Ordenssystrar


Ordenskongregationens positiva rapport

om USA:s ordenssystrar

Syster Katrin Åmell OP skrev följande rapport för Signum.

Den 16 december offentliggjordes slutrapporten från undersökningen av apostoliska ordenssystrar som igångsattes 2008 av Kongregationen för ordensfolket och sekularinstituten (Ordenskongregationen), ett av organen inom Vatikanens kuria. Observera att denna undersökning, vars formella term är ”apostolisk visitation”, inte ska sammanblandas med den av Troskongregationen gjorda undersökningen av ordenssystrar i USA. Denna fick år 2012 som följd en läromässig bedömning med skarp kritik gentemot Leadership Conference of Women Religious (LCWR), den största systraorganisationen. Det rör sig om två separata undersökningar gjorda av olika instanser i Vatikanen.

Allra först ska sägas att tonen i Ordenskongregationens rapport är övervägande positiv och välvillig. Systrarnas insatser lovordas och ordet ”tacksamhet” förekommer ofta i den 12-sidiga rapporten, som öppnar för en respektfull dialog. Man har uppenbarligen tagit intryck av fjolårets dokument från påven Franciskus, Evangelii gaudium, som flitigt citeras. Med tanke på att undersökningen i sig varit kontroversiell och av många betraktats som onödig – vissa systrar har till och med vägrat att fullt ut engagera sig i den – får slutrapporten därför ses som något av en happy ending.

Undersökningen har omfattat inte mindre än 341 institutioner där cirka 50 000 systrar är verksamma. I början av rapporten, som enligt LCWR:s ordförande syster Sharon Holland [bilden] är bekräftande och realistisk, redovisas en informativ, nyttig statistik. Medelåldern hos systrarna är 75–80 år. Sedan mitten av 1960-talet har antalet systrar sjunkit med cirka 125 000. Även om institutionerna sinsemellan är mycket olika, är bristen på rekrytering och omsorgen om gamla och sjuka systrar två stora gemensamma bekymmer, som uppmärksammas i rapporten.

Systrarna uppmanas där i vänliga ordalag att be för kallelser till ordenslivet samt att se över sina program för utbildningen. Men den åldersmässiga klyftan mellan presumtiva kandidater och de existerande systrarna är onekligen ett problem. En annan realitet som uppmärksammas är systrarnas ekonomi. På grund av bristen på rekrytering och samhällsutvecklingen i stort har man i många fall fått avyttra sina institutioner (skolor, sjukhus med mera), som inbringade inkomster. De tidigare yrkesverksamma systrarna har inte heller haft några höga löner. Åldrings- och sjukvård är dyrt i USA och systrarna är nu hänvisade till en speciell fond för äldre systrar för att klara vården av de gamla och sjuka.

Den vanligaste arbetsuppgiften för de fortfarande aktiva är utbildning i vid mening och på alla nivåer. Därnäst kommer internt arbete inom den egna gemenskapen. Andra vanliga uppgifter är pastoralt arbete, vilket inkluderar församlingsarbete, kaplanskap (till exempel på fängelser eller sjukhus), andlig vägledning, reträttverksamhet samt hälso- och sjukvård.

Övriga ämnen som behandlas i rapporten är liturgiskt och personligt böneliv; spiritualitet och andliga övningar i relation till vad kyrkan lär om Gud, skapelsen, inkarnationen och frälsningen; förstärkning av kommunitetslivet; förstärkning av gemenskapen med kyrkan, särskilt dess biskopar och Vatikanen. Genomgående i alla dessa frågor är den uppskattande tonen av vad som redan görs, men varje avsnitt avslutas med en vänlig uppmaning om något som kan förbättras.

Rapporten redovisar också ärligt förhoppningar och kritiska synpunkter från vissa systrar, som önskar att undersökningen ska leda fram till större erkännande och mer stöd för vad de bidrar med i kyrkan, särskilt från dess präster. De har också pekat på behovet av dialog med biskopar och präster, så att ordenssystrars roll i kyrkan klargörs och deras vittnesbörd som kvinnor trogna kyrkans lära och uppdrag kan stärkas. Några har sagt att de inte har tillräckligt inflytande över pastorala beslut som de antingen själva berörs av eller har egen sakkunskap om.

En reflektion. Systrarna i USA har fått en fin ”julklapp”. Nu kan de andas ut ett tag och får möjlighet att ägna sig åt sina egentliga uppgifter. Förutsättningar finns nu också för en avspänd dialog, åtminstone med Ordenskongregationen.

Men ligger inte det verkliga problemet någon annanstans? Bristen på rekrytering till kvinnligt ordensliv gäller inte bara USA utan hela västvärlden. Är inte detta faktum en sociologisk fråga, snarare än en teologisk eller religiös? Kan det ha att göra med jämställdhet? Att kyrkan ligger långt efter det övriga samhället i det avseendet är välkänt. Så länge unga kvinnor i västvärlden inte kan räkna med att deras utbildning och resurser uppmärksammas eller tillvaratas i kyrkan inom ordenslivets ram, fortsätter de nog att söka sig någon annanstans med sin eventuella kallelse. Detta problem vore värt att studera i en annan undersökning – en sociologisk.


Här kan du läsa Ordenskongregationens rapport i sin helhet.




Troskongregationens lärogenomgång av ordenssystrarnas paraplyorganisation i USA


Dokumentet Doctrinal Assessment of the Leadership Conference of Women Religious, (LCWR), publicerades 18 april 2012 med Troskongregationens brevhuvud, men märkligt nog utan underskrift. Organisationen LCWR, som grundades 1956 och har kanonisk status, representerar ca 57.000, eller 80%, av de apostoliska ordenssystrarna i USA. Dokumentet från Troskongregationen har varit väntat alltsedan Ordenskongregationen i Rom påbörjade den apostoliska visitationen av de amerikanska ordenssystrarna 2009. En lärogenomgång av LCWR:s verksamhet aviserades redan 2008 och det aktuella dokumentet är ett resultat av detta arbete och tillkännager samtidigt de åtgärder som Troskongregationen beslutat.

I inledningen presenteras problematiken utifrån § 42 i den apostoliska uppmaningen, Vita Consecrata, från 1996. Fokus ligger på den lydnad och lojalitet som förväntas av ordensfolket gentemot biskoparna och påven. Därpå understryks att genomgången gäller LCWR som organisation och att inte alla ordenssystrar behöver känna sig personligen berörda. Samtidigt sägs att man upptäckt allvarliga doktrinära brister hos enskilda ordensmedlemmar.

Redan 2008 angav Troskongregationen tre områden som föranledde den doktrinära genomgången av LCWR. Först påpekas att det funnits allvarliga läromässiga brister och fel i de anföranden som hållits på LCWR:s generalförsamlingar och som inte stoppats av ledningen. På ett helt otillbörligt sätt pekas en syster ut med namn och exempel. Troskongregationen har gått igenom de tal som hållits på LCWR:s generalförsamlingar under en tioårsperiod och funnit att innehållet ofta stridit mot läroämbetets undervisning. Man hänvisar till Lumen Gentium § 25 där det sägs att alla ”måste samtycka med sin biskop … i frågor som rör tro och moral och hålla sig till honom i en religiöst motiverad lydnad. Denna viljans och förståndets religiösa lydnad skall de särskilt visa den romerske biskopens autentiska läroämbete, också när han inte talar ex cathedra”. I det sammanhanget framhålls att LCWR 1977 hade vägrat samtycka till skrivelsen Inter Insigniores som förbehöll prästämbetet för män. Detta offentliga uttalande har LCWR vägrat att ta tillbaka.

Det andra motivet för Troskongregationens ingripande är de riktlinjer för korporativ olydnad (Policies of Corporate Dissent) som LCWR handlat efter. Som exempel på aktioner nämns ett pastoralt närmade till homosexuella. Troskongregationen anser att ordenssystrarna kollektivt tagit avstånd från kyrkans lära om mänsklig sexualitet.

Den tredje orsaken är att Troskongregationen anser att LCWR omfattar en ”radikalfeministisk” hållning och lyfter fram programpunkter och tal som ur denna synvinkel är oförenliga med katolsk lära. Framför allt tycks man vara bekymrad över ”några kommentarer om patriarkat som förvränger det sätt på vilket Jesus har strukturerat kyrkans sakramentala liv”.

Vidare kritiseras de handböcker som LCWR givit ut liksom relationen till olika organisationer som sprungit fram ur LCWR, däribland Network, en mycket inflytelserik lobbygrupp för social rättvisa i USA. I det sammanhanget anklagas
LCWR för att inte tillräckligt tagit ställning mot abort och eutanasi liksom att man inte tydligt nog förespråkat kyrkans bibliska syn på familjelivet. Dokumentet hävdar att ”offentliga uttalanden från LCWR skiljer sig från eller utmanar också de åsikter biskoparna har framfört, som är kyrkans autentiska lärare i tros- och moralfrågor, och är därmed inte förenliga med organisationens målsättning”.

Dokumentet fastslår också att talare på LCWR:s konferenser hävdat att avvikelser från kyrkans lära kan rättfärdigas utifrån utövandet av det profetiska ämbetet. Troskongregationen menar att det inte går att uttala meningsskiljaktigheter i relation till kyrkans magisterium eftersom det profetiska då skulle vara riktat mot magisteriet. Det profetiska är en nåd som regleras och verifieras av kyrkans tro och läroämbete. Troskongregationen hävdar att flera tal brister i hänsyn gentemot läroämbetets roll som ensamt garanterar en äkta tolkning av kyrkans tro.

Utifrån den här bakgrunden var Troskongregationens ordinarie möte i januari 2011 allvarligt bekymrat över LCWR:s läroposition och pastorala hållning, i synnerhet som de anses ha ett internationellt inflytande. Man ansåg vidare att Heliga Stolen borde ingripa för att åstadkomma en reform av LCWR och Troskongregation avsåg att studera de kanoniska möjligheterna för detta. Påven godkände Troskongregationens beslut och krävde en implementering. Denna tillkännages nu och består i tillsättandet av en ärkebiskop och två ytterligare biskopar som ska göra en översyn och konformering av LCWR i linje med de påpekanden som görs i dokumentet.

Trojkan som utsetts för denna översyn består av ärkebiskop Peter Sartain, Seattle, biskop Leonard Blair, som gjort den läromässiga genomgången för Troskongregationens räkning, och biskop Thomas Paprocki, som är expert på kanonisk rätt. De tre biskoparna ska i fortsättningen leda och godkänna LCWR:s arbete. I mandatet ingår att göra en revision av LCWR:s statuter och en översyn av projekt och program vilket innefattar generalförsamlingarna och publikationer i syfte att garantera att LCWR:s mission fullföljs i enlighet med kyrkans lära och ordningar. Alla talare ska hädanefter godkännas av ärkebiskop Sartain. Man kommer också att ta fram nya program för utbildning av medlemskongregationerna som ska ge en fördjupad förståelse av kyrkans lära. Därtill kommer man att övervaka att liturgiska normer och texter tillämpas. Man avser också att göra en översyn av LCWR:s relationer till affilierade organisationer som Network.

Reaktioner och kommentarer


Dokumentet har väckt debatt, för att inte säga avsky och vrede, i engelskspråkig kyrklig såväl som sekulär media. Både tonen och själva skrivningarna har upprört inte bara ordenssystrar utan även stora grupper av lekfolk. Dokumentet upplevs som en offentlig tillrättavisning av ordenssystrarna som anses upprätthålla kyrkans trovärdighet i en tid då den ena sexuella övergreppsskandalen efter den andra uppdagas i de amerikanska stiften. Stödet för ordensgemenskaperna inom LCWR är massivt och ledarskribenter har drivit hejdlöst med såväl Troskongregationen, påven och kurian som med ett flertal amerikanska biskopar, som allmänt anses ligga bakom angreppet.

Tillrättavisningen handlar om det som den kyrkliga hierarkin tycks ha svårt att bemöta på ett trovärdigt sätt idag: feminism, mänsklig sexualitet och auktoritet. Eftersom hierarkin förlorat sin naturliga auktoritet på grund av de många skandalerna återstår bara formella maktmedel. Ju mer dessa missbrukas desto mer förlorar de i effekt och blir förlöjligade i massmedia. Vissa kommentarer i dokumentet tyder också på okunnighet och rädsla för att möta ordenssystrarna på jämbördig nivå.

Apostoliska ordenssystrar i USA


Ordenssystrarna åtnjuter stor respekt i det amerikanska samhället. På flera platser har de byggt upp såväl skolor och universitet som sjukvård och social omsorg. De har givit de mest marginaliserade människorna en röst genom ett effektivt politiskt lobbyarbete. De har idag höga akademiska examina och innehar flera ledande universitetsposter. Och det viktigaste av allt, de har inte varit inblandade i de sexuella skandaler som skakat stiften i USA. Det är allmänt känt att åtskilliga amerikanska ordenssystrar stött president Obamas hälsovårdsreform och därmed kommit på kollisionskurs med ett antal biskopar. Det finns skäl att fråga sig om sådana politiska ställningstaganden bör falla under samtycke med och lydnad mot den lokala biskopen.

Här finns också orsak att kommentera dokumentets syn på det profetiska ämbetet som vissa systrar påstås ha grundat sina ställningstaganden på. I de bibliska texterna riktade en profet sin kritik mot något eller någon, traditionellt mot kungamakten. Kungen skulle vara Guds representant på jorden och när han inte agerade rättfärdigt framträdde profeten för att tydliggöra Guds ord och vilja. Troskongregationens tolkning verkar snarast kasta om rollerna, där det hierarkiska läroämbetet ska kontrollera profeten …!

Korporativ olydnad


Korporativ olydnad förekommer inte bara hos amerikanska ordenssystrar. Det räcker att nämna den grupp präster i Österrike som direkt samlats under flagg av ”olydnad”, eller prästinitiativet på Irland. När det gäller sakfrågan att öppna prästämbetet för kvinnor så finns det fler än systrar som uttryckt att det inte finns några teologiska eller bibliska hinder för detta. Traditionellt är det kyrkan som gemenskap som besitter ofelbarhet och tolkningsrätt, inte endast läroämbetet, så en omprövning behöver inte ses som olydnad.

Att hävda att ordenssystrar kollektivt tagit avstånd från kyrkans lära om mänsklig sexualitet när man förespråkar en pastoral hållning gentemot homosexuella är att överdriva systrarnas position och förbigå historien. Kyrkans katekes hävdar att homosexuella har rätt att åtnjuta lika värde och värdighet som de heterosexuella och systrarna har inte uttalat sig om något annat heller. Troskongregationen tycks glömma bort att det var ordenssystrar som vågade vårda de första som drabbades av AIDS. Det pastorala arbetet har inte upphört bara för att rädslan för sjukdomen minskat.

Meningsskiljaktigheter och tolkningar


Katolsk teologi grundas på en enhet i mångfald, inte på konformitet och måste därför tillåta olika tolkningar bland Guds folk. När dokumentet skriver att genomgångens första uppgift är ”själva trosläran som har uppenbarats av Gud i Jesus Kristus, framförts skriftligen i de gudomligt inspirerade skrifterna, förmedlats genom den apostoliska traditionen under ledning av kyrkans magisterium”, bör vi tillägga att all tolkning ytterst sker under den heliga Andes ledning. Skrivningar som denna och andra visar att dokumentet är illa genomtänkt. Det mest skrattretande är nog talet om den ”radikalfeministiska hållningen”. Att utgå ifrån absolut jämbördighet mellan man och kvinna och att båda var och en för sig är skapade till Guds avbild och likhet, är knappast att avvika från kyrkans lära. Att dra konsekvenserna av detta för civil lagstiftning och ett acceptabelt kyrkligt förhållningssätt kan knappast förvåna heller. Det är svårt att förstå varför detta skulle ”underminera den uppenbarade läran om den Heliga Treenigheten, Kristi gudomlighet och den Heliga Skrifts inspiration”.
Många teologer har påtalat det patriarkala språket i trons uttryckssätt och försökt ge alternativ. Ingen har säkert ifrågasatt den heliga skrifts inspiration, men för den sakens skull är den fortfarande skriven av människohand med det mänskliga språkets begränsningar i tid och rum och måste tolkas, jfr Dei Verbum § 12.

Med det förtroende som ordenssystrarna har i USA borde deras korporativa uttalanden tas på allvar av kyrkans hierarki och inte avfärdas som olydnad. Den senaste tidens massmediala uppmärksamhet visar snarare på att systrarna fört folkets talan och därmed givit uttryck åt ett verkligt sensus fidelium.

Sr Madeleine Fredell OP



Möte med syster Evelyn


Några kommentarer från det andliga verkstadsgolvet

I början av maj månad befann jag mig vid ett större retreatcentrum i USA, som drivs av ett 60-tal apostoliska dominikansystrar. Liksom i allmänhet i västvärlden var systrarna till åren komna, mellan 70 och 102 år närmare bestämt, men de hade god hjälp av lekfolk utifrån för sitt arbete. På helgerna, då antalet gäster var som högst, var dock delar av personalen utifrån lediga och systrarna fick sköta det mesta själva.

Syster Evelyn, som såg ut att vara i 80-årsåldern, tog emot mig när jag anlände till retreatcentret, vilket tillika var systrarnas kloster. Hon visade mig vänligt och pedagogiskt runt i den jättelika anläggningen. Den byggdes en gång i tiden för att rymma 600 systrar och det var inte helt enkelt att orientera sig i alla långa korridorer. Syster Evelyn, som tidigare hade varit lärare vid systrarnas skola i närheten, visste dock hur man ska göra för att folk inte ska gå vilse i kloster. Efter visningen sade hon:
- Nu ska du visa mig vägen till kyrkan och matsalen!

Den helg jag tillbringade vid centret fylldes det av åtminstone fem olika grupper, som ägnade sig åt olika aktiviteter alltifrån missionsadministration till yoga och Centering Prayer.

Systrarna har en välförsedd boklåda, där även deras konstnärliga alster säljs och där gästerna tas emot och registreras vid ankomsten. Gissa vem som ensam tillbringade större delen av helgen i boklådan? - Syster Evelyn. Där fanns alltid folk. Klockan tio på kvällen stängde hon för dagen och gick och lade sig en trappa upp, där även jag sov, och vi delade bekvämlighetsinrättningar och duschar med cirka 20 andra kvinnor i korridoren, ungefär som på ett ungdomsläger. Klockan sju morgonen därpå var syster Evelyn åter på plats i boklådan, där morgonpigga gäster handlade eller bara samtalade med henne.

Jag skämtade med henne och frågade om hon arbetade dygnet runt.
- Å nej, svarade hon, jag sover på natten, men med öppen dörr, för någon kan ju komma och ringa på ytterdörren och då måste jag kunna höra det och gå ner och se vem det är.

När jag uttryckte min beundran över hennes insatser, systrarnas arbete i allmänhet och den varma, öppna atmosfär de skapar, sade syster Evelyn:
- Ja, vi tycker mycket om den här sortens apostolat och alla människor som söker sig hit, men nu vill ju Vatikanen stoppa oss! Du har väl läst skrivelsen till LCWR? ¬- Troskongregationen anklagar oss för att vi inte uttalar oss mot aborter, men det betyder ju inte att vi är för aborter. Vi är verkligen emot dem, men eftersom biskoparna och många andra talar så mycket om det, gör vi andra saker.

Reflektion
Syster Evelyn är urtypen för apostoliska systrar i USA. Flertalet är 70-80 år gamla. Under ett långt liv har de arbetat hängivet och idogt nära människor – ofta bland de mest utsatta under primitiva villkor. Så långt de fysiska krafterna tillåter fortsätter de troget på samma vis. Det är inte förvånande att folk älskar dem och även uttrycker det. Är det sådana som syster Evelyn Vatikanen och vissa av biskoparna i USA uppfattar som ett så allvarligt hot att de måste stoppas med disciplinära medel?!

I skrivande stund (18 maj) har LCWR ännu inte svarat på Troskongregationens skrivelse. Däremot har de meddelat att de vill ta god tid på sig för överläggningar och bön i den svåra situation som uppstått.

Under min tid i USA har jag haft tillfälle att delta i samlingar av olika slag för ordenssystrar, där naturligtvis Vatikanens agerande varit ett ofrånkomligt samtalsämne. Överallt har man uppmanat varandra: ”Vi måste be för kyrkan.” - Som väl är har ännu ingen kunnat stoppa människors bön.

Sr Katrin Åmell OP

Artikeln har publicerats i Signum nr 4/2012.