Ekumeniska arbetsgruppen


Under 2017 och i början av detta år, 2018, har en liten grupp katoliker och lutheraner börjat ett samarbete för att fördjupa det ekumeniska engagemanget. Hittills har vi bjudit in till tre högtidliga vesprar i Marie Bebådelse katolska kyrka. Nu vill vi vidga arbetsgruppen och även de gemensamma bönestunderna.


Tisdagen 20 mars 2018 firade vi en ekumenisk vesper med temat "Vägen framåt" med ett tjugotal deltagare. Elisabeth Nordlander, präst i svenska kyrkan, predikade över Hebréerbrevet 12:1-3 och p. John McCormack framförde förbönerna. Här kan du läsa Elisabeths predikan och Johns förböner.


Vägen framåt

predikan utifrån Hebr 12:1-3


Vägen framåt är just nu vägen till påsken.

Mer än fem veckor har gått sen vi tog de första stegen med Jesus på fastans väg upp mot Jerusalem. I Svenska kyrkan har fastlagssöndagen rubriken ”Kärlekens väg”. För det är i kärlek det börjar och i kärlek det slutar. Åtminstone för Jesus. Hur långt vi som lärjungar orkar följa med, det är fortfarande en öppen fråga. Vi är ju inte framme än. Bibelns berättelser som Jesu lidandes väg låter oss förstå att han med tiden blir alltmer ensam.

Vem vill inte gå kärlekens väg - i enhetens glädje och i gemenskapens värme? Det mest populära bibelordet, när vigselpar själva får välja, det är tveklöst Paulus ord om tro, hopp och kärlek och kärleken som det största av allt. Vägen in i framtiden tänker man sig gärna beströdd av rosenblad och upplyst av tända lyktor – även om det inte är den romantiska bilden som Paulus målar upp.

Men den väg som hela tiden går uppåt, som den till Jerusalem, blir snart en utmaning som kräver målmedvetenhet, uthållighet och platser för vila och återhämtning. Sådan är fastans väg. Och sådan är människans livsväg. Och också vägen till ekumenik, fred och enhet.
Första söndagen i fastan har i min kyrka rubriken ”Prövningens stund”. För redan nu börjar det börjar bli jobbigt. Andra söndagen handlar om ”Den kämpande tron” och den tredje om ”Kampen mot ondskan”. Det blir värre och värre. Undra på att några ger upp.

Att våra liv är en kamp, det har vi säkert alla hunnit konstatera. Ju längre upp i åren vi kommer, desto mer måste vi kämpa mot sjukdom och kroppslig svaghet, när vi inte ser och hör lika bra längre och inte kan röra oss som när vi var 20. Men kampen kan också handla om våra tankar och känslor, om ensamhet, oro och uppgivenhet. Många i världen kämpar, som vi vet, dagligen för sin fysiska, basala överlevnad - för mat och bostad.

Vi som är här ikväll har nog alla en gemensam längtan efter gemenskap och enhet. Det är ju därför vi samlas till ekumenisk vesper. En del av er har i många år gått på vägen ”från konflikt till gemenskap” som det nya dokumentet heter. Det är ”kärlekens väg”. Ni har varit med om de hoppfulla stora mötena som öppningar mot framtiden. Ni liksom skymtade rosenbladen och festens lyktor. Men efterhand blev det jobbigt. Vägen visade sig vara längre än man trodde. Och kartan och verkligheten stämde dåligt överens.  I den s.k. ekumeniska vintern kanske en och annan var för tunt klädd och entusiasmen svalnade.
Hur lätt har inte jag själv att fyllas av negativa tankar om att saker och ting är omöjliga? Det här går inte. Det är försent. Oro och tvivel får fäste i mitt hjärta.  Men i berättelsen om Jesu väg till Jerusalem har människor i alla tider hämtat kraft och mod att ta nya steg. Pingstpastorn och författaren Tomas Sjödin skrev i en bok om Guds hjälp, några rader som jag har noterat: ”När våra krafter tar slut, väntar andra på att ta vid”. Andens vind blåser än bland dem som erkänner sitt beroende.

Jesus själv hade en kamp att utkämpa, en kamp mot yttre fiender men också mot den egna oron och tvivlen den där sista kvällen i Getsemane just före sin död. Men Jesus gick ändå hela vägen och efter hans död kom en uppståndelse, för honom och därmed också för oss.  Framtiden är säkrad!

På vägen upp mot vårt Jerusalem möter vi ständigt frestelser och utmaningar, i vårt personliga liv, såväl som i våra kyrkor och i vår gemensamma strävan efter enhet. Ofta misslyckas vi, men vi får räkna med Jesus Kristus som orkade i vårt ställe och som håller ut när vi ger upp. Det är på honom vår blick måste vara fäst, trons upphovsman och fullkomnare.

Hebreerbrevets författare uppmanar oss att ”hålla ut i det lopp vi har framför oss”. Nyligen avslutades OS i Korea. Jag såg inte mycket av tävlingarna men en sak glömmer jag inte. Det var när norrmannen Kruger ramlade på skidor i början av sitt lopp, och man såg hur alla for förbi honom medan han bara låg där i en hög i spåret med skidorna spretande ovanför sig. Men han gav inte upp. Han reste sig och satte fart, åkte om allihop och vann guld till allas förvåning. Jag hade säkert gått av banan direkt. Efteråt sa skidåkaren som förklaring: ”Jag såg Charlotte Kalla vinna sitt lopp igår så jag tänkte: - Jag kan också. Det är inte kört!

Ja, så fungerar det. Vi behöver dem som inspirerar oss, sådana som visar att det lönar sig att kämpa utan att ge upp. Kyrkans historia är fylld av exempel på människor som inte gav upp, helgon, martyrer och helt vanliga kristna.  Och vad fick dem att hålla ut? Jo att de, i sin tur, lät sig själva inspireras av Jesus Kristus, ”han som uthärdade korset” som Hebr.brevets författare skriver, och så fortsätter han: ”När vi då är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från all synd som ansätter oss och hålla ut i det lopp vi har framför oss.”

Varifrån hämtar vi vår inspiration? Vår kraft? Vårt hopp och vår glädje? Är det inte just här i ordet och lovsången där Jesus Kristus är i centrum för våra blickar?

Och på vägen behövs rastplatser. På midfastosöndagen firas den stora gemensamma måltiden i gröngräset där Jesus ser till att den stora folkskaran blir mättad. Den gemensamma måltiden för hela Guds folk är något att längta efter och be för på ekumenikens väg.
Och så nu, mitt i fastan, står Maria i centrum till och med i min lutherska svenska kyrka. Som en hälsning om att vi har gemensamma källor till glädje och inspiration. Vi får dela det vi har, be Jesus Kristus välsigna det lilla och tro att räcker till kraft på vägen framåt.


Elisabeth Nordlander




FÖRBÖNER         EKUMENISK VESPERN           

Ge oss vishetens Ande så att vi som den kloke ”.. skriftlärde  ... som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt …”  från vårt förråd av erfarenheter och modeller som redan finns, förnya vårt ekumeniska  iver,                

Ber vi dig Herre

Ge oss frimodighetens Ande för att våga ställa frågan ”Vad är det vi, i vår tradition behöver lära oss med respekt, av andra? och göra oss öppna för att lyssna till svaren,    

Ber vi dig Herre

Ge oss ödmjukhetens Ande som hjälper oss att våga sträcka fram våra sårade händer för att möta våra bröder och systrar, visar brister som finns i vår egen kyrka och erkänna vårt behov av hjälp,                    

Ber vi dig Herre

Ge oss sanningens Ande så att vi kan lära oss av varandra på ett sätt som vidgar vyerna kring varandras konfession och tradition,                

Ber vi dig Herre

Ge oss skapelsens Ande som inspirerar oss till inre omvändelse  och förnyelse i hjärtat och sinnet; hjälp oss att utveckla ett självkritiskt sätt att se på andra kristna,        

Ber vi dig Herre

Ge oss försoningens Ande så att vi, från olika traditioner,
i en värld som präglas av kriser och konflikter,
kan vittna om att det är möjligt att leva i en ömsesidig och försonad mångfald,                    

Ber vi dig Herre

Ge oss hoppets Ande så att vi kan ge oss in i denna närkamp med vår egen rädsla och våra fördomar och upptäcka rikedomar i varandras traditioner,           

Ber vi dig Herre