Dokument av intresse

 

Här länkar vi till pdf-filer eller andra hemsidor för dokument som vi tycker är av intresse. Rulla neråt för att hitta det dokument som du är intresserad av!


Biskop William Kenney CP, hjälpbiskop i Birminghams stift, höll följande predikan i Sankt Wenceslas katedral i Prag, vid tacksägelsemässan för slutet på Andra Världskriget, 5 maj 2015


Sermon in St. Wenceslas Cathedral, Prague at the Mass of Thanksgiving for the end of World War II, 5th May 2015


Your Eminence, Dear Brothers and Sisters,


It is hardly surprising that we have gathered here in St. Wenceslas Cathedral in Prague and throughout the Czech Republic to thank God for the end of the Second World War in 1945.  No sensible person wants war.  It always leads to untold suffering and to problems which last for generations afterwards.

There are, however, times when it is unavoidable as Pope Francis, our present Holy Father, is saying in regard to certain situations in the Middle East.

We have been told again and again that we have banished war.  I came into being as the atomic bombs were dropped on Japan.  We were told that this would be the end of war.  I lost relations in the war in Korea and we were told that this would end all wars.  I protested about the war in Viet Nam as a student and again as an adult about the war in Iraq, but they still continued.  We have had wars against whole peoples as with the Jews in the Second World War and also in Rwanda and in the Balkans.  The list of wars seems to be unending.

We need to realise that the presence of violence and war always means that there is a human failure.  That failure can be on a local level as when for whatever reason we, personally, must defend ourselves against an aggressor, or on a wider level, when some group attacks our own values and ways of life, not only in a disagreement on ideas and systems but wanting to impose their own system of values on us.  The failure can be because of the lack of proper human relations between people, but also that between nations.  Fear can be created by something that is “different” and we feel the need to defend, perhaps blindly, what we already have.


Read the whole homily here!



Uppdatering om situationen för Dominikansystrarna i Irak

Vi har fått ytterligare ett brev från Sr Maria Hanna OP, generalpriorinna för Dominikansystrarna i Irak daterat 9 september 2014. Det visar tydligt hur systrarna arbetar för att deras eget ordensliv ska fortsätta mitt bland allt elände. Läs brevet här!













Ekumenisk förbönsgudstjänst för Irak och Syrien

Sveriges Kristna Råd och Storkyrkoförsamlingen arrangerade en förbönsgudstjänst för Irak och Syrien måndag 8 september 2014. Våra tre irakiska systrar deltog aktivt och Syster Yva Viktoria Daddyza höll följande anförande:

















Anförande i Storkyrkan måndag 8 september 2014 

Evangelisten Matteus säger: ”En skriftlärd kom fram och sade till Jesus: ’Mästare, jag skall följa dig vart du än går.’ Jesus svarade: ’Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.’”

Sån är situationen, kära vänner, för nästan alla kristna och andra minoriteter i Irak. Invånarna i tolv städer har flytt norrut. Bland annat ungefär 130 dominikansystrar. Fyra av våra äldre systrar fick stroke och avled på grund av stress och panik. Alla flyende lämnade sina hem, jordbruk, egendom, pengar, rötter och sammanhang. Mer än en halv miljon har flytt och många bor på gatorna, i kyrkorna och i skolorna, i Dehouk, Akra, och i Ankawa, en kristen stadsdel i Erbil. De har levt i tre månader utan lön – många har flytt med bara kläderna de hade på kroppen.

De lämnade allt för att bevara sin tro. Detta hände min familj, jag är den äldsta av tio syskon, och inträdde tidigt i Dominikanorden. Två bröder och fyra systrar med barn och barnbarn som bodde i Qaraqosh, en stad med ungefär 60.000 invånare, där de hade jobb och trygghet, har flytt. Samma sak hände med familjen till Syster Basma, som är med oss här ikväll, liksom familjen till Fader Idris, som också sitter här.

Vad man i ord kan säga är ingenting i jämförelse med verkligheten som varje dag blir värre och värre. I väntan på vad? Vad ska hända med barnen, som nu sover på golvet, ungdomar, kvinnor och män, när vintern kommer eller när skolan börjar? Kommer våra barn att få gå i skolan?

Det är omöjligt eller mycket svårt att fira gudstjänst på grund av den stora mängden människor som tagit sin tillflykt till kyrkorna. De står i lång kö för att få mat – och några får ingenting. Dag efter dag kommer nya svårigheter. De svagaste går under. I morse dog den femte av våra äldre systrar. Hennes hjärta orkade inte med. I den här svåra tiden kommer vi ihåg Paulus ord i Romarbrevet: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.”

Vi behöver idag både trons styrka och människors hjälp. Både det internationella samfundets engagemang och enskilda människors öppna armar och förbön.

En av de unga som flytt skrev på Facebook: ”Jag är kristen, mitt land är kyrkan, min konung är Kristus, min konstitution är bibeln, mitt språk är kärleken, mitt vapen är bön. Min princip är förlåtelse. Mitt mål är fred.”

Sr Yva Viktoria Daddyza OP












Syster Yva Viktoria Daddyza OP i Storkyrkan, Stockholm













Syster Ahlam Moshi OP läser ur Psalm 88 i Storkyrkan














Sr Basma Alkas OP läser en bön i Storkyrkan




Uppdatering från Dominikansystrarna i Irak

Vi har under sommaren fått ett par brev till från Sr Maria Hanna OP som beskrivit situationen för de kristna i Irak (se hennes första brev nedan). Efter den första flykten från Qaraqosh i slutet av juni kunde de flesta återvända tillbaka efter en vecka. Men för mer än fyra veckor sedan var striderna igång igen och nu är de kristna städerna och byarna så gott som tömda på sin ursprungliga befolkning. I massmedia har vi läst om den vidriga förföljelse och det barbariska folkmord av religiösa minoriteter i norra Irak som IS gjort sig skyldiga till. Många kristna söker sig nu till andra länder samtidigt som man fortfarande har ett hopp om att kunna återvända till sina hemorter. Men deras hus, kyrkor och tillgångar är förstörda, uppbrända och skändade. Deras liv är i spillror.

Här kan du läsa Sr Maria Hannas brev från 30 augusti 2014 om den aktuella situationen för flyktingarna i Erbil.




Situationen för Dominikansystrarna i Irak

De senaste dagarna har stridigheter mellan ISIS-trupper och kurdiska Peshmergas ägt rum i och runt den kristna staden Qaraqosh i norra Irak. Idag fredag 27 juni är staden helt tömd på sin kristna befolkning. Våra dominikansystrar som tillhör den irakiska kongregation Saint Catherine of Siena har flytt till byar i nordligaste delen av landet liksom till Erbil i den kurdiska provinsen. Massmedia skriver ingenting om dessa händelser trots att en av de äldsta kristna gemenskaperna i världen håller på att raderas ut i Irak.

Här kan du läsa Sr Maria Hannas brev om situationen.










Övre raden: Sr Ahlam, Sr Yva och Sr Basma som bor i Stockholm

Nedre raden: Sr Marie-Thérèse Hanna och Sr Maria Hanna från Irak



Presentation av Evangelii Gaudium

Sr Katrin Åmell OP har skrivit en presentation av påven Franciskus exhortation Evangelii Gaudium som du kan läsa här. Den var ursprungligen publicerad i Signum 1/2014.


I förra numret av Signum (8/2013) under avdelningen ”Informationer” fanns en översiktlig rapport hämtad från nyhetsbyrån Kathpress om påven Franciskus apostoliska exhortation Evangelii gaudium, (Evangeliets glädje). I skrivande stund har en dryg månad förflutit sedan skrivelsen offentliggjordes den 26 november 2013. Eftersom den kommenteras dagligen i både kyrklig och sekulär press, såväl positivt som negativt, får man konstatera att den väckt stor uppmärksamhet, vilket är ovanligt för den här sortens dokument. Nedan följer några kommentarer och reflektioner kring skrivelsen, där något från den allmänna diskussionen i pressen återges. Utöver detta bidrar jag med några egna iakttagelser och slutsatser.

Latinets exhortatio betyder uppmuntran, uppmaning, uppfordran, förmaning, appell, maning till handling, impuls att göra sitt bästa. I det här fallet stämmer nog ”uppmuntran” bäst med innehållet, som inte är förmanande utan i högsta grad entusiastiskt inspirerande utifrån en djup övertygelse. En exhortation drar samman vad som framkommit under en biskopssynod och anger några praktiska slutsatser för fortsatt handlande. Så är även fallet denna gång, åtminstone delvis, eftersom biskopssynoden i oktober 2012, då Benedictus XVI fortfarande var påve, hade som tema ”The New Evangelisation for the Transmission of the Christian Faith”. När skrivelsen vid offentliggörandet presenterades av monsignore Claudio Maria Celli, ordförande för Påvliga rådet för sociala kommunikationer, sades dock att Evangelii gaudium inte är ett postsynodalt dokument i vanlig ordning utan ett resultat av ”Trons år”. Avslutningen av Trons år den 24 november 2013 är också vad som anges som datering av skrivelsen före Franciskus undertecknande. Påven skriver även i inledningen att han utöver synodens resultat vill uttrycka sin egen mening om kyrkans evangelisation efter att ha rådfrågat en rad personer.

Han klargör att vad han skriver har en programmatisk betydelse och kommer att få viktiga konsekvenser. Det är hans förhoppning att katolska församlingar ska göra de ansträngningar som behövs för en pastoral omvändelse till förmån för evangelisationen, för man kan inte längre fortsätta som man gör nu. ”Endast administration är inte längre tillräckligt” (§ 25).

I inledningen anges följande teman som påven valt att behandla och som också kan avläsas i innehållsförteckningen:

a) kyrkans reformer i hennes missionssträvanden
b) frestelser som människor i pastoralt arbete möts av
c) kyrkan, i meningen hela Guds folk som evangeliserar
d) predikan och dess förberedelse
e) de fattigas inkludering i samhället
f) fred och dialog i samhället
g) de andliga motiveringarna för mission.


Klicka här för att läsa vidare!


Vår kyrka lever och är i ständig rörelse!


Under hösten 2013 har en grupp katoliker från olika delar av Sverige bildat föreningen "Vi är kyrka - Sverige"

En plattform för katoliker som längtar efter
* samhörighet och kontakt med reflekterande troende
* en aktiv strävan att tolka tidens tecken
* ett vardagligt socialt engagemang
* en generös och välkomnande kyrka där alla döpta kan ta del i
   eukaristin, oavsett familjekonstellation

Utifrån andra Vatikankonciliets dokument vill vi mötas i dialog kring bibelstudier, seminarier, bön, praktiskt och socialt arbete
Vi vill föra en mångsidig, engagerad och respektfull dialog kring frågor, såsom
* samarbete och gemenskap i kyrkan        
* relationen mellan lekfolk och kyrkans vigda ämbetsbärare 
* jämlikhet mellan män och kvinnor
* kvinnors kallelser till kyrkans vigda ämbeten
* homosexuellas situation i kyrkan
* situationen för skilda och omgifta

I en levande och trovärdig kyrka får alla viktiga frågor plats
Kärleken till Kristus och evangeliet är rörelsens centrum och alla som söker detta centrum är välkomna

Hans Reiland, Carin Zetterlund, Erik Westerberg, Eva Winiarski,
Krister Janzon, Ritva Jacobsson, Elisabet Finné, Kerstin Persson
Du får kontakt med oss via viarkyrka@gmail.com eller tfn 070-287 58 24 tfn.sv. Medlemsavgiften är 100: - kr/år, bankgiro 504 – 9424.

Låt oss hålla hoppet levande!




                                                                                                   
       






Saliga de som stiftar fred


"Saliga de som stiftar fred" är rubriken på påven Benedikt XVI:s budskap för firandet av världsböndagen för fred 1 januari 2013.

Här kan du läsa hela dokumentet på svenska!












P Klaus Dietz SJ höll följande predikan vid P Erwin Bischofbergers begravningsmässa 18 december 2012

Predikan vid Erwin Bischofbergers begravning (18 december 2012)

Mina ord vid Erwin Bischofbergers begravning är en tacksamhetsskuld. Vi var tre prästkandidater och en pater som vid Frankfurts teologiska högskola bildade ”die Schwedengruppe”: Göran Degen, Mirek Dudek, jag och som självklar ledare Erwin. Han arbetade på sin doktorsavhandling om John Henry Newman och vi tre andra förberedde oss inför vår prästvigning. Den ägde rum år 1971 på olika platser. När jag i Bad Godesberg skulle fira min första högtidliga mässa, primiz, valde jag som predikant min vän Erwin. Det var en lysande predikan vars utskrift jag fortfarande har kvar. Nu är det min tur att i stor tacksamhet hålla denna avskedspredikan.

Vad ligger närmare till hands än att ta upp huvudtanken i Erwins primiz-predikan? I synner¬het som den tecknar en karakteristisk bild av honom själv. I sin predikan jämförde han nämligen prästen med en bro, en bro mellan människorna och Gud. En bro måste vara tryggt förankrad på båda sidorna; den spänner över en dal eller en flod; den förbinder två avlägsna ställen och möjliggör att folk tar sig från den ena sidan till den andra. Brofästena i en prästs liv är tron. Det är tron som förankrar prästen både hos Gud och hos människorna. I sin sista högmässa på första adventssöndagen betonade Erwin att tron består av kärlek och kunskap, enligt Jesu föredöme. Egentligen var det också titeln för hans avhandling: Die sittlichen Grundlagen des Glaubens (Trons moraliska grunder).

En bro ska tillåta all sorts trafik: tunga lastbilar, knattrande motorcyklar, eleganta bilar, bussar fyllda med folk, cyklar, fotgängare. Och det hör till prästens kallelse att ta emot alla dessa trafikanter som vi kan känna igen oss i. Prästen ska också möjliggöra kommunikation mellan människa och människa, hur olika vi än kan vara. Erwin förkroppsligade detta prästideal. Han mötte folk: kristna och ateister, sökande och superfromma, tiggare och professorer, vanliga katoliker och ”vanliga svenskar”. Man förstår ju att han som etikprofessor hade lätt att samtala med akademiker. Men Erwin var helt enastående på att ta emot och samtala med enkla människor och dem som livet farit hårt fram med. Hans återkommande engagemang för varje människas värdighet bottnade i en övertygelse som kan beskrivas med biskop Anders ord i herdabrevet för Livets söndag: ”I Jesu ljus får allt mänskligt liv ett värde som ingenting kan rubba och en värdighet som igen får kränka”. Denna övertygelse hos Erwin var inte bara teori och ord utan levd verklighet. Erwin brydde sig. Han såg den han samtalade med. Hans blick, hans leende, hans lyssnande var så välgörande för dem - och för många av oss.

Erwin var också en bro mellan två kulturer: i hjärtat förblev han schweizare trots sitt svenska pass. Varje år besökte han familjen i Schweiz och varje sommar tillbringade han semestern som själasörjare i Belalp, en liten by på 2000 m höjd i kanton Wallis. Han älskade de gigantiska vackra bergmassiv som man kan se från Belalp; bland många andra bergsbestigningar har han också klättrat upp till Matterhorns topp.
Men Sverige var hans nya hemland. Han berättade stolt att han hållit etik-föredrag på praktiskt taget alla orter i Sverige som har ett sjukhus. Han kunde mycket om svensk kultur, svensk historia och svenskt samhällsliv. Med ett smittande skratt sjöng han till dragspelets toner: ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”; sedan blev det lika svängigt: ”Vo Luzärn uf Wäggis zue” och sedan en liten joddling. Erwin var hemma i båda kulturerna.

Jag upplevde honom också som en stadig bro mellan kyrkan och samhället. Publikationerna – fler än 20 böcker och oräkneliga artiklar framför allt i tidskriften Signum – visar hur engagerad han var i viktiga frågor inom både samhället och kyrkan. Själavård, teologi och mystik sysselsatte honom livet igenom. Han var förtrogen med Mäster Eckehart, S:t Ignatius av Loyola, John Henry Newman, Teilhard de Chardin och Karl Rahner. Det visar många böcker, artiklar, föredragsserier och personliga samtal. En katolik som lärde känna Erwin som kaplan i Göteborg har karakteriserat honom så här: ”Hans värme och vänskap, hans härligt friska och frimodiga intellekt, hans glädje i sin kallelse och odelade engagemang för Jesuitorden och ert apostolat i Sverige, hans påtagliga närhet till Vår Herre och till Jungfru Maria, allt så autentiskt, så innerligt och generöst!” Vi är många som kan nicka instämmande till dessa ord - särskilt de av oss som genom Erwin funnit vägen till kristen tro och till katolska kyrkan, de som hade honom som andlig ledare och biktfar och de som fått hjälp av honom i sin präst- eller ordenskallelse.
Erwins ena brofäste var alltså starkt förankrat i kristen tro, men också hans andra, mänskliga, brofäste var fast förankrat: Erwins samhällsengagemang kretsade kring varje människas värde som inte är förhandlingsbart. De filosofiska insikterna särskilt på etikens område vidgades ständigt genom kontakt med den medicinska forskningen. Han var kunnig och kompetent. Därför blev hans argument respekterade eller uppskattade, och därför utnämndes han 1998 till professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet. En rad av hans böcker behandlade etiska frågor vid livets gränser. Artiklar, TV-debatter, föredrag och många föreläsningar kretsade kring människovärdet. Genom denna samhällsdebatt och genom att delta i Statens offentliga utredningar och i Statens medicin-etiska råd (som han initierade i kontakt med Olof Palme) påverkade Erwin vårt samhälle. Han ville slå vakt om det genuint mänskliga och försvara dem som inte kunde försvara sig själva.

Till sist vill jag använda Erwins liknelse om bron för det som vi hörde i dagens evangelium: det som för Erwin och för alla kristna är livets mitt – GUD. Om Gud kan vi bara tala i paradoxer och motsatser. Johannesevangeliets prolog är ett lysande exempel på detta. (Förresten höll Erwin en tvåårig föreläsningsserie just om Johannesevangeliet.)  Prologen talar om Gud bortom alla föreställningar: som ord, som ljus, som liv och som ursprung till allt som finns. ”Världen kände inte till det sanna ljuset”, skriver Johannes. Mäster Eckehart har kommenterat detta i sin s.k. negativa teologi: ”våra tankar kan endast ana något av den verklighet som håller vårt universum i varandet”.
I Johannesprologen kommer det sedan som ett åsknedslag: ”Och Ordet blev människa”. Gud blev en konkret människa, Jesus från Nasaret, en historisk person som levde i Galileen och dog på korset i Jerusalem för ca 2.000 år sedan. ”En stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna” skriver Paulus. Hur kan denne historiske Jesus vara Guds Son? Frågan är en ständig utmaning för den kristna förkunnelsen.
Också här är bron en talande bild. Vår broder Jesus Kristus, djupt förankrad i mänsklighetens öde, sändes hit till jorden för att vara just en bro mellan Gud och människa. En bro mellan det absoluta och det relativa, mellan Guds härlighet och vår mänskliga bristfällighet, mellan tiden och evigheten.
Den gudomliga bron ger oss möjligheten att från jorden nå himlen. Vår tro ger oss hoppet att vår älskade Erwin Bischofberger nu har vandrat över Kristusbron in i Guds salighet. 


P. Klaus Dietz SJ

 


Kardinal Martini har avlidit

Den mycket älskade kardinal Martini har avlidit och blivit begravd i katedralen i Milano. Han gav ord åt mångas längtan efter nödvändiga reformer i kyrkan.  Klicka här för att läsa den artikel som publicerats på National Catholic Reporters hemsida om honom.

Memorandum

Det tyska uppropet på en dialog om förändringar i katolska kyrkan kan du läsa här på svenska. Det är skrivet och understött av 260 katolska teologiprofessorer i Tyskland och har också fått över 27.000 underskrifter på några veckor.