Födda att representera Gud,

på spaning efter en teologisk människosyn

i vår tid



Här hittar du samtliga föredrag i föreläsningsserien. Bildmaterialet finns direkt efter varje föredrag. Rulla neråt för att hitta det föredrag som du letar efter i serien.


Kroppen talar – närvaro och symbol

Inledning första etappen

Föreläsning 1

Torsdag 28 januari 2016

Inledande presentation av föreläsningsserien

Kan vi i dag säga något helgjutet om människan, vem hon är, hennes ursprung och mål, hennes plats i tillvaron? De naturvetenskapliga utsagorna om människan och alla levande varelser förändras om inte dagligen så nästan. Vi lever som i ett provisorium men där utvecklingen för oss till ett djup, till ”valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall” som Thomas Tranströmer skrev i sin dikt ”Romanska bågar”. Vår kunskap om djurens beteenden och eventuella intelligens och empati, inte bara gentemot sin egen art, utan även mot andra arter, ställer våra tidigare föreställningar om människan som den enda intelligenta varelsen på huvudet. I en tid av oroväckande snabba klimatförändringar och den mänskliga negativa påverkan på naturen har fått oss att brutalt inse att allt liv hör ihop, att vi är invävda i ett gemensamt nät av relationer. Vi är förenade i en ”storartad universell gemenskap” skriver påven Franciskus i sin encyklika Laudato Si med tanke på att alla levande varelser hör ihop.

På samma sätt är det med teologins utsagor om människan. De måste förhålla sig till all övrig vetenskap och mänskliga insikter och kan inte längre okritiskt falla tillbaka på en traditionell antropologi, en traditionell människosyn. Ännu mer komplicerat blir det eftersom vi inte längre kan göra teologi inom ett slutet universum, inom en enda konfessionell tradition, och eller inte stanna inom en enda religiös tradition, som exempelvis den kristna. I allt det vi säger måste vi förhålla oss ekumeniskt och interreligiöst. En vederhäftig teologi är i sig dialog och den är i lika hög grad som naturvetenskaperna ett provisorium. Våra trosföreställningar, fides quae, liksom vår grundläggande tro och tillit, fides qua, utvecklas hela tiden, eller riskerar annars att hamna i en oförsonlig fundamentalism eller grov ateism.

Vi är ute på spaning efter vem människan är, efter vilka vi själva är, i relation till allt annat levande. Den här serien av föreläsningar kommer att utgå från vår kropp i sin helhet, vi är vår kropp, och ändå är vi också någonting mer. Ibland talar vi om ”själen”, ibland om ”anden”, och vad vi kanske menar är att vi relaterar till något utanför oss själva, något som påverkar oss, ger oss mening, något större, men som också vi själva påverkar. Om vi är en kropp så är vi också en relation, vår tillvaro är ett nätverk av relationer och vi kan tala om relationalitet som något grundläggande för vår existens. Och då menar jag inte bara mänsklig existens, utan allt livs existens. En äkta ekologi för vår tid förutsätter en korrekt antropologi, hävdar påven i sin miljöencyklika.

Vår bibliska tradition kan tyckas stå långt bort från vår aktuella berättelse om vem människan och vad livet är i sin helhet. Ändå är dessa berättelser påtagligt moderna i sina olika uppfattningar om det jordiska livet och dess premisser. Bibelns symboliska kroppsspråk säger ofta mer om människan och det gudomliga, om tid och rum, än vår upplysningspräglade rationalitet någonsin kan uttrycka. Här finns en guldgruva att ösa ur för att beskriva oss som människor och våra livsvillkor.

Två tusen år av kristen reflektion över människan och vår världsuppfattning är ibland en sorglig och brutal beskrivning av människors grymheter och vårt högst begränsade synsätt, inte sällan dikterat av maktanspråk av olika slag. Men här finns också fantastiska upptäckter att göra, inte minst under det vi olyckligt kallar medeltiden. Den medeltida symbolvärlden bygger ofta vidare på den bibliska och har en förvånansvärt modern syn på vem människan är och hennes relation till det gudomliga. Maria, Jesu mor, får här ofta gestalta den prästerliga rollen som ger näring, inte bara åt Jesusbarnet, utan också förmedlar den till hela mänskligheten. Uppfattningen om tillvaron är mycket porös, några exakta och fasta gränser finns inte. Julian av Norwich  kan i samma andetag tala om Jesus Kristus som vår moder, broder och frälsare.  Katarina av Siena  beskriver Jesus dels som en bro över floden Arno i Florens där han också fungerar som värdshus och den föda som värdshuset serverar, dels som en stege där vi ska nå den högste avsatsen och förenas i en ömsint kyss.

Varken den bibliska eller medeltida traditionen hade några svårigheter med det kroppsliga och att våra djupaste känslor och vår tro kunde uttryckas genom kroppsliga handlingar av olika slag. Sinnligheten är påtagligt närvarande i såväl Höga Visan som hos de medeltida mystikerna. Därefter utvecklas syndromet att bli huvudfotingar och vår kontakt med hela vår kropp liksom med vårt underlag och omgivning avtar och vi går in i återvändsgränden av en rationell mekanism som slutar i en positivistisk hållning där det som är bortom det som inte går att väga, mäta och objektivt beskriva helt enkelt inte längre finns.

När vi i dag håller på att kasta oss ut i ett universum som blivit universa i pluralis blir vi samtidigt alltmer medvetna om vårt här och nu, och det som är oss allra närmast, vår kropp. Flera av oss har säkert varit med om att hos vår läkare själva få ställa diagnosen. Det kräver kroppsmedvetenhet och blir sedan utgångspunkten för ett helande av både kropp, själ och ande, eller av vår kropp och våra relationer till allt levande. Det är det här hisnande äventyret vi ska ge oss ut på i den här föreläsningsserien. Det är tillsammans vi ska spana efter orden för att provisoriskt göra en teologisk antropologi för vår tid. En beskrivning av människan i relation till allt levande och till det gudomliga. Det sker i en kristen kontext och mycket av den teologiska traditionen som jag kommer att använda mig av är katolsk. Men det är viktigt att det jag säger under själva föreläsningarna sedan justeras av era tankar, era erfarenheter, er kunskap och era olika traditioner för att skapa helhet och trovärdighet.

Varje gång vi träffas kommer att ha följande upplägg. Först börjar vi med en meditationsövning för att bli närvarande i oss själva och i rummet här och nu. De kommer att se lite olika ut och så ofta det är möjligt också relatera till det aktuella temat. Därefter kommer jag att föreläsa i ungefär en timme. Efter en kort paus har vi sedan ett utbyte tillsammans där det som sagts får ställas mot era erfarenheter. Det handlar inte så mycket om frågor och svar utan mer att vi lyssnar till varandra och får bryta våra egna uppfattningar mot varandras och så växa som människor.

Som en röd tråd under hela serien kommer jag att använda mig av Dominikus nio bönesätt. De blir en brygga mellan det kroppsliga och våra relationer till det gudomliga och till varandra och tillvaron i sin helhet.

Varje föredrag kommer att finnas på Dominikansystrarnas hemsida och därtill även i mån av möjlighet det bildmaterial som vi använder under seriens gång.

xxx

Meditationsövning

Att stå och bli medveten om det underlag som bär oss, våra strumpor och skor, golvet. Bli medvetna om de kläder som värmer oss. Kanske är vi spända i vissa muskler, kanske har vi ont någonstans, kanske är vi trötta. Försök att möta dessa kroppsliga bräckligheter, vara i dem, andas i dem. Sträck så upp armarna över huvudet medan vi andas in och fäll ner dem längs med sidorna medan vi andas ut. Rulla axlarna bakåt och lät dom sjunka neråt. Rör lite lätt på huvudet åt höger och vänster ett par gånger.

xxx

Vår medelpunkt

Från det vi blir till, från det ögonblick allt liv blir till, har vi en grundläggande och nödvändig drift att fysiskt och psykiskt längta efter att fylla ett tomrum inom oss. Vi känner hunger och törst och längtar efter föda och dryck, vi trängtar efter ömhet, skydd och omsorg från en annan människa. I det ögonblick vi inte får svar på dessa två önskningar och tomheter inom oss, dör vi. Mycket gamla människor slutar till sist att äta och sedan att dricka och de tycks vid den tidpunkten inte längre lida av att inte få tomheten tillfredställd. Längtan efter värme och ömhet stannar däremot kvar till sista andetaget. Att önska, längta, åstunda, begära, åtrå, trängta, behöva, eftertrakta, eftersträva, verben är många, är grundläggande för allt levande. Utan denna tomhetskänsla går vi snabbt under. När tomheten tillfredställs och vi fått behoven tillgodosedda känner vi oss belåtna och kan gå vidare på vår livsresa. När något går snett i den här processen, när åtrån blir omöjlig att mätta, när vi måste bli mer än tillfredställda eller åtrår vad som naturligt tillfaller en annan levande varelse uppstår rivalitet som leder till spänningar och våld. Obalansen i tillgången på resurser leder obönhörligen till avund. En viss form för konkurrens kan däremot leda till utveckling för alla parter. Men medelpunkten är svår att uppnå både inom oss själva och i relation till andra liksom i samhället i stort. Filosofen René Girard  har utvecklat teorin om det mimetiska begäret och våldet mellan rivaler som jag kommer att referera till då och då under den här serien. I korthet går teorin ut på att människan begär vad andra begär som därmed leder till en konkurrens- eller rivalitetssituation. René Girards teori behandlar ett sådant tillstånd, i vilka lägen och med vilka villkor en sådan situation blir fruktbar eller nedbrytande för individer och samhällen.

Det finns all anledning att försöka hitta den här medelpunkten inom oss liksom i vår omedelbara tillvaro. Inom zen-meditationen ska man hitta sitt hara, en punkt som befinner sig några centimeter nedanför naveln. Det är vårt kraftcentrum och om vår andning utgår därifrån kan vi uppnå en kroppsbalans och kroppsstyrka som gör oss helt närvarande i tid och rum. Att ha kontakt med buk-, mag- och bålmuskulaturen i sin helhet hjälper oss till en god hållning och även till vår inre medelpunkt. Att vara förankrad i mig själv ger mig balans också i mitt relationella liv, i relation till min livshistoria och mina erfarenheter, så att jag kan se framåt med tillförsikt på det jag vill åstadkomma. Andliga ledare talar om denna inre balanspunkt i en rad olika bilder. Katarina av Siena, som jag nämnde tidigare, använder bilden av ”självkännedomens inre cell” och säger att vår andliga väg handlar om att gräva oss ner genom jorden, det vill säga våra bristfälligheter, för att komma till det rum där vi förenas med det gudomliga, oftast uttryckt som en ständigt flödande fontän. Det är utifrån denna medelpunkt som vi agerar som de vi verkligen är och är närvarande i verkligheten här och nu och inte i ett nostalgiskt förflutet eller i ångest inför framtiden eller i en orealistisk optimism. Vår inre medelpunkt kallar oss till realism.

Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.














    Dominikus första bönesätt

















Giovanni di Paolo, Scener ur Johannes Döparens liv, Kristi dop, 1454; National Gallery, London




Gör porten hög, gör dörren bred – tröskelns symbolik

Inledning andra etappen

Föreläsning 2

Torsdag 18 februari 2016

Inledning

Förra gången var vi med den helige Dominikus när han går in i sin klostercell och bugar sig inför krucifixet. Han har lämnat mörkret bakom sig och böjt huvudet och lyft sina knän för att ta sig över tröskeln och genom den låga dörren in i cellen. Han ödmjukar sig och böjer sig ner mot marken där han för sin inre blick ser hur Jesus stiger ner i Jordan och låter sig döpas av Johannes. Dominikus gör det Jesus gjorde, böjer sig ner och ödmjukar sig. Ödmjukhet, humilitas, på latin, har med marken, jorden att göra, det låga, det som är föga upphöjt, men också det absolut verkliga, humilis, -e, som adjektiv, och humus, -i, som substantiv. Här finns en stor kontrast till det som är upphöjt, storslaget, det för människan ouppnåeliga. Men de två möts i en skärningspunkt, oftast på tröskeln, i dörröppningen. Den kristna traditionen har nästan frossat i dessa kontraster och mötespunkter mellan himmel och jord, mellan Gud och människa, i såväl arkitektur som i den mystiska diktningen och är en viktig symbol för den andliga väg varje människa är inbjuden att vandra.

”Gör porten hög, gör dörren bred och djupt i stoftet böj dig ned: din Gud och Frälsare det är som på ditt hjärta klappar här. Höj upp din röst med helig fröjd, stäm upp din sång till himlars höjd: Dig vare pris, o Jesus kär, som komma vill och bli mig när.” Så sjunger vi i en adventspsalm från 1600-talet av Georg Weissel.  Det är lätt att associera denna adventspsalm till Dominikus första bönesätt med vidhängande textkommentar. Stroferna fyra och fem passar också för sammanhanget. ”Gör porten hög, gör dörren bred, ditt hjärta till hans boning red. Låt tron han tänt få brinna klar, och vaka, bed och redo var. Han komma vill, han närmar sig med liv och med allt gott till dig” (strof 4). ”Kom snart till mig, o Jesus kär, för dig mitt hjärta öppet är. Kom in med nåd och salighet och bli där kvar i evighet. O Jesus, kom och stärk min tro och hjälp mig till din himmels ro” (strof 5).

Självklart härrör adventspsalmen från Psaltarpsalm 24:7 som har en mer triumfalistisk tonalitet. ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” Nu är knappast cellöppningen i vårt fall att likna vid de pampiga portar i fysiskt avseeden som åsyftas i psalmen. Däremot handlar det i överförd bemärkelse om att öppna vårt hjärta för konungen som var Guds representant på jorden, att bereda vårt inre landskap för ett möte med det gudomliga.

Den holländska judinnan Etty Hillesum, som dog i Auschwitz 30 november 1943, har i sina dagböcker och brev från 1941 till 1943 utforskat vårt inre landskap, vårt sökande efter Gud och efter meningen med livet. Hon betonar att vår inre värld är lika verklig som vår yttre. Det skulle våra medeltida arkitekter och mystiker hållit med om. Den 11 juni 1941 skrev hon ”Vår inre värld är lika verklig som den yttre. Vi borde bli medvetna om det. Den inre världen har också sitt eget landskap, sina egna konturer, möjligheter och gränslösa trakter. Människan själv är ett litet centrum där de inre och yttre världarna möts. Dessa två världar ger näring åt varandra, man får inte försumma den ena på den andres bekostnad, inte mena att den ena är viktigare än den andra. Annars utarmar man sin egen personlighet. Det slår mig att många människor är delade på mitten och därför mer eller mindre handikappade. Förmodligen beror det på att de har försummat att medvetet erkänna sin inre värld som sådan. Ibland ger sig krafter i den inre världen till känna och kan till en viss utsträckning vidga människors horisonter och ge dem en antydan om något väsentligare, men allt är så oorganiserat, så kaotiskt, knappast medvetet. Deras inre värld ligger i träda, en obrukad mark som inte tycks värd att odla. Det är en terra incognita. Och ibland känner jag driften att återkräva denna mark, att skapa ordning och att leda den till medvetenhet.” 

Det är broarna mellan denna inre och yttre värld som vi ska ägna oss åt i den här föreläsningen.


Här kan du läsa föredraget i sin helhet.













    Dominikus första bönesätt


















Ödmjukhetens dörr till Födelsekyrkan i Betlehem



















Hackås kyrka




























Ingången till absiden i Hackås kyrka

















Ragunda kyrka


















Hildegard av Bingens fyrkantiga människa




Texten lever – den öppna tolkningen

Inledning tredje etappen

Föreläsning 3

Torsdag 3 mars 2016

Inledning

För att närma oss en teologisk människosyn har vi i första föreläsningen relaterat till vår kropp och dess symboler, i andra föreläsningen behandlade vi vår relation till rummet och den här gången ska vi fördjupa oss i hur vi läser och tolkar texter. Eftersom vi är ute efter en teologisk antropologi i en kristen kontext är det naturligt att de texter vi i första hand vänder oss till är de bibliska. Hur läser vi dessa texter, hur möter vi de bibliska personerna, hur relaterar vi till kulturer som ligger både tidsmässigt och geografiskt långt bort från vår egen? När vi läser en bibeltext för vi en dialog inte bara med själva texten utan även med tolkningar som gjorts av densamma under två tusen år och mer. Vi har inte bara våra egna kulturellt färgade glasögon på näsan utan glasögon med en hel rad olika slipningar som vi kan vara mer eller mindre medvetna om. Självklart kan vi inte på en timma lägga ett heltäckande pussel av texttolkning utan vi får nöja oss med några vägmärken som kan hjälpa oss till en första fördjupad relation till bibeltexterna. Nästa föreläsning kommer att gå in mer på de kriterier som är avgörande för en texttolkning som i sin tur ska ge relevanta pusselbitar för en människosyn i vår vår tid.

Den helige Dominikus åttonde bönesätt ska först utmana oss i hur vi läser, det vill säga med vilken attityd vi sätter oss ner och tar emot en bibeltext. Medeltidsmänniskan läste inte bara med ögonen och ett avgränsat intellekt. Hela hennes kropp och alla hennes sinnen var engagerade i att läsa en text eller att aktivt lyssna på en berättelse. Vi kommer att senare under serien komma tillbaka till den muntliga kulturens premisser och dess vikt för att rätt förstå en bibeltext. I dag kommer vi bara att omnämna fenomenet.

Hur avkodar vi en bibeltext, vilka instrument kan vi använda och vad hindrar oss i en kreativ och öppen tolkning av texten? Det är frågeställningen för den andra delen av dagens föreläsning. Till sist sammanfattar vi var vi står efter de tre inledande etapperna för att ge oss ut på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid.

Här kan du läsa hela föreläsningen!













   Dominikus åttonde bönesätt


I föreläsningen hänvisas till en strukturanalys av en bibeltext. Den går tyvärr inte att sätta in här på hemsidan. Om du vill få den per e-post så kontakta Sr Madeleine!




Subversivt minne, den röda tråden som tolkningsnyckel

Föreläsning 4
Torsdag 7 april 2016

Inledning

Den kristna tron har en märklig uppfattning om tiden. Vi uppmanas att leva i nuet och relatera till det som sker omkring oss. Så långt hänger också vår hjärna med. Den är konstruerad för nuet och inget annat. Vi är förstås medvetna om att vi sällan befinner oss i detta nu, med vare sig kropp eller själ. Oftast har vi sprungit i förväg och ligger miltals före vårt jag. Att invänta oss själva har blivit en konstart. När vi verkligen är i det vi gör i nuet upplever vi ofta balans och tillfredställelse. Vår hjärna är alltså konstruerad endast för ett nu och kan egentligen bara bearbeta aktuella intryck. 

Men den påverkas positivt av ett kreativt minne liksom av starka förhoppningar om en bättre framtid. Vår hjärna kan alltså hantera och stimuleras av ett förflutet och av en framtid när dessa minnen respektive förhoppningar ger positiv stimulans åt nuet. Problem uppstår när vi ältar oförrätter, när det förflutna blir till ångest över det vi gjort eller inte gjort, över hur vi sårats och kränkts. Det har skett och är i princip över, men vi tar in det i nuet och låter det färga våra handlingar här och nu, eller paralyserar oss och vi blir förlamade och tappar vår balans och kreativitet. Om vi sedan låter farhågor om vad som skulle kunna hända om ett par timmar, i morgon, om en vecka, om ett halvår, om flera år påverka vårt nu kommer vi att leva i en ständig oro som också hämmar vår förmåga att lösa utmaningarna i nuet. Vårt liv kommer att präglas av farhågor som egentligen är tomma spöken eftersom vi faktiskt inte vet vad som kommer att ske ens nästa minut.

Om vi lever i både depression och ångest över det förflutna och i oro och fruktan över framtiden, nära eller avlägsen, är risken stor att hjärnan kollapsar och vi drabbas av det som kallas utmattningsdepression. Det kanske låter lite förenklat när det gäller det här allvarliga sjukdomstillståndet. Men innan vi hamnar där finns många varningssignaler på vägen. Men det är viktigt att komma ihåg att vår mänskliga kapacitet bara kan hantera nuet på ett fullt tillfredställande sätt. Om förmågan att reagera adekvat på det som sker här och nu slås ut förlamas vi och slutar att svara på det som är omedelbart för handen.

Den judisk-kristna tron och traditionen erbjuder en realistisk och hoppfull syn på tillvaron, inte bara rent allmänt utan också för var och en personligen. Den bygger på ett narrativt gods som både hänvisar till ett kreativt förflutet och en hoppfull framtid. Det skildras alltid som att det fortfarande ligger inom tiden. Därför erbjuder den judisk-kristna historien och eskatologin handlings- och tankemönster som vi kan ta hjälp av i den problemlösning vi alltid måste vara engagerade i för att livet ska få mening och ett positivt innehåll. Det är det här som är traditionen med stort T, det arvegods vi ska förmedla från generation till generation och även själva färga och forma med nya insikter på vägen.

Denna kreativa tradition omfattar det vi kallar för ett trosinnehåll, narrativt, mytiskt, liturgiskt och dokumentärt. Här kan våra egna erfarenheter få mening innan vi ger dem vidare till nästa generation. Samtidigt ska vi redan nu leva av ett eskatologiskt hopp, förverkliga denna okända framtid i nuet. Och inte bara det, vi uppmuntras också att låta detta hopp, våra gränsöverskridande berättelser och paradisskildringar, kasta ljus på vår historia och hela de oförrätter vi lidit och fortfarande lider av. Vi kallas att ge en ny mening till vår historia. Minnet av det förgångna och påminnelsen om ett framtidshopp kan bli revolutionärt, subversivt, och hjälpa oss igenom prövningar i nutid. Traditionen blir till förnyelse och omfattar både ett subversivt minne och en subversiv eskatologi.

En hel del av det narrativa gods som finns med i den kreativa traditionen har gått förlorat i dag. Vi måste återerövra dessa berättelser, dessa myter, det subversiva minne och subversiva eskatologi som var levande för exempelvis de första jude-kristna likaväl som för de reformrörelser som vuxit fram tiderna igenom. Det är framför allt under en kris eller i en nedgångsperiod som Traditionen och eskatologin får en särskild betydelse. Alla äkta reformer vilar i ett subversivt minne av mytens eller berättelsens innersta mening förlagd såväl i dåtid som i framtid. Reformen vill förverkliga detta minne i nuet. Minnet hålls levande så länge som det inte institutionaliseras och i sin tur ger upphov till nya förlamande strukturer som hindrar förändringar i nuet och utesluter minnet av det revolutionära förgångna.

Det judisk-kristna förhållningssättet handlar om kreativitet i nuet byggt på traditionen och en frimodighet driven av Guds ande. Det handlar om rättfärdighet mellan människor, relationer till allt levande, jämbördighet mellan könen och en öppen framtid där allt kan ske bara man inte har något emot det. Den här gången ska vi studera ett möjligt förhållningssätt för människan utifrån det subversiva minnet och den subversiva eskatologin som en tolkningsnyckel att lägga på vår egen narrativa historia liksom på ett befriat och kreativt nu. Under en sådan process faller somliga berättelser bort, andra väcks till nytt liv och ger inspiration till förnyelse. Grunden är en erfarenhetsbaserad kunskap som i biblisk betydelse är detsamma som intim kärlek.

Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.




Vinden som talar – det eviga skaparordet


Föreläsning 5

Torsdag 8 september 2016


Inledning

De fyra första verserna som inleder den hebreiska delen av bibeln lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret”, 1 Mos 1:1-4. Vi känner alla till de här raderna och de liksom de följande verserna vill säga något om vem både Gud och människan är. Vi kallar textmassan för skapelseberättelse och för att skilja den från den berättelse som börjar direkt efter säger vi att det är den första skapelseberättelsen. Ur litterärt tillkomstperspektiv är likväl den första berättelsen inte äldst utan yngst av de två. Eftersom dateringen av de olika traditionsskikten i den hebreiska bibeln hela tiden ändras och diskuteras kan vi säga att första skapelseberättelsen tillkom på 400- eller 300-talet fvt och den andra under 900- eller 800-talet fvt. Den slutliga redaktionen av de så kallade Moseböckerna skedde förmodligen på 300-talet fvt. Vår målsättning här är inte att gå in i diskussionen om tillkomsthistoria utan att se vad texterna har för teologiskt budskap, vilken mening de en gång gav och fortfarande kan ge till oss i dag.

Första skapelseberättelsen är en starkt rytmisk och poetisk text på hebreiska och det skapar svårigheter vid översättningen. En fransk översättning av hela bibeln av André Chouraqui har försökt respektera detta och den har ibland mycket träffande vändningar som stämmer väl överens med hebreiskan. Hans översättning av de fyra första verserna lyder: ”Först skapade Elohim himlarna och jorden. Jorden var tohu och bohu. Ett mörker över avgrunden. Men Elohims ande svävade över vattnets yta. Elohim sade: Ett ljus ska bli till. Och det är ett ljus. Elohim ser ljuset: så bra! Elohim åtskiljer ljuset från mörkret.” Genom den här översättningen får vi veta att Gud benämns på olika sätt i olika hebreiska traditionsskikt. Elohim är en pluralform vilket kan leda till många spekulationer. Viktigt är att vi vet att det tog lång tid för Israels folk att komma fram till en strikt monoteistisk tro. Gud är alltid större än vi kan säga, definiera och tänka. De hebreiska orden tohu och bohu ska vi komma tillbaka till även om vi inte riktigt vet vad de står för. Chouraqui använder begreppet avgrund istället för djupet. Avgrunden eller den djupa klyftan är något vi ser i ikonografin både vid Jesu födelse och Jesu dop. Här möts tillvarons lägsta och högsta, det är jordens navel, en bild för ett slags ursprung och en okänd framtid. Själva skapelseakten uttrycks mer koncist och direkt i Chouraquis översättning. Det är öppna verbformer, ljuset är till, blir till i all oändlighet, medan svenskans ljuset blev till gör det till en handling i historien. Svenskan Gud såg att ljuset var gott förlägger Guds skapande och varande i det förflutna medan hebreiskan antyder att det här fortfarande är på gång, Elohim ser ljuset: så bra!, egentligen kunde det återges med wow på svenska. Och Elohim fortsätter att åtskilja ljuset från mörkret, skaparhandlingen pågår.

Det första avsnittet i Johannesevangeliet, den grekiska delen av bibeln, inleds med orden: ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Det var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av det som är till. Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed”, Joh 1:1-5. Den här texten tillkom också sent dels i förhållande till samtliga nytestamentliga texter, dels i förhållande till Johannesevangeliet självt. Vi återkommer till den senare.

I den här föreläsningen ska vi fråga oss om vi kan säga något om Gud och människan utifrån de här berättelserna. I de tre kommande föreläsningarna kommer människan att vara i fokus. Nu ska vi så mycket som det är möjligt försöka reflektera över vad vi säger om Gud och hur det påverkar vår människosyn. Utan oss människor blir inte Gud så intressant. Visst, djur och även växter har kanske en gudsrelation, men än så länge är det inte något vi kan uttala oss om. Självklart ”vet” inte vi heller någonting om Gud. Vi kan bara studera hur traditioner i olika kulturer och genom historien har berättat om det gudomliga eller tala om vår personliga tro på vem denne Gud är. På samma sätt är det en trosutsaga eller bekännelse och inte ett historiskt faktum när vi säger att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. De historiska fakta vi har om människan Jesus är ytterst sparsamma, vittnesmålen om mötena med honom i hans samtid något fler och troserfarenheterna under två tusen år kan vi inte ens ta till oss i dess mångfald.

Nu ska vi fokusera på Gud och hur det vi säger om Gud överförs på oss själva. Jag har valt att utgå från Gud dels som vinden eller anden dels som den som talar och vars ord därmed förändrar och skapar. I den andra skapelseberättelsen framträder Gud som krukmakare och den som andas in liv i människan och därmed gör något skapande av universums råmaterial. Men det återkommer vi till i en senare föreläsning. I första skapelseberättelsen är Gud ord, tal, dabar på hebreiska. Gud talar med auktoritet såtillvida att Gud får något att växa, att ske, utifrån de ord Gud uttalar. Auktoritet kommer från latinets augere som betyder att få något att växa. Guds ord förändrar och skapar nytt. Det är ordet som avgör om något sker över huvudtaget, om något blir till och får mening.


Här kan du läsa föredraget i sin helhet.


Guds avbild och likhet, gudomlig relation första etappen

Föreläsning 6

Torsdag 20 oktober 2016

Inledning

Vi är skapade till Guds avbild och likhet. Gud skapar genom sitt ord, sin dia-logos, med den materia som redan förefinns i tillvaron. Historien börjar när ordet talas och allt som finns till får en betydelse, en mening och därmed börjar relatera till sin omgivning. Gud är det levande skaparordet, på hebreiska dabar. Det är ordet, benämningen eller beskrivningen, som gör att jag kan uppfatta fenomenet som blir till. Vi, varje människa och alla människor, är inte bara berörda av Gud, av själva skaparordet. Vi blir inte bara till som människor. Vi, var och en och alla människor, är en avbild och likhet av Gud. Den franske bibelöversättaren André Chouraqui tolkade det som att vi är en ”kopia” av Gud. Gud är samtidigt inte en kopia av oss, ett slags förstorad antropomorf varelse. Det är vi som är theomorfa, kallade att representera Gud i skapelsen och historien, att bli gudomliggjorda.

Förra gången försökte vi fånga in detta levande skaparord, som vi kallar Gud, denna vind som talar och något blir till. Det är förstås omöjligt i sig och ändå behöver vi på något sätt konkretisera eller benämna det vi relaterar till. När vi vänder på frågan och tar oss an avbilden, människan, så bygger vi på synbara och återgivna erfarenheter. Trots det, rör vi oss ändå i ett slags dimma eftersom allt det som vi säger om oss själva är subjektiva tolkningar. När är en människa gudomliggjord, fullkomlig? Hur närmar hon sig denna grundläggande kallelse att vara människa? Hur blir vi det levande skaparordet i vår tur? Hur blir vi själva ett ord som ger mening och utvidgar tillvarons gränser?

Mycket i bibelns berättelser handlar om vår strävan och våra misslyckanden i att bli mer människa, bli hela människor, heliga människor. När Jesus utlägger Torah i det vi kallar Bergspredikan i Matteusevangeliet säger han ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48). Människans kallelse är varken mer eller mindre än just att vara fullkomlig.

Nu är inte människan fullkomlig. Skapelsen är däremot fullkomlig, så till vida att potentialen till fullkomlighet finns där. Människan har samma potential till fullkomlighet. Tolvhundratalsteologen Thomas av Aquino fastslår att människan är capax Dei, har förmåga till eller potential till Gud. Därmed har jag inte sagt att vare sig skapelsen eller människan är perfekta. Vi är på väg och förutsättningarna för fullkomlighet finns där. Som de bristfälliga varelser vi är rör vi ihop helhet, helighet, fullkomlighet och perfektion. Perfektion utesluter liv, rörelse och möjligheten till utveckling, expansion och förändring. Perfektion är något stelt och dött, något som inte längre kan skapa nytt eller förändras. Att leva heligt, att vara en hel människa och relationell person, är att vara på väg, att utvecklas, förändras och förvandlas. Det förutsätter att vi gör misstag. Ett äkta helgon strävar efter fullkomlighet, att representera Gud, men vet att det finns en avgrund mellan livet här och nu och en slutlig fullbordan. Samtidigt kan fullkomligheten lysa igenom och ta form i den människa som är hel i sig själv och i sina relationer under det vi kallar heliga ögonblick.

När jag i den fjärde föreläsningen behandlade det subversiva minnet talade jag bland annat om Guds levande skaparord, det vi oftast kallar budorden. Där inbjuds vi att mima Gud genom att respektera sabbaten. Då ger vi en gudomlig värdighet åt oss själva och varandra. I den tredje föreläsningen betonade jag att vi måste lyssna med hela kroppen, med hela oss, och att detta i den hebreiska traditionen uttrycks som att hjärtat är våra öron, att vi lyssnar med vårt hjärta. Hjärtat är platsen för den intima relationen med Gud, där vi verkligen kan nå en djup och äkta kunskap om tillvaron och skapelsen genom att förenas med densamma. Kunskap på hebreiska är ordet som beskriver en sexuell relation. Vi blir hela i och genom våra relationer, i lyssnandet och utbytet av erfarenheter. Helgelseprocessen är en kroppslig realitet, vi måste finnas närvarande till kropp, själ och ande för att kunna göra skillnad, för att namnge och skilja ljuset från mörkret.

Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.



Helig andning, gudomlig relation, andra etappen

Föreläsning 7

Torsdag 1 december 2016

Inledning

Vi hör intimt samman med Gud. Vi är skapade till Guds avbild och likhet och vi representerar Gud inför varandra. Vår kallelse är att bli gudomliggjorda genom vårt beteende mot varandra som grundas i vår rehem, livmoder, det vill säga i barmhärtigheten som upprörs över lögn, orättfärdighet och maktmissbruk. Varhelst vår nästa behöver vårt stöd kallas vi att avbryta våra egna planer för att vi alla ska kunna komma på fötter och stå upprätta tillsammans. Gemenskapen och jämbördigheten finns nedlagd i själva gudomliggörandet.

Gud beskrivs som en ”gudsvind”, ruah elohim, och denna gudsvind talar och åtskiljer ljus från mörker, skapar klarhet utifrån det dunkla, den materia som redan förefinns. Denna ruah, ande, är en skapande ande, en ande som ger liv och upphov till skapande varelser i sin egen rätt. Guds ande, gudsvinden, är urkraften för all maktdelning och för en jämbördig relation, och för en ständig förnyelse och förvandling som blir ett slags förebild för hur vi själva ska bygga våra relationer och vårt samhälle i vår tur. Det är denna gudomliga relation mellan Gud och alla Guds medskapare, liksom relationen mellan medskaparna själva, som vi ska reflektera över i den här föreläsningen. Nästa gång ska vi gå vidare med den sociala gemenskapen och förutsättningarna för dess sammanhållning, det vill säga de teologiska grunderna för samhällsbygget i stort.

I den femte föreläsningen talade jag om ruah elohim och nämnde att begreppet bör översättas med ”Guds andning”. När Gud andas så är det själva gudsordet som skapar i betydelsen skänker mening till materien som redan finns där. När denna materia får mening är den fylld av Guds ande, eller som jesuiten Pierre Teilhard de Chardin har sagt ”I materiens hjärta finns världens hjärta, Guds hjärta”.  Guds andning är alltid skapande, förändrande, den är Gud. I samma föreläsning citerade jag ur Jobs bok där Elihu säger till Job: ”Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv”, Job 33:4. Jag konstaterade också att det finns något oförutsägbart i Guds andning och därmed också i vårt eget skapande vilket Johannesevangeliets författare målar på ett livfullt sätt: ”Vinden blåser var den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden,” Joh 3:8. Våra nya insikter och uppfinningar kommer ofta oanmälda. De är visserligen ett resultat av lång möda och intensiv forskning, men den slutliga upptäckten så att säga bara finns där en dag.

I samma föreläsning betonade jag också att det fanns ett vittne till den skapande gudsvinden, den kvinnliga Visheten och henne måste vi återvända till om en gudomlig relation ska ha någon mening för oss. Den kvinnliga visheten var i ”faderns sköte” från det ögonblick som Guds andning börjar tala fram skapelsen ur dunkelheten. Och jag påminner om det jag sade att det är hon som blir en han i Jesus Kristus när ordet blir kött. Och det är han som ordagrant ”gör exegetik” av Gud, utlägger Gud i ord och handling, under en historiskt begränsad tid. Vidare slog jag fast att Johannesprologens gränser är porösa, närmast genomskinliga och därför djupt fascinerande. Vi vandrar mellan tid och evighet, mellan en abstrakt symbol i ordet, och konkret förkroppsligande i köttet, mellan Vishetens kvinna och den enfödde sonen, mellan det uttalade ordet självt, Gud, och det förklarade, tolkade ordet, människosonen. Gudsuppenbarelsen sker i en dialog, genom ordet. När det tar form, låter det sig formas på nytt och på nytt.

Genom att citera ur Elizabeth Johnsons bok, Ask the Beasts, fick vi ett evighetsperspektiv på skapelsen. ”Den ständigt skapande livets Gud, källan till oändliga möjligheter, fortsätter att föra världen mot en oförutsägbar framtid, genomsyrad av ett radikalt löfte: vid tidens slut kommer inte alltets Skapare och Uppehållare att överge skapelsen utan förvandla den på ett ofattbart sätt till en ny gemenskap med det gudomliga livet.” 

Mänsklig andning, nefesh

Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.




Unika varelser
Relationalitet genom ord och möten

Föreläsning 8
Torsdag 26 januari 2017

Inledning

I den här föreläsningsserien om en teologisk människosyn i vår tid har vi ägnat den mesta tiden att tala om relationen mellan Gud och människa, hur Gud och människa hänger ihop. Oftast har bibeln fått utgöra källan till de utsagor vi kunnat göra. Ibland har medeltida konst och litteratur fått bidra med några pusselbitar och ibland moderna teologer och tänkare. Det är viktigt att påpeka att vi spanar efter en människosyn, den är i ständig förändring, och några absoluta och definitiva påståenden kan vi aldrig göra.

De bibliska berättelserna försöker skapa klarhet i tillvaron. Det är gudsvinden, ruah elohim, som talar det levande skapelseordet, dabar, och som därigenom åtskiljer ljus från mörker, och vi kan se tydligt och lära oss något mer om skapelsen. Gudsvinden skapar också människan, till man och kvinna, till sin avbild och likhet. Det är fråga om en till stor del jämbördig relation mellan Gud och människa, eftersom människan i sin tur ska förvalta skapelsen, hon ska i sin tur skapa klarhet.

Relationen mellan Gud och människa uttrycks med andningen och utgår från Guds livmoder, rehem, som också är barmhärtigheten själv. När Gud andas skänks mening åt materien som får liv i sin egen rätt. Jag har betonat att vi är vår andning och att vi är vår kropp. Denna kropp som andas är kallad till gudomliggörande. Vi får del av Guds andning, ruah, och Paulus talar om att vårt mål är att bli en soma pneumatikon, en kropp fylld av Guds ande. Det hebreiska ruah motsvaras av grekiskans pneuma i Nya testamentet.

På vilket sätt kan dessa ursprungsberättelser bli förebilder för våra relationer? Relationerna oss människor emellan i ett samhällsbygge liksom relationerna mellan allt som lever? Det är de två frågorna som vi ska fördjupa i de närmaste föreläsningarna. Människans förmåga till relationer, hennes relationalitet, är grundläggande för hennes existens, för alla levande varelsers existens. Utan den andre blir vi ingenting. Vi kan helt enkelt inte överleva.

I den här föreläsningen ska vi närma oss relationaliteten genom betydelsen av ord i vid bemärkelse och av möten i engelskans begrepp encounter. Det är i mötet och utbytet med den andre som vi kan tränga djupare in i livets mening och skapa klarhet i vår tillvaro. Att vara ensam är inte att vara stark, snarast utlämnar det individen åt mörker och förvirring. Vi kommer hela tiden att återvända till det som jag betonade i den tredje föreläsningen, nämligen vikten av att bli Paulus medmimare av Kristus. Mimen är grundläggande för all mänsklig utveckling, för att bli en unik person. Begreppet person antyder här en människa som blir till genom sina relationer, som blir den unika individ som hon är ämnad att bli. Mimen är avhängig av att vi möter andra som tilltalar oss. De bibliska berättelserna är fyllda av sådana möten som ska inspirera oss till nya och unika möten i vår tur. Behovet av relationer uttrycks genom de så kallade teologala, eller teologiska, dygderna: tro, hopp och kärlek. De är inte specifikt judiska eller kristna, snarast allmänmänskliga och allmänreligiösa. De behövs i all synnerhet i vårt politiska liv. Avslutningsvis nämner jag några tankar om tid och processer inspirerade av påven Franciskus och som vi kommer att fördjupa än mer i nästa föreläsning.

Här kan du läsa hela föreläsningen!



Tid och evighet

Historia och transcendens

Föreläsning 9

Torsdag 9 mars 2017

Inledning

Den franska socialarbetaren och mystikern Madeleine Delbrêl (död 1964) har skrivit att ”tron är Guds kärlek förverkligad i tiden”. Den judisk-kristna traditionen är förankrad i tid och historia, i verkligheten. Den präglas av realism och den materiella och sociala tillvaron tas på största allvar.

Man kan se tiden som en punkt där nuet och evigheten möts. ”Som Guds medhjälpare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag. Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag”, skriver Paulus i Andra Korintierbrevet (6:1-2). Gud handlar i ett nu, inte i förväg för att lugna oss och inte heller försent. För oss är nuet en utmaning, vi befinner oss ofta i det förgångna eller i en fiktiv framtid. Samtidigt behöver vi historien och framtiden för att rätt handskas med nuet.

I den bibliska traditionen ges tiden också en djupdimension, en transcendens, som sträcker sig bortom eller utanför densamma. Evigheten kan uppfattas som något både attraktivt och hotfullt. Även om vi på ett sätt bara har konkret erfarenhet av tiden, hur vi än uppfattar eller beskriver den, så har vi ändå också en svag aning om vad evighet kan betyda. Man kan säga att evigheten är nuets djupdimension.

När vi sover och drömmer går vi i någon mån utöver verkligheten, utöver den ordnade tillvaron och vi måste släppa kontrollen. Vi lämnar det logiskt gripbara och får kontakt med något bortom och utöver det naturliga, eller det undermedvetna. Vi upplever ett slags transcendens som vi i vaket tillstånd kan ha mer eller mindre svårt att beskriva och återknyta till. Med lite träning kan vi gå in och styra våra drömmar som ett slags samspel mellan det medvetna och undermedvetna. Vi får kontakt med verklighetens djupdimension. När vi tittar på bibelns drömmare måste vi givetvis lämna vår moderna uppfattning om drömtolkning.

Våra upplevelser av fulländad enhet eller skönhet tecknar vi inte sällan som ett evigt nu som vi gärna skulle stanna kvar i längre än vad som i allmänhet erbjuds oss. Samtidigt kan vi inte fånga dessa momentana lyckorus och vi vill inte heller förbli i dem för alltid. Den eventuella attraktionskraften försvinner relativt fort. Vi är tidsbundna varelser som till syvende och sist är beroende av en historisk och materiell verklighet.

De bibliska berättelserna är fyllda av sömnens drömmar och de ges ofta en mening, som ett tilltal från Gud. Evighet och paradis beskrivs i livgivande ordalag, eller ibland även som hotfulla tillstånd. Men de texter som klart överväger är de som handlar om människornas sociala relationer sinsemellan, om själva gemenskapsbygget eller samhällsbygget i ett här och nu. Trots detta, antyder alltid bibelberättelserna att vi är kallade att gå utöver rummet och att tiden besitter en djupdimension som ger hopp om förändringar. Vi kan här anknyta till en av påven Franciskus utgångspunkter för att göra teologi, nämligen att tiden har företräde framför rummet. Han menar att tid och processer är öppna, oförutsägbara och siktar mot förändringar. Människor kan ha makt över rummet och rummets ideologier, men ingen har makt över tiden och de processer som där äger rum.


Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.



Lovad vare du!
Människan som en del av evolutionen i ett expanderande universum

Föreläsning 10

Torsdag 30 mars 2017

Inledning

Hela det bibliska budskapet handlar om att Gud vill att människan ska leva och det gör hon i tid och rum. Evolution och universum, eller universa och kosmos, är storheter som på något sätt binder samman tiden och rummet. Spontant upplever vi att evolution och universum som begrepp också går utöver tid och rum. Förra gången talade jag om evigheten som nuets djupdimension och nuets kapacitet att göra det omöjliga möjligt. På samma vis kan vi tala om det oändliga eller ett expanderande universum som rummets djupdimension. Allt levande måste utforska rummet i hela dess vidd och djup för att svara på Guds kallelse till liv.

I början av den här föreläsningsserien antydde jag hur den tidiga medeltiden försökte beskriva makrokosmos i kyrkobyggnadernas arkitektur. Människokroppen blev modellen för makrokosmos och därmed också modell för själva byggnaden där absiden symboliserade huvudet, ytterst Kristi huvud för kyrkan. I den judiska traditionen var templet en symbol för skapelsen något vi berörde i den andra föreläsningen i den här serien. Två andra symboler för vårt fysiska och andliga rum är öknen respektive den inneslutna trädgården.

Utforskandet av skapelsen är både en välsignelse och en förbannelse. Det leder inte sällan till exploatering och ett revirtänkande. Vi ser inte hur sammanbundet allting är, att allt bildar en mångfaldig enhet och att det inte finns murar och gränser i det ekologiska systemet. När någon del skadas, skadas hela kedjan av liv. Vi skadar det som binder oss samman, själva förbundet. Förbundstanken i bibeln är grundläggande för vår uppfattning av både tid och rum och Gud har ingått ett evigt förbund med allt liv, berit olam.

Huvudrubriken till dagens föreläsning är ”Lovad vare du!” och den är tagen från påven Franciskus encyklika med samma namn som kom ut i juni 2015. Den lyfter fram sambandet mellan tron och vår miljö i bred mening. Den stannar inte vid klimatutmaningar och överexploatering av naturresurser utan fokuserar på människan och allt liv som sådant och förespråkar en ny antropologi, som är vårt huvudsakliga fokus.

Evolutionen är den kosmiska utveckling som allt liv är inbegripet i. Evolutionen blir ett slags dynamiskt möte mellan tiden och rummet. Den är ett bevis på att det omöjliga kan blir möjligt och är besläktat med såväl nuets som rummets djupdimension. Vi är infogade i ett skaparäventyr där allt levande är beroende av varandra. En bok som blivit helt avgörande för mig är den amerikanska professorn Elizabeth Johnsons Ask the Beasts, Darwin and the God of Love, från 2014. Det är en teologisk dialog med Charles Darwins On the Origin of Species, ”Om arternas uppkomst”, som utkom 1859. I en intervju har Elizabeth Johnson sagt att hon ser trosbekännelsen som ”en berättelse om Guds evolutionära relation med världen. Gud skapar universum, träder in i världen, lider, dör och uppstår. Och med anden fortsätter Gud att ge liv till skapelsen och förbereder den på det kommande livet.”

Men hur ska vi laga världen? I den judiska mystiken finns begreppet tiqqun olam ungefär ”laga världen”. Det kan också betyda ”bygga för evigheten”. Ordet olam står för något som är evigt. Tiqqun olam handlar om att vi genom goda gärningar och böner kan hela världen och i slutändan påskynda Messias ankomst.


Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.











    Little garden of paradise, tidigt 1400-tal




Att bygga upp och riva ner

Händer och fötter som mänskligt predikament

Föreläsning 11

Torsdag 18 maj 2017

Inledning

Gud är en talande och skapande gudsvind, det levande skaparordet som skänker mening åt tillvaron. Orden ger en innebörd och betydelse åt fenomen som annars skulle förbli dunkla. Som skapade till Guds avbild och likhet är det också vår uppgift att namnge nya företeelser och sträva efter en allt djupare förståelse av vårt kosmiska hem och våra relationer med allt som lever omkring oss. Vi vandrar mot ett förlovat land, ett paradis, en fullhet. Men vi befinner oss i öknen, i en frihet som kräver ansvar och handlingskraft. Vi är kallade till en samhällsgemenskap och där är frihet och ansvar inte några konfliktfria storheter. Vi längtar av och till tillbaka till Egyptens träldom men som också erbjöd köttgrytorna och en morgondag utan utmanande överraskningar. Frihet, ansvar och skaparförmåga är aldrig utan spänningar och konflikter. Dessutom frestas vi att betrakta tillvaron som absurd, som om vi bara skulle sträva efter vind, som Predikaren påstår i sin bok.

Det är dags att vi börjar gå in i det som skaver och in i det dunkla i våra liv, det som ännu inte fått mening. Det är dags att se på våra tillkortakommanden, våra begränsningar och det som gör att vi skadar vår frihet, vår gemenskap och glömmer vårt ansvar. Ofullkomlighet, synd och skuld, vad är det? Hur talar bibeln om detta? Och hur helar vi skadorna? Vad är förlåtelse, frälsning och rättfärdiggörelse? Vad är gott och vad är ont? Varför finns ondskan när Gud är ursprung till allt skapat?

Självklart kan vi inte i en enda föreläsning behandla hela detta komplex av människans ofullkomlighet. Aspekterna är oändliga och vi bär på mycket bråte, inte minst från kristen synvinkel. Allt det som jag kommer att säga här och i de kommande föreläsningarna är försök till ett samtalsunderlag. Vi lever under hot och våld. Men det har mänskligheten alltid gjort. Ibland talar vi om naturkatastrofer och det är inte vi som mänsklighet direkt skuld till, även om klimatförändringarnas följder ändå kanske kommer att vara det. Men är det fråga om ondska? Vi kan inte bortse från konflikter och krig, men freden är inte heller nödvändigtvis helt rättfärdig och entydig. Allt tycks dubbelbottnat och tvetydigt. Vi upplever hela tiden människans begränsningar men drivs ändå vidare av ett hopp och en tro i existentiell bemärkelse.

Hur vi än reflekterar över livets obeständighet och skörhet, mörker och skaparkraft så kommer vi inte fram till några färdiga svar. Vi är begränsade och det är det första vi måste erkänna. De bibliska berättelserna är inte entydiga, inte heller den kyrkliga traditionens berättelser. Vi upptäcker att vi hela tiden befinner oss i en öken och med konsekvenserna av den tomma graven. För att skapa mening i den situationen gäller det att ha fokus på det förlovade landet, horisonten, paradiset, uppståndelsen, eller helt enkelt på Gud.

Den här föreläsningen ska beröra den avgrundslika klyfta som är ytterligheterna i våra liv, den cyniska uppgivenheten, det absurda eller tomheten och den profetiska handlingskraften. Båda är lika behäftade av kompromisser och begränsningar och vi behöver hålla ihop ett både och. Det är inte bara stora personligheter som bibelns Predikaren och Jeremia som levt i dessa ytterligheter, vi gör det också även om vi kanske inte uttrycker det lika tydligt. För att kunna leva med och över huvud taget kunna namnge vår egen synd och skuld, vår egen begränsning, måste vi vara övertygade om att vi faktiskt duger. Vi måste först erfara ett slags återlösning och förlåtelse för att sedan kunna inse våra tillkortakommanden och vårt dunkel. Den bibliska domen kommer först efter frälsningen och befrielsen. Befrielsen från Egyptens slaveri föregår öknens utmaningar. Uppståndelsen föregår den tomma gravens konsekvenser. De ledtrådar och vägmärken historien ger oss för att bygga en god gemenskap på ökenfärden är det sista vi berör den här gången. Alla dessa temata återkommer och fördjupas i de föreläsningar som ligger framför oss.

Vad har händerna och fötterna att göra med vårt ämne? Händer och fötter, liksom också andra kroppsdelar, blir ofta metaforer för olika mänskliga handlingar i de bibliska berättelserna. Det är med kroppen vi agerar och i ett språk som till stor del saknar abstrakta begrepp blir kroppen i sig själv ett uttrycksmedel för både gott och ont.

Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.



Förkroppsligad gud

Ordet som blir kött

Föreläsning 12

Torsdag 21 september 2017

Inledning

När vi hittills spanat efter en teologisk människosyn har vi närmat oss ämnet utifrån att Gud och människa relaterar till varandra. Vår kropp har varit central och symbolerna som vi hittar för kropp, andning och relation i den hebreiska bibeln har varit utgångspunkten för ett vidare resonemang. Ibland har jag låtit nytestamentliga texter kasta ytterligare ljus på en frågeställning liksom texter hos en del teologer och mystiker. Det är nu dags att fokusera på Kristus-händelsen och se vad den innebär för en teologisk antropologi.

Grundläggande för den kristna trosbekännelsen är att Gud blev människa, antog kött i Jesus Kristus. Utsagan kan tyckas självklar men vi ska trots det vrida och vända på denna trossats. De nytestamentliga texterna framställer inte Guds människoblivande på ett alltigenom entydigt sätt. Återigen måste vi påminna oss om att bibeln inte består av dokumentära faktaskildringar utan berättelser med ett teologiskt budskap. De vill antyda något som inte sällan ligger bortom det som ett språk kan kommunicera. Vi rör oss med metaforer och symboler och berättarens tolkning av ett skeende är just en tolkning, en midrash, som vi inbjuds att bygga vidare på. Är det viktigt att Gud blir människa och i så fall varför? Blir Gud människa i betydelsen att Gud beslutar sig för att låta sig födas eller ska det förstås på något annat sätt? En klassisk tolkning som också har sitt ursprung såväl i den hebreiska traditionen som i den nytestamentliga är att Gud ville försona sig med människosläktet som helt avvikit från den väg Gud hade förelagt människorna. Men håller försoningsläran, som den kallas, om den innebär att vi måste se på människan Jesus som ett offer som Gud avkräver för att dämpa sin vrede? 

Människan Jesus beskrivs ofta i termer som ett Guds sakrament i världen. Jesus visar på vem Gud är och vad Gud vill med människan. Det kan leda till en diametralt motsatt syn än den klassiska försoningsläran. Om vi berör människan Jesus och låter oss beröras av honom, berör vi Gud själv. Marcus Borg säger i sin bok The Heart of Christianity, Rediscovering a Life of Faith att ”Jesus visar oss Guds hjärta” vilket är just betydelsen av ett sakrament.  Sakramentet som är något fysiskt påtagligt och som samtidigt förmedlar något gudomligt.

I tidigare föreläsningar har vi fastslagit att prologen i Johannesevangeliet är ett slags midrash, en utläggning av första skapelseberättelsen där Guds relation till människan betonas. Prologen är också sprungen ur den så kallade vishetstraditionen där den kvinnliga Visheten är med Gud som en partner när Gud talar fram meningen med de skapade fenomenen. Visheten är ett slags pre-existens. I den här föreläsningen kommer jag att utgå från Johannesprologen i ett försök att förstå Guds människoblivande, andra perspektiv kommer senare i serien. Därtill tar jag hjälp av några uttalanden av Paulus samt några andra bibeltexter.

Tolkningen av första skapelseberättelsen ledde till att människan genom att vara Guds avbild och likhet fick kallelsen att representera Gud genom sitt liv i gemenskap med skapelsen i stort. Berättelsen skildrar en demokratisering av Guds envälde och makt. Vad betyder då Kristus-händelsen i det perspektivet? Några rader ur Johannesprologen bildar trappstegen i den här föreläsningen för att spana efter en teologisk människosyn. Vi är på väg och frågan är hur vi kan läsa och tolka de symboler och vägmärken som bibeln och vår samlade historia erbjuder. Rubrikerna är: ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss” (Joh 1:14a); ” … och vi skådade hans härlighet …” (Joh 1:14b); ”Av hans fullhet har vi alla fått nåd utöver nåd” (Joh 1:16) samt ”Ingen har någonsin sett Gud, den enfödde Sonen, själv Gud, som är i Faderns sköte, denne har förklarat honom” (Joh 1:18).

Här kan du läsa föreläsningen i sin helhet.




Guds döttrar och söner

Födda av Guds vilja

Föreläsning 13

Torsdag 26 oktober 2017

Inledning

I tidigare föreläsningar har jag betonat skapelsen av människan till Guds avbild och likhet. Jag konstaterade att i första skapelseberättelsen delar Gud sin makt med oss. Denna makt handlar inte om att ”härska” över någon utan betydelsen ligger i att få oss själva och allt vi relaterar till att växa till sin egen unika förmåga. Vår kallelse är att få tillvaron att växa, utvecklas och förvandlas. Allt handlar om att ge en mening till livet, vårt eget och som sådant. Jag kallar det för Guds maktfördelnings- och demokratiseringsprocess.

I Nya Testamentet används det grekiska ordet exousia för att beskriva denna form för fullmakt eller auktoritet. Auktoritet kommer från det latinska verbet augere som betyder att få något att växa, öka, det vill säga, få något att utvecklas till sin fulla potential. Enligt första skapelseberättelsen är vi människor, alla utan undantag, theomorfa, gudslika, och vår kallelse ligger i att växa till ett gudomliggörande. Detta i sin tur handlar om ansvar inför skapelsen och att alla människor är jämbördiga och åtnjuter en nedärvd värdighet som inte får skadas. Vi är alla Guds döttrar och söner och det förpliktar oss till en social gemenskap som i allt måste präglas av just jämbördighet och värdighet på alla plan. Det är inte en vacker teologisk utsaga utan hårt och ofta smutsigt politiskt arbete om det ska ha någon mening alls.

I Johannesevangeliet 1:12-13 läser vi följande: ”Men åt dem som tog emot honom har han givit makt att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.” 1981 års svenska översättning har ”givit rätten att bli Guds barn”. Varken ”makt” eller ”rätt” återger den fulla innebörden i exousia, och vi ska allra först utforska det begreppets betydelse.

Därefter kommer jag att antyda vad jämbördighet och värdighet kan handla om i ett bibliskt perspektiv. Även om de mänskliga rättigheterna har en såväl andlig som filosofisk och naturrättslig bakgrund kommer de inte att betyda någonting om inte vårt förhållningssätt oss människor emellan kan präglas av just jämbördighet och värdighet.

Jag avslutar föredraget med att titta lite på hur dopet och det allmänna prästadömet är två grundpelare i kristen kontext för att leva jämbördigt och värdigt. Allt detta förefaller grunda sig i företeelsen exousia, den fullmakt och auktoritet som vi utrustas med och är kallade att förverkliga.


Exousia – fullmakt och auktoritet

I meningen från Johannesprologen står det i den svenska översättningen att ” … han har givit rätten att bli Guds barn ….” Jag har valt att översätta det med ”makten att bli Guds barn”. Om jag var konsekvent med hur jag behandlar det grekiska ordet exousia borde jag översätta det med ”auktoritet”, ”fullmakt” eller ”myndighet”. Eftersom begreppet handlar om en förmåga som ska påverka  omgivning är auktoritet i betydelsen ”få att växa” den bästa översättningen. Ordet ”myndighet” handlar om att vi är ”myndiga” och därmed åtnjuter ett självbestämmande, att vi själva har rätt att tolka tillvaron och ge uttryck för det. ”Fullmakt” visar på att begreppet är något vi får oss givet av en högre instans, vilket också ligger i exousia. I vår mening från Johannesprologen har jag ändå valt att översätta det med ”makt” av rent stilistiska skäl. ”Rätten att bli Guds barn” låter dels alltför svagt, dels kan det leda tanken till att vi får ”rätten” om vi på något sätt visar oss värdiga till det och det är alltid farligt att lämna sådana beslut i människors händer! Det är nämligen väldigt lätt att negera meningen och säga ”du har inte rätt att vara Guds barn”!

Men vad ligger då i begreppet exousia och hur används det? Det har inget med makt i betydelsen maktfullkomlighet eller härskarmakt att göra. Gud gör förvisso mäktiga gärningar för att skipa rättvisa, som i Luk 1:51: ”Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer”. Ordet som då används är kratos som vi känner igen i demokrati, ”folkets makt”, eller autokrati, ”envälde”. Här ligger makten hos enbart den ena parten och får en direkt effekt på någon eller något annat. I exousia handlar det om att få den andre att utveckla sin egen förmåga till handling och förändring, att få den andre att agera.

I Luk 4:31-36 läser vi följande: ”Han kom till staden Kafarnaum i Galileen, och där undervisade han folket på sabbaten. De överväldigades av hans undervisning, eftersom det låg makt i hans ord. I synagogan fanns en man som var besatt av en oren demon, och han skrek högt: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige.” Men Jesus hutade åt honom: ”Tig! Far ut ur honom!” Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. Alla greps av bävan och frågade varandra: ”Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut.”

Återigen översätts exousia med ”makt”, Jesus undervisar med exousia, med auktoritet, och i sista meningen står det att han befallde med ”makt och myndighet”. Genom undervisningen vill Jesus få till en omvändelse hos åhörarna, förändra deras attityder. Folket konstaterar att hans ord verkligen också gör skillnad. I den grekiska texten står exousia först som de svenska bibelöversättarna återger med ordet ”makt”. Därefter kommer dynamis som blir ”myndighet” på svenska. Dynamis är snarare kraften i Guds eller Jesu ord, det som direkt och konkret förvandlar något inför våra ögon. Det ligger kraft i Guds skaparord eftersom det ger en konkret mening åt det Gud samtidigt säger. På svenska återges det ofta med ”inget är omöjligt för Gud” och därmed har man tonat ner förvandlingskraften i det grekiska begreppet dynamis. De två meningarna i Lukastexten kunde återges på följande sätt: ”De överväldigades av hans undervisning, eftersom han undervisade med auktoritet” och ”Med auktoritet och kraft” eller ”Med myndighet och kraft befaller han de orena andarna …”

Vi ska ta ett exempel till från Markusevangeliet 2:5-11: ”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.”

De skriftlärdas fråga hur Jesus kunde förlåta synder får sin förklaring i slutet när Jesus säger att ”Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden”. Återigen översätts exousia med makt och återigen leder det oss fel. Jag går inte in i diskussionen om Jesus verkligen sagt som Markus hävdar här utan ställer frågan varifrån Markus har hämtat uttrycket om just ”människosonens makt” och vad Markus egentligen vill säga med att använda exousia. I Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska bibeln, och som är äldre än de hebreiska vittnesbörd vi har till hands i dag, läser vi följande i Daniels bok 7:13-14: ”Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.” Här får figuren som kallas ”människoson” ”makt, ära och herravälde”, på grekiska exousia och doxa, ”herravälde” har en längre omskrivning med att alla folk ska tjäna honom. ”Välde” är också exousia och denna exousia ska aldrig upphöra. Riket som aldrig ska gå under är basileia, som är just ett kungarike. Markus låter Jesus åberopa sig på en fullmakt, en gudomlig fullmakt, för sin förmåga att förlåta synder. I och med att han använder ordet ”människosonen” så vet Markus åhörare att det handlar om figuren i Daniels bok och den figuren har alltså fått en gudomlig fullmakt, exousia, av den uråldrige, av Gud själv. Markus syfte med att använda såväl exousia  som ”människosonen” är att visa på hur Jesus verkligen har förmåga att upprätta och återställa människans theomorfa kallelse. Markus åhörare vet också att denna exousia, denna auktoritet och fullmakt, aldrig kommer att upphöra, den verkar här och nu genom de som tror. Att översätta exousia med ”välde” i Daniels bok för tankarna helt fel. 

Evangelisterna hänvisar till människosonens fullmakt i flera sammanhang där Jesus agerar utöver det vanliga. Det är klart att de religiösa ledarna undrar vad den fullmakten innebär och vem som skänkt den, en fullmakt kan man ju inte själv ta sig. På samma sätt kan man inte säga att man själv har auktoritet utan det är något andra tillskriver en person. I Matt 21:23 läser vi ”När han hade kommit till templet och höll på att undervisa kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom och frågade: ”Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?” I båda fallen handlar det om exousia.

I dialogen mellan Pilatus och Jesus är det också exousia som åberopas. I Joh 19:10-11 står det: ”Pilatus sade då: ”Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?” Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan.” På sätt och vis har Pilatus just makt, en fullmakt som kommer med hans ämbete, att avrätta Jesus. Men i och med att författaren här använder exousia så blir det en drastisk lek med ord som vänds mot Pilatus själv. Vem besitter den gudomliga fullmakten eller auktoriteten av de två? Vem av dem kan få något att växa och förvandlas? I Johannesevangeliet har Jesus beskrivits som den preexisterande Visheten från prologen och framåt. Läsaren vet vem som sitter med den gudomliga auktoriteten, vem som skulle ha kunnat få Pilatus att växa … ”Du har alls ingen auktoritet eller fullmakt över mig …” det vill säga ”Du kan inte få mig att växa, att förvandlas till min kallelse ….”

Att den svenska översättningen håller fast vid ett maktbegrepp för exousia är mycket olyckligt eftersom själva dynamiken och myndigförklarandet därmed tappas bort. I den franska ekumeniska bibelöversättningen, TOB, används ”authorité” och i den engelska Jerusalembibeln ”authority”. På det viset åtskiljs tydligt exousia, dynamis, kraft, och kratos, makt från varandra. Låt oss påminna oss meningen i Johannesprologen: ”Men åt dem som tog emot honom har han givit fullmakt / auktoritet att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.” Vi har nu i vår tur utrustats med denna exousia, fullmakt och auktoritet. Vad gör vi av den?

Jag gör nu en liten utvikning av problematiken med exousia. Den latinska bibelöversättningen, Vulgata, återger generellt exousia med potestas. Det blir därmed ett maktbegrepp med manliga konnotationer. När Paulus i Första Korintierbrevet trasslar in sig i en ohållbar argumentation om hierarkier och huvudbonader så används exousia på ett intressant sätt. Han inleder med att säga att ”Jag vill att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud” i 1 Kor 11:3. Sedan hävdar han att ”En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud” i vers 4. Lite längre fram säger Paulus att det beror på att mannen är en avbild och avglans av Gud, och då ska ju denna avglans stråla fram. En kvinna drar däremot skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Orsaken är att hon är en avglans av mannen, vers 7. Paulus försöker förstärka sin argumentation genom att hänvisa till den andra skapelseberättelsen och säga att ”ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen” i verserna 8 och 9. Samtidigt hävdar Paulus att om kvinnan ber och profeterar barhuvad kunde hon lika gärna raka av sig håret för det är en skam för kvinnan att inte ha hår! Enligt den logiken borde ju håret fungera som slöja kan man tycka och det tycks Paulus också upptäcka vilket vi ska se lite längre fram i texten. Men hur ska kvinnan då göra för att be och profetera i Guds namn och inte i mannens namn? Jo, ”Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull”, vers 10. Exousia återges här med ”rätt” och ordagrant skulle meningen bli ungefär: ”Därför bör kvinnan ha auktoritet / fullmakt på sitt huvud för änglarnas skull.” Det är förstås otympligt och en smula obegripligt för en modern läsare även om vi förstår att det skulle vara slöjan som gav den auktoriteten. I franska TOB liksom i engelska Jerusalembibeln översätts exousia med ”auktoritetstecken”. Kvinnan får således be och profetera i egen rätt bara hon har något på huvudet för då står hon inte längre under mannen. Vi lämnar orsaken ”för änglarnas skull” därhän eftersom det hör till en kulturellt begränsad trosföreställning.

Nu inser Paulus att han gjort bort sig i argumentationen. För säkerhets skulle tar han tillbaka allt han sagt: ”Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud” 1 Kor 11:11-12. Så var det där med slöjan. Kvinnan har ju fått sitt hår som slöja, säger han. ”Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad? Lär er inte redan naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår men en heder för kvinnan, hon har ju fått sitt hår som slöja. Någon kanske vill börja strida om detta, men vi har ingen annan ordning, och det har inte någon av Guds församlingar,” 1 Kor 11:13-16. Vad som till sist rent praktiskt ska gälla verkar något godtyckligt!

Hur ska vi förstå exousia i 1 Kor 11:10? Genom att betäcka huvudet ärar kvinnan inte längre mannen som är hennes huvud utan hon ärar därmed Gud direkt. På det viset får hon en gudomlig auktoritet att be och profetera. Om hon inte hade något på huvudet skulle hon vara under mannens auktoritet och då skulle inte hennes bön och profetia vara gudomligt inspirerade.

Exousia ger således fullmakten, myndigheten, auktoriteten och förmågan att be och profetera, i Guds namn, på Guds uppdrag. Exousia är ju det som Gud förmedlat till människosonen, det som gör att Jesus kan förvandla och få andra att växa som människor. Paulus tillerkänner också kvinnorna samma auktoritet, samma myndighet, som mannen att be och profetera högt vid sammankomsterna. Under första århundradet har vi inga kyrkliga ämbeten i vår moderna betydelse, enbart tjänster av olika slag. Att bli kallad och utsedd till tjänst bekräftades ofta med bön, nedkallande av heliga Anden och handpåläggning. På så vis förmedlades denna exousia på ett konkret sätt. Vid prästvigningen förmedlas samma exousia till prästen men nu i sin latinska form potestas. Potestas hade från början betydelsen av ”förmåga” men gled mot att alltmer stå för makt. Genom vigningens potestas skulle prästen ”bättre” representera Kristus än övriga döpta, åtminstone vid själva sakramentsförvaltningen. ”Makten” handlade om att förvalta sakramenten, inte minst den eukaristiska förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod, men då är vi långt fram i tiden. Genom att potestas också förknippades med ”manlighet” skedde en glidning mot att prästen också skulle ha en fysisk likhet med människan Jesus som det troende lekfolket så att säga skulle kunna ”se” och ”känna igen” under gudstjänstfirandet. Här har man förstås helt glömt bort att det är den uppståndne Kristus som ska representeras och att vi alla, kvinnor som män, är döpta till denne Kristus.

Det är helt klart att denna fullmakt och gudomliga auktoritet, exousia, ges till alla människor, till alla som är födda av Gud, som en möjlig förmåga att utveckla. Genom exousia vill Gud ”empower us”, ge oss en frimodig förmåga att utvecklas.  Alla människor är skapade till Guds avbild och likhet, alla är vi Guds döttrar och söner och jämbördiga. Begreppet får sedan en fördjupad betydelse genom dopet, vilket vi strax ska komma till.


Jämbördighet och värdighet

Det torde inte finnas någon tvekan om att den bibliska människosynen är grundad på alla människors jämbördighet. Vi åtnjuter alla samma värde och borde respektera varandra med samma värdighet därför att vi alla är skapade till Guds avbild och likhet och alla har förmåga att växa och utvecklas. I praktiken handlar det om att erkänna att världen skulle vara en sämre plats om inte den andre fanns. De som tjänar den mänskliga gemenskapen, på vilken nivå det än handlar om, gör det utifrån den auktoritet eller fullmakt som tillerkänns henne eller honom av gemenskapen själv. Med denna auktoritet ska den som innehar tjänsten få alla, var och en, att växa på sitt unika sätt inom gemenskapen. En ren maktutövning ger aldrig plats åt den andre, tillerkänner ingen annan förmågan att utvecklas efter sin egen unika potential. Ren makt vill ha kontroll medan den som har auktoritet inte är rädd för mångfald, dynamism, åsiktsskillnader och ett visst kaos. En enhet i mångfald är aldrig konform eller uniform.

Jämbördigheten och det ömsesidiga beroendet liksom Andens dynamiska och oförutsägbara kraft är påtagligt i skildringarna av de gemenskaper som erkänner Jesus som Guds Messias och Kristus. Gemenskaperna kallas att gestalta och att bli Kristi uppståndna kropp, gravens förlorade kropp. Och det handlar inte om att utföra mirakler i form av spektakulära helanden eller andra närmast magiska gärningar. Låt mig få illustrera det med en berättelse från Lukasevangeliet.

”En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde” Luk 13:10-17.
Jo, det är en helandeberättelse i alla fall på ytan. Men vad kan gemenskapen som lyssnar till Lukas förkunnelse lära sig? Sammanfattningsvis något mycket enkelt, nämligen att se och lyfta fram den människa som av olika skäl inte syns och vars förmåga därför inte utvecklas eller erkänns och tas till vara av gemenskapen. Kvinnorna stod inte främst i synagogorna, den krokryggiga kvinnan var säkert helt dold. I alla fall tog ingen någon notis om henne. Och hon kunde inte se Jesus, bara höra honom, om hon orkade det på grund av smärtan. Hon kunde bara se sina fötter och marken framför sig. Det är henne som Jesus ser. Och han kallar fram henne så att alla tvingas att se henne. Den som har haft ryggskott vet vilken underbar känsla det är att kunna stå helt rak igen när spänningar och smärta släpper. Hela rörelseförmågan kommer tillbaka! Och man kan se på omgivningen med nya ögon!

Synagogföreståndaren som vill behålla makten över gemenskapen och inte släppa kraften fri protesterar mot Jesus och använder sig därvidlag av sabbaten. Jesus vänder snabbt på resonemanget för visst är det så att det är just på sabbaten som människorna ska lösas från sina bojor, från det som tynger ner dem i vardagen. Hur vi använder oss av berättelsen i dag är det vi ska förkunna till vår tids människor och kanske till oss själva. Befriar vi oss själva och våra medmänniskor från de bojor som håller oss tillbaka, som hindrar oss från att bli vår fulla potential, vår kallelse? Vill vi få våra närmaste att växa och så vara ett stöd för deras frigöring även om vi då också förlorar kontrollen och ”makten” över dem? Om vi gör det har vi auktoritet och vågar tillåta en mångfald i enheten, i gemenskapen, i våra kyrkliga gemenskaper liksom även i vår allra närmaste gemenskap.

En sak är jämbördighet inom den egna gruppen och att tillerkänna varje person en gudslikhet och auktoritet inom sitt eget sammanhang. Svårare blir det med den verkliga mångfalden utanför vår egen kulturella och religiösa tradition. Påven Johannes Paulus II sade i en audiens 1998 att varje religionsgrundare varit inspirerad av den heliga Anden. Därmed besitter även de exousia, en gudomlig fullmakt som kan få oss alla att växa till vår fulla förmåga. Att vara födda till Guds söner och döttrar är inget bekvämt kollektiv utan en utmaning att ta en jämbördighet i mångfald på allvar.

Under historiens lopp har begreppet jämlikhet nästan varit synonymt med konformitet, uniformitet och likriktning. Den bibliska traditionen varnar oss för den fallgropen från början till slut. Att tvinga människor till likhet, likriktning och uniformitet är ett grovt maktövergrepp. När människorna ville bygga tornet i Babel och utmana Gud själv blev de skingrade över jordens yta med olika språk. På ena sidan kan man säga att Gud krossade ett mänskligt maktanspråk. På den andra sidan får Guds auktoritet oss att växa i denna mångfald. De olika språken och kulturerna blir till en rikedom som vi kallas att utforska och växa i och av. På samma sätt är pingstberättelsen en bild av enhet i mångfald där förkunnelsen är mångskiftande och sanningen mångdimensionell genom de språkliga och kulturella olikheterna.

Jesuiten och teologen Karl Rahner talar om människan som platsen för Guds självkommunikation, självutgivelse och det omfattar absolut alla människor.  Om vi vill lära känna Gud måste det med nödvändighet gå genom den andre och det som är annorlunda för oss. Människans värdighet ligger i hennes förmåga att kunna växa och få andra att göra detsamma. Som jämbördiga Guds döttrar och söner har vi exousia, fullmakt och auktoritet att kunna se mångfalden som rikedom och möjlighet. Enligt katolska kyrkans tro fastslås också tydligt att frälsningen ur ett kristet perspektiv omfattar alla människor utan undantag. I Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et Spes, ”Kyrkan i världen av i dag”, läser vi följande i § 22: ”Detta gäller inte endast för dem som tror på Kristus utan även för alla människor som är av god vilja och i vilkas hjärtan nåden verkar på ett osynligt sätt. Eftersom Kristus har dött för alla och det bara finns en enda yttersta kallelse för människan, dvs kallelsen till Gud, måste vi tro att den heliga Anden erbjuder alla möjligheten att, på ett sätt som bara Gud vet, få del i påskens mysterium.”


Dopet och det allmänna prästadömet

Dopet är för de kristna en bekräftelse på tillhörighet och en gåva i så motto att vi verkligen blir Kristus, döps till Kristus, och därmed får exousia, fullmakt och auktoritet att agera i den kristna gemenskapen. Man kan säga att vi som döpta tillerkänns ett slags tolkningsrätt av den kristna tron. Det är förvisso en gåva men än mer en kallelse och ett uppdrag att verkligen ge kropp åt Kristus i världen. Paulus understryker både arvsrätten och jämbördigheten hos alla döpta i Galaterbrevet 3:26-29: ”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner (barn), i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet”.

Om dopet finns mycket vackert att läsa. Det som betonas är att vi ”likgestaltas med och införlivas i Kristi mysterium”.  Men det är på ett mångskiftande sätt, var och en är en unik symbol av Kristus. Liksom Kristus är vi smorda till ”präst, profet och kung” vilket gör att vi har del i det allmänna prästadömet. I 1 Pet 2:4 – 5 + 9 läser vi: ”När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. (…) Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.”

Genom det allmänna prästadömet myndigförklaras alla döpta. Vi har alla en tolkningsrätt av det kristna livet och får del av den gudomliga fullmakten, exousia. Det är en fråga om jämbördighet i mångfald där allt som blir likriktat är detsamma som ett maktövergrepp. Anden blåser vart den vill och vi får inte tämja eller hejda den!


Sr Madeleine Fredell OP



En förlorad kropp
den tomma gravens konsekvenser


Föreläsning 14

Torsdag 1 februari 2018

Inledning

Kortsatsen att kristendomen är grundad på en förlorad kropp har ni hört mig säga flera gånger under den här föreläsningsserien. Den härrör från jesuiten och religionsfilosofen Michel de Certeau.  I den nionde föreläsningen sade jag att det var ett drastiskt men avgörande uttalande för en levande kristen tro. Vi har ingen grav att gå till, inga monument eller döda personer att tillbe, ingen minnesplats. Samtidigt är kroppen helt central i den judisk-kristna traditionen. Flera gånger har jag understrukit att för de kristna blev Gud människa och antog kött, att Guds ord blev kött, född av kvinna och dödad på ett kors.

När vi nu närmar oss det mest centrala i kristen tro, uppståndelsen, en förlorad kropp och en tom grav, ställs vi inför flera svåra utmaningar. Och då menar jag inte sanningsfrågan i första hand, det vill säga vad hände om det hände ur en dokumentär synvinkel. Som allt annat i vår tro handlar uppståndelsen om vårt liv här och nu, om vilka vi är som människor och vår kallelse.

Kroppen är således helt central och än mer så den förlorade kroppen. Under föreläsningsseriens gång har jag betonat vikten av ökenvandringen, att vi är på väg mot det förlovade landet likaväl som mot Guds rike. Vandringen förutsätter att vi lämnar all form för inkrökthet i oss själva och det är just det som uppståndelsen och den tomma graven handlar om. Frestelsen är att inte följa Guds kallelse till oss och att likt profeten Jona gå ner under däck och gömma oss när det stormar som värst. Frestelsen ligger också i att vända oss mot och gå in i den tomma graven istället för att vända oss om och gå ut i livet.

Lika lite som vi ska gömma oss under däck och sova eller ta vår tillflykt till den stora fiskens buk, lika lite ska vi leta efter den levande guden i en tom grav. Gång på gång kastas vi upp av den stora fisken i riktning mot Nineve där våra medmänniskor befinner sig, där samhället byggs på gott och på ont. Och gång på gång föredrar vi att vända oss bort från Guds kallelse till oss för att som Jona ta båten till Tarshish istället för att följa kallelsen att gå till Nineve. Likt Jona sätter vi oss gång på gång ner och tjurar även när det goda livet gör sig påmint likt ett kurbitsträd. Lika lite som lärjungarna kan hålla fast den uppståndne Jesu fötter, lika lite kan vi hålla fast de goda ögonblicken i livet. Vi får dem som en påminnelse om det goda men sen ska vi vidare. Kurbitsträdet angrips av mask och vissnar och våra goda ögonblick vittrar bort om vi inte går dit Gud kallar oss. I evangelierna beskrivs Jesu uppståndelse som ett slags gäckande närvaro men berättelserna är fulla av utmaningar för oss i dag. De handlar om vardagen och att det är i just det vanliga som vi kan finna frälsning, eller mening i tillvaron. Vi kallas hela tiden att gå till Nineve som Jona eller till Galileen som lärjungarna. Att söka efter mening i graven leder bara till en död som inte har någon uppståndelse alls. Vi får inte heller hålla fast i Jesu fötter. Vi uppmanas att släppa taget om det som varit och istället förhålla oss frimodigt till det som sker här och nu. Frestelsen är att likt Nikodemos vilja återvända till moderlivet, likt Jona att sova under däck eller dväljas i den stora fiskens buk eller att stanna i den tomma graven mörker.


Den grundläggande frestelsen – att sova under däck

Början på berättelsen om Jona lyder så här: ”Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: ”Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där.” Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren” Jon 1:1-3. Det är inte svårt att identifiera sig med Jona. Vi försätter oss inte självmant i konflikter och bli ifrågasatta. Profeten Jona skulle säkert inte uppskattas av det syndiga folket i Nineve, hans varningsord skulle sannolikt falla på hälleberget. Hur ofta talar vi om för någon enskild eller för en grupp människor att de lever på ett otillbörligt sätt, att de handlar orättfärdigt och ont. Vi tiger hellre, även om vi inte håller med. Men att exponera oss för motstånd och kanske bli utkastade ur gemenskapen, det utsätter vi oss helst inte för. De flesta av oss är mycket konflikträdda och de som inte är det kallar vi för profeter eller martyrer några hundra år efter att de har dött. Om vi får möjligheten att fly därifrån eller tiga i den stora massan så tar vi den förstås! Som Jona.

Lärjungarna flydde också när Jesus korsfästes. I Mark 14:50 - 52 framstår den mänskliga fegheten som tydligast: ”Alla övergav honom och flydde. En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken.” Det är ytterst sällan som vi ställer upp för och försvarar den som övergivits av makten. Under förevändning av att vi inte vill bli inblandade och rädda vårt eget skinn flyr vi eller tystnar helt. Vi vill varken se, höra eller ta någon i försvar för då kan vi förlora vår egen bekvämlighet och priviligierade position.

Jona vill inte heller påtala det som är orättfärdigt i Nineve, trots Guds kallelse. Han avviker och det dåliga samvetet måste sedan tystas bäst det går. Att fly från det obehagliga som vi borde göra eller säga, det är vi ganska duktiga på. Jona väljer sömnen, trots att det skulle ha kunnat leda honom i fördärvet. Våra mer moderna flyktmöjligheter är ofta lika skadliga. ”Herren sände en stark vind över havet. Det blåste upp en svår storm, och skeppet var nära att brytas sönder. Sjömännen greps av fruktan och ropade var och en till sin gud. För att minska faran kastade de lasten överbord. Jona hade gått ner under däck och fallit i djup sömn. Kaptenen kom ner till honom och sade: ”Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud! Kanske den guden tänker på oss så att vi inte går under” Jon 1:4-6.

Det finns också en uppsjö metoder med religiösa eller andliga förtecken att fly till från verklighetens krav. En helt världsfrånvänd meditation där fokus ligger på vårt jag, även om det sällan presenteras så, är kanske den vanligaste flyktmekanismen. Med hjälp av lite doftljus går det säkert att försvinna in i mer eller mindre diffusa psykedeliska världar. Den som lider av sjösjuka och befinner sig under däck vet att det inte är av egen kraft som man kan ta sig upp i luften. Man vill bara försvinna allt djupare in i sig själv. Det är mycket obehagligt att bli påmind om sitt eget ansvar i det verkliga och tvetydiga livet och att försvara det som är sant och rättfärdigt.

Herren gör processen kort med Jona och låter en stor fisk sluka honom. När Jona nått längst ner i eländet kommer han till sans och vänder sig till den gud som han tidigare velat fly och gömma sig ifrån. När han är riktigt insnärjd i sjögräs och inser att han dyrkat falska gudar, det vill säga sig själv, låter Gud fisken spy upp Jona på land. Han kastas helt brutalt ut i vardagen igen.

Jona beger sig till Nineve och profeterar om stadens undergång som en följd av folkets synd och ondska. Folket vänder om och ångrar sig, vilket Jona inte räknat med. Gud ångrar sig och avstår från att förgöra staden. Jona hade nog med en viss skadeglädje sett fram emot det spektaklet. Men hämndaktionen uteblir och det har Jona och vi svårt att stå ut med. Jona själv anser sig orättvist behandlad för han har ju inte fått något erkännande för sitt ingripande! Erkännandet hade legat i att få se staden utplånas … ”Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod bad han till Herren: ”Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” Herren sade: ”Har du skäl att vara vred?” Jona lämnade staden och slog sig ner öster om den. Där byggde han sig en hydda, så att han satt i skugga medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden” 4:1-5. Hos Jona fanns fortfarande en viss skadeglad förhoppning. Jona är tillbaka till att vara under däck eller i fiskens buk och ältar sin bitterhet. Inget erkännande från befolkningen i Nineve och heller inget erkännande av Gud själv för den insats han gjort. Men bitterhet är det farligaste vi kan drabbas av. När vi är bittra talar vi om att vi är bättre och större än Gud, vi förnekar helt enkelt Gud.

Gud försöker väcka Jona från bitterheten med kurbitsträdet. Men Jona reser sig inte upp, han väljer att inte gå tillbaka till livet. Och livet finns bara där alla andra människor finns, mitt i tvetydigheten och smutsen, mitt i vardagen. Egentligen vet vi inget om fortsättningen på Jonas liv. Men det är vi som är Jona och kurbitsen kommer bara att kasta sin skugga över och svalka oss från alla problem när vi vågar ta i dem och leva fullt ut. Kurbitsen finns där när vi följer Guds kallelse med oss. Tar vi inte tag i livet fylls det av maskar och vittrar sönder, som kurbitsträdet gjorde för Jona.

Så här är det också med det vi kallar uppståndelse och den tomma graven. Med evangelieberättelsernas människor dras vi till den tomma graven som till en sockerbit. Sen kan änglarna skrika sig hesa med att Jesus inte är där! Det hjälps inte, vi vill så gärna tillbaka till moderlivet igen precis som i berättelsen om Nikodemos istället för att låta oss födas på nytt och låta oss blåsas vidare i livet av anden. Uppståndelsen handlar om att vi ska stå på egna fötter och lita på att det finns en mening i livet även om vi inte alltid kan urskilja den.


Gäckande närvaro

Jesus hade givit en liten grupp män och kvinnor hopp om att Guds utvalda folk skulle bli det de enligt traditionen såg sig kallade till att vara, nämligen ett upprättat folk med en tro som inte sålde sig till ockupationsmakterna och den religiösa eliten. Han hade dömts och avrättats som den värsta brottsling och de närmaste hade fegt övergivit honom, utom några kvinnor och lärjungen som han älskade. Det var ett nesligt slut och därtill kom att kroppen gått förlorad. Ett totalt nederlag och en parentes i historien om det inte varit för uppståndelsen.

Ögonblicken där Jesus skildras som uppstånden är återgivna i en form som aldrig var tänkt att vara dokumentär. Berättelserna är mycket frustrerande. Lite smygande tar sig Jesus in i berättelsen, säger och gör något som skapar en aha-upplevelse hos de som finns där och när klimax nås har han bokstavligen gått upp i rök. Känslan hos de som lämnas kvar är inte längre sorg och förvirring utan glädje och frimodighet. Till slut verkar den där märkliga närvaron försvinna helt och vi får en spektakulär himmelsfärd som inleder ett tillstånd av övergivenhet och tomhet. Att se upp mot himlen ger ingen tröst. Istället måste man själv födas på nytt av anden, som Johannesevangeliets författare säger i dialogen mellan Jesus och Nikodemos. Att födas på nytt handlar om att ge sitt liv en fördjupad mening efter andens logik. Då gäller det att inte återvända till moderlivet och heller inte till graven. När vi ser på varandra finns den uppståndne där igen, i och genom oss. Den förlorade kroppen är återfunnen i gemenskapen. Den förlorade kroppen är uppstånden men bara om vi själva ger den form och liv. Annars blir det som med Jonas kurbits, det går mask i den och vittrar sönder. Vår gemenskapskropp är lika flyktig som den gäckande uppståndne Jesus i berättelserna, för vi måste gång på gång själva levandegöra denna gemenskap. Formgivandet handlar om konsekvenserna av den tomma graven. Glädjeruset är över och ökenvandringen har börjat. Men mer om det senare.

Vi ska stanna lite vid de bibliska uppståndelseberättelserna. De är inte entydiga, inte heller den kyrkliga traditionens berättelser under historiens gång. Vi befinner oss i en öken och med konsekvenserna av den tomma graven, stundtals förvirrade, stundtals förundrade. För att skapa mening i den situationen gäller det att ha fokus på det förlovade landet och horisonten och samtidigt minnas paradiset, befrielsen och uppståndelsen. Men ökenvandringen tillhandahåller inga färdiga svar. Vi är insatta i ett kosmos som är i ständig expansion och måste erkänna vår begränsning.

Berättelserna om den uppståndne och om Guds levande ande får sin meningsbärande kraft när vi frågar Maria från Magdala i trädgården, eller kvinnorna som kom till graven när det ännu var mörkt, eller de två anonyma lärjungarna som var på väg till Emmaus, om deras erfarenheter av uppståndelsens betydelse. Alla dessa erfarenheter återger något om en förlorad kropp, inte som ett dokumentärt reportage, utan som en kreativ sorgebearbetning och en erfarenhet av något alldeles nytt. Tolkningsnyckeln ligger i dessa personers, eller ännu hellre i berättarnas, religiösa bakgrund och i vad de gör av sin erfarenhet i nuet och för framtiden.

En uppståndelseberättelse som skildrar tvivlet som en språngbräda till tro och mening är Lukasevangeliets Emmausberättelse. Vi möter två lärjungar som berättar om tillvarons meningslöshet för en okänd medvandrare. Som läsare av texten uppmärksammas vi på att den uppståndne Jesus, eller Kristus, inte känns igen på vilket sätt som helst. En transcendent mening skapas inte utan ett verkligt igenkännande. Författaren talar tydligt om att den principen gäller både för de historiska lärjungarna och för oss, tjugo århundraden senare. Lärjungarna har inget försprång i det här avseendet!

Under vandringen till Emmaus vandrar lärjungarna med Ordet i vid bemärkelse. Alla tre vandrarna berättar, de vill skapa mening genom att sätta ord på det som hänt. Den okände medvandraren lägger ut Ordet utifrån traditionen. Författaren vill undervisa oss om var vi kan hitta stoff till eller underlag för att skapa mening och tro i vårt liv, nämligen i den hebreiska traditionen. Vi får veta att nyckeln till en tro och mening med allt det tragiska som hänt finns i Skrifterna, hos Mose och Profeterna. Den okände följeslagaren skapar mening med det som skett med hjälp av den troshistoria som de alla tre delar, men som de två lärjungarna inte är i stånd att använda sig av. Lärjungarna bjuder in honom att dela deras måltid.

Det är i Emmaus, i den totala uppgivenheten, som vi kommer till berättelsens höjdpunkt. Det är här den förklädde guden, den okände Kristus, plötsligt uppenbarar sig och blir igenkänd. ”När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’” (Luk 24:30-32). Fragmenten bildar till sist en förståelig enhet och helhet och händelserna får mening. En händelse som såg ut att sluta i total katastrof får plötsligt en transcendent betydelse. Tvivlet vänds till tro och hopp. Lukas Jesus är alltid på väg vidare och tränger sig aldrig på. Tron är en upptäckt var och en gör själv, i efterhand, när Jesus är borta.

De fyra handlingarna som Lukas återger är ett slags otvetydig signatur för Jesus, ungefär som såren och hans öppnade sida hos Johannes. Varhelst vi tar brödet, läser tackbönen, bryter det och delar det, möter vi och känner igen den ”okände” Kristus. Teologen Lukas vill tala om för oss att det är i varje gest av gästfrihet och i varje måltidsgemenskap som möjligheten finns att möta Kristus, att få en transcendent mening med tillvaron. Och då talar vi inte primärt om kyrkans eukaristifirande utan snarare om vanliga måltider och samtal som blir betydelsefulla hållpunkter i vårt liv.

Det här kan leda långt om vi inte har några revir att skydda eller någon makt att hålla fast vid. Gång på gång har Lukas visat att måltidsgemenskapen med Jesus handlar om att dela brödet med syndaren, den orene, den utstötte, den fattige, med hedningen. Vi behöver varken bekänna några dogmer eller hålla det ena eller andra för sant för att få vara med i den gemenskapen. Den är i högsta grad öppen, under förutsättning att vi också är öppna att känna igen den okände Kristus i dem som delar gemenskapen med oss. Vi är den förlorade kroppen.

När den uppståndne försvinner ur lärjungarnas åsyn är det återigen en bekräftelse på att Gud aldrig kan infångas och hållas kvar i våra kategorier och begränsningar. Gud är ”Jag ska bli den jag ska bli”, den som går vidare. Som så ofta kan vi först i efterhand inse att vi vidrört det gudomliga, "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?" (Luk 24:32b). Det är minnet av dessa förklarade ögonblick som bär oss igenom livets tvetydigheter och tvivel. Och det är ett subversivt minne om det leder till en bättre gemenskap oss människor emellan.


Kallelsen att gå till Nineve och Galileen – att vända om från graven

När Jona är som längst ner i sitt elände, i den stora fiskens buk, inser han att han måste bejaka Guds kallelse för att komma vidare i livet och inte helt snärjas av sjögräs. När vi vägrar att beblanda oss med livets vardag då är vi döda, vi befinner oss i ”dödsrikets inre” som det står i berättelsen om Jona. Vi är helt enkelt insnärjda i vår egoism. ”Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt” läser vi i berättelsen om Jona.  När krafterna sinat helt vänder sig Jona till Gud och Gud låter fisken spy upp honom på land. För andra gången ger Gud honom kallelsen att gå till Nineve och predika och nu antar Jona kallelsen. Som jag sade tidigare så måste det ha varit en lyckad förkunnelse eftersom folket omvänder sig och Gud låter bli att förgöra staden. Att sedan Jona inte får sin hämnd uppfylld är en annan sak.

En annan berättelse om våndan att acceptera sin kallelse är det vi läser om Jesus i Getsemane. Ofta ser vi på Jesu lidande på ett väldigt ytligt sätt och fokuserar på den fysiska smärtan under tortyren och korsfästelsen. Jag vill hävda att Jesu verkliga lidande ligger i Getsemane. Det är där han står inför valet av två möjliga vägar, att följa Guds kallelse eller att gå sin egen väg. Vår tillit och tro som andligt fullvuxna föds i Getsemane. Och vi är inte i Getsemane en gång för alla, utan vid flera tillfällen under vårt liv. Det är här vi lyssnar till vårt varför, det är här vi inte längre kan fly bort från vår livsfråga och meningen med vårt liv, det är här lyssnandet och lydnaden fördjupas i kamp mot smärtan och ångesten.

Jesus har kommit till insikt vart hans kallelse kommer att leda honom. Ska han ge upp sin övertygelse och kanske rädda sig i sista stund? Ångest och bävan handlar inte om den fysiska smärtan utan mer om uppgivenheten, att allt varit förgäves, att han kanske till och med missuppfattat Guds kallelse. Han har redan förutsett att lärjungarna kommer att skingras och fly och att även Petrus kommer att förneka honom. Det hör till livets logik att alla till sist försöker skydda sig själva. Det institutionella maskineriet överlever lätt sanningssägare och frihetskämpar därför att deras anhängare försvagas och tillintetgörs när förgrundsgestalten röjts ur vägen. Men Jesus vill lita på Gud och den kallelse han tagit på sig som sin och kämpar samtidigt med den naturliga rädslan för döden.

Jesus vill slippa stunden, stunden av dödskamp och ångest. Han ber om en utväg, om det är möjligt, men inser också att det är att förminska Gud. Prövningen är att medvetet leva i en fri och ansvarsfull relation till den Gud för vilken allt är möjligt och som lovat att allt är möjligt för oss också bara vi har tro så stor som ett senapskorn. Gud tar människornas frihet på allvar och Jesus överlämnar sig därför i den ondskans händer som är ett resultat av samma frihet.

Likaväl som vi alla har ett Emmaus dit vi går med vårt tvivel, likaväl har vi alla ett Getsemane för vårt varför. Vår tro och tillit föds utifrån dessa existentiella platser. Det är dit den kyrkliga gemenskapen ska hjälpa oss att gå för att ge oss förutsättningar att fördjupa vår självkännedom och relation till den levande guden och till livet självt, till vår egen livsuppgift. Teologerna bakom bibelns berättelser förebrår oss aldrig vår svaghet och våra flyktförsök bort från frågan varför. De försöker ge en stor variation av möjliga platser, möjliga teologiska resonemang, där vi kan fördjupa frågan och skapa en trosmodell av tillit och hopp. En trosmodell som får oss att se öknen som en plats som tar oss fram till det förlovade landet bara vi ger upp våra avgudar och barnsliga längtan efter säkerhet och absolut visshet.

Hållpunkter som befrielsen från slaveriet i Egypten, uppståndelsen, paradiset eller vad som nu ligger bakom oss som ett subversivt minne är helt avgörande för vår vandring mot det förlovade landet. Vi är alltid i öknen och vi står alltid inför den tomma graven. Det förhållningssätt vi inbjuds till är det som Maria från Magdala visar på i trädgården utanför graven. ”Maria”, sade han, ”Rabbouni”, sade hon, och vände sig om. Han hade redan lämnat den tomma graven och hon vänder sig bort från den likaledes tomma graven för att i stället se framåt. Hon vänder sig mot en ny och främmande horisont och tar ut en helt ny färdriktning för sitt liv. Men vandringen är genom öknen. Hon och vi inbjuds nu att gestalta denna vandring, förkroppsliga den utifrån det vi minns. Befrielsen var subversiv, den tomma graven likaså. Nu är det hennes och vår tur att gestalta tomheten så att kroppen får liv på nytt.

I Matteus uppståndelseberättelse möter vi också Maria från Magdala och ”den andra Maria” och där får de samma uppmaning dels av ängeln dels av den uppståndne Jesus själv. De ska gå till lärjungarna och tala om att Jesus uppstått och att han gått före till Galileen och att de också ska gå dit för att se honom där. Varför just Galileen? Det var i Galileen som Jesus bott och verkat. Vardagen var i Galileen. Till Jerusalem begav man sig bara för stora högtider.

Betydelsen ligger återigen i att det är i våra vanliga liv och i och genom oss själva som vi förverkligar den förlorade kroppen. Men vi har svårt att inse att det är i vår gråa vardag som Kristi kropp ska ta form i och genom oss. Vi vill helst se det som något speciellt och extraordinärt. Vi behöver händelser som genomstrålar oss, som det som skedde på härlighetens berg, förklaringsberget. Men så fort de ögonblicken är över uppmanas vi att gå ner från berget och ut i vardagen.

Den kristna historiens vardag, gestaltningen av den uppståndna kroppen, är präglad av såväl våld, maktmissbruk, cynisk uppgivenhet och absurditeter som profetisk handlingskraft, vittnesmål om revolutionerande rättfärd, upprättelse av människor som förtryckts och tillintetgjorts. Och mestadels innehåller den småskurna begränsningar, rädsla och handlingsförlamande kompromisser. Som de bräckliga varelser vi är och för att kunna leva med och över huvud taget kunna namnge vår egen synd och skuld, vår egen begränsning, måste vi vara övertygade om att vi faktiskt duger. Vi måste först erfara ett slags återlösning och förlåtelse, för att sedan kunna och våga inse våra tillkortakommanden och vårt dunkel. Den bibliska domen kommer först efter frälsningen och befrielsen. Befrielsen från Egyptens slaveri föregår öknens utmaningar. Uppståndelsen föregår den tomma gravens konsekvenser. Vi är kallade till en hoppfull realism i vardagen. Vi måste påminna oss den korta dialogen utanför graven: ”Maria!” – ”Rabbouni!” Och hon vände sig om – bort från graven och ut i vardagen och till världen. Vi är kallade till Nineve och Galileen.
 

Frimodighet, parrhesia, att inte hålla fast i fötterna

Vi uppmanas att inte hålla fast i de förklarade ögonblicken. Vi måste släppa uppståndelsen. Den förlorade kroppen finns i och hos oss själva. I Matteus uppståndelseberättelse griper Maria från Magdala och den andra Maria tag i Jesu fötter, men får omedelbart kallelsen att gå till lärjungarna och berätta vad som hänt. Hos Johannes säger den uppståndne till Maria från Magdala att hon inte får röra honom.

Om vi bara hade Getsemane och Emmaus att återvända till är det inte säkert att vårt hopp skulle överleva. Till trots för vad jag redan sagt behöver vi också en plats där den transcendenta glädjen kan tränga igenom våra grundläggande behov. Det finns en doft av stekt fisk och nygräddat bröd i evangelierna. Det är runt glöden som vi möts och delar våra erfarenheter av både sorg och glädje och ställer våra livsfrågor till varandra.

Evangelisten Johannes berättar om det kända fiskafänget och om måltidsgemenskapen runt elden på stranden mellan några lärjungar och den uppståndne. Vi behöver tillit och råd från andra, vi måste få vara spontana och naiva, vi behöver det glädjefyllda igenkännandet och den kroppsliga njutningen av mat och dryck i vänners gemenskap. Vi kommer aldrig att mogna i vårt varför om vi inte kan leva vår vardag bland människor som är våra vänner. Vi måste få dra in doften av nybakat bröd, halstrad fisk och flödande vin om vi ens ska kunna komma i närheten av att bli Kristi förlorade kropp bland våra medmänniskor!

Ju mer fest vi kan skapa i livet desto sannolikare att vi vågar släppa vår självömkan och besvikelse på vägen till Nineve och Galileen. Och desto troligare att vi vågar möta vårt Getsemane som fria och mogna människor. Men vi måste släppa greppet om och sluta att hålla fast det som är i rummet och även rummet självt. Vi ska gå ut i tiden och vara närvarande i det som tiden bjuder oss i nuet.

Att leva i uppståndelsen är att leva frimodigt, det som Nya testamentet kallar för parrhesia. Det är ett av påven Franciskus favorituttryck. För att vara frimodiga måste vi vända oss bort från gravens mörker och från vår egen inkrökthet och se det som är nytt. Samtalet mellan Jesus och Nikodemos i Johannesevangeliet kapitel tre anger det förhållningssätt vi inbjuds till för att ge form åt den förlorade kroppen. ”Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” Joh 3:7-8.

Med födelsen, det vill säga begynnelsen, eller det än i dag pågående skapandet, utifrån anden och vattnet, kan allt ske. Och det sker på nytt, åter och åter igen. Om vi blir födda av vatten och ande kommer vi in i Guds rike, säger Jesus i vår text. Guds rike uppfattar vi så lätt som en plats, men det är snarare fråga om ett tillstånd eller förhållningssätt, en attityd som vi ska genomsyras av. Att komma in i Guds rike är att låta sig gudomliggöras på så vis att vi låter oss fyllas av Guds egen kraft, dynamis på grekiska. Med den dynamiken kan vi förvandla det sårade, nedtystade, föraktade, skadade, onda och alla misstag till något helat, upprättat och gott. Något som kan ge liv i sin tur. Tillvaron blir formbar även i våra mänskliga händer om vi som jesuiten och paleontologen, Pierre Teilhard de Chardin, kan förnimma materiens eget hjärta, nämligen anden själv och uppfyllas av den.

Men öppenheten för den nya födelsen, för anden, energin, och vattnet, materien, måste vara fullständig. Här tillåts inga halvmesyrer och ingen tvekan. På ena sidan får vi inte tyngas ner av det förflutna, av bitterhet och på den andra sidan får vi inte heller paralyseras av en hotfull framtid. Anden, energin, det vill säga vår handlingskraft, föds ur något okänt, kommer på ett överraskande sätt, och tar oss mot en ännu inte utforskad horisont. Vi har bara att låta oss ta oss dit blåsten för oss.

Vi ska bli det vi ska bli, precis som Gud säger om sig själv till Mose: ”Jag skall bli den jag skall bli.” Både Gud och vi är på väg mot något okänt och fantastiskt om vi bara låter oss födas på nytt. Vi måste lämna dvalan under däck och den tomma graven, vår självömkan och vår rädsla. Vågar vi, du och jag, frimodigt säga att vi är födda på nytt? Vågar vi låta Guds dynamik, energi och skapelsemateria verka i och genom oss? Vågar vi bli den förlorade kroppen?
I slutet på Uppenbarelseboken läser vi: ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt” Upp 21:5. 

Sr Madeleine Fredell OP