Dominikanska personligheter

Heliga Caterina av Siena

Idag den 29 april firar vi heliga Caterina av Siena! Här kan du läsa om hennes liv och verksamhet i 1300-talets Siena. Texten har publicerats som ett häfte 2016 och är skriven av Sr Madeleine Fredell. Det finns till försäljning hos Dominikansystrarna.

”Den lilla blida jungfrun med det stora älskande hjärtat”

En färgardotter från Siena som med stor möda lär sig läsa i vuxen ålder blir la mamma, andlig moder, till en bella brigata, en skön rövarskara, av lärda män och kvinnor, framstående politiker, abbedissor och abbottar tillika diverse tvivelaktiga figurer. En egensinnig om än charmerande kvinna som förmanar påvar, kritiserar och häcklar kardinaler och biskopar för deras skörlevnad och utsvävningar och uppmuntrar förlorade varelser i brev efter brev att de alla ska bli Guds och Kristi vänner. Hon som med trotsig emfas säger Io voglio, ”jag vill”, och det sker, men som vid livets slut, offrar sig själv i ett totalt nederlag och ger sitt liv för kyrkans enhet. Vem är hon, ”den lilla blida jungfrun med det stora, älskande hjärtat”, som Selma Lagerlöf beskrev henne i samlingen Legender, från 1904?[1] Vem är denna Caterina di Iacopo di Benincasa, som påven Paulus VI utnämner till en av de två första kvinnliga kyrkolärarna den 4 oktober 1970?

Caterina är en föregångare för en erfarenhetsbaserad, levd teologi och det är därför som hon än i dag fängslar oss.[2] Hon lät tron få praktiska konsekvenser och hamnade mitt i den politiska hetluften utan att egentligen vilja det. En uppsjö av biografier om henne är stundtals rena sidvändare, men det är trots allt hennes egna skrifter som vunnit henne utnämningen till kyrkolärare. Varför är hon då så intressant? Trots att hon inte fick någon som helst skolgång och i princip var analfabet till slutet av tonåren var hon för sin tid i högsta grad en religiöst litterat person. Hon hörde bibelberättelser, utläggningar, predikningar och böner och memorerade dem, återberättade och gav dem sina egna tolkningar. Mycket tyder på att hon lärde sig att läsa, eftersom hon själv ville be officiet på samma sätt som dominikanbröderna i San Domenico-kyrkan som låg helt nära hennes hem i Fontebranda, en stadsdel i Siena. Men även detta var något hon lärde sig utantill och vi får inte tro att hon själv ägde några skrifter i vår bemärkelse, utan möjligen bara fick låna ett och annat av bröderna. Också i konventen var det bara vissa bröder som direkt läste ur de liturgiska böckerna under tidebönerna och övriga skrifter inklusive bibeln var något man ägde gemensamt. Denna levande tradering gav upphov till en lika levande teologi och det är särskilt framträdande hos Caterina. Men det som gör henne till en stor teolog är att hon själv beskriver en mognad och växt i det andliga livet. Man är inte helgon eller kyrkolärare från början, men man kan möjligen bli det om vi accepterar Guds ingrepp i våra liv och följer den kallelse Gud har för var och en av oss även när allt skulle tala emot vad vi gör.

Syftet med den här skriften om den heliga Caterina av Siena är att dels ge kunskap om den medeltida kvinnan Caterina, dels vara en aptitretare att gå vidare och läsa hennes egna verk. Det finns åtskilliga monografier om Caterina, hennes liv och verksamhet, och en samlad biografi återfinns i slutet. Andliga och teologiska böcker från 1300-talet är inte lättillgängliga och upplevs ibland som väl ordrika och röriga. Orsakerna är flera. Ofta möter vi ett mustigt och repetitivt bildspråk som vi inte

alltid kan tyda eller upplever som överdrivet, ibland stöts vi bort av en andlighet uttryckt med bloddrypande och pinofyllda symboler. Förmodligen har vi en tendens att lite för snabbt bortse från den tidens krig, våld, pest och sjukdomar som orsakade ett grymt lidande och brutal död i varje människas vardag. Och vi glömmer bort att vi själva omges av ett minst lika dödligt våld som vi kanaliserat till våra tv-skärmar och dataspel. Kanske är det vi som mår illa av att inte ha ett bönespråk som talar om vår egen ångest inför synd, själviskhet, våld, ångest och hat.

Caterina av Siena är en andlig pedagog som kan få oss att mogna och våga se vår egen skugga likaväl som vår värdighet att vara skapta till Guds avbild och likhet. Caterinas livshistoria och skrifter passar väl in i vårt samhälle som präglas av förnekelse av det onda och tilltagande likgiltighet inför mänskliga rättigheter och grundläggande värden. Caterina fördömer ingen utan vill leda alla till upprättelse och mänsklig värdighet. Caterina angår oss i dag!

Caterinas egna skrifter

Caterina har efterlämnat tre olika slags skriftliga verk till eftervärlden författade på en tidig italiensk dialekt som talades i Toscana. Hon har blivit objekt för en hel del rent språkvetenskaplig forskning förutom den historiska och teologiska. Det viktigaste att notera i det avseendet är att hon är den första kvinnan som överhuvudtaget skriver och publiceras på en italiensk dialekt. Genom Caterina får vi en kvinnas tolkning av sin samtid, politiskt, kulturellt och religiöst.

Det som täcker den största tidsperioden är hennes brev, hon började diktera dessa kring 1370 och de sista tillkom strax före hennes död 1380. Vi förfogar över nästan 400 stycken som alla skrivits av hennes många sekreterare, både män och kvinnor. Adressaterna är alltifrån påvar och kardinaler till furstar, drottningar och abbedissor liksom till fångar, prostituerade, släktingar och mycket nära vänner och till åtskilliga av hennes motståndare och belackare. De allra flesta breven vittnar om en personlig stil och samtliga består av ett centralt förkunnelsetema och som även om de är spontana ändå har en inre logik. Breven är framför allt intressanta ur ett själavårdande perspektiv, där Caterina är förvånansvärt modern och sund i sina omdömen. Indirekt får vi också biografiska upplysningar om både Caterina själv och hennes adressater, liksom åtskillig samtidshistorisk information.

I breven kommer vi nära Caterina som person. Mitt i fromma utläggningar och skarpa tillrättavisningar får vi ta del av självbiografiska kommentarer, inte sällan hur hon betraktar sin omgivning från ett humoristiskt perspektiv. I ett brev från sensommaren 1377 till två av hennes kvinnliga följeslagare, Monna Caterina dello Spedaluccio och Giovanna di Capo, skriver hon ”Broder Raimondo, broder Tommaso, Monna Tomma, Lisa och jag är här i Rocca bland alla sorters skurkar och vi äter så många förkroppsligade djävlar att broder Tommaso säger att han har ont i magen! Ändå är de inte mätta utan vill ha mer, så att de får lön för mödan! Be till Gud att ge dem väldiga och bitterljuva munsbitar. Ni kan föreställa er hur ljuvt det är att på detta sätt se hur Gud får ära och själar frälses! Det finns inget annat att önska eller eftertrakta. Det finns inget mer som behagar Guds eviga vilja och min.”[3] Raderna vittnar om att Caterina hade stora skaror som lyssnade på henne och att hon behövde flera präster omkring sig som var beredda att höra folks bikt efter hennes predikningar!

Mellan november 1377 och oktober 1378 dikterade Caterina det verk som hon själv kallar ”min bok”, och som senare kom att benämnas ”Den gudomliga försynens dialog”, oftast bara ”Dialogen”. Ursprunget till Dialogen ligger i en mystisk erfarenhet som hon beskriver i ett brev till sin närmaste vän, förtrogne och biktfar, Raimondo da Capua, i oktober 1377.[4] Ramen för Dialogen har enligt brevet till Raimondo sitt ursprung i fyra böner som hon riktar till Gud. Hon ber om en reform av kyrkan och av världen, vidare ber hon för Raimondos andliga väl och för en icke namngiven syndare. Därefter vidtar en form för dialog mellan Gud och Caterina där Gud svarar på varje böneämne. I Dialogen möter vi en mystisk och pastoral teologi där Caterina delar med sig av sin egen gudserfarenhet. Det är ett teologiskt verk men långt ifrån ett systematiskt arbete.

I nämnda brev till Raimondo får vi också en smärtsam skildring av Caterinas kamp att lära sig skriva. ”Jag har skrivit det här och ett annat brev till dig helt med egen hand från Isola della Rocca. Jag har gjort det under suckar och tårar och kunde till slut knappt se vad jag gjorde. Men jag förundrades över mig själv och över Guds godhet när jag tänkte på hans barmhärtighet mot hans skapelse och på hans överflödande försyn mot mig själv. Han vederkvickte mig när han gav mig förmågan att skriva, en tröst som jag aldrig tidigare erfarit på grund av min okunnighet. När jag kommer härifrån har jag något med vilket jag kan ge utlopp för mitt hjärta så att det inte brister.”[5] Caterina vistades en tid som gäst i Salimbenis borg som låg högt uppe på en klippa. Ibland sköt borgen och klippan upp som en ö ovanför molnen, därav namnet, Isola della Rocca. Platsens egentliga namn är Rocca d’Orcia. Det är omvittnat att Caterina ofta hade flera personer samtidigt som skrev ner det hon villa förmedla till sin omgivning. Förmodligen var hennes egna försök att själv skriva engångsföreteelser. Att hon i sitt inre bokstavligen svämmade över av tankar framgår tydligt i det här brevet.

Vi har också 26 längre böner som skrevs ner av vänner medan hon bad dem spontant i ett slags extas. De har kommit till under hennes sista sjutton månader i livet då hon bodde i Rom. Här ville hon vara till hjälp för att ena kyrkan från den schism som brutit ut efter valet av Urban VI till påve.

I dag har vi vetenskapligt kritiska utgåvor av samtliga dessa texter. På engelska är det Suzanne Noffke OP som mellan 1980 och 2008 publicerat de kritiska utgåvorna och som förmodligen är den största nu levande Caterina-kännaren. På italienska är det framför allt Giuliana Cavallini, som dog 2004, som lagt grunden för en modern forskning kring Caterina av Siena.

Man kan inte säga att Caterina var en teologisk nytänkare ur ett systematiskt perspektiv. Däremot hade hon sin egen stil och originalitet och skapade flera egna teologiska metaforer. Inspirationen är biblisk men kommer också från den samtida populärförkunnelsen blandat med de mer ”lärda” samtal som hon deltog i tillsammans med dominikanbröderna. Hon sätter också in detta traditionsmaterial i sin egen omgivning och använder natur, byggnader och händelser för att själv ge budskapet vidare i en ny och originell form. Det är hennes egna erfarenheter som vi får ta del av.

Levnadsbeskrivningar

De moderna biografierna om Caterina, som Sigrid Undsets Caterina av Siena som gavs ut postumt 1951 och Johannes Jörgensens Den Hellige Katerina af Siena från 1915, är de mest kända i Norden.[6] [7] Dessa liksom flera andra bygger till största delen på den levnadsbeskrivning som dominikanen Raimondo da Capua författade efter hennes död och som låg till grund för hennes helgonförklaring, den så kallade Legenda Maior.[8] Caterina hade lärt känna honom i Florens 1374 och han blev hennes mycket nära vän, förtrogne och biktfar. När man läser Caterinas brev till Raimondo kan man förstås fråga sig vem som var vems andliga vägledare. Även om vi måste se på Legenda Maior som en medeltida inlaga i en helgonprocess så kan vi ändå inte rakt av förkasta hans berättelse som en ren fiktion. På latin betyder ordet legenda något som bör eller ska läsas och man avsåg denna högläsning som andlig uppbyggelse inför en åhörarskara. När Raimondos skildring av Caterinas liv stämmer överens med hennes egna skrifter kan vi få både nödvändiga och intressanta pusselbitar för hennes livshistoria liksom hennes teologi och andliga utveckling. Den mycket nära relation som är tydligt omvittnad mellan de två talar för att de delat sina livserfarenheter med varandra.

Det fanns också andra dominikanbröder som stod Caterina nära ända sedan hennes barndom och som säkert också berättat om henne för Raimondo. Vi känner dem vid namn och Caterina har också skrivit brev till dem. Tommaso della Fonte var en nära släkting till henne och hade vuxit upp i Benincasas hem innan han gick in i dominikanorden. Tommaso var Caterinas förste biktfar. Bartolomeo Dominici tog över efter Tommaso och han har till eftervärlden givit ett mycket personligt porträtt av allas la mamma. ”När jag lärde känna henne var hon ung, hennes ansikte var sött och glatt (il suo volto appariva dolce e gaio) och jag, jag var också ung, och ändå var jag aldrig generad i hennes sällskap, som jag hade varit om jag hade varit nära någon annan flicka; faktiskt var det så att ju mer tid jag var tillsammans med henne desto mindre lidelse drabbades jag av.”[9]

Genom Legenda Maior och Caterinas egna skriftliga verk får vi dels en bild av hennes egen andliga utveckling dels bevis på en pastoralt mogen teologi som är användbar än i dag. Caterina går från en tämligen barnslig och egoistisk tro på och relation med Kristus till en vuxen människas kamp med livets tvetydigheter, tvivel och misslyckanden. Den allt djupare relationen till Kristus driver henne samtidigt till allt djupare relationer till medmänniskorna. Man kan säga att Guds ansikte med tiden alltmer tydliggörs i varje medmänniska som hon möter liksom i henne själv.

Hennes närmast trotsiga Io voglio, ”jag vill”, övergår till ett ”ske din vilja”, en vilja som blir allt otydligare och till sist slutar i ett totalt överlämnande när det står klart för henne att hennes yttre kyrkopolitiska strävanden hade misslyckats. Men genom sina skrifter lever Caterina än i dag och fortsätter att ge tolkningsnycklar av kyrkan liksom av tillvaron i stort.

Livserfarenheter som blir teologi

Caterinas liv och förkunnelse bildar en väv som växer och får ett allt intensivare uttryck under hennes korta liv. Biografi och teologi är omöjligt att skilja från varandra när vi tar oss an Caterina och hennes skrifter. Hennes förkunnelse speglar hennes liverfarenheter och vice versa. De egna upplevelserna och bearbetningen av dessa mynnar ut i andliga råd som ofta framstår som mycket moderna. Här ligger också hennes kyrkokritik och strävan efter fred och enhet.

Hon föddes i Siena 1347 som näst sist i en skara på 25 barn till yllefärgaren Iacopo, eller Giacomo, di Benincasa och hans hustra Lapa di Puccio di Piacenti, oftast bara kallad Monna Lapa. Caterina var det enda barnet som Monna Lapa själv ammade i syskonskaran och modern kom att knyta henne tätt till sig med förödande konsekvenser. För Caterinas del innebar det en mycket våldsam frigörelseprocess från modern som också ledde till hennes anorexia.

Som vuxen måste hon ha reflekterat över hur en frigörande moderskärlek hade kunnat se ut och i ett brev till Monna Giovanna, mor till Stefano Maconi, som ingick i Caterinas bella brigata och som hade rest med henne till Avignon skrev hon följande 1376 ” … du får inte älska dina barn för något gott som de skulle kunna göra för dig, eller som om de tillhörde dig, utan endast som ett lån. Allt som vi får i det här livet är bara något tillfälligt och ett lån och vi får bara behålla det så länge som den gudomliga godheten behagar ge oss det. (…) Och om du märker att Gud kallar dem, gå då inte emot Hans vilja. (…) Försök dig inte på att välja deras livsväg så att den ska passa dig, det skulle vara ett tecken på att du älskade dem utanför Gud. Var nöjd med vilken livsväg Gud än kallar dem till.”[10]

Raimondo återberättar en avgörande religiös händelse som Caterina har när hon är sex år gammal. Det är en förtjusande liten berättelse som i och för sig lätt går att avfärda som en del av det hagiografiska materialet. Samtidigt är det en händelse som Caterina återvänder till gång på gång under sitt liv. Hon får en Kristusvision på vägen hem efter att ha besökt sin äldre gifta syster Buonaventura. Bilden av Kristus är konungslig och praktfull och Raimondo skriver ”Det hände när hon var omkring sex år gammal. En dag gick hon tillsammans med sin bror Stefano, bara lite äldre än hon själv, till sin syster Buonaventura och hennes man Niccolo. Vi kan förmoda att de skulle lämna ett paket eller meddelande från deras moder Lapa. Mödrar är ju så förtjusta i att besöka sina gifta döttrar eller att i all tillgivenhet höra efter hur de mår. Barnen gjorde som de blivit tillsagda och återvände sedan hem. När de var på väg nerför en backe som på italienska kallas Valle Piatta så lyfte Caterina sin blick och såg ut över dalen. Då såg hon på himlen ovanför taket på predikarbrödernas kyrka som i en syn en praktfull sal, utsmyckad som ett kungligt hov. Där satt världens Frälsare, vår Herre Jesus Kristus, på en tron och han var klädd i påvliga kläder och hade en tiara på sitt huvud, påvens kungliga mitra. Tillsammans med honom var de främsta av apostlarna, Petrus och Paulus, och den salige evangelisten Johannes. Hänryckt och liksom fastväxt på platsen fixerade hon sin blick på denna syn. Med såväl själens som kroppens ögon såg hon med stor kärlek på sin Frälsare. Och han som så underbart visade sig för henne för att dra hennes kärlek till sig, såg på henne och log mot henne med stor ömhet. Han räckte ut sin hand över henne och med korsets tecken gav henne sin eviga välsignelse.”[11]

Att en sexårig flicka i Siena 1353 ser Kristus med furstliga attribut är inget konstigt. Hon hade sett hoven på nära håll och hört beskrivningarna av dominikanbröderna. Det märkliga är nog att Kristus framträder som leende och ömsint, att han älskar henne över allt annat och vill dra hennes kärlek till sig. Självklart kunde inte Caterina klä detta i ord där och då, men hon måste ha återberättat händelsen för Raimondo och tolkat den genom andliga erfarenheter senare i livet.

Av respekt för våra egna erfarenheter som barn har vi inte heller rätt att avvisa den lilla episoden som något spektakulärt eller icke-dokumentärt. Kanske är det så att vi i vår egen andliga historia oftare borde återvända till hur vi minns hur Gud talade till oss som barn, våra första mystiska upplevelser. Ibland är det fråga om mer eller mindre magiska eller mirakulösa händelser som vi under inga som helst omständigheter skulle berätta för andra. Rädda som vi är att bli betraktade som överspända eller kanske till och med smått galna. Samtidigt vet vi att det vi upplevt är sant men vi kan inte ”bevisa” den historiska äktheten för en utomstående person.

Händelsen avslöjar både ett barns trygghet och längtan efter något större än den omedelbara omgivningen. Gud har uppenbarat att det finns något bortom, något utöver den givna livssituationen. Varje människa har en livskallelse och den är inte ett färdigt paket som det bara skulle vara att veckla upp. Kallelsens gåva ges bara som en antydan om vart vi ska gå. Sedan sker det mesta via krokiga omvägar och i dimma. Det är bara baklänges som vi kan läsa vår egen historia och meningen ges i att gå både bakåt till vår första kärlek, vårt möte med Kristus, och framåt, mot vår bestämmelse, ett gudomliggörande. Om vi alltför mycket avviker från den väg Gud kallar oss till kommer han att ingripa i våra liv, ofta på ett drastiskt sätt. Men Gud slösar med vår tid och energi, med andras goda vilja och med andras och egna resurser. Sådan är Guds pedagogik. Gud vill lära oss att Gud är allt och kan ge i överflöd och att vi bara har att ta emot. Samtidigt tvingar sig inte Gud på oss, vi måste hålla fram våra händer. Vi måste förbli i Gud, i ”fredens hav”.[12]

Det är inte konstigt om Caterina vill relatera till denne leende och ömsint älskande Kristus och att hon gör det enligt tidens sed och bruk. Att hon i sin lek börjar imitera det som det omkringliggande samhället ansåg vara heligt. Men Raimondo antyder att hon saknade måttfullhet på den här punkten. Hon blir introvert och tystlåten, ägnar sig åt det asketiska livets yttre tecken till familjens och särskilt moderns förskräckelse. Vi kan tycka att det är överdrivet och det svarar inte helt mot den erfarenhet av Guds överflödande kärlek och omsorg som hon så ofta återkom till senare i livet. En av hennes favoritmetaforer i det här avseendet är Gud som källan och fontänen, något som är en konkret fysisk och daglig erfarenhet för henne i Siena. Vi måste vara som ett kärl som ständigt befinner sig i fontänens mitt där källan hela tiden förser fontänen med renaste vatten, det vill säga med Gud själv. Om vi vistas där, i Gud, då blir vårt kärl aldrig tömt på energi och kan hela tiden förmedla Guds kärlek till andra, utåt. Men det är inte i början av sin andliga upptäcktsfärd som Caterina erfar detta, utan långt fram i livet.

Relaterat till hennes bilder av hav, vatten, källa och fontän är törsten, längtan efter denne ömsinte och leende Kristus. I slutet av sitt liv beskriver hon i Dialogen den grundläggande förutsättningen för allt andligt liv som att törsta och att längta. ”Om du ska få framgång måste du törsta, för endast de törstiga är kallade: ’Låt var och en som är törstig, komma till mig och dricka.’[13] De som inte törstar kommer aldrig att framhärda på sin väg.”[14]

Caterina och dominikanorden

Caterina ville leva som dominikan, men alls inte gå i kloster, vilket egentligen var den enda möjligheten på den här tiden.[15] Modern ville gifta bort henne. Caterina var ju det enda barnet i den stora barnaskaran som hon själv ammat och bindningen dem emellan måste ha varit mycket stark. Caterina satte sig på tvären mot moderns alla försök att hitta en partner. Under förespegling av askes och fasta förvärrades Caterinas kroppsliga hälsa och hon utvecklade en anorexia som hon aldrig kom till rätta med trots allvarliga försök.

Hon mötte ofta hård kritik mot sin livsstil och i ett brev till en ordensperson i Florens under våren 1374 förklarade hon både sitt handikapp och sin kamp mot denna självsvält. ”(…) Käraste fader, jag är uppriktigt tacksam för din nitiska omsorg om min själ. Det verkar som att det du har hört om mitt sätt att leva har gjort dig mycket skeptisk. Jag är säker på att det bara är din iver för Guds ära och mitt välbefinnande som föranleder dig att frukta att det är djävulens bedrägliga verk som är i rörelse. Jag är inte förvånad över er fruktan i synnerhet beträffande mina matvanor. Jag kan försäkra er att jag är lika rädd som ni. Jag ryser vid tanken på djävulens bedräglighet. Min enda förtröstan står till Guds godhet. Jag vet att jag inte kan lita till mig själv. (…) Men då vänder jag mig till den korsfäste Kristi heliga kors, mot det lutar jag mig, på det vill jag spika fast mig själv. Jag är helt säker på att om jag är fastspikad med honom i kärlek och djup ödmjukhet så har inte djävlarna någon makt över mig. Och det är inte tack vare min egen förmåga utan tack vare den korsfäste Kristi makt. Du föreslog särskilt att jag skulle be Gud om förmågan att äta. Fader, jag vill säga dig inför Gud, att jag på alla tänkbara sätt har tvingat mig själv att äta en eller två gånger om dagen. Åter och åter har jag bett och ber och kommer att fortsätta att be till Gud om nåden att få leva som andra människor när det gäller att äta, om detta är Hans vilja, i varje fall är det min. När jag har gjort så mycket jag förmår, så går jag in i mig själv för att lära känna min egen svaghet och Gud, och jag inser då att Han har givit mig en mycket speciell nåd nämligen att bemästra frosseriets synd. Men vet, att jag är sorgsen över att jag inte har bemästrat den för kärleks skull. För min del vet jag inte vad jag ska göra mer i den här frågan, förutom att be dig om förbön till den eviga Sanningen, att Han ger mig nåden att kunna äta – om det är Hans vilja och för Hans äras skull och för min själs bästa. Och jag är säker på att Guds godhet inte kommer att ringakta dina böner. Skriv gärna till mig om du ser någon lösning på detta. Jag ska med glädje göra som du säger såvitt det är för Guds ära. Men var snäll och döm inte för fort såvida du inte verkligen blivit upplyst inför Gud. Jag säger inget mer. Fortsätt att leva i Guds heliga och ömsinta kärlek.”[16]

Caterina är fullt medveten om sin bräcklighet och sjukdom på den här punkten och hon får utstå en hel del smälek på grund av detta. Hon kämpar mot sin svaghet och ber om Guds nåd men uppenbarligen behöver hon den inte just i det avseendet för att fullkomnas som människa. Redan här ser vi hur hennes egenvilja börjar vika för Guds vilja och att det är just i hennes svaghet som det sker. Det är den svaga punkten som vi alla måste ner till för att fullt ut erfara Guds ömsinta kärlek.

Caterina ville alltså varken gifta sig eller gå i kloster och när hon är inne i tonåren börjar snaran dras åt allt hårdare för att hon ska välja livsväg. Raimondo berättar i sin biografi att hon svärmade för dominikanbröderna i San Domenico och den oskuldsfulla drömmen närde en underliggande och växande kallelse. I Siena fanns ”Den helige Dominikus botsystrar”, oftast kallade Mantellate efter den svarta kappan som de bar. De var till åren komna kvinnor och änkor som ägnade sig åt bön och arbete bland sjuka och fattiga och som ytterst stod under brödernas ledning, ett slags dominikanska lekkvinnor. Till deras förskräckelse ville Caterina höra till deras gemenskap men hon fick definitivt avslag på sina återkommande förfrågningar. Som den egensinniga unga flicka hon var blev hon sjuk och när hennes tillstånd var som allvarligast gav Mantellate-kvinnorna efter och hon blev som artonåring år 1365 upptagen i deras krets och fick bära dominikandräkten.

Till Mantellate-gruppens och även brödernas stora ogillande drog sig Caterina nu tillbaka i en total avskildhet och lämnade sitt rum bara för att delta i gudstjänsterna i San Domenico-kyrkan. Under närmare tre år levde Caterina som en monastisk eremit, i en egocentrisk tvåsamhet mellan henne själv och Kristus. Den här typen av andlig själviskhet kommer Caterina att fördöma hårt senare i livet. I Dialogen kritiserar hon skarpt de som ägnar sig åt andliga njutningar i total avskildhet från världen. Det är Gud som talar ”Dessa människors enda nöje är att söka andlig tröst, så till den grad att när de ser sina medmänniskor i andlig eller materiell nöd vägrar de ofta att hjälpa till. Under förevändning av dygd, säger de: ’Jag skulle förlora min andliga frid och jag skulle inte kunna be tidebönen på rätt tid, om jag skulle ingripa.’ Om de sedan inte känner någon tröst så tror de att de har försyndat sig mot mig. Men de är vilseledda av sitt eget andliga nöje, och de kränker mig mer genom att inte hjälpa sina medmänniskor än om de hade lämnat all sin tröst därhän. (…) De försyndar sig mer mot mig genom att försumma kärleken till sin nästa än genom att försumma en andlig övning. Ty i kärleken till sin nästa finner de mig, men i sitt eget nöje, där de söker mig, kommer de att berövas mig.”[17]

I Rom, i slutet av sitt liv, försökte hon på uppmaning av Urban VI få ett par eremiter att komma för att hjälpa till att lösa schismen i kyrkan. Hon blev mycket upprörd när dessa avböjde och ville stanna kvar i skogarna och till Fra Antonio i Nice skriver hon i januari 1379 ”Tiden har kommit för att se vilka som är Guds tjänare och vilka som inte är det. För att se om de bara söker sig själva eller inte, om de söker Gud bara för självisk tröst och sin nästa för egen vinning. Och tror vi att Gud bara kan finnas på en plats och inte på en annan? Jag anser inte det! Min erfarenhet är att för Guds sanna tjänare är varje plats deras plats och varje tid deras tid. När tiden är inne för att lämna sin egen tröst och ta på sig svårigheter för Guds äras skull så gör man det. Och när tiden är inne för att lämna skogarna och gå ut i det offentliga livet därför att Guds ära kräver det, så går man! (…) Din ande har alls inga rötter om den går förlorad genom att byta plats!”[18]

I sitt sista brev till Raimondo läser vi ”Du kommer sällan att kunna vara i din riktiga klostercell, men jag vill att du alltid ska vara i ditt hjärtas cell och bära med dig den överallt. Du vet ju att så länge vi förblir inneslutna där kan inte våra fiender skada oss.”[19] Det här är ett råd som Raimondo också fått tidigare av Caterina och som han återgivit i Legenda Maior ”Bygg dig en cell i ditt hjärta och sätt aldrig en fot utanför den!”[20] För dominikaner är inte hjärtats cell liktydig med klostercellen eller kyrkan som helgedom. Hjärtats cell bär man med sig överallt och man talar alltid med Gud eller om Gud. Förkunnelsen och tjänsten för medmänniskan är ständigt i fokus. Det är då man befinner sig i fontänens mitt och får del av Guds ständiga källflöde. Raimondo skriver i Legenda Maior hur Gud sagt till Caterina att ”Du måste gå min väg på två fötter, med två vingar måste du flyga till himlen.”[21]

Det var kring 1368 som Caterina började engagera sig i ett utåtriktat arbete bland Sienas sjuka och fattiga. Hon blev snabbt känd för sin själavårdande förmåga. Hon uppfattade denna människokännedom som en särskild gåva av Gud. ” … jag utrustar dig nu med förmågan till andlig urskiljning så att du kan se alla själars skönhet eller ruttenhet som kommer i din väg. Från och med nu kommer din själs sinnen att förnimma andarnas karaktär lika bra som din kropps sinnen förnimmer kropparnas karaktär ….”[22]

Den själviska tvåsamheten mellan Caterina och Kristus har nu upphört. En viktig lärdom för både Caterina och oss i dag är att inget andligt liv blir äkta utan en naturlig nötningsprocess med andra människor. I Dialogen läser vi ”Man måste törsta och man måste vara tillsammans, som han sade, antingen två eller tre eller fler.[23] Varför sade han ’två eller tre’? För det finns inte två utan tre och inte tre utan två. Den som väljer att vara ensam är utesluten från min gemenskap. Jag kan inte vara ’mitt ibland’ någon som inte har en följeslagare. De som är så insvepta i sin egen själviska kärlek är ensamma, de är ingenting. De har själva avskilt sig från min nåd och från omsorgen om sina närmaste. När de så berövats mig på grund av sin egen brist, vänder de sig till intet – ty jag ensam är den som är.”[24] Utgångspunkten i det dominikanska livet är att det är gemenskapen som sänder ut den enskilde medlemmen att förkunna Guds ord.

”Jag äktar dig i tro”

Vad är det som gör att Caterina till sist lämnar sitt eremitliv och blir en verklig dominikan? Enkelt uttryckt kan man säga att Gud drabbar henne, återbördar henne på den kallelseväg som är hennes. Hon har fått göra omvägen, men nu väntar verkligheten. Flera kommentatorer kallar händelsen för en ”mystisk död”, ett överlämnande till Guds vilja, en rening från egenviljan, tron som blir till tillit i ett mörker. Det är ögonblicket då Gud själv får spänna bältet om oss och föra oss dit där Gud vill ha oss.[25]

Tro handlar inte om trossatser, lära eller försanthållande av dogmer. Tron är ett förhållningssätt, ett sätt att vara i tillit till livet självt. Alla som mött den levande guden i sitt liv vet vilken utmaning och vilket risktagande det är att fortsätta att tro bortom läran, bortom orden. Mänsklig logik och säkerhet sätts ur spel när vi helt och fullt överlämnar våra liv i Guds händer. Att svara på Guds vilja är inte att i första hand lyssna inåt, utan utåt, på våra medmänniskor och att avläsa yttre händelser som vägmärken för vår egen livsvandring. Ibland är det en vandring i mörker eller en vistelse i ångestens Getsemane, att svettas blod, och ändå i vetskap om att Gud leder mig till fullkomning som den människa jag är. Gud leder mig till mitt personliga mål som jag inte ens i mina vildaste fantasier kan föreställa mig. ”Jag tror. Hjälp min otro!”[26] ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er.”[27]

Caterina beskriver vändpunkten som en trolovning med Kristus vilket är en vanlig bild för hennes tid. Men Kristus äktar inte Caterina i kärlek, vilket skulle vara språkligt logiskt. Kristus äktar Caterina i tro. Trolovningen är ett sigill på Caterinas tro, nästan som ett yttersta sakrament. Tron blir mötet mellan himmel och jord, mellan Gud och människa, där människan ger sig helt hän till Guds vilja med henne. I Legenda Maior återges det som Caterina hör Kristus säga till henne ”Se, jag äktar dig i tro, jag din Skapare och Frälsare. Du kommer att hålla denna tro ren till den dag då du skall fira den eviga bröllopsfesten tillsammans med mig i himlen. Dotter, handla modigt. Från och med nu får du aldrig tveka att ta på dig de uppdrag min försyn lägger på dina axlar. Kom ihåg att du har bekräftats i tro, och att du kommer att övervinna alla dina fiender.”[28] Här börjar Caterinas vandring ner från Förklaringsberget, ut till medmänniskorna, till de sjuka och fattiga, till den sargade kyrkan och de politiska maktstriderna.

Till att börja med tjänade hon de fattiga och sjuka som de övriga av Mantellate-kvinnorna. Med ett allt mer utåtriktat liv fick Caterina successivt en ledande roll och lärjungar började samlas kring henne. Många av dessa var både äldre och hade bättre utbildning och högre ställning i kyrka och samhälle än hon själv. De vände sig till henne för andliga råd och inspiration och hon var inte sen att besvara detta. Denna skara av människor från samhällets och kyrkans toppositioner ner till fängelsekunder och allsköns tveksamma individer kom att kallas la bella brigata, det sköna rövarbandet. Och Caterina blev la mamma, en andlig moder och ledare. I skaran återfinner vi hängivna och trofasta lärjungar som Caterinas svägerska Lisa, den rika kvinnan Alessia, som sedan hon blivit änka sålde hela sin egendom och blev mantellata, och den unge florentinaren Berduccio. Bland de kriminellt belastade har vi till exempel Nanni di Ser Vanni som hade hotat många människors liv och trygghet innan han omvände sig efter ett möte med Caterina.

Det själavårdsuppdrag som Caterina är mest känd för är när hon följer en dödsdömd fram till avrättningen troligtvis i juni 1375. Med största sannolikhet handlar det om adelsmannen Niccolò di Toldo från Perugia. Han måste ha arresterats i Siena troligen för något slags politisk konspiration men vi har inga säkra detaljer i Sienas arkiv.[29] Caterina berättar om den sista vandringen med Niccolò i ett brev till Raimondo. Brevet återges här i valda delar för att visa både på Caterinas allmänna brevstil och för att återge själva händelsen.

”I den korsfäste Jesu Kristi och den väna Marias namn. Till min mycket älskade och käraste fader och son i Kristus Jesus. Jag Caterina, Guds tjänares tjänare och slav, sänder mina hälsningar till dig i Guds Sons dyrbara blod. (…)

Jag besökte den person vi talat om och han blev lugnad och tröstad och bekände sina synder och förberedde sig väl för det som skulle komma. Han fick mig att för Guds kärleks skull lova att vara tillsammans med honom när tiden var inne för hans avrättning. Jag lovade det och gjorde så.

Innan morgonväkten begav jag mig iväg till honom och han blev mycket tröstad. Jag följde med honom till mässan och han mottog kommunionen som han inte hade tagit emot sedan länge. Hans vilja var samstämd med och underkastad Guds vilja. Han var bara rädd för att inte vara tillräckligt stark i den sista stunden. Men Guds gränslösa och brinnande godhet överlistade honom och frambringade en sådan ömhet och kärlek till Gud på grund av hans kärlek till mig, så att han inte kunde vara utan Gud! Han sade ’Stanna hos mig, lämna mig inte ensam. Då ska allt gå bra och jag ska dö lycklig!’ Hans huvud vilade på mitt bröst. Jag erfor en intensiv glädje, en doft av hans blod som inte skilde sig från doften av mitt eget, som jag väntar på att få utgjuta för min älskade, trolovade Jesus.

Medan min längtan växte kände jag hans fruktan och jag sade ’Mod, min käre bror, snart ska vi vara på bröllopsfesten. Du kommer att träda in badad i Guds Sons ljuva blod och med Jesu ljuva namn som jag vill att du aldrig glömmer. Jag ska vänta på dig vid avrättningsplatsen.’

Bara tänk på detta min fader och son! All hans fruktan försvann. Sorgen i hans ansikte förvandlades till glädje. Han var lycklig och jublade ’Att jag förlänas en sådan nåd att min själs sötma kommer att vänta på mig vid avrättningens heliga plats!’ (Han var så upplyst att han kallade avrättningsplatsen för en helig plats!) Och han sade ’Jag ska gå dit glad och stark, och när jag tänker på att du kommer att vänta där så känns det som om det vore tusen år bort!’ Och han sa sådana ömsinta ord att hjärtat nästan kunde brista över Guds godhet!

Jag väntade på honom vid avrättningsplatsen. Jag väntade och bad i närvaro av Maria och av jungfrun och martyren Katarina.[30] Innan han kom, knäböjde jag och sträckte ut min nacke på stenen, men jag fick inte uppleva det som jag så innerligt längtade efter. (…)

Så kom han likt ett fogligt lamm och när han såg mig skrattade han och ville att jag skulle göra korstecknet över honom. När jag gjort det sade jag ’Nu till bröllopet, min käre broder, snart ska du vara i det eviga livet!’ Han knäböjde undergivet och jag lade hans nacke på stenen och böjde mig över honom och påminde honom om Lammets blod. Han sade bara ’Jesus!’ och ’Caterina!’ och så mottog jag hans huvud i mina händer och sade ’Jag vill!’ när jag fixerade min blick på den gudomliga Godheten.

Sedan såg jag Gudamänniskan som man ser solens glans. Hans öppna sida tog emot (den halshuggnes) blod in i sitt eget blod och den (avrättades) heliga längtans flamma som, nåden hade givit och gömt i hans själ, in i sin egen gudomliga kärlekseld. När Jesus så hade tagit emot hans blod och hans längtan, mottog han också hans själ och lade den varsamt i sin öppna sidas härbärge. (…) Så oändligt ljuvt det var att se Guds godhet! Med vilken ömsinthet och kärlek som han inväntade själen när den lämnat kroppen. Hans barmhärtighets öga vände sig mot själen när den steg in i hans sida badad i sitt eget blod och värdig Guds Sons blod! (…)

När han så nått sitt hem kände min själ frid och lugn i blodets väldoft och jag kunde inte förmå mig att tvätta bort hans blod som bestänkt mig. Jag arma usling, jag vill inte säga något mer. Det är med största avund som jag är kvar på jorden!”[31]

Den kraftfulla blodsretoriken kan verka bortstötande och kanske till och med skrämmande på oss i dag. Blod är något vi omedelbart försöker tvätta bort och hålla oss borta ifrån. Vår tro och vårt andliga liv har också steriliserats från allt kroppsligt. Att Gud blir kött skriver vi nästan omedelbart om till att Gud blev människa. Det fysiskt påtagliga håller vi i allmänhet på armlängds avstånd. Under medeltiden var blodet symbol för en rad olika skeenden i livet. Först och främst stod blodet för livet självt. Om blodet rann bort från en människa dog hon. Jesu blod var symbolen för att han offrat sig för oss människor, för våra synders skull, och fick därför en frälsande kraft. Nattvardselementen förvandlades till Kristi kropp och blod och gav oss näring och genom att ta del av den måltiden blir människan det hon äter, Kristus själv. Det var en gudomlig föda och samma föda som närde oss som nyfödda, modersmjölken, som inte sällan omskrevs som blod, eller blodet som mjölk. I åtskilliga medeltida avbildningar av Jungfru Maria ser vi hur hon ammar Jesusbarnet med ett tydligt framhävt naket bröst. Det är inte fråga om en romantisk modersscen utan en symbol för det blod som offras för vår skull, moderns mjölk och blod liksom Jesu blod. Den doft av blod som Caterina återkommer till på flera ställen i brevet är både fysiskt påtaglig och en ”levande” symbol på den frälsning vi redan erfarit och som nu ska förverkligas inför hennes ögon. Brevet återger också den närhet och vänskap som Caterina lyckades få med alla slags människor. De älskade henne verkligen!

I ett brev från januari 1377 till den något flyktige lärjungen Francesco Malavolti får vi en mindre drastisk bild av hur Caterina såg på sin roll som la mamma. ”Du lilla förlorade får, jag vill hitta dig än en gång! Jag längtar innerligt efter det! Jag längtar efter att få dig tillbaka till fållan med dina vänner. Men det tycks mig som om djävulen rövat bort dig och det är nästan omöjligt att hitta dig igen. Jag, din stackars mor, går runt och letar efter dig och skickar bud efter dig för jag vill lägga dig på mina axlar, tyngda av bedrövelse men också av medlidande för din själ. Öppna ditt förstånds ögon, min son! Lyft dem över mörkret! Bekänn din synd, inte i uppgivenhet utan med självkännedom och i förtröstan om Guds godhet.” Sedan uppmanar hon Francesco att handla som den förlorade sonen i Lukasevangeliet (Luk 15:11-32) och skriver vidare ”Stig upp! Ta din medicin! Vakna! Trösta min själ och var inte så likgiltig inför din frälsning så att du snuvar mig på ett besök från dig. Låt inte djävulen lura dig med fruktan och skam. Lös upp den knuten! Kom! Kom min käraste son! Jag kan absolut kalla dig käraste så mycket som du har kostat mig i form av tårar och svett och bitter sorg. Kom nu, och återta din plats i fållan.”[32]

Självkännedomens inre cell

Att Caterina vågade sig ut i politiska stridigheter och kyrkliga intriger bottnade i en stark tillit till Gud och Kristus och en ärlig självkännedom. Under sina tre år i avskildhet har hon gjort en inre resa för att lära känna sig själv och Guds avbild i henne med Kristus som läromästare. I en vision ligger grunden till den dynamiska och frimodiga gudsrepresentation som är Caterinas. Det är Kristus som talar till henne: ”Dotter, vet du vem du är och vem jag är? Om du vet dessa två saker har du saligheten inom räckhåll. Du är hon som inte är, och Jag är Han som är. Låt din själ genomträngas av denna sanning så ska Fienden aldrig leda dig på villovägar. Du kommer aldrig att fångas i hans snaror och heller aldrig bryta mot något av mina bud. Så har du satt dina fötter på den kungliga vägen som leder till nådens, sanningens och ljusets fullhet.”[33]

Den här utmanande frågan och det brutala svaret rymmer hela det andliga livets växt och fullkomning. Det innebär inte att vi skulle vara slavar, marionetter i Guds hand. Tvärtom får vi ett oöverskådligt handlingsutrymme där vi kan våga misslyckas som svaga människor, och där kanske resultatet ligger i Guds hand och utanför vår kontroll och därför kan bli så oändligt mycket större. Är vi beredda att älska som Jesus, i en total självutgivelse och utan att få vare sig tröst eller erkännande för det vi utfört?

Att vara ett Kristusansikte för alla som vi möter är en kamp. Vi måste våga se oss själva precis som vi är. Vi styrs ofta av själviska begär också när våra handlingar utåt kan tyckas goda. Vi kan få en djup tillfredställelse genom att tjäna andra människor och arbeta för det gemensamma goda. Men om intentionen bakom våra handlingar inte är ren, i alla avseenden oegennyttig, har handlingen egentligen inte kostat oss särskilt mycket. Vi får beröm och kan räknas till de goda men vi är inte ett Kristusansikte i egentlig mening. Är vi beredda att handla som Jesus, självutgivande utan att få något tillbaka, inte ens ett erkännande för vår insats, i en total ovetskap om det över huvud taget leder någon vart? Genom dopet döps vi till Kristus och vår kallelse är att alltmer bli Kristus i världen.

Det kan förefalla som att Caterina hade en mycket svart syn på människan och att vi nästan måste förneka och förakta oss själva. Hon uttrycker kampen mot själviskheten som ett heligt hat. ”Barn, håll alltid detta heliga hat levande i er! Det kommer att göra er ödmjuka och påminna er om er egen obetydlighet. Ett sådant förhållningssätt gör er tålmodiga i motgångar och sansade i framgångar. Det kommer att leda er till rättskaffenhet, göra er älskvärda och behagliga inför Gud och människor. Ve den själ som inte besitter detta heliga hat! Den styrs i så fall av självkärlek och självkärleken är syndens avloppsbrunn, roten och ursprunget till vår längtan efter det onda.”[34] Att tänka på sig själv, att se till sina egna intressen och blunda för våra medmänniskors behov var inte en synd som bara hörde det medeltida samhället till. Om vi inte vågar se våra mänskliga svagheter och kämpar emot dem, om vi tonar ner och slätar över ett hälsosamt syndamedvetande kommer ondskan att snabbt härja vilt omkring oss. Den dåliga självkärleken är detsamma som likgiltighet inför våra medmänniskor och Guds skapelse.

Caterina har nu inte en svart syn på tillvaron, tvärtom! Guds försyn finns alltid när vår kamp blir övermäktig. Gud säger till henne ”Dotter, tänk på mig, om du gör det så tänker jag omedelbart på dig.”[35] Vi måste ”helt och fullt dyka ner i vår Skapare” säger hon på ett annat ställe. Vi får en balanserad syn på oss själva, våra medmänniskor och hela skapelsen om vi ”simmar” i Gud. Vatten, källor och hav är återkommande bilder hos Caterina för såväl vårt eget inre liv som för Gud själv. Det är som om det heliga hatet löses upp i havets allomfattande kärlek. ”Den själ som inser att hon inte är något i sig själv och som vet att allt gott finns i hennes Skapare, den vänder med all kraft ryggen åt sig själv och åt varje skapad varelse, och dyker helt och fullt ner i sin Skapare. Från det ögonblicket riktar den in allt vad den gör på Honom. Den är helt och hållet inriktad på att aldrig ta ett steg utanför Honom. I Honom inser den att den har funnit allt gott och fullkomlig lycka. Detta kärleksförbund växer för varje dag i styrka. Till slut är själen så förvandlad till Gud att alla hennes tankar – hennes förstånd, hennes kärlek och hennes minne – är helt upptagna med Gud. Den ser sig själv och andra skapade varelser endast i Gud, den tänker på dem och på sig själv endast i Gud. Det är på samma sätt som när en människa dyker ner i havet och simmar under vattnet. Hon varken ser eller vidrör något förutom vattnet och det som är dränkt i vattnet. Utanför vattnet ser hon ingenting, känner ingenting och vidrör inte någonting. Och om något utanför vattnet faller ner i vattnet eller speglas i vattnet, ser hon inte detta som det är i sig självt utan bara som det synes vara i vattnet. Om man betraktar tillvaron så, betyder det att den kärlek man har till sig själv och till andra skapade varelser har blivit riktig och inte längre avviker bortom sin egen gräns. Den är nu underkastad en gudomlig lag. När den nu bara finns till och handlar i Gud så åtrår den inte längre något utanför Gud.”[36]

I djupet av sig själv når Caterina den skärningspunkt där hon som skapad varelse kan möta Gud. Denna skärningspunkt kallar hon för självkännedomens inre cell. Här når vi insikten om vår intighet, att vårt vara helt beror av Gud, och om vår värdighet som skapade till Guds avbild och likhet. Här blir vi Kristusansiktet för världen.

För att bejaka denna skapelsesyn och gudsrelation måste vi hela tiden befinna oss i denna självkännedomens inre cell. Det är den cell vi aldrig ska lämna var vi än fysiskt befinner oss i världen. Här ser vi oss själva som vi är och erfar Guds godhet, Guds bild i oss, ibland som ett hus ibland som en brunn med klart källvatten. I ett brev till Tommaso della Fonte skrev Caterina i maj 1374 ”Denna cell är en brunn som innehåller jord och vatten. Jorden är vår egen fattigdom, insikten att vi inte är någonting i oss själva. Vi inser att vårt vara kommer från Gud. Outsägliga och brinnande kärlek! När vi ser jorden, det vill säga vår fattigdom, når vi fram till det levande vattnet, till kärnan i kunskapen om Guds sanna och smekande vilja som inte önskar något annat än att vi blir heliga. Låt oss dyka ner i denna källas djup, för om vi vistas där kommer vi med nödvändighet att lära känna oss själva och Guds godhet.”[37]

Vissheten om att det gudomliga finns nedlagt i vårt väsens rotsystem gör att vi vågar erkänna vår synd, våra brister och vår svaghet. Det är här vi ser oss själva i spegeln med Guds ögon. I Dialogen läser vi ”När själen lär känna sig själv, känner hon också Gud bättre, för hon ser hur god Han har varit mot henne. I Guds ädla spegel ser hon sin egen värdighet: att hon är Guds avbild, inte genom egna förtjänster utan för att Han har skapat henne så. Och i Guds godhets spegel ser hon även sin egen ovärdighet, sin synds verk. Ju bättre man kan se fläckar i sitt ansikte när man ser sig själv i spegeln, desto klarare ser själen, som i sann självkännedom sträcker sig upp med längtan att se sig själv med förståndets öga i Guds ädla spegel, sina egna brister på grund av den renhet hon ser i Honom.”[38]

Det är i självkännedomens inre cell som vi avläser Guds vilja för oss, inte bara som en övergripande kallelse, utan i varje stund av vårt liv. Gud ingriper i vår tillvaro genom alla de människor som vi möter och helgar oss genom dem, vilket sällan innebär någon andlig tillfredställelse eller tröst. Det blir snarare en brutal insikt om vår egen bedrövlighet, ångest och våra tillkortakommanden. Caterina betraktar också sin inre skugga, sitt inre mörker, med en genomträngande blick. Men det är också därför som hon utan omsvep vågar erkänna sin egen värdighet som skapad till Guds avbild och likhet. Det finns ett tydligt samspel mellan självkännedomen och kunskapen om Gud. I Dialogen låter hon Gud tala ”Själen måste krydda sin självkännedom med kunskapen om min godhet, och hon måste krydda kunskapen om mig med självkännedom.”[39]

Att nå en äkta självkännedom och en erfarenhetsbaserad kunskap om det gudomliga bygger på en uthållig relation till Gud, Kristus och Anden och ett helhjärtat engagemang i vardagens utmaningar. Reningsprocessen sker ute i världen och det fick Caterina uppleva på ett högst påtagligt sätt. Att leva i denna ödmjukhet inför Gud, sig själv och andra handlar om att erkänna sig vara älskad, mer än att själv älska, att bejaka sin egen personlighet och kallelse utan att snegla på och avundas andras uppdrag och kallelser och att våga både se och påtala det goda liksom det onda hos våra medmänniskor utan att döma eller fördöma dem. Caterina skriver ”Jag erkänner och förnekar inte på något sätt att du älskade mig innan jag fanns till och att du älskade mig outsägligt mycket, som en som blivit galen i sin skapelse. (…) Ju mer jag tränger in i dig, desto mer upptäcker jag, och ju mer jag upptäcker av dig, desto mer söker jag dig. (…) O, avgrund! O, eviga Gudom! O, djupa hav! Vad mer skulle du ha kunnat ge mig än gåvan av ditt eget jag?”[40] Omsluten av denna kärlek vågar Caterina se sina egna brister. I sitt väsens rot är hon fullständigt trygg och i balans för där finns Gud. I denna självkännedomens inre cell vågar hon möta tillvarons orättvisor, människors hat, våld, krig och den kyrkliga hierarkins tillkortakommanden, maktövergrepp, intriger och skam.    

Bron till Gud

Över floden Arno i Florens hittar vi bron Ponte Vecchio som är byggd som en gata med hus, affärer och restauranger. Så var det också på Caterinas tid. Den som gick över bron skyddades från flodens blåst och man kunde snabbt få skydd undan regn. Ponte Vecchio blev Caterinas symbol för att tala om Kristus som en horisontal bro som vi inbjuds att vandra på. ”Bron är byggd med barmhärtighetens murar och tak. Och där finns den heliga kyrkans värdshus för att bjuda på livets bröd och blod så att inte mina vandrande pilgrimer, min skapelse, förtröttas och blir modlösa på vägen.”[41]

Genom att vandra på den av barmhärtighet inbyggda bron kan vi själva vandra Jesu väg i hans efterföljelse. Men vi får inte förvänta oss en horisontal sträckning av bron. Snart upptäcker vi att Caterina inbjuder oss att bestiga en vertikal bro, en stege, Kristi korsfästa kropp. Här ska vi steg för steg ta vår tillflykt och växa i vår Kristuslikhet. Caterina beskriver vår relation till Kristus som en mognad i tre steg. I början är vi Guds tjänare och bestiger Kristi fötter. Därpå blir vi hans vänner och kan vistas i hans öppna sida. Till sist blir vi hans barn och når Kristi mun. Återigen skildrar hon människans andliga växt i starka kroppsliga bilder.

I Dialogen läser vi ”Det första steget är fötterna vilka symboliserar känslorna. Ty liksom fötterna bär kroppen bär känslorna själen. Min Sons fastspikade fötter är ett steg på vilket du kan klättra upp till hans sida, där du kommer att se hans innersta hjärta uppenbarat. Ty när själen har bestigit känslans fötter och sett min Sons öppnade hjärta med sitt inre öga, börjar hon förnimma sitt eget hjärtas kärlek i hans fulländade och outsägliga kärlek. (…) När själen inser hur oändligt älskad hon är fylls hon själv med överflödande kärlek. När hon så bestigit det andra steget når hon det tredje. Detta är munnen, där hon finner frid efter det grymma krig som hon tvingats föra till följd av sina synder. På det första steget, efter att ha lyft fötterna från marken, frigjorde hon sig från sin synd. På det andra steget klädde hon sig i dygdens kärlek. Och på det tredje smakade hon friden. Bron har alltså tre steg och man når det sista genom att bestiga de första två. Det sista steget är så högt upp att ingen översvämning kan nå dit för syndens gift rörde aldrig vid min Son.”[42]

Det är långt ifrån alla människor som antar inbjudan att bestiga Kristi korsfästa kropp. Att redan på det första steget bli medveten om sin synd, sitt mörker och sina brister avhåller de flesta från att gå vidare. Om vi älskar Gud av fruktan, som en tjänare älskar sin herre, kommer vi att gå baklänges i vår andliga mognad och kan aldrig befria oss från vår själviskhet. Vi blir aldrig avvisade från bron när vi en gång satt våra fötter på den, men blir hellre aldrig vänner med Kristus och får dela hans hemligheter och vila i fridens hav om vi inte vill kämpa med oss själva. Om vi bestiger Kristus, det vill säga övar oss i Kristi efterföljelse, med en slavisk fruktan för straff är vår kärlek bristfällig. Vi inbjuds att rikta vår blick mot dygdens och kärlekens lön snarare än att frukta straffet för vår egoism och likgiltighet. ”På det sättet blir de trogna tjänare och inte otrogna och tjänar mig av kärlek snarare än av fruktan”, skriver Caterina i Dialogen.[43] Och på ett annat ställe läser vi ”Om du älskar mig som en tjänare älskar sin herre, så kommer jag att som herre ge dig det du förtjänat, men jag kommer inte att visa mig för dig, ty hemligheter delar man bara med en vän som har blivit ett med en själv.”[44]

När vi bestigit det andra steget i vår andliga mognad har vi nått fram till vänskapen med Kristus. Vänskap är ett av Caterinas främsta kännetecken. Människor älskade henne, följde henne och intogs av hennes charm. Men äkta vänskap är inte något lättköpt. ”Du ser nu hur fantastiskt det är för dem som har nått vänskapens kärlek. De har kommit upp på känslans fötter och därifrån stigit upp ända till hans hjärtas hemligheter, det andra av de tre stegen.”[45]

Vänskap kan tyckas vara målet men vi inbjuds att ta ett steg till. Vi ska nå Kristi mun och där fyllas av barnaskapets kärlek, den absoluta tilliten och trofastheten. Caterina skriver ibland om de två stegen, Kristi öppna sida och hans mun, som om de var desamma. ”När själen har nått det tredje steget, vänskapens kärlek och barnaskapets kärlek, har hennes kärlek upphört att vara egennyttig. Snarare handlar hon som nära vänner gör när den ena får en gåva av den andra. Mottagaren ser inte bara på gåvan, utan på givarens hjärta och kärlek, och tar emot och värderar gåvan endast utifrån vännens innerliga omsorg. Så när själen uppnått det tredje stegets fullkomliga kärlek och tar emot mina gåvor och min nåd ser hon inte bara själva gåvan utan med sitt inre öga betraktar hon Givaren och min oändliga omsorg.”[46] Självkännedomens inre cell är platsen för denna vänskap och detta fulländade barnaskap. ”Så här är det för dem som alltid håller sig inneslutna i självkännedomens hus.”[47]                                                                                                                                                                                                            

Det är i denna tillit och kärlek till Gud och medmänniskorna som vi ska följa Caterina ut i världen. Hon befinner sig alltid i sin självkännedoms inre cell när hon strävar efter försoning, fred och rättvisa eller med stor intensitet arbetar på en reform i kyrkan.

Vår gemensamma vingård

Caterina ville i sin verksamhet synliggöra Guds rike här och nu, vare sig det gällde att lindra kroppslig och materiell nöd eller den andliga nöden hos brottslingar och inflytelserika personer. Den italienska vingården blev symbolen för det gemensamma goda alla människor är kallade att leva: ”Var och en av er har en egen vingård. Men varje vingård är förenad med dina grannars vingårdar utan några stängsel. De är förenade på ett sådant sätt att du varken kan göra något bra eller dåligt på din egen gård utan att göra detsamma på din grannes gård. Alla tillsammans bildar ni en gemensam vingård, hela den kristna församlingen, och ni är alla förenade i den vingård som är den heliga kyrkans mystiska kropp, varifrån ni alla får liv.”[48]

Guds rike finns där vi uppnår ett samspel mellan våra olika förmågor utan att vi utnyttjar någon. I Dialogen låter Caterina Gud uttrycka denna harmoni ”Jag gav något till en människa, något annat till en annan, så att varje människas behov skulle bli en anledning för henne att ta sin tillflykt till den andre (…) På så vis ser du hur konstnären behöver arbetaren och arbetaren i sin tur behöver konstnären: var och en har behov av den andre därför att den ena kan göra vad den andra inte kan. (…) Kunde jag då inte ha utrustat varje människa med alla förmågor? Naturligtvis. Men i min försyn ville jag göra er beroende av varandra så att ni skulle tvingas till omsorg om varandra i handling och vilja samtidigt.”[49] Det gemensamma goda, det ömsesidiga beroendet alla människor emellan, jämbördighet och en rättfärdig fördelning av jordens resurser har alltid varit grundläggande i kyrkans lära om samhällslivet.

Caterina häcklade skoningslöst de människor som besatt makt och rikedomar, de som blundade för sjuka och utblottade människor. ”De ser en fattig människa, en av deras egna lemmar, sjuk och i nöd, och griper inte in. Inte bara vägrar de att ge av sina tillgångar, de ger dem inte ens ett vänligt ord. Hånfullt och nedlåtande vänder de sig bort. De har stora rikedomar men låter den fattige svälta. De märker inte att deras jämmerliga grymhet kastar smuts i mitt ansikte, och att deras svineri når ända ner till helvetets djup.”[50]

Men Caterina var framför allt skandaliserad av intrigerna, furstefasonerna och orättfärdigheterna i kyrkan och då främst i dess absoluta ledning. Hon går hårt åt hierarkins utsvävningar och omoraliska livsstil. I ett brev till den påvliga nuntien Berengario som skickats till Toscana för att medla fred mellan Siena och familjen Salimbeni skrev hon 1375 ” … jag vill att du ska samarbeta med den helige fadern och göra vad som står i din makt för att bli av med de herdar som är vargar och förkroppsligade djävlar. De bryr sig bara om mat och ståtliga palats och galanta hästar. Se, hur det som Kristus vann på korsets trä nu kastas ut på prostituerade! Jag ber dig, även om det skulle kosta dig livet, att uppmana den helige fadern att sätta stopp för denna ondska! Och när tiden är inne för att utnämna herdar och kardinaler säg då till honom att de inte ska utnämnas på grund av smicker eller pengar eller simoni,[51] utan be honom att i synnerhet se på dygden och det goda ryktet hos kandidaterna. Låt honom inte favorisera en adelsman framför en köpman, ty det är dygden som gör en människa ädel och behagfull inför Gud.”[52]

Påvarna hade sedan 1309 residerat i Avignon i södra Frankrike. Man hade blivit mer eller mindre beroende av den franska kungamakten. Av det påvepalats som finns kvar i Avignon än i dag förstår vi att den sekulära makten knappast hade tänkt sig att påven skulle återvända till Rom. Trots den kyrkliga ledningens alla brister ställde sig Caterina tveklöst på påvens sida för att få fred mellan Kykostaten och övriga länder liksom mellan Kyrkostaten och vissa italienska stadsstater. I det första brevet till påven Gregorius XI, som Caterina skulle träffa i Avignon senare samma år, och som hon tilltalar som ”min kära babbo”, framkommer hennes syn på vad en äkta auktoritet är. Det handlar inte om en felaktig maktutövning utan om rättfärdighet och omsorg. Auktoritet är att ha mod att ingripa och påtala orättvisor och skändligt beteende hos de närmaste medarbetarna. Indirekt får vi en skrämmande bild av vad ett svagt ledarskap får för konsekvenser.

I januari 1376 skriver Caterina ”De som har en auktoritetsställning handlar omoraliskt när den heliga rättfärdigheten dör i dem på grund av deras egoistiska självcentrering och för att de är rädda att utsätta sig för andras missnöje. De är medvetna om att deras underordnade syndar men låtsas att inte se det och ingriper inte. Och om de skulle tillrättavisa någon så är det så svagt och halvhjärtat att det blir värdelöst, det är som att sätta plåster på synden. De är alltid rädda att förolämpa någon och skaffa sig fiender, och detta bara på grund av självkärlek. Ibland är det bara för att de vill bevara friden, och det säger jag dig, är det grymmaste man kan göra. Om en varböld inte bränns eller skärs bort i tid, utan om man bara smörjer den med salva, så kommer den aldrig att bli frisk, utan besmittar hela kroppen, oftast med dödlig utgång. Åh, min käre babbo! Det är därför som alla som står under en sådan person ruttnar, blir orena och ondskefulla! Hur farlig är inte den masken jag talade om! Jag gråter när jag säger det. Den inte bara dödar herden utan alla andra blir sjuka och dör på grund av den. Varför använder herdarna så mycket salva? Jo, för det besparar dem smärta och de drar inte på sig någon förargelse eller illvilja genom att använda salva på det som är sjukt. De ville ha salva och det fick de. Åh, mänskliga lumpenhet! De sjuka är blinda och ser inte sitt eget bästa och blinda är herde-läkarna som bara ser till sin egen vinning och önskan att vara till behag, och detta för att avstå från att använda rättfärdighetens kniv och den brännande omsorgens eld! De handlar som de om vilka Kristus säger ’Om en blind leder en blind, så faller de båda i gropen.’[53] Den sjuke liksom läkaren slutar i helvetet! Så här handlar en herde som låter sig mutas. Inte bara misslyckas han med att rädda sina små får från vargens käftar; han slukar dem själv! Och allt bara för att han älskar sig själv utanför Gud. (…) Ärade fader, vid Guds godhet hoppas jag att du utrotar detta i dig själv! (…) Även om du inte hittills stått särskilt fast i sanningen, så ber jag dig innerligen att för den korta tid som är kvar uppträda som en modig och tapper man och följa Kristus, vars ställföreträdare du är. Och var inte rädd för vad som kan hända, för de stormar som omger dig, det vill säga de ruttna medarbetare som har satt sig upp mot dig. Var inte rädd, ty Guds hjälp är nära. Men fokusera bara på det andliga och utse goda herdar och administratörer i dina städer. De som gjort uppror är dåliga herdar och administratörer. Gör något åt det då! Sätt din tillit till Jesus Kristus och var inte rädd. (…) Sluta upp med ansvarslösheten!”[54]

Över stora delar av Europa pågick ett krig mellan guelfer, de påvetrogna, och ghibelliner, som ville att den sekulära makten skulle stå över kyrkan. Stadsstaterna i Italien sympatiserade med den ena eller andra grupperingen med långvariga krig som följd. Det är i fredsmedlingen mellan dessa stadsstater som Caterina blir indragen och troligen har en viss framgång i början. Det leder till att Florens ber henne medla hos påven i Avignon, eftersom staden satts under interdikt.[55] När hon var i Avignon sommaren 1376, blev hon överspelad av Florens egna ambassadörer och i ett häftigt brev till Florens krigsledning skrev hon i slutet av juni 1376 ”Ni har försatt mig i en knipa och orsakat mig skam, ty inget annat än skam och löje kan bli följden av att jag säger en sak till den helige fadern och ni gör en helt annan. Jag ber er att sluta upp med det. Ansträng er istället genom det ni säger och gör om ni vill ha fred och inte krig.”[56]

Även om förtroendet mellan Caterina och hennes uppdragsgivare i Florens var brutet så såg påven Gregorius XI på henne som sin representant. Raimondo av Capua återger vad påven lär ha sagt till Caterina ”På det att du tydligt ska veta att jag önskar fred, lämnar jag detta helt i dina händer. Kom bara ihåg att kyrkans ära vilar på dig.”[57] Så länge Caterina befann sig i Avignon bar fredssträvandena ingen frukt. Hela resan tycktes vara ett misslyckande. Men hon använde sin nyvunna position inför påven till att påverka honom att återvända till Rom och starta ett reformarbete inom kyrkan. Som vi sett hade hon redan i januari 1376 försökt ingjuta mod i denne svage påve. I mars samma år skrev hon till honom: ”I den korsfäste Kristi namn säger jag till dig att du måste utöva din auktoritet för att åstadkomma tre genomgripande saker. Du ansvarar för den heliga kyrkans trädgård. Ryck upp det stinkande ogräset, fullt av orenhet, girighet och uppblåst högmod, jag menar de ondskefulla herdarna och administratörerna som förgiftar och fördärvar trädgården. Ack och ve! Använd din auktoritet, du som har ansvar för oss! Ryck upp detta ogräs och kasta det där det inte förfogar över något! Tala om för dem att de ska ta hand om sig själva genom ett gott och heligt liv! Plantera välluktande blommor i vår trädgård, herdar och administratörer som är den korsfäste Jesu Kristi sanna tjänare, som bara vill söka Guds ära och själarnas frälsning, som bara vill vara de fattigas fäder. (…) Om du gör som jag har sagt dig så kommer du att komma ut ur detta krig med största frid, från förföljelse till fullständig enhet, inte genom mänsklig makt utan genom helig dygd. Du kommer att besegra de djävlar vi kan se, det vill säga onda människor, liksom dem vi inte kan se, även om de aldrig släpper sin blick på oss. (…) Var modig och inte feg! Svara Gud som kallar dig att komma tillbaka och ta i besittning den plats som hör till den ärofyllde herden, den helige Petrus, vars ställföreträdare du ju är. (…) Genom att fullfölja de här två handlingarna kommer du att få se en reform av den heliga kyrkan genom de goda herdarna. Då kommer hennes askgrå ansikte att glöda av kärlekens färg. De ondskefulla frossarna har sugit ut så mycket blod ur henne att hon är alldeles blodlös. (…) Kom, för jag säger dig att de blodtörstiga vargarna kommer att lägga sina huvuden i ditt knä liksom fogliga lamm och be dig om förbarmande.”[58] Till sist återvände påven Gregorius XI till Rom i början av 1377.

Under sin vistelse i Avignon kände Caterina en direkt avsky inför kurian och Raimondo har återgivit hur hon säger sig känna odören av helvetets uselhet hos kardinalerna. Påven hade bett Caterina att förklara sig och hon svarade: ”Den allmäktige Gudens ära tvingar mig att tala rent ut. Sanningen är den att till och med innan jag lämnade min födelsestad, kände jag stanken från de synder som begicks i kurian. Och dagligen fortsätter de att begå samma synder.”[59] Den kyrkoreform som Caterina åsyftade handlade i första hand om att kardinaler, biskopar och andra kyrkliga dignitärer skulle omvända sig eller helt enkelt bytas ut. I reformen ingick också att påven skulle återvända till Rom och därmed göra sig fri från den sekulära makten.

Tillbaka i Toscana kallades Caterina att medla fred på plats i Florens, vilket nästan kostade henne livet. Det måste ha varit ett vidrigt krig och i ett brev till påven i januari 1377 skrev hon ”Med dessa katastrofala krig förstår jag inte hur du kan ha en lugn stund! De fattigas tillgångar spenderas på att betala soldater, som i sin tur slukar människorna som vore de kött!”[60] Och hon påminner honom om att han inte kan reformera kyrkan genom krig eller genom att lita till furstarna. När fred väl uppnåtts mellan Florens och Kyrkostaten i juli 1378 fick Caterina lämna staden i all tysthet.

I mars 1378 valdes Urban VI till ny påve och i september samma år var schismen ett faktum med en motpåve i Avignon. I det här läget kallade Urban VI Caterina till Rom och i slutet av året slog hon sig ner nära Santa Maria sopra Minerva med en hel del av sin bella brigata. Hon kom till en stad i öppet krig där påven hela tiden var hotad till livet.

Drottning Johanna av Neapel var en av motståndarna till påven och tanken var att Caterina skulle göra en medlingsresa dit tillsammans med den heliga Birgittas dotter Katarina av Vadstena. Den sistnämnda nekade dock att följa med på grund av de stora riskerna med ett sådant uppdrag. Caterinas nära vänner och i synnerhet Raimondo av Capua, avrådde henne kraftfullt från att åka ensam. Caterina reagerade förstås med vrede mot sin biktfar: ”Om den heliga Agnes och den heliga Margareta och andra heliga jungfrur hade resonerat som du så skulle de aldrig ha vunnit martyrskapets krona. Är vi inte trolovade med den Ende som kan rädda oss från onda människors händer och som kan vaka över vår kyskhet, vilken syndbefläckad hop som än omger oss? Ditt resonemang är värdelöst, det har sin grund i bristande tro och inte i någon äkta försiktighet.”[61]

Caterina skräder inte orden när det gäller försiktighet eller ren feghet. Hon klandrar Raimondo i hårda ordalag i ett brev i slutet av augusti 1379. Raimondo var på väg till den franske kungen på uppdrag av Urban VI men hade stannat i Genua, eftersom han hade hotats till livet av motpåvens män. ”Efter vad jag förstår av ditt brev tycks det som om du kämpat med många svårigheter och dumma tankar på grund av djävulens list och din egen överkänslighet, och att du fått en alltför tung börda att bära. Och att du inte var tillräckligt stark för att bli mätt med mina mått. Och då misstänkte du att jag inte längre älskade dig och hade omsorg om dig lika mycket som förut. (…) Vad ska jag säga om att du är så dåraktig att du ens kan komma på en sådan tanke? (…) Var är tron som du vanligen har och borde ha? (…) Om du hade varit trofast skulle du inte ha vacklat som du gjort och misströstat på Gud och på mig, eländiga varelse. Som en trogen son, beredd att lyda, skulle du gjort allt i din makt. Om du inte hade kunnat gå upprätt, hade du kunnat gå på alla fyra. Om du inte hade kunnat gå som broder, kunde du ha gått som pilgrim. Om du inte hade pengar, hade du kunnat gå som tiggare. En så trofast lydnad skulle ha uppnått mer i Guds ögon och i människors hjärtan än all vår mänskliga försiktighet. (…) Jag säger dig käraste fader, vare sig vi vill det eller ej, så inbjuder oss dessa tider till att dö.  För min skull, upphör då att leva! Sätt ett stopp för din ångest genom att ta på dig lidandet. (…) Låt oss glada offra våra kroppar till de vilda djuren.”[62] Att Caterina och Raimondo hyste stor tillgivenhet mot varandra framgår tydligt i såväl breven som i Raimondos levnadsbeskrivning över henne. Men kyrkans väl och ve överskuggade allt i Caterinas liv.

Sjuk och uttröttad fortsatte Caterina att arbeta på kyrkans reform och enhet. Lika sårad som Kristi kropp var på grund av dess usla lemmar, lika bruten var Caterinas egen kropp som hon till sist gav som ett offer för enhet och helhet. Hennes slutliga misslyckande att ena kyrkan ledde till en psykologisk stress som till sist tog hennes liv i form av en stroke den 29 april 1380. Hennes tidigare asketiska livsföring hade också allvarligt försvagat hennes fysiska hälsa. 

Vingårdens många boningar

Kan man på något sätt sammanfatta Caterinas teologiska och andliga arv till oss? Förmodligen är det bäst att låta henne själv tala och jag gör det från ett avsnitt ur Dialogen där hon beskriver de andligt fullvuxna och mogna människorna. ”De finner glädje i allt. De dömer ingen, utan gläder sig över varje situation och varje livsväg som de ser, och de säger: ’Tack, evige Fader, att det finns så många boningar i ditt hus!’[63] Och de blir lyckligare över att se många olika vägar än om de skulle se att alla gick på samma väg, ty på så vis ser de min godhets storhet än mer uppenbarad. De finner glädje och rosens vällukt i allting. När de ser något som är en tydlig synd fäller de ingen dom över detta, utan känner snarare ett heligt och äkta medlidande, och ber för syndaren och säger ödmjukt: ’I dag är det din tur, i morgon blir det min, om inte den gudomliga nåden håller mig uppe.’”[64]

I en av sina böner har Caterina själv sammanfattat sin kallelse:

”I Din natur, evige Gud,

lär jag känna min natur.

Och vad är min natur, gränslösa kärlek?

Den är eld,

för Du är inget annat än en kärlekseld.

Och Du har givit människan

del i denna natur,

ty av kärlekens eld

skapade Du oss.”[65]

Bibliografi

Catherine of Siena, The Dialogue. Translation and introduction by Suzanne Noffke OP, SPCK, London, 1980

Cavallini, Giuliana OP, Catherine of Siena, Continuum, London / New York, 1998, 2005

I Catherine. Selected writings of Catherine of Siena. Edited and translated by Kenelm Foster and Mary John Ronayne, Collins, London, 1980

Jörgensen, Johannes, Den Hellige Katerina af Siena. Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag, Köbenhavn, 1915

Lagerlöf, Selma, Legender, Bonniers, Stockholm, 1940

The Letters of Catherine of Siena. Volume I, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP,  Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988

The Letters of Catherine of Siena. Volume II, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001

The Letters of Catherine of Siena. Volume III, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2007

The Letters of Catherine of Siena. Volume IV, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2008

Noffke, Suzanne OP, Catherine of Siena, Vision Through a Distant Eye, Liturgical Press, Collegeville, Minnesota, 1996

The Prayers of Catherine of Siena. Ed. Suzanne Noffke OP, Paulist Press, New York / Ramsey, 1983

Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980

Tylus, Jane, Reclaiming Catherine of Siena, Literacy, Literature, and the Signs of Others, The University of Chicago Press, Chicago and London, 2009

Undset, Sigrid, Katarina av Siena. Artos, Skellefteå, 1984

---

[1] Lagerlöf, Selma, Legender, Bonniers, Stockholm, 1940, s 48.

[2] Jag använder genomgående den italienska namnformen Caterina.

[3] The Letters of Catherine of Siena. Volume II, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001, s 389 – 390.

[4] Ibid. s 494 ff.

[5] Ibid. s 505.

[6] Undset, Sigrid, Katarina av Siena. Artos, Skellefteå, 1984.

[7] Jörgensen, Johannes, Den Hellige Katerina af Siena. Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag, Köbenhavn, 1915.

[8] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980.

[9] Processo Castellano, (Fontes Vitae S. Cat. Sen. Hist., ed. Laurent & Valli, IX), Siena, 1942, s 295. Här citerat ur I Catherine, selected writings of Catherine of Siena. Edited and translated by Kenelm Foster and Mary John Ronayne, Collins, London, 1980, s 19-20.

[10] The Letters of Catherine of Siena. Volume II, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001, s 255 ff.

[11] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominican Publications, Dublin, 1980, § 29.

[12] Catherine of Siena, The Dialogue. Translation and introduction by Suzanne Noffke OP, SPCK, London, 1980, § 54.

[13] Caterina refererar här fritt till Joh 4 och 7

[14] Catherine of Siena, The Dialogue. Translation and introduction by Suzanne Noffke OP, SPCK, London, 1980, § 54.

[15] Apostoliskt ordensliv i vår bemärkelse fanns inte på Caterinas tid.

[16] The Letters of Catherine of Siena. Volume I, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP,  Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988, s 78 ff.

[17] Catherine of Siena, The Dialogue. Translation and introduction by Suzanne Noffke OP, SPCK, London, 1980, § 69.

[18] The Letters of Catherine of Siena. Volume IV, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2008, s 78ff.

[19] Ibid. s 364ff .

[20] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980, § 49.

[21] Ibid. § 121.

[22] Ibid. § 150.

[23] Caterina refererar här till Matt 18:20

[24] Catherine of Siena, The Dialogue. Translation and introduction by Suzanne Noffke OP, SPCK, London, 1980, § 54.

[25] Jfr Joh 21:18

[26] Mark 9:24

[27] Matt 17:20

[28] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980, § 115.

[29] The Letters of Catherine of Siena. Volume I, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP,  Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988, s 107.

[30] Katarina av Alexandria, ca 282 – 305

[31] The Letters of Catherine of Siena. Volume I, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP,  Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988, s 108 ff.

[32] The Letters of Catherine of Siena. Volume II, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001, s 286 – 287.

[33] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980, § 92.

[34] Ibid. § 101.

[35] Ibid. § 97.

[36] Ibid. § 100.

[37] The Letters of Catherine of Siena. Volume I, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988, s 43 ff.

[38] Catherine of Siena, The Dialogue. Translation and introduction by Suzanne Noffke OP, SPCK, London, 1980, § 13.

[39] Ibid. § 66.

[40] Ibid. § 167.

[41] Ibid. § 27.

[42] Ibid. § 26.

[43] Ibid. § 59.

[44] Ibid. § 60.

[45] Ibid. § 63.

[46] Ibid. § 72.

[47] Ibid. § 72.

[48] Ibid. § 24.

[49] Ibid. § 148.

[50] Ibid. § 148.

[51] Simoni: att köpa sig till ett kyrkligt ämbete

[52] The Letters of Catherine of Siena. Volume I, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988, s 153 ff.

[53] Matt 15:14

[54] The Letters of Catherine of Siena. Volume I, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Medieval & Renaissance texts & studies, Binghamton, New York, 1988, s 166 ff.

[55] Interdikt: förbud att fira kyrkans sakrament

[56] The Letters of Catherine of Siena. Volume II, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001, s 195 ff.

[57] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980, § 420.

[58] The Letters of Catherine of Siena. Volume II, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001, s 61 ff.

[59] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980, § 152.

[60] The Letters of Catherine of Siena. Volume II, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2001, s 298ff.

[61] Raymond of Capua, The Life of Catherine of Siena. Translated, introduced and annotated by Conleth Kearns OP, Dominicana Publications, Dublin, 1980, § 335.

[62] The Letters of Catherine of Siena. Volume IV, translated with introduction and notes by Suzanne Noffke OP, Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies, Arizona, 2008, s 229 ff.

[63] Joh 14:2

[64] Catherine of Siena, The Dialogue. Translation and introduction by Suzanne Noffke OP, SPCK, London, 1980, § 100.

[65] The Prayers of Catherine of Siena. Ed. Suzanne Noffke OP, Paulist Press, New York / Ramsey, 1983, s 104.

Vår broder den helige Dominikus

Den 8 augusti är den helige Dominikus festdag. Ibland firar vi två festdagar, även den 24 maj.

Den 8 augusti 2018 firade P John McCormack, passionist, mässa hos systrar på Västmannagatan. Han höll följande predikan som vi tyckte passade mycket bra för oss predikarsystrar.

DEN HELIGE DOMINIKUS

Idé: När jag började tänka på  denna homilia om Dominikus liv – sökte jag efter en idé. Bland annat slog jag upp Timothy Radcliffe på internet och fann ett brev som han hade skrivit för 20 år  sedan när han var Dominikanernas generalmästare. Jag bläddrade igenom den – 17 A4 sidor -läste stora rubriker och små rubriker och tog mig för pannan????? Hur kunde jag sortera en tanke från allt detta som han hade skrivit om Dominikanernas liv ?

Inspiration kom med  ett ord – RIKEDOMAR – vi  firar idag att den helige Dominikus genom sitt liv i öppenhet till Guds ord, trofasthet till sin kallelse, med mod under Andens ledning, har skapat en skatt som han testamenterar till sin familj.

Den största skatt som vi alla har är livets gåva; Dominikus lär ut ett sätt att leva livet till fullo som är unikt; han har givit kyrkan genom sin orden en ny dimension av Kristi liv som förebild för människor.

“Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.” Matt 13:44

Dominikus är den skatt – varje generation dominikaner i olika kulturer är kallade att upptäcka och lyfta fram, dess rikedomar. De rikedomar som vi firar idag är oändliga – att gräva upp den är att öppna en bottenlös skattkammare. Aktiva ordnar kan kasta sig in i arbetet till den grad att de glömmer eller inte skapar tid för att betrakta sitt eget tillstånd; för att inse vad ni har haft med er under hela ert Dominikanska liv. Er kyrkliga faders högtidsdag är ett tillfälle att begrunda hur han påverkar livet nu.

Ni är inte rika i världens mening, tvärtom – skatten är inte glittrig, ögon lockande inte ens synlig – 

Det finns en glädje, lycka av att vara  levande som dominikan – den är inte en oändlig munterhet; den har en kapacitet för lidande och sorg – för att leva med nederlag; 

den glädjen kan vara frånvarande en tid – över en lång tid – det är en glädje hos de som har börjat leva Guds liv och upplever det som Jesus upplevde.

Jesu vistelse i ödemarken var en påminnelse om Israels vandring i ödemarken – ni upptäcker att detta är del av skatten – den berikar er – det kan vara perioder i livet när ensamheten är stor, när all längtan efter ömhet och vänlighet inte besvaras – livet kan ibland kännas som söndersmulat – förkrossat av att meningslösheten är stark och överväldigande; hjärtan kan krossas;

Den största pärlan i den dominikanska skattkammaren måste vara kallelsen att predika, att förmedla, att förkunna; därifrån får ni ert namn; kallelsen att i varje tid, kultur, plats finna vägar att kommunicera, att undervisa, att bekräfta och övertyga är den utmaning som så många dominikaner har ställt upp på under 800 år och skapat en tradition och kunskapsskatt som ingen annan Orden.

Första  läsningen och evangeliet betonar detta idag – den glädje som budbärare bringar  till de fattiga; det helande till de sjuka; den enkla livsstil som Dominikus personifierade –allt är rikedomar – vår kyrka behöver höra Guds ord, vårt samhälle likaså – Dominikus karisma har fortfarande den kraft som den alltid har haft – hur kan vi använda denna kraft.

Nuförtiden – svårigheter – att få medlemmar – inga kallelser i den så kallade första världen – åldrande familjemedlemmar – lätt att vara pessimistisk, nedslagna – uppgivna; övergivna;

En annan aspekt av skatten är att studera de dominikaner som har levt och lämnat efter sig sin tolkning av Dominikus karisma; att inse att Dominikus lever idag för sin familj.

Dagens kollektbönen betonar Dominikus levande påverkan på oss även nu: Herre, du som gjorde den helige Dominicus till en benådad förkunnare av sanningen, 

låt kyrkan än en gång bli stärkt av hans exempel och hans lära, 

och hör honom, när han driven av sin kärlek, ber för oss.