Predikan över Romarbrevet 8:28 – 39
Syster Madeleine höll följande predikan under avslutningsgudstjänsten 25 augusti 2021 för kamratföreningen för Frälsningsarméns vänner.
Predikan över Romarbrevet 8:28 – 39
28Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.
31Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 32Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? 33Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, 34vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. 35Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? 36Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. 37Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. 38Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, 39varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
xxx
Det är tur att Paulus slutar sin teologiska reflektion i den text vi hört från Romarbrevet med att ”ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus”. Annars kan vi ställa helt berättigade frågor, ja, även ifrågasätta den teologi som Paulus ger uttryck åt i den här texten. Men till sist verkar han med en suck ta tillbaka allt han sagt. Det är inte helt ovanligt att Paulus resonerar på det här viset, ganska hårt, uteslutande vissa och fördömande andra. Så verkar han ångra sig och då innesluter han allt och alla i Guds kärlek och vi kan lägga osäkerheten om våra möjligheter att leva ett kristet liv och om vårt eviga väl och ve åt sidan.
Men nog har vi idag svårt med Paulus teologiska reflektioner i just den här texten. Det är också lätt att glida över det Paulus skriver, liksom bara lyssna till det som ett igenkännande, som ett traditionellt kristet bakgrundsmummel som vi kanske inte bryr oss så mycket om. Själv tror jag att det är viktigt att sätta fingret på det som inte håller som kristen teologi idag, eller i alla fall ifrågasätta det, ställa frågor till utsagorna. Synd bara att Paulus inte kan svara själv! Och jag tror att han skulle ha gillat en teologisk debatt! Som jude var han van vid att bli ifrågasatt av sina medtroende. Den judiska predikotraditionen gick ju ut på att argumentera om trosutsagor. Man skulle möta motstånd, annars var det någonting som var galet! I vår tid och i den kristna traditionen är vi inte vana att predikningar kan motsägas av våra medtroende. Vi ifrågasätter sällan auktoriteter i våra olika kyrkor och samfund, bara om de verkligen går över gränsen för det anständiga. Vi har svårt med en levande teologisk debatt i själva förkunnelsesituationen. Och i Sverige är det här mycket påfallande där vi helst stryker medhårs istället för att ifrågasätta och driva trosinnehållet framåt. Vi lägger hellre svansen mellan benen än sticker ut vår näbb och ifrågasätter och blir ifrågasatta.
Nu tror inte Paulus för ett ögonblick att han ska få stå oemotsagd. Han skulle tro att han gjort något allvarligt fel om vi sade ja och amen till alla hans påståenden. Därför gillar jag Paulus skarpt men är definitivt inte alltid överens med honom. Hoppas att få träffa honom någon gång i evigheten och tala om för honom allt elände han ställt till med, men också berömma honom för det han sagt bra, för det finns också. Så låt mig debattera med Paulus!
Redan i första meningen stöter vi på patrull i den text vi hört. Hjälper och älskar Gud bara de som han har kallat efter sin plan? Alla människor, utan undantag, är ju födda till Guds avbild och likhet och därför kallade att representera Gud här och nu. Alla är utvalda. Och det är bara Gud som kan avgöra om avbilden och likheten har något med originalet att göra. Den så kallade predestinationstanken, en mänsklig teologisk idé, har ställt till med oerhörd skada genom historien. De som haft makt, inte sällan kyrkliga ämbetsbärare, har tagit på sig domarrollen och i mer eller mindre klara ordalag talat om vilka som var räddade och vilka som var fördömda och i evighet skulle hamna utanför paradiset. Som Paulus uttrycker det i vår text så är det ju bara ”dem som Gud i förväg utvalt” som blir Kristuslika, som formas efter Kristi bild. Några eller många tycks inte vara utvalda … de blir inte rättfärdiggjorda … Det är i alla fall den logiska slutsatsen.
Det här var nog inte vad Paulus menade. Hans tanke gick nog lite för fort här. På andra ställen så uppmanar han ju alla, alla hans åhörare, att bli hans medmimare av Kristus. Och den eviga saligheten, eller vad vi vill kalla det, kan ju inte vara ren glädje och jubel om inte alla, absolut alla, är där. Tänk om vi kom dit och så kommer inte någon av våra nära och kära dit … Vilket paradis skulle det vara för oss då? Nej, inget kan skilja oss från Guds kärlek, uttryckt i och genom våra medmänniskors kärlek till oss. Guds kärlek är nog bra, men ärligt talat vill vi nog få den konkretiserad genom våra medmänniskor av kött och blod! Så också i evigheten! Dessutom vill åtminstone jag fortsätta dialogen med alla som inte tror som jag! Annars blir det bara för tråkigt. Och evigheten kan bara inte vara tråkig, då vore det ju inte attraktivt ett enda dugg!
Men frågan om utvaldhet går djupare. Om vi tror att Gud inte kallar alla människor till sig – oavsett trostradition – vilken gudsrepresentation ger vi då uttryck åt? Vilken relation får vi själva då till Gud och Jesus Kristus? Och om vi tror att bara vissa är utvalda, vad avspeglar då vår syn på våra relationer till våra medmänniskor, till alla människor, oavsett vilken trostradition eller ingen alls som de tillhör? Om vi likt Paulus betraktar oss som ”utvalda” så måste vi logiskt fråga oss vilka som inte är det. Vad händer med dem?
Som sagt, i slutet av texten backar Paulus på det han sagt i början. Absolut ingenting kan skilja oss från Guds kärlek! Men hans ord har ställt till med rätt mycket skada genom historien. Hur ofta har inte den ångestladdade frågan ställts: ”Är jag rättfärdiggjord? Är jag utvald?” Om inte, så finns ju inget att hoppas på. Och tyvärr är det många predikanter som satt sig i Guds domarsäte och utdömt enskilda människor, eller grupper av människor. Men Guds domarsäte fördömer aldrig, det är ju nådastolen, som alltid frikänner. Gud är ju den som omfamnar den återkomna sonen. Gud försöker också omfamna den äldre sonen, den rättfärdiga, och redan frikände, brodern, men den innerliga värmen infinner sig inte lika snabbt i den relationen.
Den barmhärtige Guden, den Gud som är rehem på hebreiska, som ordagrant är en ”livmoder” och som Paulus mycket väl kände till genom Torah, Profeterna och Skrifterna. Om den Guden skriver Paulus ”Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla …” Och så dyker den värsta formen av försoningslära upp framför oss. Ni vet, den där målningen som finns i många kyrkor, med Gud Fadern i domarsätet och som i sitt knä håller korset på vilket Sonen är fastspikad och så en duva någonstans ovanför Faderns hjässa. Paulus ångrar sig säkert flera gånger om att han lade grundstenen till denna form av försoningslära.
Gud hade inget att göra med korsfästelsen. Det var ondskefulla maktmänniskor som ville få Jesus ur vägen. Precis som man hade behandlat den lidande tjänaren i profeten Jesajas bok. Ingen ifrågasätter lidandet. Och Gud låter oss människor ta ansvar, också för de grymmaste handlingar som vi utför. Och det finns en upprättelse, en förlåtelse. Och det är den som förnedrats, skadats och tillintetgjorts som måste förlåta förövaren. Förövaren är den svagare parten, även om det inte ser ut så på ytan, och det är den som slagits till marken, den förnedrade, som är den starkare parten och som har förmågan att förlåta, att lösa förövaren från ondskan.
Gud iscensätter inte någon korsfästelse. Det är ondskefulla och maktgalna människor som i sin djupaste rädsla och svaghet korsfäster Jesus. Och Paulus har faktiskt redan i början av sitt brev till Romarna skrivit att Jesus ”insattes som Guds son” i och med uppståndelsen och kan därmed förlåta förövarna. Men korsfästelsen var ondskefulla människors verk, inte Guds påhitt.
När jag tidigare idag talade om vår kallelse att mima Kristus så handlar det inte minst om detta att förlåta de som tillintetgör oss, kränker oss, sårar oss. Det är det allra svåraste som finns, Kristusmimens verkliga stötesten. Styrkan ligger i att inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.
Novisens bön
Syster Madeleine skrev artikeln om ”Novisens bön” för ELSA 2/2021, som utges av Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd.
Jag ”gick i kloster” i februari 1980 och blev upptagen som novis i september samma år. Så började min utbildning till dominikan, eller predikarsyster som vi egentligen heter. Under det första novisåret skulle jag fokusera på tre saker: bönen, bibeln och våra konstitutioner, en regelbok som uppdateras vart sjätte år. Det fanns inga konstitutioner 1980. Ordnarna levde fortfarande i uppbrott efter Andra Vatikankonciliet, 1962 – 65. Istället sattes jag att läsa feministteologi och befrielseteologi. Mystikernas skrifter fick jag inte närma mig. Min novismästarinna, en fransk eldsjäl, ville att jag skulle göra egna erfarenheter i bönens land innan jag fick några mystiska griller i huvudet. Det var bättre att läsa deckare än Theresa av Avila och Mäster Eckhart, resonerade hon.
Alltså skulle jag be. Och det handlade inte om tidebönerna, psaltaren, mässans böner eller andra förtryckta texter. Jag skulle vara närvarande i nuet. Inte dagdrömma. Inte älta några oförrätter. Inte tänka på Gud, Jesus eller den heliga Anden. Bara vara i min andning. Här och nu. Jag skulle inte uppleva tillvaron, utan bara vara i den, vad den än bestod av. Oftast bestod den i att diska för hand eller att dammsuga. Diskmaskin fanns inte, trots att vi hade vår verksamhet på en av katolska stiftets kursgårdar. På vintern skottade vi mängder av snö och på sommaren slog jag gräs med en gammaldags lie. Gräsklippare införskaffades först flera år senare liksom även en snöslunga.
Hur ber man då i diskbaljan? Efter hundratals diskar blir du diskandet självt. Plötsligt var jag bara där. På samma sätt var det i kapellet. Där mediterade jag enligt en zen-inspirerad metod. Inte tänka, bara vara och bara andas. Ta emot Gud i inandningen och ge den vidare i utandningen. Och dessemellan hinner en tänka tusen tankar … Om jag försökte döda tankarna kom de tillbaka ännu kraftfullare. Alltså låt tankarna komma och låt dem gå, utan att fastna i dem. Låter väldigt enkelt och tar flera år att verkligen upptäcka och en lär sig aldrig fullt ut!
Eftersom jag i min barn- och ungdom både spelat teater och dansat uppmuntrades jag att fortsätta med detta på ett mer professionellt sätt under andra novisåret. När jag blev dans insåg jag vad det innebar att bli bön. Inga ord, bara närvaro och öppenhet för det som sker och för dem som jag möter. Då blir bönen dialog i form av äkta lyssnande. Aha-upplevelsen kom under ett samtal med en man som var betydligt äldre än jag. Jag kan inte på något vis återkalla innehållet i vårt samtal. Jag minns bara att efter en timma såg mannen in i mina ögon och sade: ”Nu vet jag vem jag är. Jag är buddhist.” Det är en av mitt livs stora upplevelser. Där och då insåg jag att be är att lyssna, lyssna på djupet, att vara Guds ställföreträdande öra.
Bönens och mystikens stora personligheter då? Min novismästarinna hade rätt. Var i det du är, vad det nu än är, och koppla gärna av med en god deckare! Och visst kan Eckhart och Teresa av Avila ge lite inspiration nu och då. Men du ska bli du och inte en kopia av någon annan! Det är bön. Välkommen till diskbaljan och bönens land!
Madeleine Fredell OP
Predikan på Marie Bebådelsedag
Den 25 mars firar vi Marie Bebådelsedag, eller mer korrekt, Herrens bebådelse. Här kan du lyssna till texten från Lukasevangeliet i Syster Madeleines översättning och till den predikan hon håller på uppdrag av Vi är kyrka – Sverige. www.youtube.com/watch?app=desktop&v=IhSJumnS6RE&t=1s
Bebådelsen i Skattungbyns kyrka (foto Sr Madeleine Fredell)
Prophetic voices of faith
Maurice Devenney, sekularfranciskan i Linköping, har skrivit en meditation om trons profetiska röster och påvens uppmaning till ohörsamhetens nåd.
Contrary to popular belief, the role of the biblical prophet is not to look to the future. Rather, the prophet calls attention to the present in the light of the pacts and covenants freely entered into in the past. Any prophesying or references to likely future events should not be interpreted as predictions, much less threats, but should be seen as an analysis of the consequences of continuing to live in “breach of contract”, against the precepts of the covenant.
Prophets were not always popular. At best they were ignored or ridiculed; often they were persecuted, banished or killed. After all, who likes being reminded of their failures? Who wants to be told that the lifestyle they are enjoying today is based on falsehoods and deceit? Look how Jeremiah was tormented for speaking the word of God. Or Amos, who was told to be quiet and never to preach again. Zechariah, Hanani, Micaiah, John the Baptist…the list is long. Others were more successful, albeit with some effort. Like Nathan, who showed David the error of his actions in sending Uriah to his death. He brought out the best in David only by making his case in the form of a parable, a story that outraged David so much that he declared “as the Lord lives, the man who has done this deserves to die, and he shall restore the lamb fourfold, because he did this thing, and because he had no pity.” David had to see the suffering of the poor man before his “anger was greatly kindled”. He was required to step outside himself to gain the necessary perspective on his own shortcomings.
Today, prophets are still being ignored, ridiculed and persecuted. On 8th March this year, in an online seminar, women throughout the world raised their prophetic voices of faith. Their demands are neither unusual nor exaggerated. They merely want to live fully their calling as baptised members of the church. They wish to shoulder the burden of responsibility that confirmation requires of them and play a more central role in decision-making in the church they love and serve so faithfully. This is not a power grab nor an attempt to usurp authority. It is no more or no less than an impassioned desire to make real the words of scripture that there is “neither Jew nor Gentile, neither slave nor free, nor is there male and female, for you are all one in Christ Jesus”. We live, however, in a church which chooses to ignore these words of St. Paul. And the mountain confronting these women of faith is arguably greater that any obstacle faced by the prophets of old. With their voices of faith, they are asking a 2000-year-old institutional church to step outside of itself and, like David, reflect on its own shortcomings. Two millennia of authority – and more often than not authoritarianism – deeply rooted and set in stone. But is it the stone that the builders rejected and has now become the cornerstone? On the available evidence, it’s questionable.
How, for example, can we explain the fact that so many Catholics are denied access to all the sacraments? Women are six-sacrament Catholics despite being fully fledged members of a church that claims to gain spiritual sustenance from seven. “But this is true for men as well”, you might say. “They have to choose either marriage or ordination”. Not true. Married priests exist, and have done so since Pius XII first permitted married men to be ordained. They are often explained away as exceptions, special cases, yet, in Sweden, we measure married priests in percentage terms of the total clerical population – not exactly an exception. Why should the word of God not be proclaimed and celebrated by sisters and daughters of the woman who first revealed the Word of God to the world? Who better suited than women to reach out to women, to understand their spiritual and temporal needs, in a church in which all too many men have abdicated their duties, at best, and grossly abused their power at worst? Indeed, who better than women to understand and uplift the silenced, the oppressed, the poor and weak because for all too many of them that has been their lot? Mary was given the opportunity to opt for God, the freedom to say ‘fiat’. Why are women denied this divine right, the right to fully exercise their free will to answer God’s calling whatever that may be?
In his Angelus message on the First Sunday in Lent this year, Pope Francis encouraged us to pray for the grace of ‘transgression’. He had just expounded on the ‘transgression’ of the leper, who contravened the rules related to social distancing by approaching Jesus, a punishable offence. Jesus, as usual, went further. He touched the diseased man, an unheard-of breach of protocol that must have offended, even disgusted, those who saw it. But Jesus and the leper were driven by compassion and love, the giver and receiver both placing the gift of mercy above the precepts of the law.
Let us join our voices of faith with those of our sisters in petitioning Our Lord and his Holy Mother for the grace to transgress the laws of men, the rule of men, in our church and clothe them in the mantel of mercy.
Maurice Devenney, sekularfranciskan
Förbundet med Noa och hela skapelsen
Sr Madeleine höll predikan över första läsningen, 1 Mos 9:8 – 15, på första söndagen i fastan. Här kan du lyssna till den: https://www.youtube.com/watch?app=desktop&v=IIIbC-nOht0
Predikan Kristus Konungens Fest
Sr Madeleine Fredell OP höll följande predikan på Kristus Konungens Fest i Missionskyrkan, Bergshamra, Norrtälje, 24 november 2019. Läsningarna är från svenska kyrkans ordning andra årgången förutom evangeliet som är från första årgången.
Daniel 7:9 – 10; Upp 20:11 – 21:5; Matt 25:31 – 46
Kan man verkligen fira den yttersta domen? Och vad är det i så fall? Tänk om vi inte skulle bli friade, utan dömda till den svavelosande tillvaro som bibeln beskriver i vissa texter! Eller firar vi Kristus som kung? Är det Kristi återkomst vi tänker på? Är det alltings fullbordan, ett bländande apokalyptiskt slut? Är det början på något nytt? Eller är det vår tro vi firar, att allt är möjligt om vi bara har tro så litet men starkt som ett senapskorn? Är det vi själva som dömer oss själva?
En del av sångerna vi sjunger har något av trumpet- och basunklang över sig, som om vi firade en stor triumf! Hälsar vi en ny tidsålder, en ny jord och himmel välkommen? Vi firar faktiskt en segerns glädje över ondska, lidande och död! Vi firar stunden då vi kan ställa allt till rätta och gå framåt med frimodighet. Vi firar att vi är medmänniskor, oavsett trostradition eller ursprung, att vi är och har en nästa som vi nyss sjöng i psalmen. ”Jag behövde en nästa, var du där?”
Texterna som vi hört fokuserar på Kristus som kung och på tidens slut men också skapelsens helt nya början. Kristus Konungens fest instiftades faktiskt så sent som 1925 i katolska kyrkan. Det var så kyrkan tog ett slutgiltigt farväl till den sekulära kungamakten som ju ofta varit allierad med kyrkan som institution. Man markerade också att det var Kristus som var människornas ledare och inte fascismens, nazismens och kommunismens envåldshärskare som grep makten under 1920- och 1930-talen i Europa. Kristus Konungen som fest blev faktiskt en protest mot det människoförakt som de totalitära ideologierna omgav sig med.
Ingen kan väl säga att vi inte skulle behöva en ny början idag också! Klimatförändringarna får oss att reflektera över vår livsstil och hur vi borde leva för att garantera ett gott liv för kommande generationer. Men festen och texterna pekar längre än bara en förändring av vår livsstil och våra ekonomiska och politiska handlingsprogram.
Evangeliet vi lyssnade till är skrivet av Matteus, eller en grupp som har en tolkning av sin judiska historia och Jesu roll som vi kan kalla för en tradition, Matteustraditionen, bland flera andra. Den sammanfaller delvis med de andra evangelisternas skildringar, men den har också sina egna särdrag. Som i alla judiska tolkningssammanhang är man inte främmande eller rädd för att dels framföra intern kritik mot vissa grupper men också mot medlemmar i den egna gruppen, dels starkt avvika från andra tolkningar och traditioner. Idag följer jag Matteustraditionens sätt att se på Jesus Kristus och Matteus sätt att tolka den judiska tradition han själv är insatt i.
I Matteusevangeliet lovar den uppståndne att vara med lärjungarna, det vill säga alla som erkände Jesus som Messias, till tidens slut. Det är så Matteusevangeliet avslutas. ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Därför har vi ingen himmelsfärdsberättelse hos Matteus. Kristus lever vidare i varje lärjunge som vill leva enligt Torah, Lagen, eller Guds Väg. Men helt befriad från sin tids starka apokalyptiska tankegångar är inte Matteus så han låter ändå ”Människosonen komma i sin härlighet med alla sina änglar” när han ska döma världen. För Matteus är himmelriket mycket nära, ja, det är redan här när man omsätter Torah, Lagen, i praktiken. I sin berömda Bergspredikan låter Matteus Jesus säga att inte minsta prick i lagen ska förgå innan himlen och jorden förgår. Lagen tar vi på oss som ett ok, men det är ett milt och skonsamt ok som vi bär.
För Matteus är Jesus Messias eftersom han uppfyllde Torah, denna Guds väg till punkt och pricka. Människorna runt Jesus kunde alltså bokstavligen ta på, vidröra Torah självt. Och det låter ju vackert. Men så slår Matteus till! Var finns denne Messias? Som sagt, inte på något avlägset moln i alla fall. Brutalt och utan förvarning talar Matteus om att Kristus, Gud själv, finns i den hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och fängslade människan. Det här är inget nytt för Matteus åhörare. Torah säger samma sak även om Torah inte använder samma ordalag.
Gud har hela tiden försökt övertyga sitt folk om att han inte är representerad av en mänsklig kung, att han inte bor i ett tempel byggt av människohand. Gud lyckades inte övertala folket och gav efter för folkets vädjan att få vara som alla andra folk som styrdes av kungar och hade helgedomar av olika slag. Samtidigt inspirerade han profeter att påminna folket om var det gudomliga egentligen fanns och hur de skulle bemöta det gudomliga i varandra. Ofta utan någon större framgång.
Även om Matteus hotar med såväl förbannelse, eld och djävul så är det egentligen inte en ”yttersta dom” ur ett tidsperspektiv. Matteus går egentligen i profeternas spår och påminner folket om de värderingar och prioriteringar som deras tro bygger på. Vi utmanas i våra förutfattade övertygelser att om vi bara hör till en kyrka, deltar i den rituella bönen och säger Herre, Herre, så ska det nog ordna sig. I Bergspredikan låter Matteus Jesus säga: ”Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja” (7:21). Matteus’ Jesus är inte särskilt intresserad av någon särskild grupptillhörighet, än mindre kyrkotillhörighet, och han är inte intresserad av om vi intellektuellt kan redogöra för läran eller lagen. Matteus’ Jesus fokuserar helt på hur vi bemöter varandra, hur vi ser på varandra, och vad vi konkret gör för varandra.
Författaren till Uppenbarelseboken skildrar den tid då vi verkligen uppfyller Torah, tar på oss lagens skonsamma och milda ok, och låter den Uppståndne, Gud själv, leva i och genom oss: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”
Vi kan redan nu göra det nya. Det är ganska enkelt. Vi gör det redan mot de som är beroende av våra händer, fötter, kunskap och insatser. Vi frågar inte: vad tror du på? Utan vi frågar: vem är du och vad behöver du? Vad kan jag göra för just dig? Inte för alla världens människor, utan för just dig i vars ögon jag ser Gud. Då övertar vi det rike som väntat på oss sedan världens skapelse, himmelriket eller Guds rike.
Sr Madeleine Fredell OP
The Good News
Sr Madeleine höll följande homilia torsdag 3 oktober i Sta Birgittas kapell på Piazza Farnese:
Homily 3rd of October 2019 Nehemiah 8:1 – 4a, 5 – 6, 7b – 12; Ps 19:8, 9, 10, 11; Luke 10:1 – 12
Ezra is proclaiming the good news: “Go, eat rich foods and drink sweet drinks, and allot portions to those who have nothing prepared”! That is the Law in its essence, the Way of our God. It is not accusing us, but encouraging us to celebrate!
Preaching can certainly be a strenuous task, both for the preacher and even more so for the congregation. We have endured endless boring words. Everything from dusty exegesis to patronizing exhortations. All of it making us feel bad and unworthy of the festive banquet. But the Law, the Torah, the Way of God, should make us rejoice, it is there to refresh our hearts and enlighten our eyes. And so, should the Gospel. How come that we more or less fall asleep during the homily?
We simply close our ears because it is not interpreted and made real. The word is not being contextualized and actualized to us and so it is left without meaning. Today’s reading from the book of Nehemiah is one of my favorites. Why? Because it is underlining what is most important in all conversations, in all teaching and preaching, namely, the essential Targum in all communication. When the Law was read to the people it was proclaimed in Hebrew. But most of the people didn’t understand Hebrew, they spoke Aramaic, and therefore Ezra gives an interpretation of it, a so called, Targum. But a Targum is not only an interpretation but also and essentially an actualization of the Law in Aramaic. It is as far as we can come from a Google-translation which would have rendered the Law even more incomprehensible. Instead, it is an actualization of the deeper meaning of the Law, or the Way of God, of Torah.
And what is that meaning? It is not about weeping and mourning and feeling bad and useless because we consider ourselves a failure. No, it is to stand up, and make the Way of God tangible for everybody. Ezra said: “Go, eat rich foods and drink sweet drinks, and allot portions to those who have nothing prepared”! That is the good news of the Way of God, interpreted afresh.
This is also what all of us here, we, the disciples of Jesus, shall do. We shall preach the good news of the Way of God. It is not about a dust-laden doctrine which can be kept in a show-case at a museum. No, it is about throwing a party and enjoying good company and sharing our different life experiences with one another, preferably over a glass of good wine. Then the kingdom of God is there, interpreted in real life. The harvest will be abundant and the number of laborers will increase by the minute!
We must be the good news, interpret it in a material and tangible way. When we are eating rich foods and drinking sweet wine and sharing what we have with those who are in want – then the Kingdom of God is at hand!
Sr Madeleine Fredell OP
Kallelsen till Guds rike
Söndagen 30 juni 2019 predikade Sr Madeleine Fredell i Missionskyrkans församling i Bergshamra i Roslagen. Temat var ”Kallelsen till Guds rike” och texterna var hämtade från 5 Mos 7:6 – 9, Rom 8:28 – 30 och Joh 1:35 – 46.
Predikan
Vi är i Guds rike i de mest märkliga situationer! Om man bara är tillräckligt öppen så är man plötsligt bara där! Jag var i Guds rike när jag skulle göra min första starroperation, som läkarna hade informerat mig om var riskabel för mig. Jag hade bett hela min bekantskapskrets om förbön och mina buddistiska vänner om helande energi. Operationen blev svår och oväntat smärtsam också för kirurgen. Jag var rädd. Men jag har aldrig känt mig så buren och omgiven av godhet och yrkesskicklighet någonsin. En av mina medsystrar lämnade inte min sida. Olika sköterskor höll mig i handen och pysslade om mig så mycket de förmådde. Resultatet av allas ansträngningar visade sig nästan omedelbart: jag kunde se som jag aldrig i hela mitt liv hade gjort tidigare!
Minns du när du var i Guds rike senast? Kommer du ihåg känslan av en glädje och ett hopp som genomträngde hela dig? Minns du människorna som ville dig väl? De som bar dig när du var ledsen, sjuk och förtvivlad? Eller de som delade sina hemligheter med dig över en god middag? Du var i Guds rike!
Egentligen behöver vi ingen kallelse till Guds rike för de flesta av oss har i alla fall någon gång varit där. Och om vi bara ville kunde vi vara där hela tiden. Vi är hela tiden i Guds rike, men vi märker det inte. Varken Gud eller Jesus Kristus är några åtskilda storheter som skulle befinna sig i något bortom tid och rum. De är närvarande, men vi har svårt att ta till oss deras närvaro. Guds rike är inte en plats som skulle finnas bortom tid eller rum.
Guds rike är här och nu. Men för att möta det, se det och vara i denna gudomliga tillvaro, måste du och jag lämna oss själva och släppa kontrollen. Och det är inte bekvämt på något enda sätt! Att släppa in andra i våra liv, att låta oss störas när det ringer eller knackar på dörren, att lämna det som skulle ge oss tillfredställelse och framgång, för att istället vara med andra, lyssna på de andra och verkligen se dem – det är att förverkliga Guds rike, att vara Guds rike. Så det kanske är bra att tänka efter om vi verkligen vill vara kallade att leva Guds rike eller om vi föredrar vardagens ekorrhjul och ständiga besvikelser även om den kanske kantas av karriär och materiellt välstånd.
I avsnittet vi hörde från Femte Moseboken sägs tydligt att Gud fört oss ut ur slavlägret. Lite senare, när folket gör sin ökenvandring för att komma till det förlovade landet, till Guds rike, börjar de knota och klaga. I Egyptens slavläger fanns tryggheten, de behövde inte själva fatta beslut och skaffa sig mat. Om de bara lydde och arbetade så fick de vad de behövde. I Guds rike, i öknen, måste vi själva ta ansvar och tvingas se den andre och hennes behov. I öknen råkar vi ut för olyckor, naturkatastrofer och sjukdom. Guds rike är inte rensat från detta utan en del av det. Lidandet finns i Guds rike, skillnaden ligger i hur vi bemöter det, hur vi bär det tillsammans. Om vi låter den andre hålla vår hand.
Det är lätt att snubbla över en del ord och meningar i de bibeltexter som vi lyssnat till. Femte Moseboken och Romarbrevet säger i princip samma sak, nämligen att vi är Guds folk, Guds söner och döttrar. Paulus menar att vi är syskon till Jesus Kristus, och vi döps ju också till Kristus, vi blir själva Kristus i någon mån. Hur vi än uttrycker den oerhörda kallelse vi får genom att födas som människor så är innebörden den att vi möter Gud och Kristus i varandra. Någon annan väg eller annat sätt finns inte. Evangelisten Johannes upprepar gång på gång att vi ska ”Följa med och se!” Vi ska möta den andre, se hur han eller hon bor, vad han eller hon gör. Det är i gemenskapen och i det liv som föds ur gemenskapen som vi kallas in i Guds rike, ja, redan är där.
När och om vi håller varandra i hand så blir livet lättare att möta. Guds väg är lätt att gå under förutsättning att vi lämnar karriär, makt och egendom bakom oss, eller åtminstone inte fäster oss vid det. I Guds rike är livets ok skonsamt och bördan lätt därför att vi alltid delar tyngden och motgångarna och samtidigt gläds åt framgångarna tillsammans. I Guds rike är det inte någon enskild som gör karriär, utan vi alla tillsammans när var och en får blomstra i sina särskilda gåvor och förmågor. I Guds rike är det inte en som har makten, utan vi är alla fyllda av anden som talar genom oss. I Guds rike finns lidande, förräderi och sjukdom precis som överallt och i alla tider. Skillnaden ligger i att vi vågar se det, bemöta det och efter bästa förmåga göra något åt det – tillsammans. Det är inte undra på att det lite knöligt att ta sig in i Guds rike …
Men suddas inte personligheten ut i Guds rike? Ingalunda. Här framträder regnbågens alla färger och varje individ har ett oändligt värde. I Guds rike ser vi alla på varandra med Guds blick. Och vilka ska se på mig med gudomliga ögon om inte mina medmänniskor? Guds rike är befolkat av oss och inga andra. Och kallelsen kan tyckas övermänsklig. Och det är den också. Att leva Guds rike är att ta på allvar att jag och du och alla människor är födda till Guds avbild och likhet.
Kanske tycker vi att Guds rike blir mindre idag, att det minskar i antal snarare än växer. Vår överlevnad hotas av en klimattragedi, krig blossar upp lite varstans, världens stormakter rustar snarare än nedrustar och korruption och lögner härjar så gott som överallt, också i våra kyrkliga gemenskaper. Problemet är att om Guds rike växer eller inte beror inte på antalet utan på hur du och jag möter varandra och andra, vilka dessa andra än är. Guds rike är öppet för alla och alla är kallade bara vi lämnar vår själviskhet och anspråk på att vi skulle besitta sanning eller makt. De kyrkliga, och för den delen alla religiösa, gemenskaper genom alla tider är behäftade med svår synd på den punkten. Ingen kan uteslutas ur Guds rike. Men om en enskild eller enskild gemenskap bygger ett stängsel av trossatser och absoluta anspråk och tror sig utesluta några från Guds rike, så har de bara uteslutit sig själva. Men också dessa människor måste vi möta med en kram och ett välkommen! Då finns i alla fall en möjlighet att Guds rike inträffar och förkroppsligas. Någonstans och någon gång. Följ med och se!
När var du i Guds rike senast? Var det inte när ditt ok bars av flera och dina fantombördor lättade? När här och nu genomsyrades av alltigenom glädje och ditt ok blev en gyllene gemenskap. Du kanske faktiskt var sjuk då, du kanske levde i ångest inför morgondagen, du kanske hade förlorat en nära vän. Men skillnaden låg i att en annan människa fanns vid din sida och gjorde det som behövdes för att du skulle kunna fortsätta livsfärden. Det är detta bibeln kallar Vishet, Guds kvinnliga aspekt, och när Hon, Gud, helt fyller dig genom en annan människa, då är du i Guds rike. Då deltar du i hennes måltid av vin, bröd och feta rätter och du kan instämma i författarens ord i Syraks bok: ”Till slut skall du finna den vila hon ger, och hon förvandlas och ger dig glädje. Då blir hennes fjättrar din starka rustning och hennes halsträ din lysande festdräkt. Ty hennes ok är ett smycke av guld, och hennes bojor är purpurband. Du får klä dig i henne som i en lysande dräkt och sätta festkransen på ditt huvud.”
Guds Rike är ett vi som alltid bär varandra! Följ med och se!
Sr Madeleine Fredell OP