Födda att representera Gud,

på spaning efter en teologisk människosyn

i vår tid



Här hittar du föredrag 15 och följande i föreläsningsserien. Bildmaterialet finns direkt efter varje föredrag. Rulla neråt för att hitta det föredrag som du letar efter i serien.




Sakrament

Magi, energi eller gudomligt möte?

Föreläsning 17
Torsdag 16 maj 2018

Inledning

Som katolik är det förmodligen lika känsligt att ge sig in på sakramentsteologi som att tala om Maria, Jesu mor. Ur historisk synvinkel är det ett komplicerat område. I sig själv är katolsk sakramentsteologi logisk och sammanhängande, men den överensstämmer inte med ett historiskt ursprung så som vi känner till historien idag. Om vi utgår ifrån en historisk-kritisk tolkning av bibeltexterna liksom en kritisk historiesyn framträder flera frågor om hur vi tolkar sakramenten idag. Likaså tolkas äldre kyrkofäderstexter på ett sätt av högmedeltidens skolastik och på ett annat ur ett textkritiskt studium idag. Även om mycket i katolsk lära fortfarande bygger på ett skolastiskt resonemang, så har både vår världsbild och teologiska forskning ändrat perspektiv. Allt sammantaget påkallar en dekonstruktion av den traditionella sakramentssynen och en rekonstruktion av sakramentens roll och ritual för vår tid.

Många upplever också aktuell sakramentsteologi som oförenlig med vår allmänna kunskap om människan, världen och vår relation till alla levande varelser i vår tid. Vår gudsrepresentation, vår tolkning av kristushändelsen och trosliv i praktiken idag, överensstämmer inte helt och fullt med kyrkans lärosystem längre. Lära och praxis har för många människor gått skilda vägar sedan Andra Vatikankonciliet. Och även om konciliet var en katolsk händelse så har tiden efter konciliet förändrat många kristnas självsyn oavsett samfundstillhörighet. Men längtan efter meningsfyllda tecken för mötet mellan Gud och människa kvarstår. Det finns också en längtan efter platser och handlingar som gör att mötet med det gudomliga främjas. Om vi kallar dessa platser, handlingar, tecken och möten för sakrament eller sakramentalier eller något annat är på sätt och vis av underordnad betydelse. Det som är avgörande är att vi känner till platser, handlingar, tecken och möten där vi kan få erfara och leva det vi längtar efter, det gudomliga, det som drar oss mot något mer, kan ge mening och som får den mänskliga gemenskapen att blomstra.

Det är inte möjligt att fullödigt reda ut den här problematiken i ett enda föredrag. Fokus för den här serien är ju att spana efter en förnyad teologisk antropologi, en människosyn som ger oss verktyg för att skapa mening i vårt liv. Här ska vi spana efter handlingar och platser för ett sådant meningsskapande. Den som är intresserad av att fördjupa sig i pågående diskussioner om sakramentsteologi hänvisar jag till professor Joseph Martos bok Deconstructing Sacramental Theology and Reconstructing Catholic Ritual från 2015.  Professor Martos har varit en stor inspirationskälla för min egen reflektion kring sakramenten.


Ett par utgångspunkter

Det kan tyckas självklart, men en meningsfull dekonstruktion förutsätter att vi utgår från vissa historiska fakta som har att göra med ursprunget för den kristna tron. Att Jesus var jude och dog som jude och inte hade någon avsikt alls att grunda en ny religion kan tyckas vara en given utgångspunkt. Dessvärre frångår vi detta faktum mycket snabbt när vi gör teologi, det vill säga när vi talar om vad vi tror på. Det är i sig inget fel med det. De som formade evangelierna och övriga texter som vi finner i Nya Testamentet gjorde samma sak. De hade säkert dokumentära fakta bakom sig, vare sig de var självupplevda eller förmedlade av andra, men de återgav dessa i en tolkad trosversion. Och de olika berättarna var inte överens med varandra! Och det är utmärkt, för då kan vi tolka vidare och inte heller behöva vara överens. När någon, enskild eller grupp, hävdar att de har tolkningsföreträde och att deras utsagor är de enda giltiga, har de lämnat den nytestamentliga och judiska tolkningstraditionen åt sidan och gått över från tro till maktanspråk. Jag vill understryka att olika tolkningar inte innebär att vi inte skulle kunna fira vår tro tillsammans – tvärtom! Att fira tron är att söka provisoriska svar. Man kan inte fira tron och samtidigt hävda att man har rätt, sitter på det definitiva svaret, för i så fall har man byggt murar och lagt sig själv i en museimonter och tror att man därmed har makt. Tron lever inte i en monter helt enkelt!

Ur ett historiskt-kritiskt perspektiv grundade inte Jesus någon kyrka eller instiftade ett prästämbete. Ändå antyder vissa nytestamentliga författare något åt det hållet. De lever något som blivit viktigt för deras aktuella gudsmöte och ger detta auktoritet genom att tillskriva Jesus initiativet. Så ser inte bara en judisk tolkningstradition ut, så tolkade man historien i hela medelhavskulturen i nytestamentlig tid. Frågan till oss blir om kyrkan så som den ser ut, det vill säga vår aktuella trosgemenskap, måste ha den form den har idag. Svaret är förstås nej samtidigt som vi inte bara kan lägga ner den aktuella strukturen och införa något helt nytt. Utvecklingen är alltid organisk och det ena steget måste gripa in i det andra. Men reform och utveckling behövs och det gäller förstås också tjänsterna i kyrkan. Men nu ska vi inte i första hand reflektera över kyrkostrukturer och maktfrågor utan över de platser och i de handlingar där vi möter det gudomliga.


Jesus var kritisk till mycket in egen tradition och förkunnade en livsbejakande och handlingsinriktad tro som skulle samla ”de förlorade fåren i Israels hus”, Matt 15:24. Han utmanade och blev ett hot för såväl den religiösa som politiska, det vill säga, romerska, makten i Israel / Palestina. När utmaningen blev för stor och makten hotades, på grund av att många följde Jesus, tillämpades den klassiska regeln att ”låta en man dö för folket” Joh 11:50. Jesus avrättades och dog. Det som vi därefter läser i evangelierna är inte några faktahändelser utan skildringar av hur Jesu lärjungar förstår och växer i den tro och det hopp som Jesus hade förmedlat under sin livstid. Berättelserna bygger på den tradition som lärjungarna vuxit upp i och fördjupat under Jesu ledning.

Nyckelhändelsen blir det vi kallar för Jesu uppståndelse. Frågan om Jesu uppståndelse verkligen har ägt rum och hur den så att säga såg ut är felställd. Den har inte ägt rum. Den äger rum här och nu. Det vi läser i evangelieberättelserna och Apostlagärningarna är ett försök att återge hur de judiska lärjungarna och senare även hedningarna levde detta nya, hur de försökte förklara skeendet med hjälp av Torah, profeterna och skrifterna och vilka konsekvenser detta fick. Hur översattes erfarenheten av uppståndelsen till konkreta inslag i människornas liv? Våra sakramentala handlingar vill ge oss en erfarenhet av uppståndelsen och få oss att leva enligt en uppståndelsens livsstil. Men dessa handlingar är inte instiftade av Jesus utan av hans lärjungar långt efter påskhändelserna.

I kyrklig lära har sakramenten begränsats till två eller tre i de lutherska kyrkorna och till sju i den katolska kyrkan. Skulle sakramenten kunna vara fler än sju och kan vi motivera att de nuvarande sju verkligen är sakrament? Enligt katolsk lära måste ett sakrament vara instiftat av Jesus Kristus vilket får oss att åtminstone ställa allvarliga frågor. Jesus instiftade ju varken kyrkan eller ett prästämbete och han döpte inte några heller … Allt detta är något som växer fram under en relativt lång period. I ett trosperspektiv är det de som bekänner Jesu uppståndelse och att de fått den heliga Anden som börjar döpa och så småningom med samma andes hjälp utse särskilda tjänare för gemenskapen och så vidare. En relevant fråga blir om vi, som troende i vår tid, skulle kunna instifta flera sakrament och / eller ge de traditionella sakramenten nya uttryck och en ny utformning. Det är det sista som Joseph Martos gör i sin bok efter att först i detalj ha beskrivit utvecklingen under hela den kristna historien. Att instifta nya sakrament blir förmodligen svårt även om det tekniskt sett inte är omöjligt om vi som kristna fortfarande ser oss som ledda av den heliga Anden och som en enad gemenskap med en mångfald kulturella uttryckssätt. När jag deltog i en sommarskola hos Maryknollsystrarna 1995 tog en av teologerna upp möjligheten att fira andra sakrament än just de sju och jag ska återkomma till det.

Katolska kyrkan talar också om sakramentalier som är heliga handlingar som förmedlar ett slags gudomlig nåd. Dit hör bland annat korstecknet, vigvattnet, ikoner och heliga bilder, vallfärder, löften och välsignelser. Sakramenten anses ha sitt ursprung i Jesus själv, vilket alltså kan diskuteras, medan sakramentalierna tillkommit i den kyrkliga gemenskapen över tid. Här finns det plats för mycket kreativitet för att ge uttryck åt utmaningar och hopp idag liksom också att engagera den enskilde troende.

Eukaristin eller nattvarden är det sakrament som vi firar regelbundet och det som borde förena oss som kristen gemenskap. Men vår bordsgemenskap är splittrad, inte bara mellan olika kyrkor utan också inom en och samma kyrka. I katolska kyrkan utesluts många på grund av deras livsstil. Hur vi ser på eukaristin hänger ihop med dels hur vi ser på ämbetet dels på kyrkan som sådan men också hur vi tolkar bibeltexter och den måltidsgemenskap Jesus själv stod för under sitt liv. Ingen kan förneka att Jesus faktiskt inbjöd och inneslöt alla människor när han deltog i en måltid. Här finns såväl olika uppfattningar internt och uppenbar splittring externt. Vi kommer att återkomma till måltidsgemenskapen senare i den här föreläsningsserien, den här gången kommer ett mer formellt perspektiv att läggas på eukaristin. Men låt oss börja från början!


Uppståndelsen – there’s something fishy about it!

Evangelierna luktar fisk, visserligen ofta tillsammans med bröd och vin, och ibland också med en glödande eld! När Jesu lärjungar började berätta om Jesu liv så kom måltiderna i centrum. Jesus hade ätit och druckit med alla, också med de som ansågs orena, som skatteindrivare och prostituerade. Under måltiderna hade han försökt förmedla något av den kallelse han var driven av och som vi skulle kunna se som en reformrörelse. Det handlade inte i första hand om något helt nytt, utan om att gå till källorna, till Torah, profeterna och skrifterna och betona det som människorna längtade efter för ett meningsskapande i det aktuella samhället. Det sker i berättelsens form för vi är i en muntlig kultur där det inte är nödvändigt att kunna läsa och skriva för att klara sig i livet. Men utan uppståndelsen hade Jesus bara slutat som en i raden av profeter, avrättad och senare förmodligen ihågkommen för ett meningsfullt budskap men utan konsekvenser för den rådande ordningen och sittande makten.

Är det då upptäckten av den tomma graven som är beviset på uppståndelsen? Nej, absolut inte, hur fantastiska dessa berättelser än är! Jag tror snarare att det är Maria från Magdalas tårar och oroliga ord ”De har flyttat honom och jag vet inte var de har lagt honom” som tolkar reaktionen inför den tomma graven. Sen möter hon Jesus som ger henne uppdraget att förkunna hans uppståndelse. Det är ett yttrande som kan ta oss långt i vår teologi och om vilka som borde bli vigda till ett ämbete, men det ska jag inte utveckla här. Det här är tillsammans med de övriga ”tomma-graven-berättelserna” just berättelser och inte några dokumentära fakta. Det är inte vid den tomma graven som man erfar Jesu uppståndelse. Faktiskt uppmanar Jesus oss att lämna graven! Det är i måltiderna, när man delar bröd, vin och ibland även fisk, som man kan erfara uppståndelsen. Då händer det saker. Och det är genom att man sitter till bords – utan Jesus – som man upptäcker att när man delar mat och historier, då blir Jesus närvarande i och genom oss. Han lever i och genom oss. Han är uppstånden i och genom oss.

Lukasevangeliets Emmausberättelse är kanske den mest dramatiska när det gäller hur uppståndelsen uppfattades. Skildringen av de två lärjungarnas vandring görs i hopplöshetens tecken. De möter en medvandrare som talar med dem och försöker ge mening åt deras bedrövelse. Man kan säga att de faktiskt vandrar med Ordet, Ordet som ett sakrament i sig, Guds levande skaparord som tolkar, sätter ord på och ger mening utifrån den tradition som lärjungarna redan känner till i Torah, profeterna och skrifterna. Det blir sedan i den delade måltiden som de upptäcker Jesus. Inte i form av en vålnad som plötsligt lämnar bordet och går upp i rök. Inte i själva brödet och vinet. Nej, de upptäcker att den uppståndne finns i deras egen gemenskap när de gör det som Jesus brukade göra, nämligen att samtala och att äta en måltid tillsammans. Här sker uppståndelsen och den sker gång på gång och fortsätter att ske varje gång minst två äter och samtalar tillsammans.

”När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’” (Luk 24:30-32). Fragmenten bildar till sist en förståelig enhet och helhet och händelserna får mening. En händelse som såg ut att sluta i total katastrof får plötsligt en transcendent betydelse. Tvivlet vänds till tro och hopp. Figuren som vandrade med de två lärjungarna var Ordet självt. De två, och de fortsatte att vara två, men de vandrade med sin tradition, sin gemensamma trostradition, som förklarade det som hade skett. Lukas Jesus är alltid på väg vidare och tränger sig aldrig på. Tron är en upptäckt var och en gör i gemenskap med andra, i efterhand, när Jesus är borta.

De fyra handlingarna som Lukas återger är ett slags otvetydig signatur för Jesus, ungefär som såren och hans öppnade sida hos Johannes. Varhelst vi tar brödet, läser tackbönen, bryter det och delar det, möter vi och känner igen den ”okände” Kristus. Teologen Lukas vill tala om för oss att det är i varje gest av gästfrihet och i varje måltidsgemenskap och i berättandet som möjligheten finns att möta Kristus, att få en transcendent mening med tillvaron. Och då talar vi inte primärt om kyrkans eukaristifirande utan snarare om vanliga måltider och samtal som blir betydelsefulla hållpunkter i vårt liv. Samtidigt är eukaristin just detta eller borde vara just detta. En gemensam måltid där vi berättar för varandra om meningen med livet utifrån vår trostradition. Brödet, vinet och Ordet är alla lika viktiga element i det som blir ett sakramentalt skeende.

Som vi märker går uppståndelsen och måltidsgemenskapen och berättandet, eller ordet, in i varandra. Det ena går inte att skilja från det andra. Lite drastiskt vågar jag påstå att det inte primärt handlar om Jesus Kristus. Det handlar om vår mänskliga gemenskap och hur den kan fördjupas och firas. När vi delar det vi verkligen behöver med varandra och ser på varandra, vem ser vi? Vem finns där? Just då är den uppståndne närvarande i och genom oss. Oavsett vilken nattvardssyn vi omfattar så enas vi om att genom måltiden, genom brödet och vinet, och genom samtalet, det vill säga i och genom Ordet, möter vi Jesus Kristus i varandra. Vi möter Gud i varandra, Gud som en oändlig mosaik, föränderlig, skön och i ständig relation.

Det är erfarenheten av uppståndelsen som lägger grunden för en livsstil som vill bejaka och fördjupa den tradition som de som bekände Jesus som Messias antingen fötts in i eller inympats in i, som Paulus säger. De handlingar som ger uttryck åt detta meningsskapande kallar vi sakrament. Vi har desperat behov av påtaglig gemenskap där vi har tid att samtala och njuta av såväl varandra som av god mat, vi behöver djupa och hållbara relationer som håller för stormar och utmaningar, vi har behov av att få dela vårt djupaste mörker med någon som absolut inte för det vidare och som är vuxen nog att lyssna, vi har behov av att bli förlåtna och få en möjlighet att börja om från början igen, kort sagt vi har behov av sakrament i en rad olika former för att leva ett meningsfullt liv.


Kristus som Guds sakrament och kyrkan som Kristi sakrament

Meningen som inleder Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, Lumen Gentium, lyder: ”I Kristus är kyrkan ett slags sakrament, ett tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet.”  Därtill beskrivs ofta människan Jesus som ett Guds sakrament i världen. Jesus visar på vem Gud är och vad Gud vill med människan. Om vi berör människan Jesus och låter oss beröras av honom, berör vi Gud själv. Marcus Borg säger i sin bok The Heart of Christianity, Rediscovering a Life of Faith att ”Jesus visar oss Guds hjärta” vilket är just betydelsen av ett sakrament.  Sakramentet som är något fysiskt påtagligt och som samtidigt förmedlar något gudomligt. Men vad innebär det att beröra Gud och begränsas detta bara till kyrkan? Uppfattar vi kyrkan som ”ett tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet” och vad menar vi i så fall med kyrka?

Allt det här låter vackert, men vart leder det egentligen? Martos skriver i sin bok om att dekonstruera sakramenten: “Det här slags andlig verklighet omnämns i allmänhet som mysterier i religiösa traditioner. Symbolerna för dessa mysterier kallas väldigt ofta också för mysterier och uppfattas som viktigare än mysteriet i sig självt. I den kristna traditionen firas Jesus själv, mer än det han undervisade om och det han själv levde, och i traditionell katolicism sker samma sak i relation till Maria och helgonen. Också Buddha klagade över att människorna fokuserade mer på hans finger när han pekade på månen istället för att lyfta blicken mot månen. Det innebar att de diskuterade vad han sade istället för att se på det som han talade om. Organiserad religion hakar alltför ofta upp sig på symbolerna och förlorar ur sikte det som symbolerna pekar på. Bra förkunnare kan använda berättelser om Jesus, Maria och helgonen för att tala om en andlig verklighet precis som Jesus använde liknelser för att tala om omsorg, förlåtelse och bön. Men dogmatiker insisterar på att bevara kyrkans lära även om de därmed måste göra våld på Jesu egen undervisning. Och liturger måste förr eller senare inse att orden och handlingarna i religiösa ritualer inte har att göra med liturgin i sig själv utan vad liturgin pekar på, symboliserar och firar.”

När vi hävdar att Kristus är Guds sakrament säger det något om vad Gud vill av oss människor för att vi ska bli kristuslika. Hur gör vi Kristus uppstånden och levande genom oss idag? Minst av allt kommer det att handla om att hålla på regler, vara asketiska på ett livsförnekande sätt och att döma, eller till och med, fördöma våra medmänniskor. Gud har ju skapat varje människa till sin avbild och likhet och det kan aldrig mana till konformitet bara till en enhet i mångfald.

Om vi sedan hävdar att kyrkan är Kristi sakrament så ger vi oss själva som kyrklig gemenskap en fantastisk kallelse. Men då måste vi mima Kristus i vår egen tid och utifrån dem vi är här och nu. Förlåter vi vår nästa villkorslöst, ger vi samma lön till någon som bara arbetat en timme som till den som arbetat tolv, möter vi syndarens blick och inkluderar hen i vår fullständiga måltidsgemenskap? Har vi ens en måltidsgemenskap med varandra, vi som kallar oss för kristna? Så länge som den kyrkliga gemenskapen genom sina främsta företrädare inte visar det minsta tecken på att fira en gemensam eukaristi blir talet om kyrkan som Kristi sakrament till ren lögn och ett motvittnesbörd. Det är faktiskt ganska enkelt att mima Kristus och så bli Kristi sakrament, men bara om vi ser varandra som absolut jämbördiga och uppskattar en mångfald av berättelser och tolkningar.


Människan som Guds sakrament

Vi har gång på gång i den här serien poängterat att varje människa och alla människor är kallade att representera Gud. Vi är alla, oavsett religiös tillhörighet, eller ingen alls, skapade till Guds avbild och likhet. Det är en gåva och ett ansvar. Det säger också något om att Gud vill mångfald, en oändlig variationsrikedom. Tron på Gud kan aldrig uttryckas på ett enda sätt, eller som påven Franciskus sade nyligen, Gud har velat alla religiösa traditioner. I vår mångfald är vi kallade att synliggöra Gud för varandra. Vi kan helt enkelt inte möta Gud annat än i våra medmänniskor.

Vi som kallar oss kristna är också döpta till Kristus. Vi är Kristus i världen, tecken på att Kristus lever mitt ibland oss, att Kristus är uppstånden i och genom oss. Man skulle kunna säga att mänskligheten är Guds sakrament och de kristna är Kristi sakrament. Det handlar inte bara om att synliggöra Kristus. Genom dopet blir vi Kristus, eller kallas i alla fall att bli det.

Nu kan vi ju på en gång erkänna att vi varken synliggör Gud eller blir särskilt Kristuslika. Ett av problemen är att vi upphöjt människan över alla andra levande varelser i världen. Under mycket lång tid levde människan i nära relation till sin omgivning som jägare och samlare. Det var ett samspel och de allra flesta arter kunde leva och utvecklas parallellt. Vi har tyvärr starka bevis på att när människan började odla jorden och blev bofast så har omkringliggande arter minskat och dött ut. Samtidigt blir människans religiösa uttryck alltmer dogmatiska och avgränsande istället för inkluderande och mångfaldiga. Det är något som Yuval Noah Harari visar i sin bok Sapiens A Brief History of Humankind från 2015. Och med vår aktuella livsstil på norra halvklotet är vi på god väg att utrota oss själva också. Harari menar att det med största sannolikhet kommer att komma en ny människoart efter oss och att det inte ligger i en alltför avlägsen framtid.

Frågan om att leva i harmoni med hela skapelsen, med alla organismer, allt liv blir onekligen en utmaning i hur vi ska synliggöra Gud tillsammans med alla växt- och djurarter. Dopets många symboler talar om det som är mest grundläggande för livet självt. Vatten står för livet, smörjelsen med krisma, olja och balsam, ger oss själva Kristuslikheten, vi smörjs till präst, profet och kung, det vill säga till ett oändligt ansvar tillsammans med alla andra döpta. Som hjälp får den döpte den heliga anden något som i väst bekräftas i och med konfirmationen. Det är en bekräftelse på att man inte bara får ansvar utan också faktiskt ska ta ansvar. I östkyrkan meddelas konfirmationen i samband med dopet.

Påven Franciskus skriver i sin encyklika Laudato Si att vi är förenade i en ”storartad universell gemenskap” med tanke på att alla levande varelser hör ihop.  Om vi verkligen tar på allvar att vi representerar Gud och blir Kristus i dopet måste samspelet med alla organismer och arter bli reellt och inte stanna vid en vacker tanke. Vidare hävdar påven att en äkta ekologi för vår tid förutsätter en korrekt antropologi.

Vi skulle onekligen behöva ett tecken på hur hela skapelsen hör ihop och vårt ansvar för allt annat levande. Regnbågen är ett sådant tecken och pekar på det eviga förbundet, berit olam, mellan Gud och hela skapelsen. I texten om regnbågen finns också ett förbud mot att döda sin medmänniska. Alla människor och varje människa är skapad till Guds avbild och därför kan vi inte döda en annan människa: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild” 1 Mos 9:6. Att döda en människa blir som att döda Gud.

Noa-förbundet är inte bara mellan Gud och alla människor utan mellan Gud och alla levande varelser. ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” (1 Mos 9:9 - 11). Därefter får vi tecknet på förbundet, regnbågen. ”Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” (1 Mos 9:12 – 16). Gör vi det?

Regnbågen kanske inte kan ses som ett sakrament, men väl som ett heligt tecken, som en påminnelse om vår samhörighet med allt levande. Det påminner oss om att vi är födda att representera Gud och att vi är Guds sakrament i kosmos.
Heliga relationer

Om nu alla människor och varje människa är ett Guds sakrament och representerar Gud i universum så borde också våra relationer oss emellan och med allt levande vara heliga. Och varje relation är en väg att förmedla Gud till varandra, de är ett sakrament. Äktenskapet är ett sådant sakrament i katolska kyrkan och det firas så att parterna ger sakramentet, Gud, till varandra och prästen är bara ett vittne.

Äktenskap och familjebildande har förändrats kolossalt under de senaste trettio åren och kyrkan är i det avseendet som en hund som satt sig på bakhasorna och som motvilligt dras framåt i ett koppel. Samtidigt är den familjebildning som katolska kyrkan ser som normativ, ett heterosexuellt par med flera barn, den så kallade kärnfamiljen, både en historiskt modern produkt och därtill en mycket bräcklig sådan. Denna svaga konstruktion växte fram i industrialismens och urbaniserings spår där arbetet individualiserades och boytan blev allt mindre. I det agrara samhället arbetade en storfamilj med flera generationer i det gemensamma lantbruksprojektet eller familjeföretaget och även om bostadsförhållandena ibland var miserabla så fanns det mera luft mellan både individerna och olika familjer. Allt på både gott och ont förstås.

Alltsedan familjesynoden för några år sedan pågår en livlig och stundtals hätsk debatt om samlevnadsformer, äktenskap och familj i katolska kyrkan. Exempelvis så välsignas många samkönade parförhållanden av en del präster och på flera håll finns en pastoral omsorg om familjer som går sönder. Det är ganska självklart att vi måste få ett nytänkande när det gäller äktenskap och familj men våra mellanmänskliga relationer stannar inte vid det.

Många människor lever i ofrivillig ensamhet, många klarar inte av att vårda vänskapsrelationer. En del menar att det är den aktuella arbetssituationen som är orsak till en sådan stress att vi inte har tid eller ork att fördjupa nära relationer. Frågan är om det är våra arbeten som orsakar dåliga eller inga relationer eller om det är vi själva, våra egna val eller det vi drivs till av en livsstil som helt enkelt inte passar människan och hennes grundläggande behov. Egentligen kan vi inte leva ett fullödigt liv utan vänner med vilka vi kan dela allt utom just en sexuell relation.

En äkta vänskap vilar på en total tillit vännerna emellan. Vännerna ger varandra det gudomliga och ger varandra en kallelse, något var och en ska växa i. Vänskap är att både ta emot och ge medan vi vilar i det vi verkligen själva är och inte behöver förställa oss eller spela en roll för den andre. Vi duger med alla våra brister och mindre roliga sidor. Vänskapen med Gud själv har sin grund i samma vilande tillit. I psaltarpsalm 127 ber vi: ”Om inte Herren bygger huset arbetar de förgäves som bygger på det. Om inte Herren bevakar staden, vakar väktarna förgäves. Det är fåfängt att ni tidigt står upp och sent går till vila och äter ert bröd med vedermöda. Detsamma ger han åt sina vänner när de sover.”

I en riktig vänskap behöver vi varken stressa eller åstadkomma något speciellt. Vänskapen fullbordas så att säga i sömnen, utan att vi har kontroll. Vi kan vila i Kristi sida eller i Guds sköte som många medeltidsmystiker uttryckte saken. Och vi ska kunna vila i relationen till vår vän även när vi mår dåligt eller är arga. Där sker något fördolt, något oerhört, det som vi inte ens i vår vildaste fantasi kan drömma om. Så är det mellan två människor. Men så är det också mellan var och en av oss och Gud.

Hur ger vi våra vänskapsrelationer ett tecken eller sakrament? Ett tecken som vi kan återvända till när tillvaron håller på att brista och vår öppenhet för den andre begränsas. Här kanske vi själva måste fundera ut ett tecken för var och en av våra vänskapsrelationer. Jag tror också att det är viktigt att inse att vi inte kan ha många riktiga vänner för vänskapsrelationer kräver mycket tid. Gratis tid, utan mobiler och andra distraktioner. Kanske är tre eller fyra sådana relationer det som vi tidsmässigt kan klara av.

En annan aspekt av vänskap är att bli vän med Gud. Själv har jag alltid uppmuntrats av att några bibliska gestalter och mystiker genom historien har beskrivits som eller själva givit uttryck för att vara vänner med Gud eller Jesus Kristus. Mose och Abraham omtalas som Guds vänner. Den heliga Katarina av Siena talar om vänskapen till Jesus Kristus. Medeltida mystiker talar ofta om att när man blir vän med Jesus då har man nått ett verkligt samspel med det gudomliga. Då har man iklätt sig Kristus. Och eftersom medeltidsmänniskan ofta uttrycker sig i kroppsliga bilder så talar man ibland om att vila i Kristi öppna sida. Den bilden pekar på korsfästelsen och uppfattas som blodig och grym för oss. För medeltidsmystikern Katarina av Siena var Kristi öppna sida platsen för en intim vänskap med Kristus där man verkligen var likställda som vänner. Katarina menade att om man bara kastade sig för Jesu fötter så var man en slav som inte visste vad Jesus verkligen önskade.

Idag har vi behov av att få uttrycka vänskap och få konkreta tecken på att vi kan vila i en sådan relation. Men hur märkligt det än kan låta så tror jag vår egen sömn, att våga ge sig hän in i ett totalt okänt land, i en vila där drömmar och verklig återhämtning kan ske på djupet, är förutsättningen för att vi blir vänner med oss själva och andra. För att bli vän med Gud är det första steget att bli vän med sig själv. Att våga se sig själv med Guds ömsinta blick. Sömnen blir då ett helandets sakrament.

I det här sammanhanget vill jag också nämna försoningens sakrament, tyvärr ofta kallat botens sakrament eller bara bikten. Det är ledsamt att konstatera att det här sakramentet missbrukas av såväl präster som av de som vill bli försonade. Det handlar ju om att i grunden bli försonad med sig själv. Om våra småsynder och vardagsbrister inte gör oss helt förstockade så kan vi gott bespara både präst och Gud från dessa. Däremot ligger det ett ansvar på oss när vi vill bli försonade om vi verkligen vill försonas med oss själva, med dem vi verkligen är. Det är bättre att bikta sådant som förstör våra vänskapsrelationer och familjerelationer därför att vi strävar efter framgång och erkännande och därför inte tar tid för våra relationer och för vår sömn, än att bikta sådant som bara är konsekvenser av att vi är överstressade och inte använder natten till det den är till för.

De kristna förfogar över ett tecken som borde bli ett riktigt sakrament för att påminna oss om vårt grundläggande behov av närhet, fysisk beröring, att möta Gud i varandra och tjäna varandra. Det kallas fottvagningen och firas bara på skärtorsdagen och då som en åminnelse av vad Jesus gjorde med lärjungarna före sitt lidande. Bara för att vi just nu lever i skräck för all beröring i kyrkliga sammanhang på grund av de sexuella övergreppen får vi inte bli känslokalla stenstoder som inte vågar ta på varandra. Vi minns Jesu ord till Petrus under fottvagningen ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig” Joh 13:8. Här ger vi verkligen Gud till varandra och fottvagningen borde firas så ofta det är möjligt.


Välsigna varandra!

Det börjar bli dags att avsluta det här föredraget trots att det finns mycket mer att säga. Låt mig avsluta med två heliga handlingar som jag skulle önska fick plats i våra gemenskaper. Det första är att Ordet också är ett sakrament. Ord skapar mening och vidgar våra erfarenheter. Ordet är alltid ett skapelseord. Med ett ord ser vi plötsligt det som redan finns men som vi inte kände till. Gudsanden i första skapelseberättelsen är förebilden. Ljuset och mörkret fanns redan, men vi kan urskilja det först när vi får orden för det. Orden är förutsättning för dialog, det vi förmedlar till varandra ”genom ordet”, dia – genom och logos – ordet. I sin encyklika Ecclesiam Suam från 1964 utlägger Paulus VI dialogen och kallar det för en frälsningens dialog. Genom att vi delar orden med varandra, våra erfarenheter och insikter, når vi frälsning. Då växer vi och Gud tillsammans och vi kan säga med Gud ”Jag ska bli den jag ska bli”, 2 Mos 3:14.

Sist men inte minst, välsigna varandra! Begreppet betyder ”tala väl om och till varandra”. Istället för att misstänkliggöra den andre kan vi välsigna hen. Och det kan vara så enkelt som att ta varandra i hand och säga ”Jag vill dig väl”. I det här sammanhanget ska vi påminna oss om att vi är döpta till ”präst, profet och kung”, vi har tagit emot gudsanden, och det är fullt tillåtet för alla att också handla utifrån detta. Också präster kan behöva bli välsignade av lekpersoner. Det viktiga är att vi kan se Gud i varandra och mima Kristus i relation till varandra.

Låt oss så avsluta med den så kallade irländska välsignelsen:
May the road rise to meet you, may the wind be always at your back, may the sun shine upon your face, may the rain fall softly on your fields, until we meet again may God hold you in the palm of his hand.

Madeleine Fredell OP



Heliga förbund – sammanbundna till tidens slut

Föreläsning 16
Torsdag 11 oktober 2018

Inledning

Både judar och kristna talar om ”förbundet” med Gud. Vi har bibliska berättelser om ”förbund” i pluralis och de har tillkommit vid olika tidpunkter och har olika innehåll. Vad innebär ett förbund och varför är det viktigt? Kan man tala om ett förbund mellan Gud och mänskligheten som sådan? Eller måste ett förbund ha ett specifikt religiöst eller kulturellt innehåll för att skänka mening till individen? Hur fungerar de bibliska förbunden och vilken samhällsmodell pekar de på? Är förbundet ett viktigt redskap för att livet ska bli meningsfullt?

Förbundstanken ställer fler frågor än vi kan närma oss i det här föredraget. Jag vill ta mig an förbundstanken så förutsättningslöst det går men hela tiden med perspektivet av meningsfullhet för hela mänskligheten i dag. Det innebär en viss dekonstruktion av begreppet ”förbund” ur ett judiskt-kristet perspektiv. Förbundstanken är intimt invävd i våra personliga trosföreställningar och därför blir det inte oskyldigt att hävda något nytt.

Förenta Nationernas klimatpanel har visat att vi står inför en klimatkatastrof av stora mått om vi inte gör något inom tio år. Tyvärr, saknar deras påståenden tydliga varningar som verkligen skulle kunna leda till sådana politiska förändringar att vi kan undvika den klimattragedi som forskarsamhället redan konstaterat. Klimatfrågan, som från påven Franciskus sida, behandlades i encyklikan Laudato Si! 2015, stannar inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför. När jag nu närmar mig frågor kring ett förbund mellan Gud och människan så blir det inte enbart en fråga om en förnyad teologisk människosyn utifrån ett strikt teologiskt och bibelvetenskapligt resonemang, utan reflektionen sker mot bakgrund av de katastrofer mänskligheten står inför inom överskådlig tid. Alla vi som sitter här just nu kommer att få uppleva åtminstone vissa av dessa klimatkatastrofer.

Det är framför allt professor Jem Bendell i Cambridge som i sin rätt långa artikel Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tragedy har förmedlat den brygga som behövs för att vi ska kunna ta oss an en omställning också inom teologi och humaniora.  Förbundstanken blir i det här sammanhanget ett redskap som vi kan arbeta med inom teologin. Min grundläggande fråga utifrån detta resonemang blir hur vi människor uppfattar och konkretiserar det grundläggande beroende vi har av varandra och av alla levande organismer för vår överlevnad och för ett livgivande samspel i kosmos. Kan en förnyad teologi kring förbundstanken vara ett redskap för att undvika samhällskollaps som följd av  klimatförändringarna? Det handlar inte längre om en direkt påverkan från människans sida på naturen i sin helhet. Den gränsen på ekosystemen har vi redan passerat. Nu utvecklas systemen i sig i katastrofal riktning. Allt detta kan enligt både FN och Jem Bendell leda till krig, terror, svält, ekonomisk och social kollaps. Här krävs en djupgående anpassning av hela vårt liv för att kunna navigera i en redan pågående tragedi för hela mänskligheten som sådan.


Noaförbundet

Vi känner till berättelsen om Noa och syndafloden. Geologerna räknar med att livet på jorden har utplånats fem gånger.  Den senaste gången försvann 95% av alla arter och orsaken låg i snabb uppvärmning av atmosfären framkallad av metangas. Om det sker en sjätte gång kommer den utplåningen att till stor del ha förorsakats av människan själv. Det ligger i mänsklighetens gemensamma historia att livet är skört och kan utplånas utan att vi människor nödvändigtvis kan påverka förloppet. Vi kan bara ta exemplet med ett stort meteoritnedslag och de klimatföljder ett sådant tidigare har fått och även kan få i framtiden. Men vi vet också att vi i dag aktivt påverkar dessa förlopp av utplåning av liv. Nu ska vi inte gräva ner oss varken i dessa framtidsscenarier eller i berättelsen om Noa utan mer genom den ge ord åt den ångest som vi känner inför att själva drabbas av åtminstone förstadierna av en mänsklighetens utplåning. Det avgörande är nämligen vad själva berättelsen leder fram till, nämligen ett förbund mellan Gud och mänskligheten.

Vi kan spåra fem olika förbund i de hebreiska bibelböckerna. Det första förbundet, som ingås mellan Gud och Noa, kallas också för ett evigt förbund, berit olam på hebreiska, och har regnbågen som tecken. Texten i 1 Moseboken kapitel 9 är intressant på flera sätt och vi ska lyfta fram några punkter. Först lägger vi märke till flera referenser till den första skapelseberättelsen. I verserna 1, 3 och 7 står det: ”Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. (…) Allt som lever och rör sig skall vara er föda; allt detta ger jag er så som jag gav er de gröna örterna. (…) Var fruktsamma och föröka er, bli en myllrande mängd på jorden och härska över den.” Gud sätter människan som sin ställföreträdare att förvalta jorden. Och det handlar långt ifrån bara om jakt, sådd och skörd, utan om ett samhällsbygge i vid bemärkelse. I ytterligare en mening känner vi igen den första skapelseberättelsen men här kommer också ett förbud att människan inte får döda sin medmänniska. Alla människor och varje människa är skapad till Guds avbild och därför kan vi inte döda en annan människa: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild” (v. 6). Att döda en människa blir som att döda Gud.

Noa-förbundet är inte bara mellan Gud och alla människor, oavsett religiös tillhörighet. Det är mellan Gud och alla levande varelser. ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” (1 Mos 9:9 - 11). Här uttrycks inte bara förbundet med hela skapelsen utan Gud ger också löftet att en flod aldrig mer ska ödelägga jorden. Därefter får vi tecknet på förbundet, regnbågen. ”Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” (1 Mos 9:12 – 16). Återigen betonas förbundet mellan Gud och alla levande varelser för all framtid, förbundet är evigt.

Om nu Noa-förbundet är evigt och gäller hela skapelsen är frågan om det behövs något mer förbund. Det vittnar också om en modern skapelsesyn att allt hör ihop för att kunna överleva. Människan är Guds avbild, Guds representant inför skapelsen, en kallelse som går vida utöver vårt förnuft och som vi bara kan växa i. Förbundet är evigt, det går inte att ersätta och heller inte att överträffa. Vi ska flera gånger återkomma till det eviga förbundet och dess varierande betydelser.

Här menar jag att vi måste ta ansvar, politiskt ansvar, för vår kallelse att vara Guds representanter i skapelsen. Som människosläkte avspeglar vi inte längre den ömsinte, livgivande, befriande och skapande Guden. När vi inte gör det, bryter vi förbundet, det eviga förbundet, det som Gud skänkt oss som löfte. Vi ska komma tillbaka till det allvarliga i just att bryta detta eviga förbund. Och vi vill inte se vad vi håller på med eller står inför. Jag citerar Jim Bendell: ”När vi betraktar de olika scenarierna – kollaps, katastrof, utplåning – så anger människor olika grader av sannolikhet. Man kan tala om scenarierna som möjliga, troliga eller oundgängliga. I mina överläggningar med både yrkesmänniskor inom hållbarhet och klimat, och andra som inte är direkt inblandade, har jag kommit fram till att människor väljer ett scenario och en sannolikhet inte utifrån faktiska data och de analyser som kommer ur dessa, utan utifrån vad de väljer att leva med som en berättelse kring den här frågan. Det motsvarar det som den psykologiska forskningen hävdar nämligen att ingen av oss fungerar som logiskt tänkande maskiner utan ställer faktisk information i relation till berättelser om hur saker relaterar till varandra och varför. Ingen av oss är immun mot detta. Just nu har jag valt att tolka informationen som att den visar på en oundgänglig kollaps, trolig katastrof och möjlig utplåning.”  Hur människor svarar på den här informationen varierar förstås, både över tid hos samma individ och hos olika individer. Svaren kan vara alltifrån ömsint godhet, skaparkraft, transcendens, vrede, depression, nihilism och apati, skriver Bendell. Först inträder alltid en viss förvirring innan man kan staka ut en väg framåt.


Tre specifika förbund

Enligt traditionen ingicks ett andra förbund med Abraham där tecknet är omskärelsen (1 Mos 17). I dag åberopar sig tre religiösa traditioner på Abraham som ett slags urfader, den judiska, kristna och muslimska traditionen. Här begränsas förbundets omfattning. Det gäller inte längre hela mänskligheten och tecknet berör egentligen bara män. Samtidigt har feministteologin lyft fram de två kvinnor som Abraham gjorde med barn, Sara och Hagar. Det är inga vackra berättelser och hur de eventuellt kan bli meningsfulla för vår tid lämnar jag för den här gången.

Det tredje förbundet förknippas med Sinai och det är Gud och Mose som är huvudpersonerna och beskrivs i Andra Moseboken. Egentligen ingås Sinaiförbundet i flera omgångar. Tecknet är förbundstavlorna med Guds ord, det vi kallar de ”tio budorden”, men egentligen finns här fler tecken på förbundet och det som betonas främst är sabbaten. Här finns lagar, förhållningssätt, liturgier, traditioner, kort sagt ett förbund med en religiös samhällsgemenskap.

Sabbaten är tydligast och kan tolkas på olika sätt. Först rent konkret och socialt som ett påbud att allt skapat behöver regelbunden vila och återhämtning. Men också religiöst, som den tid då vi återknyter relationen med Gud, med det gudomliga. Det blir en återkommande påminnelse om att människan är Guds avbild, Guds representant på jorden. I Sinaiförbundet antyds en eller flera mellanhänder mellan det mänskliga och det gudomliga, Mose, Aron, prästen och så vidare. I förhållande till Noaförbundet reducerar Sinaiförbundet mötesplatsen med Gud till förbundstältet och förbundsarken med förbundstavlorna. Det mänskliga kommer också att företrädas av män.

Undantaget är sabbaten, som blir ett tecken på att Gud och människa är förenade. Vilan omfattar inte bara människorna utan också boskapen: ”Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag” 2 Mos 20:8 – 11. Hela vår livskvalitet beror på hur vi respekterar sabbaten. Profeten Jesaja skriver: ”Om du inte kränker sabbaten, inte sköter dina sysslor på min helgdag, om du kallar sabbaten en fröjd, helgad åt Herren och värd att ära, om du ärar den och inte utför det du brukar, inte ägnar dig åt dina sysslor och tomt prat, då skall du få fröjdas över Herren, jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig leva av din fader Jakobs egendom. Herren har talat” Jes 58:13 – 14. Återhämtningen gäller inte bara människan utan utgör ett samspel med hela skapelsen.

I det fjärde förbundet får kungahuset rollen som förmedlare mellan Gud och människa. Det ingås med kung David i 2 Samuelsboken kapitel 7. Under kungatiden är det profeterna som fungerar som Guds röst och vilja. Kungarna är Guds representanter och ska konkretisera Gud inför folket med hjälp av profeterna. Varje människa som Guds avbild och representant finns inte med här och den tanken är också något som växer fram först när kungadömet försvagats och försvunnit. Tidsmässigt placerar det innehållet i förbundet med Noa sent i tiden liksom den första skapelseberättelsen.


Profeten Jeremia och det nya förbundet

Det femte och nya förbundet är det profeten Jeremia talar om: ”Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: "Lär känna Herren", ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas” (Jer 31:31 – 34).

På sätt och vis är Jeremiaförbundet en fördjupning av förbundet med Noa. Guds lag finns i människans bröst och hjärta. Så här långt i texten begränsas förbundet till Israel och Juda och skiljer sig därmed från Noa-förbundet som berör hela mänskligheten. Men alla mellanhänder är borta, stentavlorna, förbundstältet, prästen, profeten och kungen. Här krävs heller inga offer.

Det betonas att förbundet är nytt och att Gud kommer att förlåta folkets skuld och inte längre minnas deras synd. Det är som att människorna nu kan spegla Guds avbild i varandra fullt ut. Jeremias nya förbund tycks dessvärre ligga långt bort. Eller gör det det? Det finns ju något post-modernistiskt i själva formuleringen, att vi alla ska känna Gud, från den minste till den störste, och det måste ju innebära många olika relationer och tolkningar. På något sätt finns här utvecklingen av den muntliga Torah. Själva Skriften betyder ingenting om vi inte läser och tolkar den i relation till vår egen tid. Omläsningen av Torah, Profeterna och Skrifterna blev helt avgörande för de judar som bekände Jesus som Messias, Kristus. Och precis som det fanns och finns åtskilliga tolkningar och omläsningar bland judarna så blev det likadant bland de första kristna. Sedan fick tempelkulten och Sinaiförbundet en större genomslagskraft hos de kristna, vilket vi kan beklaga i dag, men som vi inte helt kan åsidosätta.

Nu avslutas inte Guds ord om det nya förbundet hos Jeremia med vers 34, även om vi sällan eller aldrig läser de två följande verserna som i sig ger lösningen på det nya förbundet: ”Så säger Herren, han som har satt solen att lysa om dagen, månen och stjärnorna att lysa om natten, han som rör upp havet i dånande vågor, han vars namn är Herren Sebaot: När denna ordning upphör att gälla, säger Herren, först då skall Israels ätt upphöra att för alltid vara mitt folk” (Jer 31:35-36). När vi som människosläkte är fulländade, helt avspeglar Gud, det vill säga blir det vi är kallade till, då verkar allt ta slut. Visserligen nämner texten bara slutet för ”Israels ätt”, men vi kan se det som att Israel inte kommer att spela någon specifik roll vid en tidpunkt då alla människor får den fullständiga kunskapen. Kunskap i det hebreiska sammanhanget handlar om något väldigt intimt, att lära känna betyder också att ha samlag med, alltså en total kunskap på alla plan.

Min fråga blir då om detta nya förbund som Jeremia beskriver står för ett slags grundläggande struktur för och inprägling i själva skapelsen. Allt är kallat till detta fulländade gudomliggörande. Det är lätt att förstå att de första kristna lockades av en sådan vision. För mig i dag börjar dock texten få en klang av varning, en kallelse till omvändelse, något jag ska återkomma till.


Förbundet i Nya testamentet

När de nytestamentliga författarna talar om förbund så lägger de olika saker i begreppet och hänvisar till olika förbund i den hebreiska skriften. Mer eller mindre starkt antyds att Jesus instiftade ett nytt förbund. Det är med största sannolikhet en efterkonstruktion när de judisk-kristna börjar avlägsna sig från gemenskapen i synagogan. Jesus talade förmodligen inte om ett helt nytt förbund, och talade han om något förbund, så var det troligen Jeremia-förbundet han hänvisade till. Evangelisten Lukas nämner begreppet i Sakarias lovsång och menar då förbundet med Abraham. Paulus åsyftar Jeremias nya förbund i Rom 11:26 – 27: ”Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder.” Detsamma gäller i 2 Kor 3:6: ”Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.” Här ser vi också en antydan till den muntliga Torah med dess utveckling och ständiga tolkning av Guds ord.

I Hebréerbrevet som tillkom mycket sent är referenserna till Sinaiförbundet närmast övertydliga med stark betoning på prästrollen och Jesus som den eviga prästen. I 7:21b – 22 använder Hebréerbrevets författare psaltarpsalm 110 för att påvisa Jesu eviga prästerskap och överträffar därmed den tidigare tempelkulten: ”Jesus blev präst genom en ed av den som säger till honom: Herren har svurit en ed som han inte skall bryta: Du är för evigt präst. Detta visar hur överlägset det förbund är som Jesus har gått i god för.” I kapitel 8 får vi en lång utläggning om Jesus som överstepräst i ett nytt förbund och här framträder Sinaiförbundet tydligt med präst, förbundstält, helgedom, förrättande av gudstjänst, offer, och så vidare. Men författaren inser att han inte helt och fullt kan argumentera för ett nytt och bättre förbund om han inte också hänvisar till Jeremia, så texten avslutas med ett långt citat från profetens text. Sen avslutas kapitlet med en förödande mening: ”Genom att tala om ett nytt förbund har han (Gud) gjort det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna” (Heb 8:13). Här ligger grunden till vår tids mest förödande teologi, ersättningsteologin, att kristendomen skulle ha ersatt judendomen, med förföljelse av det judiska folket och antisemitism som följd.

Det måste påpekas att Jesus aldrig blev präst, han var snarast kritisk mot hela tempelkulten. När Hebréerbrevet skrevs hade templet redan raserats av romarna. Varför en del av en begynnande kristendom väljer att tolka och uttrycka sin tro med hjälp av tempeltraditionen är ett område som vi inte kan fördjupa här. Den rabbinska judendomen utvecklas i stället kring synagogan och den muntliga Torahtolkningen vilket passar ett folk som kommer att leva i ett nästan ständigt uppbrott och i flykt. Templet står för stabilitet och makt och är geografiskt avgränsat och det är märkligt att detta med tiden nästan helt och hållet kommer att genomsyra kristendomen. Samtidigt ger Sinaiförbundet och den senare tempelkulten upphov till en mystik kring skapelsen och Visheten i den kristna reflektionen. Skapelsens inre mening liksom Visheten, den kvinnliga aspekten av det gudomliga, ansågs närvarande i det avgränsade rum i templet som kallades det Allra Heligaste. Det var bara översteprästen som en gång om året hade tillträde till denna plats, men han blev då så att säga genomlyst av det gudomliga som sen ansågs smitta av sig när han kom ut därifrån. I den kristna tanken blev som vi i tidigare föreläsningar har behandlat Visheten Guds människoblivande i Jesus-Kristus.

För juden Paulus är det däremot naturligt att utgå från Jeremia-förbundet för att bevisa det unika med den uppståndne Jesus. Jesus är närvarande genom sin Ande hos dem som tar emot samma Ande. Paulus skildring av instiftandet av nattvarden i Första Korintierbrevet ligger däremot nära tempelkulten: ”Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig” (1Kor 11:25). Det nya förbundet kan trots detta fortfarande syfta på Jeremia-förbundet. Det viktiga är att måltiden ska göras till minne av Jesus. Det är inte så att prästen skulle agera som Jesus Kristus, eller ännu värre, i stället för Jesus Kristus, det vill säga det som vi slentrianmässigt i katolska kyrkan hävdar, in persona Christi. Det är i stället vi som deltar i måltiden som gör det till minne av Jesus. Jesus är med oss till tidens slut: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20b), nämligen genom sin Ande och behöver inga personer som skulle ”ersätta” honom eller vara hans ”ställföreträdare”. Och Anden är helt avgörande i Paulus teologi. När det gäller instiftelsen hos evangelisten Matteus läser vi: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” 26:28. Det är viktigt att poängtera att Matteus skriver rätt sent och är därför påverkad av den begynnande tempelteologin hos dem som bekänner Jesus som Messias. I själva meningen kan man avläsa såväl en reminiscens till Sinaiförbundet som till Jeremiaförbundet.


Att skapa och binda samman

Vad är förbundstankens meningsfullhet i dag? Det är mycket tydligt att den judisk-kristna traditionen alltid sökt efter vägar att så konkret och intimt som möjligt relatera till Gud, att binda sig vid Gud. När Gud skapar, bara på hebreiska, så utgår Gud från något som redan finns till hands, nämligen vatten och energi, det vill säga gudsanden, som vi läser i den första skapelseberättelsen. Gud ingraverar gränser och binder samman ting och företeelser till en meningsfullhet. När dessa får ord, begrepp, så ser vi dem och kan handskas med dem. Gud skapar ett evigt förbund med allt levande i kosmos. Och precis som verbet ”binda” och det ”förbundna” har samma språkliga ursprung på svenska, så har bara och berit, förbund, det på hebreiska också.

Det nya förbundet enligt Jeremia är alltså det förbund som är av evighet men som nu inte är begränsat av en plats, som templets Allra Heligaste rum eller förbundstältet, utan det blir som Jeremia säger, ingraverat i allas våra hjärtan. Vi blir den helige Andes tempel, för att låna tolkningen från Paulus. Att vi sen inte blir några bättre representanter för Gud i detta kosmos är en annan sak.

Det är väldigt lätt att glida in i något specifikt och begränsat när man talar om religiösa förbund. Förbundet med Abraham och Sinaiförbundet har dominerat alldeles oavsett vilken religiös tradition som hävdat det som ”sitt”. Båda förbunden är partikulära, ett särskilt folk eller en särskild trostradition i relation till Abraham eller en begränsad plats och riter och regler i relation till Sinaiförbundet. Det eviga förbundet, återgivet i Noaförbundet eller Jeremiaförbundet pekar mot en universalitet.

Paulus gör en kraftfull utläggning i Romarbrevet för att få ihop det partikulära från ett judiskt perspektiv, det vill säga hans eget, och det universella som representerar hedningarna, det vill säga hans direkta åhörare. Han använder bilden av ett olivträd, där det odlade trädet och dess rötter och sav är det judiska folket med såväl den skriftliga som muntliga Lagen och förbunden och vildoliven står för hedningarna som kan bli inympade på det odlade trädet.

”Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd. Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder” Rom 11:17 – 27). Den sista meningen syftar på Jeremiaförbundet som ju garanterar förlåtelse för alla synder för alla.

Den judiska teologen Daniel Boyarin skriver i sin bok om juden Paulus att ”Guds förbund med Israel är precis det som Paulus framlägger det i Romarbrevet 11, ett nådens förbund som gör det möjligt för judarna att göra bot och bli frälsta. Generellt var judarna helt överens med Paulus här, nämligen att bara ånger kan garantera rättfärdiggörelse för judarna. Judisk teologi sade ingenting om rättfärdiggörelse enbart för att man var jude, även om det fanns inslag som kunde antyda en sådan hållning. Det judiska privilegiet låg snarast i att även de förlorade fåren till sist skulle omvända sig och återvända till fållan – något som inte heller Paulus avvek ifrån.”  Och i evangelierna hävdar Jesus att hans enda kallelse är att få de förlorade fåren av Israels hus att återvända. För honom var hedningarna en icke-fråga.

Vi kan säga att en universalitet finns nedlagd i skapelsen som sådan. Allt är beroende av allt annat, alla livsformer är förbundna med varandra i ett sammanhållet ekosystem. Om vi tar ett snabbt kliv in i vår egen tillvaro så har detta blivit en del av hur vi tolkar världen och kosmos i dag. Påven Franciskus skriver i Laudato Si: ”Denna världens skapade ting är inte utan tillhörighet: ” … därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande” (Vish 11:26). Detta är grunden i vår övertygelse, att vi som en del av universum, skapade av en Fader, alla är sammanlänkade genom osynliga band och att vi tillsammans utgör en sorts allomfattande familj, en sublim gemenskap som fyller oss med en helig, kärleksfull och ödmjuk respekt. Här vill jag upprepa att Gud har placerat oss så tätt inpå den omgivande världen att vi kan känna ökenutbredningen i jord och mark nästan som en fysisk sjukdom och utrotningen av djurarter som en smärtsam defekt” (§ 89).

Människan förvaltar en ofattbar frihet. Vi tänker inte alltid på hur våra tankar styr såväl våra handlingar som vårt hopp eller hopplöshet. Den engelska teologen Margaret Barker citerar i sin bok Creation, A Biblical Vision for the Environment, den framlidne amerikanska professorn i exegetik, Walter Wink: ”Till en viss grad är världen det som vi föreställer oss den vara. Om vi tycker att den är gudlös och själlös, så blir den precis det för oss. På så vis blir bilden av oss själva gudlös och själlös. Om vi vill bli Guds avbild – bli det som Gud skapade oss till – så måste vi rena oss från materialism och de synsätt som hindrar oss från att förverkliga det liv som Gud så enträget vill att vi ska ha.”  Det var något som berättarna i den hebreiska bibeln kände väl till. Skapelsen får den form, den mening, vi ger den.

Förmår vi då ta in den tragedi som vi har försatt oss i i dag? Jag tror det, men vi måste först gå igenom en djupgående sorgebearbetning.


I samklang med skapelsen – det eviga förbundet

Margaret Barker som skrivit om både tempelteologi och skapelseteologi talar om skapelsens inre struktur som något som vi inte får kränka eller bryta. Begreppet berit olam, det eviga förbundet, återkommer ständigt hos henne, det förbund som garanterar skapelsens enhet och sammanhang.

Ju kraftfullare och mer påträngande insikten om en inte alls så avlägsen klimatkatastrof med dess följder gör sig påmind hos oss desto påtagligare blir en text som hos profeten Jesaja: ”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där:
de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:4 – 6). Vi har ”överträtt lagarna, kränkt rätten och brutit det eviga förbundet. Ordet för ”rätt”, HQ, åsyftar något som är ingraverat eller inpräglat i den gudomliga skapelseplanen, ett slags skapelsens innersta struktur. Ordet åsyftar också en naturlig gräns som vi inte får överskrida. Hos Jeremia läser vi: ”Skall ni inte frukta mig, säger Herren, skall ni inte darra inför mig som gjorde sanden till en gräns för havet, en evig spärr som inte kan genombrytas: bränningarna dånar, men förgäves, vågorna brusar, men hejdas där” Jer 5:22.

Vi har redan trätt över gränsen. Insikten kan få oss att bli helt handlingsförlamade, att ge upp, eller att förneka fakta. Förnekelse, passivitet och vrede är väl kända reaktionsmönster och vi måste igenom dem innan vi kan agera och återfå ett realistiskt och handlingskraftigt hopp. Vi kanske alla borde fira ett nyår som i den judiska traditionen, rosh hashana, ”årets huvud”, blåsa i en shofar, ett vädurhorn, för att väcka alla till eftertanke. Göran Larsson skriver om högtiden i sin bok Tid för Gud: ”Den är en universell högtid då man firar världens skapelse och universums Gud, inför vilken hela världen är ansvarig och ska avlägga räkenskap. (…) Det judiska nyåret präglas av allvar, botstämning, maning till omvändelse och är en tid för självrannsakan.”  Det judiska nyåret åtföljs sedan av tio botdagar fram till jom kippur, försoningsdagen, egentligen ”reningsdagen”.

Tid av rannsakan, att överge en ohållbar livsstil för skapelsens skull, måste leda till en förmåga att komma igen, en ny spänstighet, det som på engelska heter resilience, ordagrant ”återstudsande” eller ”elasticitet”. Den judisk-kristna traditionen är fylld av denna resilience. Förbunden ger oss hopp om att vi kan börja om. Enligt löftet är vi också sammanbundna till evig tid, mänskligheten och Gud.


Madeleine Fredell OP



Maria, jungfru, lärjunge och

den mytomspunna mödomshinnan


Föreläsning 15
Torsdag 26 april 2018

Inledning

Mariologin, läran om Maria, Jesu mor, är troligen det mest brännbara teologiska område man kan ta sig an. Vad man än säger eller skriver så kommer det att granskas ner till minsta bokstav. Åtskilliga teologer har dömts som heretiker på grund av sina utsagor om Maria. Ibland tycks det som om Maria under historiens gång blivit en tolkningsnyckel för hela trosläran. Det är som om den kristna tron skulle stå och falla med hur man betraktar henne. Mycket snabbt lade det kyrkliga patriarkatet beslag på tolkningsföreträdet om Maria, inte minst när det gällde och fortfarande gäller hennes sexualitet. Får man problematisera Marias biologiska jungfrulighet? Det har varit, och är fortfarande i många kulturer, livsfarligt om kvinnan ensam får makten över fortplantningen. Och märkligt nog kan den rädslan krypa fram även hos svenska manliga debattörer i media än i dag. Det är utmanande att en kvinna framträder där det enligt den gängse kyrkliga tolkningen inte finns med någon man när hon blir gravid. Tala om feministisk revolution! Kanske har den kyrkliga hierarkin spelat radikalfeministerna i händerna?! Evangelisten Lukas lägger också bibelns politiskt mest revolutionära sång i Marias mun, Magnificat. Det går sannerligen inte att anklaga Maria för att vara timid i sina åsikter! Alla grupperingar som präglas av tystnadskultur må bäva inför orden i Magnificat.

Det är omöjligt att i en enda föreläsning göra en fullständig genomgång av den exegetiska och teologiska synen på Maria och vilka historiskt dokumentära fakta vi har till vårt förfogande. Mitt huvudsakliga fokus i hela den här föreläsningsserien ligger på hur vi människor kan representera Gud enligt det uppdrag som ges i den första skapelseberättelsen. Hur ska vi i dag vara Guds avbild och likhet? På vilket sätt kan bibelns berättelser om Maria, Jesu mor, vara ett stöd i denna grundläggande kallelse?

Självklart går det inte här att göra reda för alla aspekter på Maria och därför ligger fokus endast på ett par punkter. Vi ska först göra oss av med den mytomspunna och av det traditionella patriarkatet så omhuldade mödomshinnan. Därefter går vi till de så kallade äktpaulinska breven som är de äldsta nytestamentliga texterna vi förfogar över och ser vilket slags information vi får där. Sen kommer vi att problematisera Marias moderskapsroll med Jesu egna ord hos Markus och Lukas. Den mest grundläggande frågan är om Maria betraktades som lärjunge till Jesus eller inte. Därefter ska vi ta oss an de så kallade barndomsberättelserna i Matteus- och- Lukasevangelierna och tolkningen av dessa. Tillsammans med många exegeter, särskilt feministiska, ställer vi frågan om Maria blev gravid genom att den heliga Anden kom över henne och den Högstes kraft höljde henne i sin skugga som Lukas säger eller om vi har att göra med en så kallad illegitim konception. Vad får de olika frågeställningarna för konsekvenser för vår tro? Viktigast blir ändå att se vad Maria kan betyda idag för både kvinnor och män. Evangelisten Lukas låter Maria framföra ett radikalt politiskt budskap som vänder upp och ner på en traditionellt hierarkisk samhällssyn. Till sist ställer jag frågan hur Maria kan vara en hjälp för oss att representera Gud.


Mytomspunnen mödomshinna

I katolska kyrkans katekes läser vi att ”Fördjupningen av kyrkans tro på Marias jungfruliga moderskap ledde henne till att bekänna Marias verkliga och ständiga jungfrulighet också då hon födde Guds Son som blivit människa. Kristi födelse förminskade inte, utan helgade hans moders jungfruliga renhet. Kyrkans liturgi hyllar Maria som Aeiparthenos, ’alltid jungfru’.”  Traditionellt har detta uttryckts som att Maria var jungfru ante partum, innan hon födde Jesus, in partu, i själva födelsen av Jesus, och post partum, efter födelsen det vill säga att hon inte hade några samlag under resten av sitt liv.

Vad katekesen menar när den hävdar ” … Marias verkliga och ständiga jungfrulighet också då hon födde Guds Son …”, det vill säga in partu, kan bara betyda att författarna utgår ifrån att Maria har en så kallad intakt, orörd, hymen, mödomshinna kvar, under själva födelsen! En naiv, men inte felaktig, fråga blir ju hur barnet kom ut! Om man väljer att inte se utsagan som något biologiskt blir konsekvenserna ännu märkligare. Det skulle innebära att alla andra födslar antingen i sig är eller gör kvinnan oren.

Att mödomshinnan är ett kulturellt fenomen och inte ett biologiskt är vi på det klara med i dag, trots de omtalade rekonstruktionsoperationerna. Ordet har givit upphov till en manlig dröm om att få en hinna att spricka när han penetrerar kvinnan. Men hur skulle menstruationsblodet komma ut om det fanns en hinna som hindrade utflödet? Det är riktigt att det finns en slidkrans, observera ordet ”krans”, innanför slidmynningen och att den ser olika ut hos olika individer och att den är elastisk i de allra flesta fall. Och nej, det går inte att se om någon har haft penetrerande sex eller inte.

Men vi ska ta upp ett annat begrepp i sammanhanget. Inte sällan ställs frågan om en ung kvinna är ”oskuld” eller inte, i betydelsen om hon har haft sex eller inte. Det går alltså inte att konstatera rent fysiologiskt. Däremot måste vi ifrågasätta varför vi har ett begrepp som talar om ”skuld” som något som kvinnan skulle ha gjort sig ”skyldig” till. Det är mer sällan begreppet används om män, även om det förekommer. I den bibliska traditionen uppfattades samlag utanför äktenskapet som att mannen såväl som kvinnan gjort sig skyldiga till stöld av den äkta, legitima, mannens egendom. Kvinnan var mannens egendom, först faderns och sedan makens. Lagarna om sexuellt förhållningssätt visar att kvinnan betraktades som lösegendom. I 5 Mos 22:13 - 29 läser vi en av feministteologer kallad ”skräcktext”, text of horror, och vi ska hålla den i minnet genom hela föreläsningen. Här citerar jag bara den del av lagstiftningen som är intressant för oss. ”Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen därför att han lägrade en annans kvinna. Du skall utrota det onda ur folket. Men om det var utanför staden som mannen träffade den trolovade flickan och övermannade henne och låg med henne, så är det bara han som skall dö. Flickan skall du låta vara. Flickan har inte gjort något som förtjänar döden, ty detta brott motsvarar ett överfall då en man dräper en annan man. Det var ju utanför staden han träffade den trolovade flickan, och hon kan ha ropat på hjälp utan att någon kom och räddade henne.”

Texten ger en social bakgrund till de nytestamentliga texterna om Maria även om konsekvenserna inte längre alltid var lika drastiska. Även om kyrkans tradition, som till 99 % är formad enbart av dess manliga företrädare, oftast talar om ”jungfruskap” snarare än ”oskuld” så handlar det ändå om samma sak. Än i dag talas om ”oskulder” i en hel del hederskulturer. En annan faktor är att lagstiftaren utgår ifrån att en våldtagen kvinna kan skrika på hjälp. Alla som i något avseende varit livsfara vet att man just då inte kan skrika.

Kyrkans lära tolkar Lukas och Matteus barndomsberättelser som att Maria blev havande genom den heliga Anden och utan samlag med någon man. Men vi ska se att det också går att tolka annorlunda och att en del exegeter gör det, även katoliker. Rent teologiskt, det vill säga när vi ger ord åt det meningsbärande i tron utifrån en biblisk text, kan vi också ge en annan tolkning till barndomsberättelserna än en rent dokumentär sådan. Begreppet ”jungfru”, som betonas av Matteus, liksom att Maria ska höljas i den högstes skugga hos Lukas, kan också ses som ett så kallat theologoumenon  en teologisk berättelse som inte vilar på en faktisk historisk händelse utan som har ett helt annat syfte.

Hade Maria samlag efter Jesu födelse, det vill säga var hon jungfru post partum? Här är de flesta exegeter i dag ense om att alla historiska och språkliga fakta tyder på att det handlar om ”riktiga” bröder och systrar till Jesus när de omnämns i evangelierna. Att den officiella katolska läran håller fast vid att det är ”kusiner” beror förmodligen på utsagan om att Maria är Aeiparthenos, ’alltid jungfru’.

Jag avslutar det här resonemanget med ett citat av den framlidne och tämligen traditionelle katolske exegeten, Raymond E. Brown: ”Dessutom måste det klargöras för katoliker att läran om Marias helighet och om Guds Sons människoblivande inte logiskt vilar på en jungfrulig befruktning. Vi måste också motstå tendensen att citera trosbekännelserna på ett förenklat sätt som ett svar på problemet med den jungfruliga konceptionen, eftersom den grundläggande betydelsen i satsen ”född av jungfrun Maria” tycks ha varit att hävda födelsen av Guds Son av en verklig mänsklig förälder (det vill säga hans obestridliga mänsklighet – kött av kött), snarare än att definiera det biologiska sättet för hans befruktning. Bruket att tala om jungfrufödelse snarare än jungfrulig konception försvårar också diskussionen.”


Vad säger Paulus?

Paulus är den förste författaren som försöker förklara en gryende judisk – kristen tro och som förblir trogen sin judiska tradition i hela sitt liv. Han säger två viktiga saker om Jesus och indirekt om Maria. I Romarbrevet 1:3-4 läser vi: ”evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.” Jesus blev således insatt som Guds son vid sin uppståndelse. Paulus understryker att vi bekänner Jesus som Messias, Kristus, och Guds son, på grundval av uppståndelsen och inget annat. Vi kan återigen betona det som Raymond Brown säger nämligen ”att läran om Marias helighet och om Guds Sons människoblivande inte logiskt vilar på en jungfrulig konception”. För Paulus vilar vår tro på uppståndelsen och inget annat.

I Galaterbrevet skriver Paulus: ”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt.”  Närmare än så här kommer inte Paulus Jesu födelse och Maria. Om Paulus hade vetat något mer om Jesu födelse annat än att den varit normal, det vill säga att en kvinna födde, skulle han säkert ha sagt något om det. Som den lärde jude han var, och förblev, skulle han förmodligen ha sett på en jungfrulig konception som något närmast hedniskt. För vad är det Paulus vill förmedla med dessa kärnfulla rader?

I den judiska kulturen och språket uttrycks allt mycket konkret och kroppsligt. När man vill tala om att en människa är dödlig så säger man att hon eller han är ”född av en kvinna” vilket också betyder att det är fråga om en människa av kött och blod.  ”Att stå under lagen” har en väsentligt djupare innebörd än vad själva orden antyder. Den muntliga Torah menar att det omfattar ett hängivet lärjungaskap i att fullgöra buden intill döden. Från och med då är man befriad. Jesus tog helt och fullt på sig Torah i det avseendet. Orden ”att stå under lagen” kan också tolkas som ”född för att ta sin boning i Torah”. Marie Vidal skriver ”Varje jude måste fullgöra denna Torahs boning, dag efter dag, i sin kropp och genom sina många relationer med sina föräldrar, sina närmaste, sina landsmän, sina samtida och med alla som han eller hon lever.”

Torahs fullödighet uttrycks i den dagliga bönen Shema’ Israel, ”Hör Israel” i 5 Mos 6:4 – 5: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” Det är detta som ligger i uttrycket att ”ta på sig lagens ok”. Lärjungaskapet ligger i att höra och göra Guds Ord, Torah, och det är något Jesus sätter främst i sin förkunnelse.


Moderskapet eller allas kallelse till lärjungaskap

Den kyrkliga traditionen har betonat Marias roll som moder. Evangelierna intar i det avseendet en mer avvaktande position. Tills vidare lämnar vi de så kallade barndomsberättelserna åt sidan. Hos Lukas läser vi följande i 11:27 - 28: ”När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.” Kvinnan i mängden vill tala om hur utvald hon tycker att Jesu mor är som fött och ammat honom. Jesus är långt ifrån imponerad. Hans svar ersätter moderskapsrollen med lärjungaskapet, att höra Guds ord, ta vara på det och får vi anta, omsätta det i praktiken. I relation till Jesus är moderskapsrollen helt enkelt  irrelevant. Jesu roll är att förkunna Torah och återföra de förlorade fåren av Israels hus till Gud själv, att få det judiska folket att förverkliga Torah i sina liv. Den här föreläsningsserien handlar om att människan är född att representera Gud, det är den enda kallelsen som är avgörande i det bibliska sammanhanget. Att vara lärjunge kan sen konkretiseras i en rad olika roller och aktiviteter, varav föräldraskap är en, får vi anta. Maria underkastas samma kriterier som alla andra om hon är en verklig lärjunge eller inte.

Markusevangeliet, som helt saknar några barndomsberättelser, ger inte Maria någon framträdande roll alls, snarare tvärtom. Hon blir närmast ifrågasatt. I kapitel 3 får vi veta att Jesu anhöriga ansåg honom vara från sina sinnen och de beger sig iväg för att ta hand om honom så att de själva inte skulle få dåligt rykte. ”När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen” Mark 3:20 – 21. Lite senare i berättelsen läser vi följande: ”Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor” Mark 3:31 – 35. Någon överdriven vördnad tycks inte Jesus ha för sin mor och sina bröder!

Den korta berättelsen är sinnrikt uppbyggd. Jesu mor och bröder kommer inte ens nära Jesus, de får stå utanför. Vilka är nu Jesu familj, hans mor och bröder? Värderar han inte sina biologiska band ett dugg? Om vi håller oss strikt till texten så är de biologiska banden inte avgörande för hur Jesus ser på lärjungaskap. Han nästan ifrågasätter om de följer Torah över huvud taget. Folket omkring honom tycks däremot vara godkända lärjungar. Den som gör Guds vilja är Jesu bror, syster och mor. De biologiska familjebanden ger således inte något företräde för lärjungaskap. Modern och bröderna är underkastade samma krav som alla andra. Och det är lärjungaskapet som är det avgörande.

Maria ställs inför samma utmaning som alla andra. Att hon fött Jesus hjälper föga. Kallelsen är att höra och göra Guds ord, att vara underställd Torah. Markus svarar aldrig på frågan om han anser att Maria var en Jesu lärjunge eller inte. Markus ger oss ytterligare en för Maria och Jesu syskon komprometterande berättelse i kapitel 6:1 - 6. ”Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: ”Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?” Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem.” Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. Och han förvånade sig över att de inte ville tro.” Markus låter här Jesus indirekt omtala sig som profet och det komprometterande för hans mor och syskon är att han säger sig vara ringaktad bland sina släktingar och i sitt hem. Det är knappast smickrande för hans mor. Vi kan också lägga märke till att Jesus själv omtalas som snickare här och att Josef tycks vara ute ur bilden. Somliga exegeter menar att han måste ha varit död.


Barndomsberättelserna i Matteus och Lukas

Varken Paulus, Markus eller Johannes nämner något om Jesu födelse. Vi har redan konstaterat att Paulus som ger oss det äldsta nytestamentliga materialet inte nämner ett ord om Marias nedkomst och eventuella sexuella jungfrudom, så inte heller Markus som det äldsta evangeliet. Johannes som förvisso redigerades sist av evangelierna har ändå också stråk av mycket tidigt material men nämner inte heller något om födelsen. I sin prolog sätter han in Guds Ord som blir kött och slår upp sitt tält bland oss i ett evighetsperspektiv. Hela kyrkans traditionella lära om Marias jungfruliga konception har sitt ursprung i Lukas- och Matteusevangeliernas barndomsberättelser och dessa texter har sedan spätts på av de tidiga kristna författarna med mer eller mindre fantasirika, och inte sällan kvinnofientliga, spekulationer. Barndomsberättelserna är således sena texter och om vi tolkar dem ur en historiskt dokumentär synvinkel måste vi fråga oss vilka faktiska bevis som finns till hands. När texterna kommer till måste Maria ha varit död sedan länge så några förstahandsuppgifter kan inte ha funnits. Kan det vara fråga om traderade vittnesmål med ursprung hos Maria? Det är i så fall anmärkningsvärt att inte de övriga nytestamentliga författarna har nämnt något om det.

Har vi att göra med faktisk dokumentär historia? Eller är det fråga om teologi, att man vill ge en djupare mening åt allt det andra man berättar, exempelvis ett sätt att knyta ihop det med hela den judiska traditionen? Det är mycket troligt att dessa prologer tillkommit sist i evangelierna och de är helt präglade av judiskt traditionsstoff. Berättelserna i Matteus och Lukas på vilket sätt Maria blir havande utgör en i sig unik litterär genre och där vi hittar åtskilliga allusioner till den hebreiska traditionen.

Om vi väljer perspektivet med en faktisk historia kan vi ställa två frågor. Var det den heliga Anden som åstadkom konceptionen genom att komma över Maria och att den högstes kraft höljde henne i sin skugga som det ordagrant står i Lukastexten? Eller är konceptionen illegitim, exempelvis resultat av en våldtäkt eftersom Josef förnekar sin inblandning i saken enligt Matteus? Och finns det något i texterna som tyder på att den skulle ha kunnat vara illegitim? En del feministiska exegeter antyder att en illegitim befruktning kan vara en del av den kenotiska teologin, att Gud i Jesus verkligen antog kött i och genom den grymhet som människor är kapabla till, det vill säga genom en våldtäkt. Gud skulle ha utblottat sig och blivit människa på det sätt som var mest föraktat i den patriarkala kulturen. Jane Schabergs banbrytande bok i ämnet, The Illegitimacy of Jesus, A Feminist Theological Interpretation of the Infancy Narratives, kom ut redan 1987. Den fick då massiv kritik, men också en del medhåll. Till tjugoårsjubiléet 2007 gav förlaget ut en ny utgåva med ett tillägg av Jane Schaberg och två artiklar som intar dels en positiv dels en kritisk hållning till hennes analyser. I katolska kretsar märktes en rädsla för att ta Jane Schabergs analyser på allvar. Hon möttes av både hat och fysiskt våld på grund av det hon skrivit. Tystnadskulturen hos kyrkans läroämbete vilade tungt på den fria forskningen. Jane var katolik och professor i teologi vid University of Detroit Mercy och avled i cancer 2012. Själv tycker jag att hennes forskningsresultat är mycket intressanta och vidgar reflektionen kring hur Maria beskrivs i barndomsberättelserna i synnerhet hos Matteus. När det gäller Lukas bebådelsetext lutar jag själv mer mot en teologisk tolkning eftersom jag rent generellt är kritiskt inställd till att fastslå eller göra kvalificerade gissningar till vad som kan ha hänt om det verkligen har hänt. Lukastexten är i sig ett litterärt mästerverk och bara av den anledningen knappast någon dokumentär. Ingen antik författare har någonsin skrivit historia för att exakt dokumentera skeenden i vår bemärkelse i dag, utan har alltid haft ett politiskt, ideologiskt eller religiöst syfte som han, det är så gott som alltid en han, velat framföra och där fakta tillrättalagts eller hittats på för att tjäna målsättningen.

Matteus

Matteus inleder sitt evangelium med en släkttavla från Abraham till Jesus. Den svenska översättningen lyfter inte fram den tydliga avvikelsen i verbformen som finns i den grekiska texten. Här är det män som föder män i aktiv form. ”Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och hans bröder …” och så vidare. I vers 16 frångår Matteus sitt mönster och vi läser ”och Jakob födde Josef, Marias man; av henne föddes Jesus som kallas Kristus.” Med tanke på vad Matteus kommer att berätta, att Maria var havande innan hon börjat bo med Josef, så ”föds” Jesus i passiv form av Maria. I släkttavlan kunde en kvinna inte föda ett barn … När Matteus sedan sammanfattar antalet släktled i vers 17 så får han svårt med matematiken. ”Antalet släktled är alltså: från Abraham till David fjorton led, från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och från fångenskapen i Babylon till Kristus fjorton led.” Räknar vi efter så blir det bara 13 släktled från Babylon till Jesus. Jane Schaberg menar att vi här får den första fingervisningen om att en man är utelämnad, den som skulle ha våldtagit Maria och alltså vara Jesu biologiska far. 

Men det finns fyra avvikelser till i Matteus släkttavla. Fyra kvinnor framträder som inte helt passade in i den patriarkala kontexten, nämligen Tamar, Rachav, Rut och Urias hustru. Den sistnämnda omnämns inte vid namn men vi känner henne som Batsheba. Deras sexuella aktiviteter faller inte inom den sociala normen och de riskerar alla att råka illa ut inom systemet. Om vi kan tolka detta som att Maria blivit havande med Jesus utifrån en våldtäkt är förstås möjligt, men inte nödvändigtvis självklart.

Krister Stendahl har sagt att berättelsen i verserna 18 – 25 är ”den utvidgade fotnoten till genealogins avgörande punkt” i vers 16 och ska svara på hur Jesus blev en del av Davids släktlinje.  Raymond Brown hävdar att släkttavlan ger besked om Vem Jesus är, hans identitet som Davids son. Messias skulle ju enligt traditionen vara av Davids ätt. Den följande berättelsen är svar på frågan Hur det gått till eftersom Maria inte själv hör till den släktlinjen, utan att det är Josef, som ju inte ”föder” Jesus enligt det gängse mönstret, men som till sist accepterar honom som sin son. Vi får även ett svar till på Jesu identitet i berättelsen, nämligen att han är Immanuel, ”Gud med oss” som är en referens till profetian i Jes 7:14. 

Låt oss påminna oss berättelsen i verserna 1:18 – 25: ”18Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande.19Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. 20Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. 21Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” 22Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: 23Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). 24När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade. 25Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.”

Trolovningen, som juridiskt betydde mer än vad vårt begrepp ”förlovning” gör, förklarar Josefs reaktion att vilja skilja sig från Maria. När vi påminner oss om texten i 5 Moseboken om vad som kunde hända när en kvinna haft samlag med någon annan än den trolovade förstår vi att Maria var nära katastrofens brant. Innan Josef börjar drömma kan han bara tänka sig två möjliga orsaker till havandeskapet, äktenskapsbrott från Marias sida eller våldtäkt. Under trolovningstiden fanns också möjligheten för de två blivande makarna att ha samlag, men Matteus antyder inte något sådant.

I drömmen får Josef uppdraget att namnge barnet och därmed bli den legala barnafadern och Jesus infogas i Davids släktlinje. Att Josef inte är den biologiska barnafadern understryks vidare i vers 25 där Matteus hävdar att han inte ”rörde henne”, egentligen ”kände henne”, det vill säga hade samlag med henne, förrän hon hade fött en son. Den sista versen ifrågasätter därmed den kyrkliga utsagan att Maria inte skulle ha haft ett sexuellt samliv med Josef efter Jesu födelse och ger stöd åt tesen att Jesu syskon är hans verkliga biologiska bröder och systrar.

Hur ska vi förstå påståendet att ”barnet blivit till genom helig Ande”? Matteus är tydlig med att det är fråga om en icke-sexuell jungfrulig konception. De flesta exegeter understryker att det handlar om den heliga Andens skaparkraft, att vi har att göra med ett direkt gudomligt ingripande.  Somliga pekar på andens roll i skeendet i första skapelseberättelsen och menar att Jesu födelse är tecknet på en ny skapelse. Nu har vi inget nytt skapelsemotiv för övrigt i Matteus utan snarare insisterar evangelisten på uppfyllelsen av tidigare profetior. Uttrycken ”havande genom helig Ande” eller ”blivit till genom helig Ande” anger inte nödvändigtvis att det är fråga om en mirakulös konception.

Så här skriver Jane Schaberg: ”Historien om den här befruktningen är inte ’teologiskt stum’. Den berör en Guds kreativa handling som inte ersätter ett mänskligt faderskap. Den sexuella och gudomliga avlelsen är integrerade i varandra. Jesus är avlad av den helige Ande trots – eller hellre – på grund av det mänskliga faderskapet. I ljuset av det större sammanhanget, kan Matt 1:18 och 1:20 betyda att den helige Ande ger kraft åt den här födelsen precis som alla födslar är gudomligt bekräftade, att detta barns mänskliga existens är Guds vilja, och att Gud är livets yttersta källa i denna liksom i alla befruktningar. Min känsla är att Matteus avser mer och inte mindre än detta. Betydelsen av denna dimension är ytterst signifikant i den situation han beskriver och ska inte underskattas: detta barns existens är inte en oöverlagd olycka, och barnet är inte fördömt. Den havande Maria ska inte straffas.”

Några ord ska också sägas om Matteus hänvisning till Jesaja 7:14 i vers 23: ”Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel.” Matteus är känd för att bevisa det som han påstår har gått i uppfyllelse med hjälp av profetcitat från den hebreiska traditionen. I den hebreiska versionen används ett ord för en ung kvinna, som visserligen kan vara sexuell jungfru, men inte nödvändigtvis är det. Jesajatexten avser också en högst mänsklig befruktning och verbformen kan likaväl tolkas som presens som futurum, ”Den unga kvinnan är havande och skall föda en son …”

Vi konstaterar också att Matteus berättelse är patriarkal eftersom den inte säger något om Marias reaktioner. Josef är huvudpersonen och det är hans oro över att inte vara den biologiska barnafadern som vi får ta del av. Berättelsen döljer det våld Maria har utsatts för men låter det ändå indirekt lysa fram.

Det går också att hävda att vi alla är födda av Gud och / eller av den heliga Anden och det finns inget i den judiska litteraturen som gör att vi kan dra slutsatsen att Jesus inte hade en mänsklig far bara för att han kallades Guds son. I Johannesprologen läser vi ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.”  Och i dialogen med Nikodemos hävdar Jesus att alla måste födas av ande: ”Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” Joh 3:5-8. Första Johannesbrevet konstaterar på flera ställen att vi alla är födda av Gud.  I det judiska sammanhanget betydde inte uttrycket ”att vara avlad av helig Ande” att en biologisk far skulle saknas. Om vi utgår från det och texten i Matteusevangeliet så innebär det att Josef inte är barnafadern men däremot någon annan som inte nämns.

Personligen finner jag Schabergs tolkning mycket intressant. Visst ska vi använda den historiskt-kritiska metoden och rent litteraturvetenskapliga verktyg när vi handskas med bibliska texter. Men vi måste också försöka sätta oss in i den trosmiljö som författarna alternativt församlingarna stod i. De ville övertyga om något nytt och meningsbärande och använder sig av olika metoder för att göra det. Om vi teologiskt vill följa den kenotiska linjen, att Gud utblottar sig och antar mänsklig gestalt genom en våldtäkt, så är den mycket stark och tilltalande i vår tid. Berättelsen om äktenskapsbryterskan i Joh 8:53 ff har alltid gått rakt in i mig som en bild av det patriarkala samhället och vi vet alltför väl att många kvinnor dagligen tvingas till samlag som de inte önskar och som de sedan får bära konsekvenserna av. Hos Lukas är det inte lika lätt att dra samma slutsats. Här är Maria själv aktiv och en av berättelsens protagonister.

Lukas

Bebådelsetexten hos Lukas är ett litterärt mästerverk. I tredje föreläsningen ”Texten lever, den öppna tolkningen” talade jag en del om texttolkning och hur de judar som trodde att Jesus var Messias tolkade hans liv utifrån den tradition de vuxit upp i. De gjorde midrashimer, tolkningar, både i form av berättelser och föreskrifter. Själv vill jag inte lägga in något dokumentärt historiskt i Lukas bebådelsetext, den är snarare att jämföra med Johannesprologen till sin betydelse även om uttryckssättet är helt annorlunda. I mycket av det jag sagt och skrivit så bryr jag mig helt enkelt inte om hur Maria blivit havande med Jesus. Det är enligt mig fullständigt ointressant. Det som däremot är viktigt är Markus fråga om lärjungaskap och hur vi själva förverkligar det. Den övergripande frågan är vilka konsekvenser uppståndelsen och den tomma graven får i mitt eget liv. Med några impressionistiska penseldrag ska jag försöka teckna min personliga teologiska tolkning av Lukas bebådelsetext med stöd av delar av Johannesprologen.

I Johannesprologen läser vi att om vi tar emot Gud, Guds Ord, Jesus Kristus, får vi rätten att bli Guds barn (1:12). Vi som är Guds barn är heller inte födda ” av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud” (1:13). Detta omintetgör inte att vi kommer till på ett biologiskt naturligt sätt. Däremot är vi präglade av Gud, vi är skapade till Guds avbild, varje människa och alla människor. Johannesprologen återknyter här till skapelseberättelsen och visar på kontinuiteten från ”första början” till det som nu är för handen. I Lukas bebådelsetext beskrivs Maria som ett slags mellanled för själva kontinuiteten från det som var från början och till det som är nu. Genom Maria blev Guds skaparord kött och tog sin boning, eller ”slog upp sitt tält” ibland oss, enligt Johannesprologens ord. Gud är med oss, Immanuel, och vi såg hans härlighet, Guds shekinah, som Israels folk benämnde Guds påtagliga handlande med och närvaro i sin skapelse, när man så att säga såg spåren av Guds ingripande. Det är Maria som föder fram denna härlighet i och till världen, skildrat i Lukas barndomsberättelser.

Bebådelsetexten hos Lukas pekar också tillbaka på skapelseberättelsen. Vi läser: ”Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall hölja dig i sin skugga” Luk 1:35a. Det är en anspelning på skapelseberättelsen. Vers 2 i kapitel 1 i Första Moseboken är helt avgörande: ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet” och därefter ropar Gud ut skapelseorden och de blir till. När Gud skapar universum skapar han utifrån redan befintlig materia, vatten och energi. När Gud vill bli människa, måste det också bli på ett mänskligt sätt. Vi är skapelsens förvaltare, Guds medskapare, Guds avbild och likhet och därför ber Gud människan om lov, henne som han satt att uppfylla och härska över skapelsen. Gud utväljer Maria som representant för människosläktet och ber om hennes ”ja”. Det är en teologisk och poetisk skildring, inte en historisk dokumentär. Hur havandeskapet kom till är ointressant eftersom vi måste läsa berättelsen i ljuset av uppståndelsen. Barnet ska bli heligt och kallas Guds son. Och vi kommer ihåg Paulus som säger att Jesus insattes som Guds son efter sin uppståndelse och på grund av sin andes helighet. Maria blir dotter Sion i vilken Gud tar sin boning eller som profeten Sakarja skriver: ”Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren. Många folk skall den dagen sluta sig till Herren och bli mitt folk. Jag tar min boning hos dig. Då skall du inse att Herren Sebaot har sänt mig till dig” (Sak 2:10-11).

När ängeln säger till Maria att den högstes kraft skall hölja henne i sin skugga så finns här en anspelning på Herrens härlighet, Shekinah, som tecknet på Herrens närvaro i uppenbarelsetältet i öknen eller i templet. I 2 Mos 40:34 – 35 läser vi: ”Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen.” Och i 2 Krönikerboken 7:1b – 2 står det: ”Herrens härlighet uppfyllde templet. Prästerna kunde inte gå in där, eftersom Herrens härlighet uppfyllde templet.” Enligt Paulus är också vi höljda i denna Herrens skugga, eller ande: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet” 1 Kor 3:16-17.  Herrens ande kunde falla över människor i alla möjliga sammanhang. Ta till exempel Domarboken 14:6 när den faller över Simson: ”Då föll Herrens ande över honom, och han slet lejonet i stycken med blotta händerna, som om det varit en killing.” Eller när anden faller över Jesaja: ”Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade”, Jes 61:1.
 
Det som verkligen knyter ihop Johannes och Lukasprologerna är Guds Ord. Den absolut centrala meningen i bebådelsetexten är det som ängeln säger efter att ha talat om Elisabeths havandeskap: ”Ty Guds ord är inte utan kraft.” Den hänvisar till Sara och Abraham och de tre männens / änglarnas besök hos dem där samma mening uttalas. I den svenska översättningen läser vi: ”Finns det någonting som är omöjligt för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då har Sara en son."   Gud ger inte upp om människan. Sara var för gammal för att bli gravid, likaså Elisabeth. Maria hade inte haft sexuellt umgänge med någon man enligt Lukas. Om Sara och Maria haft samlag eller inte är ointressant i en midrash. Poängen är att ”Guds ord inte är utan kraft”, att allt är möjligt för den som tror. Detta går sedan som en röd tråd i de synoptiska evangelierna. I bebådelsetexten svarar Maria ängeln: ”Se jag är herrens tjänarinna, må det ske mig efter ditt ord.” Att vara tjänarinna till Gud är något oerhört kraftfullt, det är att vara aktör i den gudomliga skaparprocessen när Gud talar.


Den glada nyhetens tjänarinna

Lukas visar att det inte är politiskt oskyldigt att vara Guds tjänarinna, tvärtom. Hans beskrivning av Maria är långtifrån någon underkuvad och lydig kvinna. När Lukas lägger Magnificats ord i Marias mun är det inte ett nytt budskap hon förkunnar, snarare en sammanfattning av hela Torahs kallelse, hur vi ska ta på oss Torahs ok i vår tur, hur vi blir Torah. Texten i Luk 1:46 – 55 är en sammanfattning av Torah, hur Gud agerar och hur därför också vi ska handla.
46Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet, 47min ande jublar över Gud, min frälsare: 48han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: 49stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, 50och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. 51Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. 52Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. 53Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. 54/55Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Den glada nyheten om en revolution för de mest marginaliserade och utnyttjade människorna börjar här. Maria framställs som Guds främsta lärjunge, hon som låter Torah ta sin boning i sin egen kropp. Maria blir helt förmögen till Gud, capax Dei.  Magnificat är en ”social bomb”, skriver Anne Soupa, så till den grad att en fransk katolsk politiker ville lyfta ut den från Lukasevangeliet!


På vilket sätt hjälper Maria oss att representera Gud?

Tyvärr har vi i kyrkans historia bevittnat att Maria vördas för att hon inte använder sig av sin sexualitet, för att hon underordnar sig, är mottaglig och lydig. För detta får hon vördnad men inte rättvisa och blir omöjlig att identifiera sig med. Hos framför allt Lukas och Matteus blir hon en utmaning för oss alla, män som kvinnor, att i våra kroppar bära Torah i sin fullhet. Torah är varken ofattbar eller ouppnåelig som det står i 5 Mos 30:11. Den finns varken uppe i himlen eller bortom havet, 30:12 - 13. Kallelsen är att ge Torah liv i och genom oss som tror, eller som vi läser i 30:14: ”Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” Vi ska ge kropp åt Guds ord och ”störta härskare från deras troner och upphöja de ringa.” Vi ska mätta de hungriga och de rika ska vi skicka bort tomhänta. Uppdraget är varken mer eller mindre. För var och en av oss.

Den tyske teologen och jesuiten Karl Rahner har kärnfullt slagit fast att ”I sin djupast egna verklighet gör Gud sig själv till människans innersta grundläggande beståndsdel”.   Gud ger sig själv som en gåva till människan, och genom denna gåva har vi grundförutsättningen att bli heliga. Vi har fått ett gudomligt frö i vårt innersta väsen, avbilden och likheten. Gud vill förkroppsligas i och genom oss. Berättelserna om Sara och Maria upprepas för var och en av oss om vi verkligen vill upptäcka Gud som vår innersta grundläggande beståndsdel. Människan är platsen för Guds självkommunikation och vi pekar därmed på var Gud kan mötas, och var människor kan möta varandra för att lära känna sig själva och Gud. Vi lär känna Gud i mötet med vår medmänniska, och i det mötet lär vi också känna oss själva. Gud vill beblanda sig med oss, vill mingla med oss på ett materiellt och kroppsligt sätt.


Sr Madeleine Fredell OP