Dit hörde bland annat avkoloniseringen i Afrika, befrielserörelser, rasfrågan och befolkningsexplosionen. Anne-Marie Thunberg samlade experter omkring sig, bland annat från SIDA, för att behandla sådana frågor. Av professorn i missionsvetenskap, Bengt Sundkler, blev hon i samband därmed erbjuden att skriva en licentiatavhandling inom ämnet och tillföra synpunkter på det ansvariga samhället. Den bearbetade avhandlingen trycktes 1960 med titeln Kontinenter i uppbrott. Kyrka och mission inför den afro-asiatiska revolutionen och kom ut i tysk översättning samma år. Studien var bland de första i sitt slag i Sverige och Anne-Marie Thunberg blev känd som expert på tredje världenfrågor.

Vid KV:s tredje generalförsamling 1961 i New Dehli var Anne-Marie Thunberg delegat för Svenska kyrkan. Hennes viktigaste roll blev att förmedla utvecklingen inom den internationella ekumeniken till de svenska förhållandena. Tillsammans med maken översatte hon omgående delar av sektionsrapporterna för boken New Delhi har ordet (1962). Makarna
Thunberg deltog sedan i en politiskt radikal konferens i Genève 1966 anordnad gemensamt av organ inom KV och katolska kyrkan. Ett material därifrån översatte de i boken Kyrka, revolution, struktur. Den användes som förberedelsematerial till KV:s fjärde generalförsamling i Uppsala 1968, där Anne-Marie Thunberg var ”advisor” och Lars Thunberg ”fraternal delegate”. Åren före och efter ”Uppsala 68” var ”Thunbergarna”, som de ibland kallades i Sigtuna, mycket upptagna av de ekumeniska, globala rättvisefrågorna.

Från och med 1967 fick de sin tjänstebostad i NEI:s lokaler i ”det ekumeniska huset” på Stora gatan i Sigtuna. Därifrån skötte också Anne-Marie Thunberg det omfattande arbetet med ”sina” båda tidskrifter, Vår Lösen och Social Debatt. Den senare, som utgavs av SEN, fylldes nästan helt och hållet med artiklar av henne själv. Redaktörskapet för Vår Lösen, en tidskrift nära knuten till Sigtunastiftelsen, övertog hon från Manfred Björkquist 1961 och fortsatte med detta uppdrag ända tills 1998 (för tidskriftens 90-åriga historia se Signum 2/2001). I dessa båda organ hade hon möjlighet att fritt ta upp till diskussion det hon betraktade som angelägna etiska och ekumeniska ämnen. Alla tio nummer 1968 av Vår Lösen anknöt sålunda till ”Uppsala 68”. Hon publicerade även artiklar på annat håll, till exempel i Dagens Nyheter, särskilt på 1960-talet.

Anne-Marie Thunberg ingick som etiker i vissa statliga utredningar (KASAM har redan nämnts) och hennes etiska fält var mycket brett. På 1960-talet engagerade hon sig djupt i abortfrågan och kritiserade utredningen, som hon menade inte hade beaktat den etiska problematiken tillräckligt. I den uppmärksammade boken Välfärd för ofödda – kris i abortfrågan analyserade hon frågan som en social utmaning. Men hennes engagemang rörde också mycket annat som fred och miljöfrågor, teknisk utveckling i förhållande till demokrati, kriminalvård relaterad till människosyn och så vidare. – Anne-Marie Thunbergs omfattande meriter uppmärksammades av Teologiska fakulteten i Lund, som 1978 promoverade henne till hedersdoktor.

År 1978 fick Lars Thunberg en tjänst som lektor vid universitetet i Aarhus i missionsteologi och ekumenik. Av den anledningen flyttade makarna till Danmark och bosatte sig i Ebeltoft utanför Aarhus. För Anne-Marie Thunbergs engagemang och mångahanda arbetsuppgifter innebar dock inte flytten några större förändringar, bortsett från nackdelen med alla resor hon tvingades göra för att kunna sköta sina åtaganden i Sverige. Efter ”exilen” i Danmark återvände de till Sigtuna i början av 1990-talet. Anne-Marie Thunberg fick vid den tiden motta flera utmärkelser, både inom och utanför Svenska kyrkan, för sina insatser inom kultur och socialetik, däribland regeringens Illis quorum.

Som nämnts upphörde hon att vara redaktör för Vår Lösen 1998. Redaktörskapet delades därefter av två författare, men av ekonomiska skäl måste utgivningen upphöra redan 2000. Anne-Marie Thunberg hade svårt att ta till sig beslutet och sade i en intervju: ”Jag har alltid gjort tidningar utan att ha pengar.” Inför nedläggningen hade makarna Thunberg förberett en bok om debatterna i tidskriften, Tradition i rörelse. Ett sekels kultursamtal i Vår Lösen (2000). Den följdes av en textsamling i urval av Anne-Marie Thunberg, Tankens rörelse från tid till tid – texter ur ett sekels kultursamtal i Vår Lösen, som utkom 2005.

Båda makarna drabbades av stroke i början av 00-talet. För Anne-Marie Thunberg inträffade det hösten 2004. Hon återhämtade sig aldrig riktigt därefter utan avled vid jultiden 2005. Tillsammans med sin man, som dog 2007, ligger hon begraven på Mariakyrkans kyrkogård i Sigtuna.

Etikern
Gert Nilsson utreder ingående i sitt bidrag till volymen vad för slags etiker Anne-Marie Thunberg var. Ämnet berörs även i flera av de övriga uppsatserna. Det framgår klart att hon inte anslöt sig till någon av de gängse akademiska etiska skolorna, som hon fann otillräckliga. I stället utarbetar hon en egen etisk metod, där hon inte utgår från en teori utan aktualiserar ett problem i det verkliga livet. Genom reflektioner och teoretisk bearbetning påvisar hon vari det etiska dilemmat består. Metoden kunde kallas ”praktik med etisk reflektion”. Inom forskning och teknisk utveckling finner hon att etiska synpunkter ofta förs in i diskussionen alltför sent, när någonting redan är mer eller mindre avgjort. Hon anser detta mycket otillfredsställande och eftersträvar i stället ”etisk optimering”, vilket betyder att etiska resonemang måste finnas med från början när målen för en verksamhet definieras. I Vår Lösen och Social Debatt var hennes ambition att lyfta upp underliggande etiska problem och blottlägga etiska konflikter, som till exempel i abortfrågan, att ett etiskt värde kränkte ett annat. Ofta anordnades på Sigtunastiftelsen konferenser om sådana ämnen, vilka sedan resulterade i artiklar i Vår Lösen. Som kommunikatör och förmedlare ville hon inbjuda till samtal i ”det etiska rummet” och ”hålla den etiska konflikten levande”. Hon tog sällan ställning själv i sina ledare i Vår Lösen, men i någon mån kom hennes uppfattning ändå fram genom de skribenter hon beredde utrymme åt.

Grunden för Anne-Marie Thunbergs etiska tänkande står att finna i den kristna människosynen och det unika människovärdet. I det ekumeniska sammanhang hon verkade framställde hon dock inte detta på något konfessionellt sätt eller ens som något specifikt kristet. Men hennes etik, som var humant grundad och uttrycktes i sådana termer, sammanföll med en kristen grundsyn. Människovärdet bottnar i en teologi om skapelsen. Enligt min mening kunde detta gärna ha utvecklats lite mer, eftersom Anne-Marie Thunberg så ofta återkommer till det. – Med sitt socialdemokratiska bagage från barndomen blev värnandet om de svaga och nödställda ett ytterligare karakteristiskt drag i hennes etik.

Inte bara rosor
Bokens författare tecknar inte bara en hagiografi om Anne-Marie Thunberg och hennes livsverk. En viss kritik förekommer också här och var. Både Lars Rydén och Lennart Sjöström noterar att hon, som värnade om demokrati och allas rätt att delta i etiska diskussioner, inte alltid tillämpade dessa principer själv. Talarna som inbjöds till konferenser på Sigtunastiftelsen var i allmänhet hennes meningsfränder och i en noggrann genomgång visar Sjöström att hon som språkrör i Vår Lösen ofta var valde personer som i likhet med henne själv var vänsterpolitiskt inriktade (med undantag från Kerstin Anér och i någon mån Gunnel Vallquist). Fastän hon ivrade så mycket för dialog, vilket också var ett arvegods i tidskriften från Manfred Björkquist, blev det i praktiken inte så mycket av den varan i spalterna. – Ingen människa är fullkomlig och mitt i all sin framgång hade Anne-Marie Thunberg uppenbarligen också sina svaga sidor.

Några reflektioner
Anne-Marie Thunberg uttalade sig sällan om feminism. Hon intresserade sig mer för arbetsförmåga och kvalitet än för genusfrågor. Det kan också noteras att denna kvinnliga teolog och praktiska etiker aldrig nämnde något om att hon skulle vilja prästvigas. Tydligen var detta inte hennes kallelse. Medvetet eller omedvetet har hon ändå själv gett ett rejält bidrag till kvinnohistorien under senare delen av 1900-talet, som alltså nu finns dokumenterat. Lite intressant är det också att dessa omfattande insatser tillkom i ett nära samarbete med hennes äkta hälft.

Som katolik kan man undra över varför det inte finns mer i boken om dialogen med katolska kyrkan under den aktuella tiden, då ekumeniken blomstrade. Socialencyklikorna nämns, liksom Andra Vatikankonciliet, men mest som information om vad som fanns att tillgå på katolskt håll. Detta är desto mer märkligt eftersom Gunnel Vallquist hörde till en inre krets kring Vår Lösen tillsammans med Olov Hartman, Alf Ahlberg och några till. På sidan 58f. sägs till och med att det var med ett uppdrag från Vår Lösens redaktör som Gunnel Vallquists rapportering från konciliet kom till stånd genom dagböckerna 1963–1966.
Till sist en personlig information. Som steward under Uppsala 68 fick man inför mötet en utbildning i ekumenik, vari ingick läsning av valda delar ur makarna Thunbergs förberedande material. Genom detta studium fick jag som ung bekanta mig lite med Anne-Marie Thunbergs texter, men jag visste inget i övrigt om vad hon gjort. På 1990-talet, när Thunbergarna återkommit till Sigtuna, möttes deras och mina vägar nu mera ”live” på högre seminariet i missionsvetenskap i Uppsala, då mina avhandlingsavsnitt skulle diskuteras. Eftersom jag på den tiden bodde i Märsta, körde jag dem ofta hem till Sigtuna efter seminarierna. Under bilfärderna lärde jag känna dem lite mer och uppskattade särskilt Anne-Marie Thunbergs rättframma sätt att uttrycka sig om saker och ting. Men jag visste fortfarande inte särskilt mycket om vad de gjort tidigare i livet, förutom att jag sporadiskt läst Vår Lösen då och då. Denna kunskapslucka har nu blivit igenfylld med råge genom den aktuella monografin med en fantastisk överblick över mer än ett halvsekel. Varmt tack för detta! Boken är som en lång kavalkad över allt som hände under senare delen av 1900-talet, politiskt, kulturellt, teologiskt och ekumeniskt, där en mängd inflytelserika personer, sedan länge döda, åter träder fram i ljuset.

Katrin Åmell

Anne-Marie Thunberg: Samhälls- och kulturdebatt under 1900-talets andra hälft. Lennart Sjöström (red.). Artos 2015. 579 sidor.





En förlorad dröm


Vibeke Olsson: Drömmen om Elim. Libris 2016, 240 s.

På 1980-talet blev jag inbjuden att hålla ett föredrag i Elimkyrkan, Stockholms femte baptistförsamlings kyrka i hörnet mellan Storgatan och Styrmansgatan på Östermalm. Vi höll till i en cafélokal under kyrksalen. Atmosfären var familjär. Många av åhörarna var unga och gav intryck av att intressera sig för omvärlden. Gemenskapen dem emellan verkade tät, nästan som i en storfamilj, fastän de inte bodde tillsammans. Om denna kyrka och församling finns nu en roman, Drömmen om Elim, skriven av Vibeke Olsson, som var pastor i församlingen 1982–1989 och under tre år dessförinnan ideellt engagerad i församlingens café.

Elimkyrkan är i dag såld till Zlatan Ibrahimović och byggs om till en lyxig stadsvilla. Församlingen gick 1989 samman med Birkakyrkan och fick då en mer karismatisk inriktning. Den finns nu på Södermalm i Folkungakyrkan, men det är en annan församling än den som författaren engagerade sig i 1979.

Boken är inte en dokumentär utan en roman. Personer och händelser är påhittade, även om berättelsen har en verklighetsbakgrund. Upplägget är lite originellt. I kapitlen får läsaren följa en handfull människors individuella liv och engagemang i Elim. Mellan dessa kapitel framträder Viveke Olsson själv och skriver i vi-form sina reflektioner om vad som hände. ”Vi-kapitlen”, som har många bottnar, handlar om samhällsomdaningen på 1980-talet och dess inverkan på frikyrkoförsamlingen, om folkrörelsernas död, om 1970-talets solidaritet och kollektiva engagemang som förbyts till individualism och nyliberalism vid slutet av 1980-talet, samt om gentrifiering (att det genuina försvinner från stadskärnor när höginkomsttagare tar över). Ett och samma fyndiga språkliga uttryck återkommer gång efter gång i dessa reflektioner som ibland har en självironisk ton. När man kommit en bit in i läsningen förstår man att det inte rör sig om upprepningar i vanlig mening utan är författarens stilistiska grepp för att inskärpa sitt budskap.

I Elimförsamlingen, som grundades 1884, bryts gammalt och nytt under den aktuella perioden. Församlingsmedlemmen Lilly som var med redan på 1930-talet blir symbolen för det gamla. En fungerande frikyrkoförsamling behöver enligt henne människor som offrar tionde, städar lokalerna, jobbar ideellt och deltar i möten. Lilly värnar om de yngre och ber för dem, men hon saknar ”rejäla arbetarungdomar” i gemenskapen. De skulle så väl behövas. Församlingen driver ett café på våningen under kyrkan. Till Café Aqua bakar de frivilliga olika sorters bröd. Allt är hembakt, såsom det anstår en församling som ska erbjuda människor livets bröd.

Elim vill vara en modern, öppen gemenskap dit alla är välkomna. En hel del alkoholister, psykiskt sköra eller utagerande människor söker sig till cafégemenskapen. – ”Men det var inte ofta vi fick fylla dopgraven”, sägs det flera gånger. Det är svårt att få de nyomvända att lämna sina gamla vanor. Församlingsmedlemmarna vill så väl och tycker sig ha en stor uppgift. På vägen till och från Elim i buss och tunnelbana ber de för hela Stockholm och på församlingsmötena talar de om ”alla människor som behöver oss.” Solidariteten är stark. Man hjälper varandra när det behövs, inte minst med de många flyttningarna, eftersom ungdomarna i sina små ettor ofta tvingas byta bostad.

Församlingen tar avstånd från vissa andra kristna grupperingar som trosrörelsen och dess framgångsteologi samt Förebedjare för Sverige. Den äldre frikyrkliga syndakatalogen gör man också upp med. Ett exempel är att det gamla rökförbudet upphävs och det blir tillåtet att röka i caféets ytterrum. Temakvällar ordnas då man ville visa sin tolerans genom att lyssna till olika röster. I programutbudet dominerar samhällsfrågor och intellektuella, teologiska ämnen.

Drömmen om Elim är en välfunnen titel, för utöver att den anspelar på den kända valsen (”Drömmen om Elin”), säger den något om en kristen gemenskap som alla önskade men som försvann, likt en dröm när man vaknar till en bister verklighet. Orsakerna var många.

De stökiga och psykiskt instabila tenderade att dominera alltför mycket och man klarade inte riktigt att sätta gränser. Simon, en ung familjefader, och sade till pastorn (som i romanen inte är Vibeke Olsson utan den välvillige och lite eftergivne Andreas) att man måste ingripa, för annars skulle Elim bli ett psyksjukhus. Det gick också mycket illa för Malena som jobbade i caféet. Alla kände till att hon blev alltmer alkoholiserad och levde i misär men ingen hade kurage att tala med henne om missbruket. Till sist drabbades hon av blodstörtning på personaltoaletten och dog efter ankomsten till sjukhuset.

Andra orsaker var utflyttningarna från innerstan. När ettorna i gårdshusen byggdes om och hyrorna chockhöjdes, hade församlingens ungdomar inte möjlighet att bo kvar utan fick flytta långt ut i förorterna, där de kanske bildade familj och inte kunde satsa tid och pengar på Elim.

Den avgörande faktorn till att Elim försvann var ekonomisk. Församlingen hade tagit ett stort lån 1982 av en av de större baptistförsamlingarna i Stockholmsområdet för att utöka och modernisera framför allt cafélokalen. Uppenbart hade man svårigheter med att betala av skulden, för just före det sista julfirandet i Elim kom ett brev från långivaren, där man meddelade församlingsmötets beslut om att inga fler uppskov med amorteringarna kunde beviljas.

Drömmen om Elim utspelar sig i en svunnen tid och i ett annat samhälle, som både känns avlägset och nära, eftersom berättelsen rör det som kunde ha hänt och kanske också hände för bara trettio år sedan. Boken kan, om man så vill, uppfattas som beskrivningar i ett nötskal av vissa större förändringar i kyrka och samhälle under de senaste årtiondena. En sådan förändring rör frikyrkornas historia. Det som skedde med Elim delas av många andra frikyrkoförsamlingar, vilka under de senaste decennierna slagits samman eller upphört att existera. Vibeke Olsson belyser också samhällsförändringarna ur ett miniperspektiv. När en före detta baptistkyrka från 1800-talet blir en lyxvilla i innerstan ger det associationer till vad författaren beskriver som gentrifiering, att centralt belägna hus renoveras i överkant så att bara höginkomsttagare har råd att bo där. Närbutiker, skomakare och tobaksaffärer försvinner för att ge rum åt mäklare, designbutiker och amerikanska kaffekedjor. Elimförsamlingens öde speglar också förändrade värderingar. Man ville hålla samman i solidaritet och skapa en mötesplats för alla, men ekonomi, utflyttning till förorter, individualism, tidsbrist och andra prioriteringar satte stopp för det hela. – ”Men en del av oss glömde aldrig drömmen om gemenskap, drömmen om att ha med varandra att göra, drömmen om att Stockholm skulle vara en mötesplats, inte bara för dem som har råd” (s. 114).

På sätt och vis är Vibeke Olssons senaste roman en sorglig berättelse om en dröm som aldrig förverkligades. Men den bjuder också på många humoristiska, ironiska inslag och är rolig att läsa, just därför att författaren förmår hålla distans till en verklig historia, i vilken hon själv i hög grad var inblandad.

Katrin Åmell





Under sektionen ”Omläsning” i tidskriften Signum lyfts en klassiker ur litteraturen fram och läses på nytt med dagens ögon. Syster Katrin Åmell valde att läsa om Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet från 1983. Artikeln har publicerats i Signum 2/2016.

 


Mera Merabs skönhet


Torgny Lindgren: Merabs skönhet. Berättelser, Norstedts 1983.


”Omläsning” var rubriken, fast i det här fallet skulle jag nog hellre säga ”omläsningar” i pluralis, för Torgny Lindgrens berättelser med titeln Merabs skönhet från 1983 har jag läst om, inte bara en utan många gånger, och varje gång funnit något nytt att glädjas åt. Ja, humor och förmåga att glädja sig över det enkla, mitt i svåra och sorgliga livsvillkor går som ett stråk igenom boken. Skräddare Molins bonader har en central funktion i berättelserna och redan på tredje sidan låter Lindgren Molin tillverka sin första bonad med texten ”Fröjden eder med bävan”. (Ps 2:11)

Det är skräddare Molin och hans bonader som bildar en ram åt berättelsesamlingen. I den första historien misslyckas Molin med att sy kläder och börjar i stället tillverka väggbonader med bibelord och tänkespråk. Han går runt i byarna kring Norsjö i Västerbotten och säljer sina alster med stor framgång, därför att han tar som vana att vid försäljningen dra en historia om folks livsöden i de omkringliggande trakterna. Folk älskar att höra Molins historier om och om igen, och det är dessa lite burleska berättelser som utgör innehållet i boken. Titelnovellen ”Merabs skönhet”, som handlar om en sällsynt vacker ko, är en av dem. Torgny Lindgrens fabuleringskonst är välkänd och berättelserna får ofta en oväntad vändning, en knorr på svansen som avslutning.

Även om fantasin drar iväg mot oanade höjder finns det i botten en realism, som förmedlar hur småbönder och torpare i Västerbotten hade det för hundra år sedan eller mindre. Livsvillkoren var ofta hårda med fattigdom, arbetslöshet för dem som inte ägde skog, tuberkulos som tog död på hela familjer och så vidare. Samtidigt var människorna förnöjsamma och lyckades bevara livgnistan mitt i bedrövelserna. Bygderna var präglade av norrländska väckelserörelser och flera av berättelserna rör kringresande predikanters öden och äventyr. Folk kunde sin Bibel och kommunicerade ibland med hjälp av bibelcitat.

Dialekt och ord
Vad är det då som är så fascinerande med den här boken? Läsupplevelser är personliga och jag kan bara nämna något av vad som tilltalat mig. Dit hör språket. Liksom Sara Lidman skriver Torgny Lindgren delvis på dialekt, en begriplig sådan som speglar folks kynne och karaktär. Man talar inte i onödan, och när man säger något är det kortfattat och aningen kärvt. Beprövade, kärnfulla ordspråk eller bibelord används gärna i stället för egna försök att uttrycka sig. Till det knapphändig hör att man drar samman adjektiv och substantiv till ett enda ord och på så vis slipper böja adjektiven, exempelvis ”predikanterna brukar taga sig nyvackernamnen” (s. 36), eller ”han satte upp nyhagan” (s. 56). Andra dialektala särdrag är att substantiven får bestämd form om de är huvudord, till exempel ”syskonen hade han aldrig haft” (s.121), och att ändelserna ofta böjs annorlunda än i rikssvenska – ”magan” i stället för ”magen”. Många fler särdrag kunde tilläggas – annan ordföljd med mera.

Att jag finner dialekten så intressant beror på att jag känner igen mycket av den från min egen uppväxt i landskapet söder om Västerbotten, alltså Ångermanland. Jag vistades då ofta på landsbygden och fann att man där hade ett ordknappt språkbruk och att äldre människor ibland kommunicerade via ordspråk. Men jag kan inte minnas att man använde sig av bibelcitat när man tilltalade varandra, vilket antagligen berodde på att dessa bygder var mindre präglade av väckelserörelser än de västerbottniska.

Det var inte ovanligt i de här delarna av Sverige att termometern mitt i vintern sjönk till 30 minusgrader och då blev det svårt att tala utomhus. Läpparna och tungan liksom stelnade av kölden och man uppmanades av vuxna i ens närhet att vara tyst och inte ”dra in kalluften”. Att man inte talade i onödan, uttryckte sig kortfattat och drog samman orden antog jag berodde på kylan och att man måste spara på den kroppsliga energin tills den behövdes bättre. En språkforskare skulle troligen inte godta denna förklaring, men så var min barnsliga fundering, som alltså återupplivades av Torgny Lindgrens västerbottniska språk.

I ångermanländskan finns även inslag av jämtska ord och det är väl naturligt med en språklig påverkan mellan grannlandskapen. När det gäller att utnyttja den lokala dialekten i dråpliga berättelser ligger Västerbotten utan tvekan i täten med alla sina berömda författare.

Om det finns ett genomgående tema i boken, borde det vara orden, orden som meningsskapande och orden som maktmedel. När skräddare Molin övergår från att sy kläder till att tillverka bonader säger han till sin hustru Judit: ”Kläderna är en världslig sak. Men orden är livets bröd”(s.12). Samtidigt är orden inte att leka med, ty när de uttalas blir de oanade maktmedel till död eller liv. I berättelsen ”Ordet” omtalas att ovanligt många i Samuel Burvalls släkt har dött i tuberkolos. När Samuel ska mönstra i det militära blir han därför tillfrågad om han haft lungsot. Därmed är det farliga ordet ”lungsot” uttalat och drabbar Samuel omedelbart. ”Och han förnam huru ordet träffade honom som en kula, det var som om det rev opp ett hål ini örat hans, och han kände huru giftet bortur ordet spridde sig uti kroppen med bloden, nu är det förbi med mig tänkte han …” (s. 50).

Men orden kan också ha en motsatt verkan och bli så underbara att de gör en människa alldeles vimmelkantig av lycka. I berättelsen ”Stubbrytaren” är detta vad som inträffar för Jakob i Inreliden, när hans hustru Gerda vill varna honom vid ett kritiskt ögonblick, då han håller på att bryta upp en stubbe med hjälp av en stubbrytare. Hon ropar: ”Gulle dig, Jakob! Du ska vara försiktig!” Dessa ord gör honom helt omtumlad.

”Och det ropet, det var det underbaraste som Jakob hade förnummit i hela sitt liv, det var så outsägligt varmt och darrande och så genomsyrat av omtanke och kärlek att han stannade opp halvvägs med veven, ropet hennes gjorde honom alldeles matt och vimmelkantig, han kände att han var tvungen att få se henne, och han vred huvudet och överkroppen så att hon kanske skulle komma till synes, men veven höll han fortfarande, och han fick verkeligen se henne, hon stod på bron och däri vänsterhanden hade hon lillflickan och däri högerhanden hade hon dockan, och aftonsolen lyste oppå henne ifrån sidan så att han såg huru förklädet låg mot magan och låren hennes och hon hade bundit om håret sitt med blåschalen och hon hade munnen öppen och ögonen hennes var vitt uppspärrade av ängslan och hängivenhet, härligare kan människan icke vara” (s. 203).

Jakobs omskakande upplevelse utgör i mitt tycke bokens vackraste kärleksskildring (omfattande en enda mening). Eftersom han är helt uppfylld av Gerdas ord och röst inom sig, förlorar han all sin kraft och det blir till sist stubben som besegrar honom med ett kraftigt slag över ”höftleden, oppå höftsenan”. Den som är någorlunda bevandrad i Gamla testamentets berättelser associerar nog här till Jakobs kamp med Gud i Första Mosebokens trettioandra kapitel, där en annan Jakob också får ett slag på höftbenet och säger: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (v. 26). – Den välsignelse Jakob i Inreliden får är av ett annat slag:

”Men inom sig såg han bara Gerda och han var sprängfull av rösten och orden hennes, den där ivern och oron och värmen, detta att hon tyckte om honom så mycket att hon nästan hade gråten däri rösten, så att då han föll framstupa så begrep han icke vad det var som hände, han fattade icke vad det var som drabbade honom, vad det var som slog honom som en Guds vredes hand och slet opp honom däri bröstet, om det var veven eller om det var kärlekens nästan outhärdliga hetta, det finns orden som är som glödande kol, gulle dig Jakob, du ska vara försiktig” (s. 204f.).

Omsorgen om Guds skapelse
Det agrara samhälle som författarens påhittade människor levde i bör inte idealiseras eller bli föremål för romantiska drömmar. För många innebar det nöd, lidande och orättvisor. Men läsningen inger likväl vissa reflektioner om hur bristen på valmöjligheter och de knappa omständigheterna förde med sig ett förhållningssätt till materien, naturen och djuren som i dag ses som föredömligt när det gäller omsorgen om miljön. Det faller sig naturligt att tänka i dessa banor efter klimatmötet i Paris och påve Franciskus aktuella encyklika Laudato si’ angående omsorgen om vårt gemensamma hem (den viktigaste boken 2015 enligt Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman). Påven pläderar där för en förändrad livsstil utan masskonsumtion, och för en omvändelse till ”ekologisk andlighet” grundad på evangeliet. Frågan är om inte Lindgrens människor fick med sig den sortens andlighet med modersmjölken och kanske inte behövde någon omvändelse. I encyklikan skriver påven att ”det andliga livet inte är något som är avskilt från kroppen eller naturen eller från världsliga realiteter utan något som levs i och med detta, i gemenskap med allt som omger oss” (§ 216). Jag tycker att människorna i Lindgrens berättelser lever i just en sådan gemenskap och konkretiserar vad påven talar om.

Av förklarliga skäl var dessa småbönders konsumtion minimal, eftersom de själva tillverkade mycket av vad som behövdes, och för att överleva fick de samverka med naturen och behandla den varsamt. Förhållandet till djuren var likartat. I berättelsen ”Gloria” blev hästen med samma namn ”som en förtrogen för att icke säga syster” till Altea, hustrun i huset, och sorgen blev stor när stoet måste slaktas för att familjen behövde mat. ”Det var icke så alldeles enkelt detta med Gloria, att samtidigt sörja henne och äta opp henne.” (s. 111f.)

Ur omsorgen om allt skapat utvecklades en förmåga till förundran och hänförelse till den grad att det gjorde ont i Gabriel när han betraktade kon Merabs skönhet. ”Merab var svart över ryggen och sidorna, kinderna var vita och oppå låren hade hon stjärnorna, vitstjärnorna, och öronen hade en vitkant och mellan ögonen hade hon en ljustofs, hon var den vackraste ko han någonsin sett” (s. 125). – Boken, som utkom för över 30 år sedan, kan fortfarande fungera som en påminnelse om att det är fullt möjligt att glädjas åt och förundras över skapelsen och det enkla som är gratis i tillvaron. Det må vara en häst, en ko, en solnedgång eller något annat.

Det enda som förbryllar mig är denna västerbottniska boks omslag. Varför valde man Helmer Osslunds målning ”Höstafton, Nordingrå” som omslagsbild till den första utgåvan 1983? Inget ont sagt vare sig om konstnären, som målat många vackra ångermanländska naturmotiv, eller om Nordingrå i Ångermanland. Men varför gick det inte att uppbringa en omslagsbild med anknytning till Västerbotten, då ju allt i boken utspelar sig i detta landskap?

Katrin Åmell
















Catholic Women Speak,

Bringing our gifts to the Table



                         Book-launch London 20 January 2016


I almost have to pinch myself to believe that this book-launch is real. To be part of the network that has actually brought to the ecclesial table the book Catholic Women Speak, Bringing our Gifts to the Table is a real life-giving experience, there is no other way to describe it. This would not have materialized without the enthusiastic, encouraging and efficient leadership of Professor Tina Beattie to whom we are all very grateful. And the women contributors are speaking with parrhesia¸ one of Pope Francis favorite concepts, yes, they are speaking with openness and courage, with frankness and creativity, with authority and power.  In this book, women have spoken with authority and power out of their Christian faith, their life-experiences and deep reflection and research. It has been a sheer joy to come to know all these women, at least by their written contributions, and some also by sight. And it is a great pity that we don’t hear these women from the pulpit during mass!

In the Gospels Jesus is said to speak and act with authority and power. In Greek the two words are exousia and dunamis. To speak with authority and power is extremely important today, whether we look to politicians, economists, media, priests, theologians or if we look at ourselves as practicing Christians. Do people find us trustworthy? Are we credible in what we claim? Do we live out our baptism, being baptized to Christ as priests, prophets and kings? And do we do this with authority and power?

Reading the different chapters, all the writers show real power in the Greek sense, dunamis, dynamism and creativity. Out of various life-experiences, we are conveying a transformative hope in preaching the Good News to our fellow believers. It may be that our faith is the size of a mustard seed … but then nothing is impossible, nothing is adunateesei, it doesn’t lack the sufficient strength to bring about change. 

And I claim that we are talking with authority, with exousia. Authority is a beautiful word, meaning “to make something or someone grow” from the latin word augere. They have real power who make all of us grow as human beings, grow in our humanity. Our voices have already been listened to, by our words we have brought creative gifts to the table where we meet in fellowship and communion. It is my conviction that our words will make us grow, and hopefully they can be seeds of dynamism for the whole Church. If the gifts, our life-experiences, interpretations and preaching of the Good News will be received and transform our body, the living body of Christ, is also a question of time. There may be those who think that we are a small group of radical feminists to whom they do not need to pay attention. Perhaps they should ponder the words of Gamaliel in the Acts of the Apostles: “If this enterprise, this movement of theirs, is of human origin it will break up of its own accord, but if it does in fact come from God you will be unable to destroy them. Take care not to find yourselves fighting against God” (Acts 5:38b – 39).

If we ourselves have real faith in our experiences and our preaching, this can be the mustard seed to bring about real change, to push the Church to become an
ecclesia semper reformanda, a Church in continuous reform, so often emphasized by Pope Francis. One way of doing this is to let qualified lay people, women and men, give the Sunday homilies from the pulpit.


Sr Madeleine Fredell OP



Katolska kvinnor tar till orda …


Är du nyfiken på hur kvinnor värden över i katolska kyrkan reflekterar kring kristen gemenskap, familj- och yrkesliv, kyrkliga strukturer, teologi, andlighet och sociala frågor? 44 kvinnor från olika delar i världen har under sju månader gjort teologi tillsammans och det har resulterat i boken

Catholic Women Speak, Bringing our Gifts to the Table


Boken lanseras 1 oktober i Rom och du kan beställa den redan nu via Amazon eller Bokus. Professor Tina Beattie är bokens redaktör och initiativtagare. Den består av fyra delar: Traditions and transformations, Marriage, Families and RelationshipsPoverty, Exclusion and Marginalisation samt Institutions and Structures. Sr Madeleine Fredell OP har bidragit med en essä om vikten att göra det möjligt för kvinnor att predika homilian i mässan.

Nätverket Catholic Women Speak har kommit till som ett svar på de två sessioner av Familjesynoden (oktober 2014 och 2015) som påven Franciskus kallat till. Där finns förvisso några kvinnliga delegater men utan rösträtt. I frågor kring familj och samlevnad talar katolska kyrkan fortfarande bara genom en domininerande grupp av celibatära män … Nätverket Catholic Women Speak vill råda bot på den ensidigheten.


Vi finns på Facebook ”Catholic Women Speak” där du kan bli medlem, eller följ oss på twitter #rc_women. Det finns också en hemsida med åtskilligt resursmaterial:

Catholic Women Speak A Forum for Dialogue and Theological Exploration

www.catholicwomenspeak.com














Fakta om religioner i Sverige


Hur kan man skaffa sig kunskaper om aktuell religiös utövning i Sverige, om man inte råkar vara religionshistoriker? Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) försöker tillgodose detta behov genom sin skriftserie om religioner som under de senaste årtiondena etablerat sig här i landet.

Den 29 augusti presenterades på Klara Konferens i Stockholm två nya nummer i skriftserien, nämligen Uppvaknandets vägar. Från buddhistisk historia till nutidens utövning och gemenskapsliv av Trudy Fredriksson (SST:s skriftserie Nr 2, 124 s.) samt Shiamuslimer i Sverige – en översikt av Göran Larsson och David Thurfjell (SST:s skriftserie Nr 3, 73 s.). Trudy Fredriksson är ordförande i Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd. Göran Larsson är professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet och David Thurfjell docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

Gemensamt för de båda böckerna är att de fyller ett tomrum. Även om det skrivs om buddhism i media, är det ofta endast utvalda delar som presenteras anpassade för västerlänningar. Likaså är shiamuslimerna relativt okända i Sverige, eftersom det mest rapporteras om den större gruppen, sunnimuslimerna. Genom de båda skrifterna förmedlas alltså ny kunskap på ett lättillgängligt sätt åt en större allmänhet.

Av speciellt intresse är att kartläggningar ges över var de olika buddhistiska sammanslutningarna och shiamuslimska församlingarna samt uppgifter om var dessa finns i Sverige. Den som så vill kan alltså orientera sig vidare via nätsidor och adressuppgifter. SST har ställt sitt statistiska material till förfogande för författarna, vilket ger en uppfattning om gruppernas numerära betydelse, även om beräkningsgrunderna för den här typen av statistik alltid är mycket varierande.

Enligt information från SST utkommer fler böcker i serien inom kort. Böckerna kan beställas utan kostnad hos
SST
Nämnden för statligt stöd till trossamfund¨
Box 14038
167 14 Bromma
www.sst.a.se
Info@sst.a.se

Katrin Åmell
 



 

Äktenskap där religioner möts

 

                           

 

I sin egenskap av  direktor för ekumenisk teologi på Sveriges Kristna Råd är syster Katrin Åmell OP en av redaktörerna  för boken Äktenskap där religioner möts (SKR:s skriftserie nr 16, 2011). Titeln anger att makarna hör till olika religioner. Sådana äktenskap blir allt vanligare bland annat på grund av globalisering och ökad rörlighet i samhället. Frågorna kring interreligiösa äktenskap har inte tidigare behandlats av kyrkorna i Sverige men däremot i en del andra länder.

 

Tonvikten i boken ligger på de pastorala frågorna. I några avsnitt behandlas synen på äktenskap i kristendom, judendom och islam. Juridiska aspekter samt förhållandet mellan religion och kultur berörs också. Ett kapitel ägnas åt konkreta exempel på hur par som tillhör olika religioner lever i Sverige och hur de funnit lösningar på olika utmaningar.

 

Avsikten med boken är varken att uppmuntra till eller avråda från interreligiösa äktenskap. Syftet är att ge en första introduktion till stöd för präster och pastorer i Sveriges Kristna Råds

medlemskyrkor, när par med olika religionstillhörighet vänder sig till dem för samtal.

Redaktörer för boken är Cajsa Sandgren och Katrin Åmell OP

 

Boken kan beställas via Sveriges Kristna Råds hemsida: www.skr.org

Pris 75 ;- + porto