Predikarorden

Ordo Predicatorum, "Predikarnas Orden", är det egentliga namnet på Dominikanorden. Här hittar du texter, föredrag och diverse dokument om vår orden och kongregation. Information finns också under andra underavdelningar av "Dominikans historia och spiritualitet".

 



Dominikanorden firar 800 år


Dominikaner från Norden, Frankrike och andra länder samlades den 20–22 maj på Svenska kyrkans stiftsgård Åkersberg i Höör samt i Lund för att fira att Orden funnits i 800 år. Det var påven Honorius III som godkände Ordo Praedicatorum, Predikarorden, 1216. Det första klostret i Norden grundades 1223 i Lund efter ett tidigare försök i Sigtuna 1221 som dock misslyckades. När dominikanerna återkom till Sigtuna 1237 gick det bättre och man kunde börja bygga Mariakyrkan som stod färdig 1247 och är den enda bevarade dominikankyrkan från medeltiden i Sverige. Liksom på många andra håll i världen spred sig Orden snabbt i Norden och fick stort inflytande i kyrkan och kulturlivet under flera århundraden.

Reformationen betydde ett långt avbrott för det dominikanska livet i de nordiska länderna. Först kring 1930 blev det möjligt för Orden att återvända hit med grundningar i Oslo och Stockholm samt därefter i Lund, Helsingfors och Köpenhamn, platser där bröder, nunnor, systrar och lekmän fortfarande är verksamma.

Predikan, evangelisering och sanningssökande har alltid kännetecknat den dominikanska andan. Via temat för jubileumsfirandet ”Att möta den gåtfulla sanningen” sökte man i föredrag och reflektioner anknyta till hur dessa kännetecken kan förverkligas i dagens pluralistiska samhälle.

Nära hundra dominikaner från Ordens samtliga grenar samlades den första dagen (20 maj) på Åkersberg – där också flertalet var inkvarterade – för en intern reflektion över ämnet predikan i vid mening. Här ska först sägas att det gemensamma livet i sig utgör för dominikaner en predikan. Broder David Caron, teol. dr i ”liturgy and ministry”, från New Orleans, USA förde samman 800-årsjubileet med påven Franciskus utropande av Barmhärtighetens jubileumsår och såg det som en stor tillgång att de båda firandena sammanfaller. För dominikaner är det en glädje att få predika Guds barmhärtighet som blivit synlig i Jesus Kristus. Den andra talaren, syster Catherine Droste, professor i moralteologi vid dominikanernas universitet Angelicum i Rom, utgick från orden i Jesaja 52:7: ”Härligt är att höra budbärarens steg när ha kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning …” Hon anknöt även till den heliga Katarina av Siena och hennes sätt att predika, något som bär frukt både för den som predikar och för dem som lyssnar.

På kvällen anlände dominikanernas ordensmästare Bruno Cadoré med sitt råd för att delta i firandet. Det första mötet med honom blev i form av en kort frågestund då han svarade på deltagarnas frågor.

Påföljande dag (21 maj) var programmet öppet för allmänheten och förlagt till stadshallen i Lund, där ett antal talare i föredrag och panelsamtal närmade sig ämnet ”Den gåtfulla sanningen” ur olika synpunkter. Stadshallen var fullsatt. På plats fanns biskopen i Lunds stift Johan Tyrberg och en hel del svenskkyrkliga deltagare. Ur programmet ska särskilt nämnas broder Bruno Cadorés inledningsföredrag med titeln ”Att framkalla den gåtfulla sanningen”. För kristna är sanningen alltid knuten till en person, Jesus Kristus, en person att ständigt lära känna. Dominikanskt sökande efter sanningen kännetecknas av ett intresse för omvärlden, möten med det som finns omkring oss. Naturvetenskap, musik, konst, allt som öppnar våra sinnen och fördjupar oss kan bidra till att framkalla sanningen, som ändå förblir ett mysterium och som måste sökas i ödmjukhet tillsammans med alla människor av god vilja.

Vacker liturgi med mässfirande och tideböner ingick förstås också i jubileumsfirandet och gav djup och eftertanke till reflektionerna. På lördagskvällen den 21 maj var det dags för en högtidlig ekumenisk vesper i Lunds domkyrka med inledningsord av biskop Johan Tyrberg, textläsning av biskop emerita Christina Odenberg, predikan från den anslående kortrappan av ordensmästaren Bruno Cadoré samt sång av dominikaner. Tanken att den helige Dominikus troligen besökt och bett i denna kyrka ett tiotal år innan de första bröderna anlände till Lund gav förstås en speciell karaktär åt denna vesper.

Avslutningsdagen (22 maj) firades en högtidlig mässa på Heliga Trefaldighets dag i S:t Thomas av Aquinos katolska kyrka i Lund, där vitklädda dominikaner uppfyllde en stor del av kyrkorummet. Församlingsborna uttryckte vid mässans slut sin tacksamhet mot Orden och delade symboliskt ut rosor till bröder och systrar.

Vid en avslutande lunch i dominikanernas konvent i Lund inför uppbrottet tackade den franska provinsens provinsial Michel Lachenaud de tre organisatörerna av det storslagna jubileet, det vill säga bröderna Haavar Simon Nilsen, Oslo, och Björn Engdahl, Lund, samt syster Ragnhild Marie Bjelland, Oslo. Här bör också nämnas alla anonyma lekmän och volontärer som gjorde stora praktiska insatser för att allt skulle fungera smidigt.

Kort personlig summering. Mötena med alla dessa systrar och bröder som var och en i sitt sammanhang dagligen söker förverkliga sin dominikanska kallelse var en stor glädje och en påminnelse om att det finns en större gemenskap, även om vi i Sverige inte är så många. Jubileet blev också ett tillfälle att uttrycka tacksamhet över att få tillhöra en Orden som lyckats överleva i 800 år trots farsoter, revolutioner och kriser. Detta bakåtblickande ger även hopp inför framtiden, därför att predikan i gemenskap, sanningssökande och barmhärtighet står sig tiderna igenom, även om de yttre formerna kan variera.

Sr Katrin Åmell OP




Dominikansk spiritualitet


Syster Katrin Åmell OP höll följande föredrag den 15 januari 2015 i Sankta Eugenia församling i serien Ordnarnas år

1200-talet
Om man ska säga något om dominikanorden måste man börja i 1200-talet. Där finns nyckeln till förståelsen av orden och dess spiritualitet. Därför måste jag följa Andra Vatikankonciliets uppmaning att återvända till källorna, till vad den helige Dominikus ville med den orden han grundade 1216. De första bröderna, som då var omkring 16 till antalet, bodde tillsammans i ett hus i Toulouse. Hur såg det ut i världen omkring dem på 1200-talet? Samhället höll på att förändras. Många bröt sig loss från det feodala systemet på landsbygden och sökte sig till nya näringar i städerna som höll på att bildas. Det uppstod ett skråväsende som gav försörjningsmöjligheter. I vissa städer hade universitet grundats som blev berömda och dit studenter från hela Europa strömmade, till exempel i Paris och Bologna. Ett rörligt liv växte fram i städerna och nya idéer spreds via universiteten.

Tidigare under medeltiden hade de äldsta ordnarna redan grundats och det fanns många kloster på landsbygden. Dessa ingick i det feodala systemet. Genom dem ombesörjdes sjukvård, socialvård, utbildning och mycket av det vi i dag räknar till den offentliga sektorn.

Det fanns också mörka inslag i tiden, till exempel hungersnöd, ett visst kyrkligt förfall med biskopar och präster som var mer intresserade av makt och pengar än att vara goda herdar för de människor som anförtrotts dem, krig och fejder mellan feodalherrar och härskare, stråtrövare som plundrade folk.

Det var överlag dåligt beställt med undervisning om den kristna tron och predikan, särskilt de som slagit sig ner i städerna fick klara sig bäst de kunde och hade bristande kunskap om tron. Situationen öppnade för nya läror och tolkningar. Somliga höll sig inom kyrkans ramar, andra utvecklade läror som inte var förenliga med kyrkans tro och därför bekämpades. De religiösa motsättningarna utlöste ofred och våld.

Den helige Dominikus
Det är under de här förhållandena som den helige Dominikus uppträder. Vem var då han? Dominikus föddes 1171 eller 1172 i byn Caleruega i Kastilien i Spanien. En farbroder som var präst ordnade så att han fick gå i skola och han fick då smak för studier. Så småningom blev han själv präst och korherre i katedralen i Osma, där han ägnade sig åt bön, studier och människor som behövde hjälp – ofta materiell. Ibland blev han ombedd av sin biskop, Diego, att följa med honom på olika resor och uppdrag. Det var under en sådan här resa 1203 som Dominikus liv fick en ny inriktning. Biskopen och han färdades genom Sydfrankrike och kom då i kontakt med några som kallades katarer, vilket betyder ”de rena”, ett annat namn är albingenser efter staden Albi. Katarerna rönte stora framgångar och många anslöt sig till dem. Som namnet säger reagerade de mot förfallet i kyrkan och eftersträvade ett mycket asketiskt, rent och enkelt liv. Så långt allt väl. Men de omfattade också en dualistisk lära med en stark uppdelning mellan ande och materia. Anden var god och materien ond. Det fanns gnostiska drag i deras uppfattning. I sin mest extrema tolkning uppmuntrade katarerna till självmord, så att man kom undan den onda materien. Mänsklig fortplantning blev av samma anledning ett brott. Bibeln reducerades till det Nya testamentet, därför att det Gamla ansågs höra till det onda. Jag vill inte uppehålla mig för länge med katarerna men ändå inflika att det i dag pågår en avancerad historisk forskning kring den här rörelsen och att den har uppvärderats, kanske på grund av syftet. Det var ju ändå en reformrörelse, även om den gick överstyr.

Nu tillbaka till Dominikus, biskopen och deras resa. Enligt en berättelse tog de in på ett värdshus i Toulouse för att övernatta. Värdshusvärden råkade vara katar. Han och Dominikus förde ett långt nattligt samtal, som slutade med att han i dialogen med Dominikus blev omvänd. Genom argumentationen säkert men också genom Dominikus sätt att vara. Vanligtvis bekämpade kyrkan katarerna med maktmedel och våld, inte med samtal och dialog. Senare blev Dominikus invecklad i många samtal av den här sorten. För oss dominikaner har det här samtalet blivit en förebild, även om det är legendartat, dels genom Dominikus sätt att föra dialog med meningsmotståndare, dels genom hans intresse för folk som befinner sig vid kyrkans gränser eller till och med utanför kyrkan. Senare i livet hade Dominikus en önskan att bege sig långt bort och predika för kumanerna, ett turkfolk som bodde i trakten av Ryssland och Ukraina. Detta hann han aldrig med, men ”kumaner” har för oss blivit en beteckning för dem som befinner sig långt bort från kyrkan och som vi önskar möta med evangeliet.


Här kan du läsa föredraget i sin helhet.



 

Sr Madeleine Fredell OP höll följande föreläsning till Sigtuna Museums Vänner hösten 2009.

Predikaroden, ett potpurri inför Dominikus i Mariakyrkan i Sigtuna


Inledning
Dominikanordens kyrka i Sigtuna, Mariakyrkan, med dess lilla staty av Dominikus, är unik såtillvida att de utgör ett av de få kompletta minnesmärken från Ordens närvaro i det medeltida Sverige. För övrigt finns bara några ruiner och indirekta kvarlevor av Ordens verksamhet i landet före reformationen. Några föremål har från arkeologiska utgrävningar kunnat härledas till brödernas konvent i Sigtuna. På samma sätt har vi enstaka föremål som hört till konvent på andra håll i landet, Lödöse, Skänninge, Visby, Stockholm och Västerås för att bara nämna några. Tyvärr, så säger dessa fynd väldigt lite om hur bröderna levde sitt liv, hur de var organiserade och vad de gjorde. Arkiven från de olika konventen är nästan helt förstörda förutom enstaka fragment.

 

 

Vet vi då ingenting om bröderna och senare även systrarnas liv i Sverige ? Egentligen vet vi en hel del. Genom arkiv från samtida provinser i andra delar av Europa kan vi sluta oss till hur brödernas liv var strukturerat. Det vi vet om Dominikus själv och Ordens första tid säger också något som brödernas liv i Sverige. Ordens konstitutioner och sedvänjor förmedlar en hel del om vad bröderna gjorde och vilken spiritualitet som drev dem i deras missionsarbete. Dominikus och hans samtida var heller inte särskilt intresserade att ”skriva historia”. De bara gjorde vad de upplevde sig vara kallade till. Att svara på tidens och omgivningens behov har för övrigt varit Ordens utgångspunkt ända sedan 1200-talet. Genom att se på olika personligheter och den allmänna utbredningen av Orden kan vi få kunskap om brödernas liv i Sigtuna och på andra håll i Sverige före reformationen. Även Ordens liv idag säger något om hur vårt ursprung såg ut. Det upprepas gång på gång att Predikarorden är en intuition som ska levas och inte studeras.  Klicka hör för att läsa mer

 

(Bilden ovan är av Dominikusstatyn i Mariakyrkan i Sigtuna, foto Sr Madeleine OP)