Dominikansk spiritualitet

 

Vi är större än oss själva, men vi vet inte om det

Om andlig vägledning och kontemplativt lyssnande

 

Vi lever i en dimension som vi kanske anar men inte kan greppa. Vad kan då detta betyda? Våra liv i det moderna samhället är fyllda till bristningsgränsen och intill utbrändhet av det som vi upplever som absolut nödvändigt. Och vi tror kanske ibland att ju mer vi tar på oss, ju fler roller och ”måsten” vi accepterar, desto större blir vi som personer – ända tills vi bokstavligen går in i väggen, och då blir det tvärstopp. Eller vi kan berövas en eller flera roller som bygger upp vår självbild. Då uppstår ett tomrum, ett hål. Hur kan vi handskas med det? Kanske som Kerstin Anér skrev för rätt länge sedan: ”Stoppa världen, jag vill hoppa av!” Detta är till en del en karikatyr, men inte helt.

 

Det finns flera sätt att handskas med situationen: massor av olika terapier, en hel del ”I’m OK, you are OK”, hälsokurer – och allt det här har sannolikt något för sig och kan föra en bit på väg. En svårighet kan vara att man i desperation griper efter allt man möter. För några år sedan fanns en tv-serie med två unga män som ville skapa en helt ny religion utan anknytning till existerande religioner och livsåskådningar. Jag minns inte hur det lyckades, men kanske är de unga männen typiska för många människor idag, och allt sökande måste tas på allvar och mötas även om man själv tycker annorlunda.

 

Men allt det här kanske visar på något väsentligt: det är en slags känsla av att söka något, att gripa efter något som man tror/hoppas finns och som skulle kunna ge tillvaron en mening. Men man kan inte definiera det.

 

Klicka här så kan du läsa hela artikeln!