Dominikanska personligheter

 


Till minne av P Jean Paillard OP

(1921 – 2016)


Jean var i första hand min medbroder i Predikarorden, långt före att han också var en ovanlig exeget och författare. Han var ovanlig i så motto att han var läsvänlig och litterär i sin framställning. Även om hans böcker är viktiga och ett par förmodligen kommer att bli klassiker, så är det främst som diskussionspartner som jag kommer att minnas Jean. Vi har varit djupt oense i några frågor, men ofta rörande eniga när det gällt tolkningsmetoder och vi delade en avsky för all bokstavstrohet.

Som person har jag känt Jean sedan mitten av sjuttiotalet då jag upptogs i katolska kyrkan i Marie Bebådelse församling där han var verksam tillsammans med några av sina medbröder. De delar alla den himmelska glädjen i dag och har fått svar på de frågor de själva brottades med och stödde oss andra i vårt eget meningssökande. Två av bröderna, varav Jean var den ena, kom regelbundet till stiftsgården Marielund som vi dominikansystrar hade hand om på 80-talet och där jag själv gjorde mitt noviciat. De senaste tjugofem åren har Jean firat mässa och ätit lunch varje vecka hos oss systrar på Västmannagatan, senast i maj i år. Vi har hela tiden följt Jeans författarskap på nära håll men också hans lärargärning på Stockholms teologiska högskola.

Min personliga första kontakt med Jean skedde i största hemlighet. Jag var femton, sexton år och mycket nyfiken på kristen tro, kyrkan och bibeln. Samtidigt hade jag under första hälften av min skoltid avskytt, närmast föraktat, den dåvarande kristendomskunskapen. Och svenska kyrkan stod inte högt i kurs och konfirmationen lyckades inte fånga mig heller. Men den hade ställt en del frågor i mig, däribland kring den märkliga litteratur som bibelberättelserna utgjorde. I de kretsar jag rörde mig fanns inget utrymme för dessa frågor. Att jag tyckte om att besöka den katolska midnattsmässan vid jultiden och bokstavligen älskade allt som luktade medeltid tolkade de flesta som ett kulturhistoriskt intresse.

En dag, 1969 eller 1970, lånade jag på biblioteket boken Fyra evangelister, fyra världar av Jean Paillard. Den placerades nogsamt bakom böckerna i min bokhylla. Ingen skulle få se vad jag läste. Boken blev början på ett bibliskt läsäventyr som har pågått sen dess. I största hemlighet tog jag fram boken och läste och förundrades.  Äntligen någon som talade om Jesus som ”rabbinen från Nasaret”, inte som en obegriplig undergörare och gud själv, som talade om evangelisterna som författare, låt vara sakrala och inte sekulära, men med mänskliga svagheter och med sina högst egna litterära särdrag och som utgick ifrån att bibelberättelserna måste tolkas enligt normala litteraturvetenskapliga kriterier. Fyra evangelister, fyra världar var banbrytande när den publicerades 1958 och med en andra upplaga 1960. Den blev helt avgörande för åtskilliga människor, såväl för blivande präster i svenska kyrkan som för det aktiva lekfolket. Jean skrev exegetik som en poet. När han skildrar evangelisten Johannes skriver han ”Från början blir vi slagna av Johannes rytm, av hans suggestiva upprepningar, av hans förtrollande stämning, som av sig själv, nästan oberoende av ordens betydelse, kan föra oss in i Guds mysterium.”  Det var som förbjuden frukt för den tonåring jag var.

Jean kom sedan att fokusera särskilt på Pauluslitteraturen i Närmare Paulus från 1966 och Paulus i ny dager, om Galater- och Romarbreven från 1979. Återigen förs vi pedagogiskt och läsvänligt in i författarens, i detta fall Paulus, intention med sina brev. När Jean skriver om Galaterbrevet noterar han till exempel ”Galaterbrevet har varit särskilt aktuellt vid två tidpunkter: på 400-talet, under tvisten mellan Augustinus och asketen Pelagius, och på 1500-talet, då Luther gjorde upp med det senmedeltida fromhetslivet. Det är fortfarande aktuellt så till vida som många troende inte bryr sig om ’evangeliets sanning’, dess renhet. I stället för att strikt hålla sig till evangeliet förblandar de dess krav med allehanda bud och förbud som inte tillhör dess väsen. Således komprometterar de kristendomens universalitet genom sina aparta förehavanden. (…) Många troende utmanar världen genom sin kristliga livsstil i stället för att locka den med sin kristna vandel. Genom att med kristendomen identifiera element som är tids- och miljöbetonade eller värderingar som tillhör en bestämd kultur eller samhällsklass stöter de bort ett flertal utomstående som inte vågar ansluta sig till kyrkan, av rädsla för att hamna i ett fack. Därför är det frestande att åberopa Galaterbrevet till försvar för en ren och universell kristendom. Varje generation har ju försökt lösa sina egna problem i ljuset av det ena eller andra brevet. (…) Det är faktiskt äventyrligt att på en äldre författare projicera våra egna kategorier och av honom kräva svar på frågor som han inte har ställt. Allra minst när man ägnar sig åt exegetik, det vill säga när man försöker lyfta fram det som verkligen står i bibeln, får man läsa den i ljuset av en senare tids problem. Man bör tvärtom strikt hålla sig till texten, till exempel noga iaktta Paulus vokabulär – han har ju vägt sina ord på guldvåg – och göra allt som står i ens makt för att komma underfund med hans verkliga avsikt. (…) Här gäller det att uppmärksamma hans ursprungliga intention och akta sig för att översätta hans tillfällighetstexter om förhållandet mellan judar och hedningar till en diskussion om lag och evangelium som ett tidlöst problem för människan i allmänhet. Den fråga aposteln ställer sig i Galaterbrevet är inte den senmedeltida frågan om lagiskheten i allmän mening, utan följande: hur är det möjligt för icke-judar att få del i löftet till Abraham? (…) Vad det rör sig om i Galaterbrevet är villkoret för rättfärdiggörelse, det vill säga för inträdet i ’Guds Israel’, inte för frälsningen. Episteln är nära nog den enda i vilken orden frälsa / frälsning inte förekommer en enda gång.”

Men det är inte många som vill läsa vad det står i dessa två tusen år gamla texter och bemödar sig om ett såväl historiskt-kritiskt som litterärt tankearbete. Många vill bara försvara en lära som inte sällan tillkommit och formulerats utifrån en polemik och maktstrider. Och förförståelsens glasögon kan vara färgade i allsköns färger och mönster! Jean avslöjade på ett både brutalt och humoristiskt sätt de fallgropar vi älskar att trilla i när det gäller bibelläsning. Många av hans studenter fick omvärdera sin tro!

I Till det osägbaras lov, om Paulus erfarenheter av mysteriet från 2001 lyfter Jean fram Paulus ”spontana reaktioner, hans högst personliga erfarenheter av tillvarons djupdimension.”  Boken är en guldgruva, för exegeten som för poeten. Bara kapitelrubrikerna inbjuder till meditation och en annorlunda bedömning av den stridbare aposteln Paulus som exempelvis: ”Förhöjt luktsinne, utslaget synsinne” med undertexterna En Kristusdoft och Blind i tre dagar. Jean lyfter fram det kroppsligt sensuella i Paulus språk som är så viktigt i all äkta gudsrelation. Hur många av oss hade betraktat Paulus som en läromästare i mystik innan Jean tog oss med på det unika bibliska äventyret i den här boken?

Men Jean skrev inte bara om Paulus. 1991 skrev han första häftet i den av oss Dominikansystrar nystartade Daciaserien. Fru Sofia och Herr Logos var den suggestiva titeln med underrubriken Prologen till Johannesevangeliet läst i ljuset av Ordspråksboken, Jesus Syraks Vishet och Salomos Vishet.  Även om det blev första häftet i en ny Daciaserie så var det samtidigt en fortsättning på de småskrifter som Dominikansystrarna givit ut under 80-talet Kvinnan i kyrkan – bidrag till katolsk kyrkosyn.

Den helt unika boken i bibeltolkning som Jean skrev är förmodligen Du skickade en salamander, Kristus som djur i modern svensk litteratur och som kom ut 1987.  Det är alls inte ovanligt att Kristus tar gestalt som ett djur. I Uppenbarelseboken möter vi honom som både lamm och lejon. I den hebreiska bibeln jämförs ofta människor med djur, ”dina ögon är duvor” (Höga Visan 4:1) och ”Min vän är lik en gasell, lik en ung hjort” (Höga Visan 2:9) för att bara ge några exempel. Du skickade en salamander är en helt unik syntes mellan litteraturhistoria och exegetik. Det är inte ofta som man av en bibelvetare får läsa en genomgång av anglosaxisk fantasylitteratur som om det vore mystik och en nödvändig djupdimension av de bibliska berättelserna själva. Ingen författare återberättar något bibliskt även om de låter sig inspireras av bibliska personer och företeelser. Men både de bibliska berättelserna och de skönlitterära verken talar om ”de stora skeendena djupt inne i livet”. Citatet är från Sara Lidmans Regnspiran, 1958, och syftar på tornsvalans särskilda namn i Västerbotten och återges i boken.

I Broder Judas, en ny syn på förrädaren, 1995, gjorde Jean en gedigen genomgång av denna person ur både biblisk och skönlitterär synvinkel. Man måste ta på allvar lilla Lindas fråga i Sara Lidmans Regnspiran, och som på något sätt genomsyrar hela Jeans tolkning av broder Judas: ”Men om det var så att han alltifrån första början var utsedd till att förråda, att det var hans egentliga syssla i livet – hur kunde det då heta: ve den mannen. Jag förstår inte att de kunde vara så orättvisa mot Judas.”

Böckerna Du skickade en salamander, Kristus som djur i modern svensk litteratur och Broder Judas, en ny syn på förrädaren är strålande exempel på en lyckad tvärvetenskaplig tolkning av bibeln. Förmodligen är det dessa två böcker som kommer att bli Jeans ”klassiker” även om de mer strikt bibelvetenskapliga böckerna från tidigare år länge kommer att behålla sin aktualitet. Jeans ”kärleksbok” till eftervärlden tror jag ändå kommer att bli Till det osägbaras lov, om Paulus erfarenheter av mysteriet. Den boken är en spegel av Jeans eget gudssökande som pågick hela hans liv och vars horisont befolkades av de klassiska myternas fantasifulla väsen, de kristuslika djuren, skönlitteraturens människor mitt i livets outgrundliga skeenden och av Jesus Kristus själv vars mysterium vi bara kan ana i bilder och människors goda handlingar.

Tack Jean, för att jag fick dela ditt sökande.

Sr Madeleine Fredell OP






Fr Marie-Dominique Chenu OP


I Signum 7/2015 har Sr Katrin Åmell OP publicerat följande artikel om dominikanbrodern Marie-Dominique Chenu.




Det är sällan man minns föreläsningar man hörde för 40 år sedan, men jag kommer fortfarande ihåg två sådana, båda hållna av den franske dominikanpatern Marie-Dominique Chenu (1895–1990). Den ena handlade om två samexisterande kyrkosyner ett tiotal år efter Andra Vatikankonciliet, en pyramidal, hierarkisk, och en annan horisontell, utgående från Gudsfolket. Inga tvivel rådde om att Chenu själv anslöt sig till den senare. Den andra föreläsningen, där jag hade svårt att hänga med i alla turer, rörde debatterna vid Paris-universitetet på 1200-talet. Chenus engagerade och livfulla framförande bidrog säkert till den tydliga minnesbilden. Vad jag också kommer ihåg var hans vildväxta, buskiga ögonbryn, som möjligen kan tolkas som yttre tecken på vissa provokativa drag i hans personlighet.

Som både historiker och teolog var Chenu starkt engagerad i det som senare kallats samtidsteologi och kontextuell teologi, samt i dåtidens pastorala utmaningar. Han saknade inte självförtroende och offentliggjorde utan rädsla sina övertygelser, vilka ofta gick stick i stäv mot kyrkans officiella hållning på 1940- och 1950-talet och förorsakade bestraffningar. Men de frön som Chenu sådde grodde och slog ut i full blom vid konciliet. Under sitt långa liv gjorde han starkt intryck på flera generationer och blev mentor åt en rad inflytelserika teologer, däribland Yves Congar (1904–1995), som enligt en allmän mening inte skulle ha blivit en så framstående teolog utan Chenu. En forskare menar att det skulle vara svårt att skriva en adekvat 1900-talshistorik om katolicismen utan att tillmäta en central plats åt Marie-Dominique Chenu. Eftersom han var oerhört produktiv och aktiv inom många områden är det omöjligt att sammanfatta hans insats på ett rättvisande sätt i en kort artikel, men presentationen som följer kan förhoppningsvis ge en liten antydan om vem han var och vad han uträttade.

Här kan du läsa artikeln i sin helhet!




Syster Marie-Ingrid Grave OP har förenat sig i den dominikanska himmelska dansen


Syster Marie–Ingrid Grave op har avlidit den 19 maj 2015, dagen innan hon skulle ha fyllt 92 år.


Som ung dominikansyster kom syster Marie-Ingrid till kommuniteten i Karlstad 1958 för att vikariera som latinlärare vid stadens läroverk. Det var på den tiden helt unikt att en syster iklädd ordensdräkt undervisade vid ett statligt läroverk. Undervisningen utökades till att även omfatta franska och syster Marie-Ingrid upprätthöll lärarvikariat i Karlstad i nära tio år.

När abbot Oswald Eaves, dåvarande kyrkoherde i Karlstads katolska församling, 1963 startade Sankt Sigfrids bokhandel, kom syster Marie-Ingrid att alltmer engagera sig i bokhandelsbranschen och blev med tiden en mycket duktig bokhandlare. Då dominikansystrarnas kommunitet flyttade från Karlstad 1983 till Stiftelsen Berget i Rättvik för att där fullfölja sitt ekumeniska engagemang, flyttade även en del av bokhandeln dit och omvandlades då till Sankt Sigfrids boklåda. Under syster Marie-Ingrids ledning utökades boklådan och blev en av landets mest välsorterade ifråga om teologi, spiritualitet och livsåskådning.

Via boklådan fick syster Marie-Ingrid kontakt med ett stort antal människor, varav de flesta inte var katoliker. Många återkommande kunder blev hennes vänner. I ”lådan” fick hon mycket goda möjligheter att utveckla sitt engagemang för kristen enhet. Hon blev känd i vida kretsar dels för sin kulturgärning som bokhandlare, dels för sitt hängivna engagemang för kristen enhet.

Syster Marie-Ingrid drabbades av demens och fick tillbringa sina sista år på Enåbackens demensboende i Rättvik, där hon blev väl omhändertagen och fick avsluta sitt liv i frid. Vi är övertygade om att hon fortsätter att be för kristen enhet där hon nu är.

Må hon vila i frid



Följande artikel var publicerad i Medlemsbladet Arv och Minne Nr 43 augusti 2015:

Syster Marie-Ingrid Grave OP (1923–2015)


Dominikansystern Marie-Ingrid Grave avled den 19 maj 2015, dagen innan hon skulle ha fyllt 92 år. Hon fick ett långt och rikt liv. Som yngsta dotter till Carl och Ina Grave föddes hon 1923 i Gunnarstorp i Norra Skåne. Fyra systrar fanns i familjen. En av dem var Elsa Grave, syster Marie-Ingrids storasyster, som blev känd poet.

Från syster Marie-Ingrids barndom och uppväxt finns tyvärr inte så mycken bevarad dokumentation. Men ett studentbetyg från Högre allmänna läroverket för flickor i Helsingborg 1943 berättar att hon var helklassiker på latinlinjen och språkbegåvad (fast högst betyg hade hon faktiskt i filosofi). Efter studentexamen läste hon vidare, bland annat ryska, och begav sig ut i världen när det blev möjligt att resa efter krigsslutet. Hon vistades en tid i Frankrike och studerade då fransk litteratur vid Sorbonne samt arbetade som guide i Paris.

Klosterliv
Vid mitten av 1950-talet då syster Marie Ingrid var över 30 år och redan hade hunnit med att studera, resa, bli katolik och njuta av sin ungdomliga frihet, valde denna utåtriktade, lite originella kvinna att gå i kloster och bli dominikansyster. Eftersom ordenslivet på den tiden var mer reglerat och striktare än nu, måste novitiatet utanför Paris ha inneburit en stor omställning. Om detta udda val talade hon sällan men sade endast att det var en kallelse som hon måste följa. Det visade sig med tiden att i kallelsen ingick uppgifter som passade syster Marie-Ingrid utmärkt och därför trivdes hon bra med sin tillvaro som dominikansyster.

Efter avslutat novitiat placerades syster Marie-Ingrid som juniorist (en syster som fortfarande är i utbildning och förbereder sig för livstidslöften) i Pensier utanför Fribourg i Schweiz, där dominikansystrarna drev en internatskola, som hon undervisade i. Denna tillvaro blev dock hastigt avbruten i början av januari 1958 på grund av akut lärarbrist vid läroverket i Karlstad. Bakgrunden var följande.

Nunnan i katedern
Sedan 1956 fanns en grupp dominikansystrar i den nygrundade katolska församlingen i Karlstad. Dessa ägnade sig huvudsakligen åt trosundervisning och pastoralt arbete. I slutet av december stod det klart att man saknade en latinlärare vid stadens gymnasium för vårterminen 1958. Rektor Ivar Seth tillfrågade då den katolske kyrkoherden Stig Söderberg om denne skulle kunna vikariera som latinlärare. Söderberg, vars församling omfattade hela Värmlands län, kunde dock inte avsätta tid för detta, utan frågan gick vidare till dominikansystrarna. Dessa kom då att tänka på den svenska junioristen i Pensier, som ju kunde latin och var van vid undervisning. Efter några snabba överläggningar med dominikansystrarna i Stockholm och generalpriorinnan Mère Marie-Charles Kirsch kom ett telegram den 9 januari 1958 från generalpriorinnan med besked om att syster Marie-Ingrid omgående skulle bege sig till Karlstad för att vikariera som latinlärare. Ett villkor var dock att hon skulle bära sin ordensdräkt. Sr Marie-Ingrid, som bara hade sitt skollatin plus lite kyrkligt latin i bagaget, fick snabbutbildas av en mer avancerad syster i Stockholm och kunde så möta sina andraringare den 21 januari 1958 i full ”nunneutstyrsel” med den heltäckande dräkt som bars före Andra Vatikankonciliet. Gymnasisterna rörde inte en min vid åsynen utan uppfattade saken helt naturligt. Ändå var detta en sensation vid ett svenskt läroverk. Och med tanke på att katoliker varit helt utestängda från statliga lärartjänster bara några år dessförinnan, fram till religionsfrihetslagen 1951, var det förvisso ett viktigt steg. Lokalpressen fick något nytt att skriva om: ”Nunnan i katedern”.

Syster Marie-Ingrid trivdes utmärkt i skolan och gymnasisterna med henne. Senare började hon även undervisa i franska. En av hennes före detta elever, Anna Maria Hodacs, har berättat att hon kallades ”Syster Sol”, därför att hon för det mesta var glad och tillmötesgående. Hon började även undervisa i franska och gav privatlektioner åt svaga elever. Det som skulle bli en termins vikariat kom att omfatta nära tio år med ett kortare avbrott 1960–1961 då syster Marie-Ingrid kompletterade sina teologistudier i Rom vid det påvliga institutet Regina Mundi efter det att hon avlagt sina livstidslöften i Karlstad på hösten 1960.

Sr Marie-Ingrids anställning fick flera positiva följder, direkt såväl som indirekt. Systrarnas verksamhet utvidgades och man fick inblick i skolvärlden. Den regelbundna lärarlönen förstärkte den gemensamma ekonomin betydligt och gruppens situation stabiliserades. Förutom syster Marie-Ingrid kom ytterligare en syster till Karlstad 1958 och gruppen blev då en självständig kommunitet vid sidan av Stockholmskommuniteten.

Här ska tilläggas att när lärarbristen avtog och vikariaten minskade undervisade syster Marie-Ingrid även vid studieförbundet Medborgarskolan i engelska, en sysselsättning hon fortsatte med ända tills kommuniteten flyttade från Karlstad till Rättvik 1983. Hon blev alltmer anglofil. I sitt rum förvarade hon en hög trave med olika upplagor av Björkhagens engelska grammatik, och på somrarna åkte hon till England för att utveckla sin engelska och träffa vänner.

Bokhandlare
Den engelske kyrkoherden, benediktinabboten Oswald Eaves, startade 1963 Sankt Sigfrids bokhandel i församlingens lokaler i Karlstad. Bokhandeln – internt kallad Sigge – hade ett centralt läge med skyltfönster ut mot Drottninggatan, där mycket folk passerade. I sortimentet ingick teologisk litteratur, varav en hel del på engelska, lite svensk skönlitteratur samt utöver böckerna även paramenta, prästskjortor och keramikprodukter tillverkade av församlingens kaplan Edmund Stewart. Präster och pastorer från andra samfund upptäckte det mångsidiga utbudet och kom att tillhöra den fasta kundkretsen. Vid bokhandelns tillkomst åtog sig dominikansystrarna att sköta försäljningen. När lärarvikariaten avslutades blev det mest syster Marie-Ingrid som var i bokhandeln. Med tiden utvecklades hon till en professionell bokhandlare.

Efter det att systrarna flyttat från Karlstad 1983 till Stiftelsen Berget i Rättvik upphörde bokhandeln men fick nytt liv i en annorlunda form. På Berget fanns önskemål om att starta en liten boklåda. En viss tveksamhet fanns om det skulle gå att sälja böcker ”mitt i skogen” på Kaplaberget, men man beslöt att göra ett försök och startade i liten skala med ett antal böcker från Karlstad. En ideell förening bildades, Föreningen Sankt Sigfrids boklåda i Rättvik för främjande av ekumeniskt arbete (fortfarande internt kallad Sigge). Boklådan inrymdes i ett stort rum på bottenvåningen av ett hus mellan Sankt Davidsgården och Meditationsgården.

Den anspråkslösa lilla lådan växte snart ut och rummet fylldes av böcker överallt, på hyllor i travar på bord och så vidare. Även ikoner, kort, Taizémusik och CD-skivor såldes i boklådan. Syster Marie-Ingrid hade som ambition att i sitt utbud ha böcker som kunde utgöra fördjupning till retreater med olika teman och kurser som ägde rum på Berget. På Meditationsgården hölls kurser inom många olika ämnesområden med kristen anknytning och därför utökades sortimentet ständigt. I sitt lager hade syster Marie-Ingrid också vissa kristna klassiker, som var utgångna i den vanliga bokhandeln och svåra att få tag på. Ett av syftena med boklådan var alltså att främja kristen enhet och därför såldes även ekumeniska rapporter och material från Kyrkornas världsråd.
Alltfler hittade till den lite annorlunda boklådan mitt i skogen, där det rådde en speciell stämning med Taizésånger som bakgrundsmusik och en sovande katt i det före detta pentryt, där böckerna betalades. Också gäster vid Stiftsgården i Rättvik promenerade upp till Berget och handlade i ”lådan”.

Av Sveriges kyrkliga studieförbunds distrikt i Västerås stift (dåvarande SKS, nuvarande Sensus) tilldelades syster Marie-Ingrid ett kulturstipendium. Ordföranden i SKS-distriktet, Sune Garmo, anförde följande som motivering:

Syster Ingrid (hennes namn förkortades så i Dalarna, min anm.) har med kunnighet och stilkänsla, med entusiasm och stor generositet skapat en ovanlig kulturhärd. Boklådan är ju den största för kristen litteratur i varje fall norr om Stockholm. Boklådan betyder oerhört mycket för verksamheten på Berget, för stiftsgården och för bygden – och den är helt syster Ingrids verk.

Krasst ekonomiskt bör sägas att Sankt Sigfrids boklåda åtnjöt vissa fördelar i jämförelse med annan bokförsäljning ute i landet. Boklådan hade inga personalomkostnader och syster Marie-Ingrid hade folkpension. Endast en symbolisk liten summa betalades i lokalhyra. Därför kunde hon hålla ett stort lager och även göra vissa prioriteringar som stämde med hennes generösa läggning. Först kom människan, därefter böckerna och sist pengarna. Syster Marie-Ingrid var mycket mer än en vanlig bokhandlare. Hon kunde lyssna på människor och ge kloka råd men också skämta och skratta mycket. Andan i lådan var familjär. Var och en som gick därifrån med eller utan böcker fick ett långt, varmt leende till avsked.

Kristen enhet
Dominikansystrarna hade kommit till Berget för att främja kristen enhet och där utgöra en katolsk närvaro. För syster Marie-Ingrid förverkligades detta i utbudet av god litteratur och i mötena med alla människor. Flertalet av besökarna i boklådan var ju inte katoliker. Den ekumeniska konstellationen blev också synbar i Sankt Davidsgårdens kapell, där syster Marie-Ingrid hade ett särskilt ansvar för vespern. Varje kväll inledde hon den med att säga att nu ska vi sjunga aftonens lovsång med hela den världsvida kyrkan. Ibland kunde man tycka att det blev lite tjatigt att höra samma inledning kväll efter kväll, men det var hennes sätt att tala om att det redan finns en enhet i människors bön runtom i hela världen och att ingen ber ensam.

År 1988 fann dominikansystrarna att deras personella resurser krympte och att man därför måste lämna Rättvik och samla de krafter som fanns till Stockholmsområdet. Meningen var att syster Marie-Ingrid också skulle flytta och det planerades för detta. Men hon var inte alls med på noterna utan blev sjuk vid blotta tanken på att behöva lämna boklådan och Berget, där hon uppfattade att hon hade en ekumenisk kallelse. Efter en del överläggningar i kongregationens ledning fick hon dispens från att leva i kommunitet och kunde stanna kvar på Berget. Några år senare kom hon att ingå i en kommunitet i alla fall, men i en friare form då hon blev medlem i den inre grupp av fasta medarbetare som bildades på Berget, Den heliga Treenighetens kommunitet.

Mot slutet av livet drabbades syster Marie-Ingrid av demens och fick 2009 flytta till Enåbackens demensboende i Rättvik, där hon blev väl omhändertagen och fick avsluta sitt liv i frid. Hennes ”kulturhärd” på Berget fortlever dock alltjämt och lådan har fått en ansiktlyftning med en ny vacker, överskådlig inredning. Det är vår tro att syster Marie-Ingrid också fortsätter sin bön för kristen enhet där hon nu är.

Katrin Åmell OP




Den Heliga Katarina av Siena

kyrkokritiker och fredsstiftare





En färgardotter från Siena som med stor möda lär sig läsa i vuxen ålder blir la mamma, andlig moder, till en bella brigata, en skön rövarskara, av lärda män och kvinnor, framstående politiker, abbedissor och abbottar tillika diverse tvivelaktiga figurer. En egensinnig om än charmerande kvinna som förmanar påvar, kritiserar och häcklar kardinaler och biskopar för deras skörlevnad och utsvävningar och uppmuntrar förlorade varelser i brev efter brev att de alla ska bli Guds och Kristi vänner. Hon som med trotsig emfas säger Io voglio, ”jag vill”, och det sker, men som vid livets slut, offrar sig själv i ett totalt nederlag och ger sitt liv för kyrkans enhet. Vem är hon, ”den lilla blida jungfrun (med) det stora, älskande hjärtat”, som Selma Lagerlöf beskrev henne i samlingen Legender, från 1904?  Vem är denna Caterina di Iacopo di Benincasa, som påven Paulus VI utnämner till en av de två första kvinnliga kyrkolärarna 4 oktober 1970?


Här kan du läsa föredraget i sin helhet!







Dominikansystern Marie-Brigitte Hulleu OP

 

 

Syster Marie-Brigitte Hulleu, Stockholm, avled den 11 mars 2011. Hon föddes 1919 i hamnstaden Dunkerque i norra Frankrike. Pappan var läkare och mamman tog hand om familjens fem barn. Brigitte var den yngsta i skaran. Efter studier i klassisk litteratur och historia i Lille blev hon licenciée ès lettres 1943. Samma år inträdde hon i dominikansystrarnas kloster i Voreppe nära Grenoble, där hon blev novis.
Senare delen av utbildningstiden tillbringade hon i klostret i Pensier, nära Fribourg i Schweiz, där hon avlade sina livstidslöften. Därefter sändes hon 1949 till dominikansystrarnas kommunitet på Villagatan 21 i Stockholm. I många år ansvarade hon där för undervisningen i franska inom verksamheten på S:ta Ingridshemmet. När fastigheten på Villagatan 21 såldes 1990, flyttade hon tillsammans med delar av kommuniteten till Västmannagatan 83 och fortsatte med franskundervisningen i annan del av Stockholms innerstad.
Flera andra franska systrar var involverade i franskundervisningen, men det var syster Marie-Brigitte som ledde den och stod för kontinuiteten i mer än 50 år. Ett stort antal stockholmare har under årens lopp lärt sig franska hos henne. Det hände att man träffade svenskar utomlands och talade om för dem var man bodde, varpå de utbrast ”jamen där har ju jag läst franska för syster Marie-Brigitte”. Hennes undervisningsmetod var i hög grad personlig. Vanlig grammatik ingick förstås men också mycket annat som rörde fransk kultur. Hon var konstintresserad och lät ofta sina elever föra konversationer om fransk konst. Särskilt under 1950 och -60-talen fick eleverna inför publik framföra utdrag ur teaterpjäser av stora franska dramatiker som Molière, Péguy, Saint-Exupéry och Bernanos. När inte lokalerna på S:ta Ingridshemmet räckte till fick man låna Engelbrekts skola. På 1970-talet började syster Marie-Brigitte att ordna studieresor till Frankrike och Korsika ungefär varannan sommar. Eleverna inkvarterades då i ett kloster och fick själva på plats både tala franska och uppleva fransk kultur i praktiken. Syster Marie-Brigitte var alltså uppfinningsrik och varierade undervisningen med intressanta och roliga upplevelser. Under ett halvt sekel var hon en livs levande brygga till fransk kultur och fick därför också motta ett folkbildningsstipendium av Stockholms stad 2002.
Systrar kan bedriva sitt apostolat på olika sätt. Sr Marie-Brigitte var en äkta apostolisk dominikansyster framför allt genom sitt sätt att vara bland eleverna. Hon propagerade inte direkt för katolsk tro men genom henne fick eleverna uppleva en fransk, katolsk kultursfär. Eleverna älskade henne och var fascinerade över allt hon bjöd på av sig själv. Många av dem blev hennes personliga vänner och några besökte henne regelbundet ända intill slutet.
Med sr Marie-Brigitte slutar en epok i dominikansystrarnas historia i Sverige. Vi tackar Gud för vad hon fick betyda för många människor.

Sr Katrin Åmell OP

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sr Marie-Brigitte undervisar i biblioteket på Villagatan 21

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sr Marie-Brigitte på sin 90-årsdag

 

Sr Hanne skrev förbönerna som lästes vid Sr Marie-Brigittes begravning:

 

Förböner vid Syster Marie-Brigittes begravning

 

I           O kärlek, som har en sprudlande källa av liv för envar ... (Cec 258:1,2,6,7)

 

            Herre låt också oss få dricka från denna källa

 

            Refräng: Där barmhärtighet och kärlek råder, där

            är Gud. (Cec 569)

 

II         I himmelen  /.../ där ansikte mot ansikte  /.../jag evigt Gud får se (Cec 169b:1-4)

 

            Herre ge kärlekens ljus och kraft till var och en av  

            oss.

 

            Refräng: Där barmhärtighet och kärlek råder, där är  

            Gud.

 

III        O Kriste, du som ljuset är /.../ vi skådar upp i tro till dig (Cec 185)

 

            Herre låt sanningens ljus leda oss i tron fram till dig.

 

            Refräng: Där barmhärtighet och kärlek råder, där är 

            Gud.

 

IV        Till Paradiset må änglarna föra dig ... (Cec 662)

 

            Herre tag emot vår Sr Marie Brigitte i ditt ljus och din 

            sanning.

 

            Refräng: Där barmhärtighet och kärlek råder, där är 

            Gud.

 

V         De skall gå till den heliga staden, de skall samlas i himlen en gång (Cec 172)

 

Herre, låt oss en gång samlas i ditt ekumeniska rike i förvåning över den sanning vi kommer att se i dit ljus.

 

            Refräng: Där barmhärtighet och kärlek råder, där är 

            Gud.

 

 

 

 

 

Dominikansystern Agnes Bergenstråhle 1910-2010

 

 

 

Vår syster Agnes Bergenstråhle avled den 4 mars hemma i sin kommunitet på Västmannagatan. Hon hann fira sin 100-årsdag, om än i mycket svagt fysiskt tillstånd, precis en vecka före sin död.

 

För oss systrar var sr Agnes en betydelsefull person på flera sätt. Ett av skälen är historiskt. Sr Agnes och sr Marie Silvander (död 1999) var de två första svenska dominikansystrarna i vårt land efter reformationen.

 

Sr Agnes föddes i ett s.k. blandäktenskap. Modern var irländsk katolik och fadern svensk lutheran. När sr Agnes bara var fem år gammal dog mamman, vilket givetvis var en stor tragedi. Sr Agnes mindes att mamman tog med henne till S:ta Eugenia församling, vars kyrka då låg på Norra Smedjegatan. Efter mammans död fortsatte den lutherske pappan att gå till S:ta Eugenia med sin dotter, eftersom han ville fullfölja ansvaret att ge henne en katolsk fostran. Uppenbarligen lyckades han väl med detta, troligen mycket över förväntningarna!

 

Redan 1931, när sr Agnes var en 21-årig ung flicka, välkomnade hon på Stockholms Central de första dominikansystrarna som kom hit från Frankrike, Belgien och Schweiz. Några år därefter, 1935, tog sr Agnes och sr Marie (som då hette Ellen) det på den tiden stora steget att bege sig till systrarnas novisiat i Voreppe i Frankrike. Detta väckte starka reaktioner i Stockholm, bl.a. i form av en presskampanj mot dominikanerna 1936.

 

När sr Agnes avlagt sina klosterlöften återvände hon till Stockholm. Hon blev 1940 föreståndare för S:ta Ingridshemmet på Villagatan 21. Till sin egen förskräckelse blev hon 1949 vald till priorinna i kommuniteten. Det var första gången systrarna hade en svenska som ansvarig, en uppgift som hon trots egen rädsla tycks ha lyckats bra med, eftersom hon blev omvald efter några år.

 

1957 blev sr Agnes priorinna i den nygrundade kommuniteten i Karlstad. Församlingen i Karlstad bestod vid denna tid av ca 1000 katoliker, mestadels flyktingar och invandrare som bodde kringspridda i hela Värmland. Där fick sr Agnes genast se till att skaffa sig ett körkort så att hon tillsammans med prästen kunde åka runt till mer eller mindre isolerade familjer för mässfirande och katekesundervisning – ett riktigt pionjärarbete, som hon trivdes bra med. Sr Agnes levde och verkade i Karlstad i nära 25 år. Hon var uppvuxen i en högborgerlig miljö – ja, hon var t.o.m. stiftsjungfru – på Östermalm i Stockholm. I Värmland fick hon bredda sina erfarenheter socialt genom att systrarna fick kontakt med folk ur alla samhällsklasser. Märkligt nog blev sr Agnes en favorit bland ”alkoholiserade gubbar” som gärna rörde sig kring Katolska kyrkan i Karlstad. Anledningen var troligen att de i henne påtagligt fick möta värme och medkänsla.

 

Efter Andra Vatikankonciliet blev kommuniteten i Karlstad livligt engagerad i lokalekumeniken. För sr Agnes var kristen enhet ett centralt uppdrag. På sitt enkla och varma sätt umgicks hon gärna med kristna från andra samfund. Det fick hon möjlighet att fortsätta med också i de kommuniteter hon levde i senare i livet: på Stiftelsen Berget i Rättvik, på de katolska stiftsgårdarna Marielund på Ekerö och Johannesgården i Västra Frölunda.

 

Mellan åren 1972 och 1979 var sr Agnes ledare (viceprovinsial) för den svenska viceprovinsen inom den Helige Dominikus’ Romerska Kongregation (CRSD). Även för detta uppdrag blev hon den första svenska systern. Under sin period som ansvarig vinnlade hon sig särskilt om samarbetet mellan dominikanerna i Norden.

 

Sr Agnes fick alltså göra många pionjärinsatser. Hela livet behöll hon en disponibilitet att bryta upp från det invanda och börja något nytt, där hon uppfattade att det fanns ett behov. När det blev tal om att systrarna skulle bilda en kommunitet på Johannesgården 2003 anmälde hon genast sitt intresse att flytta dit, då 93 år gammal!

 

Det var roligt att leva med sr Agnes därför att hon hade mycket humor. På grund av att hon var väldigt disträ försatte hon sig själv och oss andra i många komiska situationer, som vi senare hade mycket roligt åt.

 

Till sin läggning var sr Agnes en anspråkslös person, som inte gjorde mycket väsen av sig utåt. Hon ägnade sig egentligen aldrig åt att driva några personliga projekt utan infogade sig lätt i det gemensamma arbetet där hon råkade befinna sig. Ett utmärkande drag hos henne var att hon var till för andra, för sina medsystrar och alla hon mötte. Därför blev hon också mycket älskad och hade många vänner. Även på slutet, när kroppen blev alldeles försvagad, visade hon många tecken på omtanke och kärlek.

 

Sr Agnes var oss till nytta också när hon inte längre kunde utföra ett enda handtag. Om man vände sig till henne med något förbönsämne, kunde man vara helt säker på att hon skulle ta saken på största allvar. Nu får vi tro och hoppas att hon fortsätter med den uppgiften hos vår Herre.

 

Vi tackar Gud för vår pionjär, som fick ett så långt liv till glädje och nytta för andra.

 

Må hon vila i frid.

 

Sr Katrin Åmell OP

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                

 

 

       

 

 

 

Msgr Göran Degens predikan vid Syster Agnes begravningsmässa i Marie Bebådelse kyrka

torsdag 25 mars 2010

 

Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka utan att vattna jorden
Så är det med ordet som kommer från Guds mun. Det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det Gud vill och utför hans uppdrag…
(ur 1:a läsningen).

 

Det var två dagar före syster Agnes 100 års dag och vi firade mässan .. och jag tänkte – när som helst vänder hon tillbaka – långt ifrån fruktlöst.
Hon var ett ord från Gud –

 

Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Denna dag firar kyrkan Marie bebådelse. Herrens bebådelse.

Jag ser Moder Maria i himlen och syster Agnes -  sida vid sida. Guds ord som inte vänder fruktlöst tillbaka. Guds Ja-ord.

 

Dödsrunan om syster Agnes vittnar om hennes verksamhet… Hennes medsystrar sammanfattar hennes liv på ett så fint sätt.

 

Vi läste den andra läsningen ur Hebréerbrevet:  Därför säger Kristus när han inträder i världen ”Se här är jag …. Som det står skrivet om mig … har jag kommit Gud för att göra din vilja".

Maria Herrens moder kan föregripande Sonens lydnad till Fadern intill döden på ett kors, svara sändebudet från himlen: ”Se jag är Herrens tjänarinna” och vi förstår att för Gud är ingenting omöjligt.

 

Vår syster Agnes vid hennes sida med 100 år och sju dagar av trofast Ja-ord – se jag är herrens tjänarinna – en Dominikus syster .- Ett guds ord som inte vänder fruktlöst tillbaka – ”Se här är jag ...för att göra din vilja Gud.”

 

Liksom regn och snö faller från himlen  - ja det har vi verkligen fått erfara – och inte vänder tillbaka dit utan att vattna jorden …

Så är det med ordet som kommer från Gud, det
vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill. Det Gud vill. Vad det är,  det visste syster Agnes och bar i tro och ihärdigt hopp. Vad Gud vill. Och hon uppenbarade för mig en stor hemlighet.

 

Jag tänker på de ord vi läser måndagar och onsdagar i vesperhymnerna ur Kolosser- och- Efesierbreven
Guds vilja var att låta hela sin fullhet bo i Kristus och genom hans blod på korset stifta fred och genom honom försona allt med sig, allt på jorden och i himlen (Kolosserbrevet).

Gud har yppat för oss sin viljas hemlighet, det beslut som  han i förväg hade fattat inom sig själv, den plan som skulle förverkligas när tiden var inne:
Att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden
(Efesierbrevet).


Det var på Johannesgården som syster Agnes vid ett samtal invigde mig i hennes hemlighet – och vi blev bundsförvanter. Hennes vilja var så stark, så god så otvetydigt klar. Måtte ingen gå förlorad. Och hon bad varje dag för Judas omvändelse. Ja måtte denna i hymnerna uttalade och lovsjungna vilja att sammanfattta allt, att försona allt …få vara anledning till hopp.

 

När jag nickade instämmande och delade hennes förhoppning att alla ska låta sig räddas av Kristus då tog hon – som ni som känner henne så väl känner igen – min hand till sin och strålade av lycka . Hon kysste handen och gjorde gärna korstecknet.
Likaså två veckor före sin död, då hon var helt klar och vi bara behövda nicka ömsesidigt instämmande att hoppet fortfarande gällde – och gällde alla. Och så tog hon min hand till sin, kysste den och hon blev en strålglans av härlighet – av Guds härlighet, frid och lycka.

 

Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka utan att ha vattnat jorden…
Liksom  Maria Herrens moder inte vände tillbaka förrän hennes Son gått före och visat vägen till en öppen och välkomnande himmel …
Liksom Ordet som blev kött och bodde ibland oss inte vände tillbaka förrän han som Kristus sammanfattat allt i himlen och på jorden …
Så var Syster Agnes sannerligen ett ord som kom ur Guds mun och nu vänder tillbaka – sannerligen inte fruktlöst, utan efter att under ett hundraårigt liv ha gjort vad Gud vill och utfört hans uppdrag.

 

Vår kära syster Agnes närde ett hopp som aldrig bara gällde hennes eller de närmastes lycka och räddning, utan det gällde den slutgiltiga befrielsen och frälsningen för de allra mest förtappade.

 

Det var mitt möte med syster Agnes och med en öppen himmel. Det ger oss anledning att jubla och vara tacksamma och med Maria Herrens moder och syster Agnes vid hennes sida sjunga ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare… Stora ting låter den mäktige ske med mig. Hans namn är heligt."         

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

 

 

Förböner vid syster Agnes begravning den 25 mars 2010


- Låt oss tacka Gud för syster Agnes, för att Han kallat henne och gett henne kraft att leva som pionjär, som en av de första svenska dominikansystrarna. Låt oss tacka för allt hon gett oss och andra.
Hör oss, o Herre, hör när vi ropar till dig!

- Låt oss be om nåden, att som Maria och syster Agnes svara: Se här är jag, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. Låt oss våga tro när Gud säger: Du är benådad, du kan hjälpa mig med något viktigt.
Hör oss, o Herre, hör när vi ropar till dig!

- Låt oss be för Gabriel Erlandsson, hans familj och vänner som sörjer hans plötsliga och tragiska bortgång. Må Gud, som i Gabriel ingjutit längtan att utforska det okända, möta honom ansikte mot ansikte och låta honom se den verklighet vi här bara kan ana.
Hör oss, o Herre, hör när vi ropar till dig!

- Låt oss be för den dominikanska familjen: systrar, bröder och lekmän. Välsigna vårt liv och vår gemenskap och kalla nya människor att leva och predika Evangelium tillsammans med oss.
Hör oss, o Herre, hör när vi ropar till dig!

- Låt oss be för alla som fastnat i missmod, rädsla och egoism, och som utnyttjar och förtrycker andra. Låt oss be om nåden att vända om till Gud och till varandra.
Hör oss, o Herre, hör när vi ropar till dig!

- Låt oss be för alla som har det svårt och lider nöd på olika sätt. Låt oss be om att Gud öppnar våra ögon ,så att vi kan se hur vi kan vara med och bygga hans Rike.

Hör oss, o Herre, hör när vi ropar till

dig!      

(Förböner skrivna av Sr Anne Slotte

OP)