E N S Y N O D O M S Y N O D A L I T E
“For a Synodal Church: Communion, Participation and Mission” är det officiella namnet, “För en synodal kyrka: gemenskap, delaktighet och mission.”
Synoden öppnades av påven 9 – 10 oktober 2021 i Vatikanen och i varje stift skulle biskopen öppna densamma den 17 oktober 2021. De flesta hamnade på efterkälken … Målsättningen var att alla skulle delta i den synodala processen, det skulle bli en samverkan (synergi) mellan Gudsfolket, biskopskollegiet och Biskopen av Rom enligt ursprungsdokumentet.
Identitet och särskilda frågor
a) kvinnorna som besvarade enkäten värderade sin katolska identitet högt (88%) samtidigt som 2/3 identifierade sig som ”ekumeniska kristna”;
b) Kritiken riktades främst mot katolska institutioner och strukturer;
c) De flesta önskar en reform i katolska kyrkan framför allt på områden som: sexualitet, HBTQ, kvinnligt ledarskap, inklusivt språk i liturgin och rätten att hålla homilian. En del önskade också en reform ifråga om präst- och diakonämbetet och möjligheten till omgifte efter en civil skilsmässa; d) Ett område som dominerade var också hela komplexet av övergrepp, sexuella, psykologiska, känslomässiga, andliga, ekonomiska övergrepp på kvinnor, barn och ordenssystrar;
e) Ett område som betonades var att kvinnor vill se transparens och ansvarsskyldighet (accountability) från katolskt ledarskap och styrelse.
Medvandrare
Medansvar i utsändningen – gemensam mission
Dialog: att lyssna och ta till orda
Auktoritet och delaktighet
Som kristna och döpta är vi döpta till Kristus, varken mer eller mindre. Vi är döpta till präst, profet och kung och har därigenom del i det allmänna prästadömet. I Galaterbrevet läser vi: ”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet” Gal 3:27 – 29. Lekfolket bör aktivt få delta i beslutsprocesser i församlingarna och i stiftet. Vi uppmanar Kyrkan att fördjupa sin lära om dopet och ämbetet i relation till en antropologi som hör hemma i det tjugoförsta århundradet. Kvinnor måste få pröva sin kallelse att vigas till det tredelade ämbetet. Det obligatoriska celibatet för präster måste också omprövas av den västliga katolska kyrkan.”
Inget av det som Marie Bebådelses samtalsgrupp skrev om auktoritet och delaktighet togs upp av Stockholms katolska stift. I ISCW kritiserades kyrkans hierarkiska struktur med begrepp som ”auktoritär”, ”patriarkal”, ”klerikal”, ”machismo”, ”odemokratisk” och ”toppstyrd”. Många tog upp maktövergrepp, ekonomiskt vanstyre och korruption som problem på alla nivåer i kyrkan. Många förespråkade också ett frivilligt celibat för präster. Det nämndes också att präster inte skulle behöva ha hand om en församlings administration och ekonomi.
Gudstjänstfirande
79% av alla svarande stödde en utvidgad roll för kvinnor i kyrkligt ledarskap, ”Kvinnor ska inkluderas fullt ut på alla nivåer i kyrkligt ledarskap.” 68% uttalade sig för att kvinnors kallelse till prästämbetet måste prövas.
Urskilja och avgöra
Colm Holmes (We are church- Ireland) rapport från det kontinentala mötet i Prag 5 – 9 februari 2023 där han deltog utanför själva mötet tillsammans med många andra reformkatoliker:
Irland och Tyskland har starkast talat för reformer under processen så här långt. Biskop Gmür i Basel har talat för att kvinnor skulle kunna vigas till diakoner regionalt. 2019 tillät han välsignelseakt över homosexuella par i Basel. Han förespråkar också att prästämbetet och vigningssakramentet tänks om.
När det gäller Nordiska biskopskonferensens svar framkommer ett uppifrån-perspektiv på kyrkan. ”Kyrkan”, läs präster, ska ge svar på svåra och känsliga frågor. Att lyssna på lekfolkets erfarenheter och svar verkar helt frånvarande eller otänkbart. Begreppet mission beskrivs endast som ett förmedlande av troskunskaper, inte ett sätt att vara, att leva som kristen, som utsänd av Gud. Dokumentet ser också prästen som en trons försvarare!! “However, no one questioned the legitimate authority of the hierarchical Church and ordained ministers” skriver biskoparna. Detta trots att åtminstone några svar i Sverige faktiskt tagit upp frågan.
Den Nordiska biskopskonferensen hade en något märklig representationen i Prag: tre från Danmark och en från Finland. En biskop (dk), en administrator (f), en ordenssyster (dk) och en lekman (man, dk).
Inför höstens biskopskonferens på plats i Rom kan vi bara hoppas att den Heliga Anden blåser in samma kraft och inspiration som Hon gjorde vid Andra Vatikankonciliets början. Det var en maktkamp som bröts när de samlade biskoparna den 13 oktober 1962 skulle välja medlemmar till var och en av de tio kommissionerna. Då bad kardinal Achille Liénart, biskop av Lille, om ordet och ändrade förloppet för hela konciliet. Han bad att detta viktiga val skulle uppskjutas några dagar så att biskoparna från de olika länderna skulle få tid att lära känna varandra. Han föreslog att de olika biskopskonferenserna skulle välja sina bästa representanter till att sitta i kommissionerna. Liénart möttes av applåder och fick omedelbart stöd av kardinal Joseph Frings, ärkebiskopen av Köln. I och med detta ingrepp, bröts kurians kontroll av konciliet och en kollegialitet tog form, långt innan den formulerades i Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan. Biskoparnas egen självförståelse förändrades i det här ögonblicket och de återfick den roll de en gång haft i fornkyrkan.
Nu är det dags att låta alla döpta återfå sin roll som fullvuxna kristna!
Sr Madeleine Fredell OP
Syster Katrin Åmell OP har för Signum nr 8/2019 skrivit om boken ”Un moment de vérité”, som är en gedigen och konstruktiv skildring om övergreppen i katolska kyrkan.
Véronique Margron och Jérôme Cordelier: Un moment de vérité. Albin Michel 2019, 182 s.
Véronique Margrons bok Un moment de vérité (”Sanningens ögonblick”) om pedofilskandalerna i katolska kyrkan utkom i mars 2019. Boken har blivit mycket uppmärksammad i Frankrike därför att den är unik i sitt slag. Istället för att bara förfasa sig över vad som skett analyserar nämligen författaren ingående utifrån sin bakgrund och kompetens den kris, som kyrkan försatt sig i, en kris som enligt somliga bedömare är den svåraste sedan reformationen. Den typ av frågor hon behandlar är till exempel: Vilka är de bakomliggande orsakerna till katastrofen i dag? Genom vilka konkreta åtgärder kan kyrkan förändras och återvinna människors förtroende?
Först några ord om författaren. Véronique Margron är dominikansyster och provinsialpriorinna i Frankrike för kongregtionen Dominicaines de la Présentation. Därtill är syster Véronique ordförande för konferensen för ordensfolk i Frankrike (Conférence des religieux et religieuses de France / CORREF). Yrkesmässigt är hon moralteolog och har bedrivit forskning såväl vid Institut Catholique som vid Faculté de théologie d’Angers. Vid sidan av forskningen har hon sedan många år tillbaka social och pastoral kontakt med barn, ungdomar och vuxna, som varit utsatta för övergrepp.
Förordet till Un moment de vérité har skrivits av Jérôme Cordelier, som också har fungerat som redaktör. Efter inledningen följer två huvuddelar, den första om att möta problemet (faire face) och den andra om en andlig förnyelse (vers un renouveau spirituel). Fyra appendix med utdrag från olika skrivelser i frågan avslutar boken.
I dispositionen och hela framställningen märks att det är en forskare som tar sig an ämnet med historiska, bibelteologiska och etiska resonemang kring problematiken samt därefter redovisar sina slutsatser. De inledande sidorna är dock mycket personligt hållna. I avsnittet ”Mitt Credo” redogör Véronique Margron för vad som format hennes 61-åriga liv – arbetet med utsatta ungdomar, utbytena inom dominikanorden, kontakter med läromästare inom moralteologi (bland andra salesianen och moralteologen Xavier Thévenot) med mera. Hon säger också något om sin gudstro, som å ena sidan är nedärvd i många generationer, å andra sidan personlig, med tro på Gud som svag, sårbar och nära människorna. I kapitlet därefter talar hon om varför hon gett sig i kast med att skriva denna bok. Som jag uppfattar det beror det på ansvarskänsla. Skandalerna handlar inte bara om enskilda prästers övergrepp. De får också kollektiva konsekvenser, och det säger något om att dessa brott varit möjliga att begå inom kyrkan som institution, utan att någon reagerat. Véronique Margron innehar ledande positioner inom institutionen och har därför förutsättningar att behandla problemen inifrån. Hon vill reflektera, forska, sätta ord på det som fördolts och föreslå framkomliga vägar så att kyrkan förhoppningsvis ska kunna ta sig ur krisen och förnyas strukturellt och andligt. Framför allt vill hon föra offrens talan, eftersom dessa haft så svårt att själva berätta om vad de utsattes för som försvarslösa barn, och inte heller i nutid blivit lyssnade på i någon större utsträckning.
Inom det här begränsade utrymmet följer nu ytterst kort något om det övriga innehållet. En av orsakerna till att övergreppen kunnat pågå så länge är hemlighållandet, i flera led: förövare gentemot barn, ”det här är bara din och min hemlighet”; biskopar som känt till vad som pågick men blundat och förflyttat prästerna till en andra platser, där brotten fortsatt. Detta sjukliga hemlighållande och dess följder behandlas i del I, kapitel två. En utförlig redogörelse över juridiken – den kyrkliga och den civila – och de mest kända rättsfallen ges i kapitel tre. Intressant är att sexualbrott mot minderåriga omnämns redan i den kanoniska lagen från 1917 (artikel 2359, § 2), med suspendering som påföljd, om förövaren var präst. På grund av tystnadskulturen hände dock i praktiken inte mycket innan de välbekanta avslöjandena i media i USA vid början av 00-talet. De rättsliga processer som därefter inleddes går enligt Margron alldeles för sakta. Offren måste få upprättelse innan de hinner dö. Att möta problemet innebär att nämna onda gärningar vid deras rätta namn, vilket Margron ägnar sig åt i kapitel fyra, där hon bland annat reagerar mot en förskönande, luddig terminologi. Det vedertagna ordet ”pedofili”, som ju kommer av grekiskans pais ”barn” och philia ”kärlek”, menar hon bör förkastas – vem tycker inte om barn? – och ersättas med pedokriminalitet, eftersom det i det här sammanhanget handlar om brottsliga handlingar mot barn. Även ordet ”övergrepp” (abus) anser hon vara alltför abstrakt och oprecist, eftersom det också kan betyda en överdrift i största allmänhet.
Del II, där författaren söker konstruktiva lösningar för kyrkan att komma ur krisen och förnyas andligen, inleds med ett kapitel om kyrkan och sexualiteten, ett ämne som givetvis måste ingå i boken men som i mitt tycke berör alltför många områden på bara ett tjugotal sidor – syndafall, rent och orent, förbjudna handlingar, kroppsförakt, celibat med mera. I följande kapitel diskuterar författaren hur praktiserande katoliker kan förhålla sig gentemot de begångna brotten. Frågan är inte helt enkel därför att kyrkans undervisning om synd, förlåtelse, nåd, bön et cetera ibland kan riskera att förta allvaret i den brottsliga gärningen. Därtill kommer den vanliga uppfattningen att prästen anses ha en sorts direktkontakt med det sakrala och därför inte kan behandlas som vilken brottsling som helst. – Margron menar att man i kyrkan måste komma bort från dessa mönster av underkastelse och resignation. Alla ska vara ansvarstagande och ha ömsesidiga relationer med varandra, biskopar i förhållande till präster, och präster i förhållande till lekmän.
Slutkapitlet är enligt mig det mest konstruktiva och lättillgängliga. Författaren är fast övertygad om kyrkans möjligheter till förändring (Ecclesia semper reformanda) och hon vill bidra med några konkreta förslag. Som konsekvens och sammanfattning av vad hon behandlat tidigare föreslår hon ett helt åtgärdsprogram – kyrkans tolv ”arbetsuppgifter” – siffran tolv som i Herkules tolv stordåd. Åtgärderna, som kan ses som ett sorts aggiornamento, ”anpassning”, ”uppdatering”, rör kyrkans sätt att fungera, att tillägna sig en enklare livsstil som är mer i samklang med evangeliet. Efter varje åtgärd, som här nedan bara kan återges punktvis, följer i boken en kort, läsvärd kommentar.
1. Kyrkans främsta förpliktelse: sätt offren i centrum.
2. Avsakralisera prästrollen.
3. Nedmontera det ”klerikala systemet”.
4. Stöd kvinnors plats i kyrkan.
5. Låt krisen bli en brytpunkt till något nytt.
6. Förändra kyrkans stil, bli mer tjänande.
7. Stärk dialogen med samhället.
8. Handla sanningsenligt för att återfå förtroendet.
9. Låt frågor kring affektion ingå i prästutbildningen.
10. Bekämpa maktmissbruk.
11. Se över hur auktoritet utövas i kyrkan.
12. Gör nolltoleransen absolut gällande.
Ett par kritiska synpunkter kan nämnas. Boken innehåller en del upprepningar, särskilt när det gäller att värna om offren, men detta kan också uppfattas som ett sätt att inskärpa budskapet. I kraft av sin kompetens hänger sig Margron ibland åt psykoanalytiska och filosofiska resonemang med hänvisningar till auktoriteter inom områdena. Dessa utvikningar känns lite onödiga, åtminstone för en svensk läsare, men kanske har de en mer självklar plats i den franskspråkiga kontexten.
Denna bok, som jag sträckläste, är angelägen och rekommenderas varmt. För den som vill inhämta mer information finns mycket material att tillgå på nätet om man googlar på författarens namn.
Katrin Åmell
I Signum 6/2019 presenterade Sr Katrin Åmell OP påvens apostoliska uppmaning Gaudete et Exultate:
Den 9 april 2018 offentliggjordes påven Franciskus apostoliska uppmaning Gaudete et exsultate, ”Gläd er och jubla” och presenterades i Signum nr 4/2018 av Fredrik Heiding. Skriften har därefter översatts till svenska av Anders Piltz och fått titeln Gläd er och jubla. Påve Franciskus apostoliska uppmaning om kallelsen till helighet i världen av i dag.
När jag på nytt läste texten nu på mitt eget modersmål fördjupades min förståelse. Det är några av dessa nya ”upptäckter” jag här söker förmedla. Först ska då sägas att jag inte gör någon översiktlig presentation av skrivelsen, eftersom det redan är gjort i ett tidigare nummer av Signum. Istället vill jag lyfta fram några av påvens intentioner och återkommande teman, som han här använder sig av i sin uppmaning till alla att bli heliga.
Målsättning
I inledningen klargör Franciskus sin ”blygsamma avsikt” med skriften att ”låta kallelsen till helgelse nå ut så att den om möjligt inkarneras i dagens sammanhang med alla dess risker, utmaningar och möjligheter”, eftersom Herren har utvalt var och en av oss ”till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (Ef 1:4).
Påven vill för det första leda oss bort från föreställningen om helighet som ett avlägset ideal, endast uppfyllt av de helgonförklarade. Enligt Bibeln är alla kallade till helighet och tillvaron är lyckligtvis fylld av många okända helgon, som aldrig blivit kanoniserade. De finns lite varstans i vår vardag och kallas av påven för ”helighetens medelklass”. Kanske kunde man också säga att han eftersträvar en helighetens ”demokratisering”.
Den andra delen i målsättningen rör helighet i världen av i dag, med underrubrikens formulering, och dess möjligheter och utmaningar. Här handlar det både om att tyda tidens tecken och om livsstil. Ett helt kapitel i boken ägnas åt några kännetecken på sådan helighet.
Pastoralt tilltal
Redan i sin första apostoliska uppmaning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) (se Signum nr 1/2014) visade påven prov på sitt enkla, klara och personliga sätt att skriva. Också i Gläd er och jubla återfinner man samma lättillgängliga stil, så även i den svenska översättningen. Påvens intention är ju att hans skrivelser ska nå ut så brett som möjligt. Hans pastorala, personliga tilltal påminner om andlig vägledning. Detta framkommer till exempel i mellanrubriken ”Också till dig” i bokens första kapitel, som rör allas kallelse till helighet.
Till skillnad från det omfångsrika dokumentet Evangelii gaudium, är den här skrivelsen kortfattad och koncentrerad. Det förra dokumentet handlade om evangelisation. Indirekt gör det senare också det, eftersom evangeliet först och främst förkunnas genom den kristna människans liv (se Evangelii nuntiandi § 21), det vill säga ett sätt att leva som återspeglar heligheten.
Återkommande teman och nyckelord
I påve Franciskus tal och skrivelser återkommer ofta några teman och nyckelord, som han gärna använder sig av för att inskärpa det han vill ha sagt – så även i Gläd er och jubla. Några exempel på detta följer här nedan.
Saligprisningarna (Matt 5:3–12; Luk 6:20–23) är ett sådant tema. Dokumentets titel Gläd er och jubla är hämtat just från Matt 5:12. Den som undrar vad det innebär att vara helgad finner svaret i Jesu egna ord i Saligprisningarna (§ 63). När påven besökte Sverige 2016 med anledning av det luthersk-katolska högtidlighållandet av reformationsminnet, firade han en katolsk mässa på Malmö Stadion på Alla helgons dag, då den givna evangelietexten var Saligprisningarna i Matteusevangeliet. Han sade då bland annat att dessa är Jesu egen biografi och därför biografin för varje kristen, samt att de är den kristna människans identitetskort, som identifierar henne som Jesu efterföljare. För att visa på Saligprisningarnas ständiga aktualitet i dag angav han nya situationer som kan bemötas på samma sätt som i evangeliet: ”Saliga de som av tro utstår de svårigheter som andra förorsakar dem och som förlåter dem av hela sitt hjärta; saliga de som ser de utstötta och utsatta i ögonen och som visar dem att de är nära; saliga de som känner igen Gud i varje person och som kämpar för att andra också ska göra det; saliga de som skyddar och tar hand om allas gemensamma hem; saliga de som avstår från sitt eget välstånd för de andras bästa; saliga de som ber och arbetar för de kristnas fullkomliga enhet …”.
I den aktuella skriften ägnas större delen av kapitel tre åt en reflektion över var och en av saligprisningarna, som av utrymmesskäl inte kan återges här. Sammanfattningsvis kan ändå sägas att den som söker leva efter dem får gå emot strömmen, mot det som är vedertaget i samhället eller mot vanans makt. Utmaningen kan innebära att helt byta livsstil, ett byte som gör en lycklig (§ 65f.). Ordet ”salig” betyder ju ”lycklig” och blir här synonymt med ”helig”. Den som troget inpräntar saligprisningarna i minnet, ber med dem och tar till sig dem kommer också att bli verkligt lycklig, säger påven (§ 109).
Detta för vidare till ett annat omtyckt ord av påven, nämligen glädje, ett ord som han valt att ta med i rubriken på flertalet av sina skrivelser, Evangelii gaudium, Amoris laetitia (”kärlekens glädje”) och Gaudete et exsultate. En helgad människa har kapacitet för glädje och humor, menar Franciskus och citerar många bibelord med uppmaningar om att glädjas (§ 122ff.). Mitt i svårigheterna är den kristna människan förvissad om en glädje på djupet, därför att hon vet att hon är älskad av Gud vad som än händer.
Påven sprider själv glädje och har sinne för humor. Det är bland annat detta som gör hans budskap attraktivt och ger mersmak. Enkelt och med inslag av humor lyckas han att förmedla något av evangeliets fräschör.
Ett annat älsklingsord hos Franciskus är periferi. Han uppmanar oss att söka oss till utkanterna både fysiskt – geografiskt och existentiellt, till de marginaliserade och utstötta. Gud har själv gjort sig till periferi, säger han och citerar Filipperbrevets andra kapitel om att Jesus Kristus avstod från sin jämlikhet med Gud och antog en tjänares gestalt, då han blev som en av oss. Gud är redan i periferin. Därför ska också vi våga oss ut till periferierna, manar påven. Där kommer vi att finna Gud, i de sårade och utsatta människorna(§ 135).
Intressant är att Franciskus bland sina exempel på helgon också lyfter fram de lite mer ”perifera” och inte så kända. Visst hänvisar han ofta till Teresa av Avila, Johannes av Korset och andra välkända helgon, men han presenterar kort även några mindre omtalade som den saliga Maria Gabriella Sagheddu (död 1939), en ung, italiensk trappistnunna som dog i tuberkulos och offrade sitt liv för de kristnas enhet(§5). Eller den heliga Josefina Bakhita (död 1947), en tidigare svårt misshandlad slav i Sudan, som efter sin befrielse blev kristen i Italien och därefter gick in hos Barmhärtighetssystrarna, där hon tjänande andra i självutgivande kärlek (§ 32). Båda dessa kvinnor kom från synnerligen obemärkta förhållanden, längst ut i periferin. Maria Gabriella växte upp i en herdefamilj på Sardinien, och Josefina blev kidnappad som barn, när hon arbetade med familjen på fälten, och därefter såld flera gånger till grymma slavägare.
Det grekiska ordet parrhesia, ”uppriktighet”, ”frimodighet”, ”djärvhet” återkommer ofta hos Franciskus. Särskilt inför familjesynoden 2015 aktualiserades termen då han försökte få deltagarna att tala uppriktigt och frimodigt utifrån sina erfarenheter. I Gläd er och jubla finns ett avsnitt med rubriken ”Djärvhet och glöd” (§ 129ff.). Med parrhesia menas i det här sammanhanget djärvhet, entusiasm, frimodighet och apostolisk glöd för att på olika sätt förkunna Jesus Kristus. En rad bibelcitat med uppmaningar till sådan djärvhet anförs, till exempel uppmaningen från Jesus till apostlarna att kasta ut sina nät på djupare vatten (Luk 5:4). Kyrkan har inte behov av så många byråkrater och funktionärer, utan av ”lidelsefulla missionärer, gripna av entusiasm att förmedla det sanna livet”. Helgonen kallar oss till detta, att ”gå ut ur oss själva, ut ur den lugna och sövande medelmåttan” (§138), skriver påven.
Alldeles i början av dokumentet sägs att kallelsen till helgelse gäller alla, också utanför katolska kyrkan (§9). Även om skrivelsen i första hand är riktad till katoliker och innehåller många källhänvisningar från katolsk tradition, lämpar den sig för läsning också utanför kyrkan, särskilt med tanke på den stora mängd bibelcitat som ingår.
Fastän vördnaden för helgon har en mindre framträdande plats i andra kyrkor, är dock helgelsen, det vill säga den personliga utvecklingen och inriktningen mot helighet, betydelsefull även där. Det framkommer bland annat i vissa benämningar. Inom Frälsningsarmen hålls regelbundet så kallade helgelsemöten och fram till mitten av 1990-talet kallades ett helt samfund ”Helgelseförbundet”. (Samfundet uppgick sedermera i Evangeliska frikyrkan.) – Påven verkar vara mest intresserad av ”ekumenik i praktiken” och de små stegen mot enhet. Säkert är det hans personliga erfarenheter från dessa sammanhang som bidragit till upptäckten av helighet också på andra håll.
Den uppmärksamma läsaren kan i framställningen finna vissa inslag från ignatiansk spiritualitet, vilket är naturligt eftersom påven är jesuit. Ignatius av Loyolas ideal om ”helig indifferens” (indiferencia) gentemot allt skapat framhålls i påvens kommentar till saligprisningen om de fattiga i anden som ett sätt att nå den sköna, inre friheten och leva enkelt och avskalat som Jesus (§69f.).Vidare ägnas flera avsnitt åt urskillningen som en särskild gåva att be om i dag, då vi utsätts för så många intryck. Urskillningen kan bli ett instrument för att bättre kunna följa Kristus, säger Franciskus. I anslutning till det ber han alla kristna att göra en ärlig samvetsrannsakan varje dag, ”i samtal med Herren som älskar oss” (§ 166–175). Ett annat ignatianskt drag som nämns är kombinationen av kontemplation och handling. Dessa och andra ignatianska inslag konkretiserar utifrån en specifik spiritualitet det påven vill ha sagt.
I dagens sammanhang …
Helgonbiografier utspelar sig i förfluten tid av naturliga skäl. Frågan om helighet i världen av i dag är därför berättigad. Kapitel fyra handlar om detta – kännetecken på helighet i dag. Först
pekar påven på några faror i samhällsandan, till exempel ångest, negativitet och tristess, konsumism och liknöjdhet, individualism, samt olika former av falsk spiritualitet utan kontakt med Gud. Mot de här negativa tendenserna lyfter han därefter fram fem kännetecken på helighet. Intressant är att dessa inte verkar specifikt nutidstidsanpassade, utan det handlar snarare om klassiska kristna ideal i Saligprisningarnas anda som motvikt till farorna i samhället. Först nämns uthållighet – att förbli centrerad på Gud i tålamod och ödmjukhet.
Ett par av de övriga kännetecknen har redan berörts ovan, nämligen glädje och sinne för humor samt djärvhet och glöd (parrhesia). Därutöver framhåller påven gemenskap och ständig bön. Heligheten i vår tid har påtagliga sociala och relationella aspekter. Individualismen byts ut mot gemenskap och strävan efter enhet. Även bönen rymmer ett engagemang för andra människor. – Istället för konsumismens kortvariga njutningar förordar påven den varaktiga glädjen som grundar sig i tron på Gud och strålar ut mot andra.
Den som söker omsätta Saligprisningarnas ideal i praktiken måste som sagt ibland gå emot strömmen och inte låta sig ryckas med av förkastliga tendenser i samhället som till exempel förtal och hat via sociala media. Här kommer urskillning och vaksamhet in i bilden. Boken slutar därför inte ”i himlen”, utan det sista kapitlet ägnas åt vad som behövs av kamp och vaksamhet här i vår värld i dag. Men i kapitlets inledning sägs ändå: ”Denna kamp är mycket skön, därför att den låter oss jubla var gång Herren segrar i vårt liv” (§158).
Med tanke på alla kriser just nu både i kyrkan – den dagliga rapporteringen av sexuella övergrepp och oförmågan att få slut på dem – och i samhället i form av klimatångest, nationalism och högerextremism, hot mot demokratin, terrorism, dödsskjutningar med mera, finner jag budskapet i Gläd er och jubla angeläget och hoppingivande. Där förmedlas ett kristet förhållningssätt som motvikt mot alla bedrövelser.
Nyligen fick jag möjlighet att tillsammans med dominikansystrar delta i en internationell studie- och samtalsdag kring dokumentet. Utbytena blev rika och många erfarenheter delades, även om det också förekom kritiska invändningar kring några av påvens uttalanden. Exempelvis väckte hans framhållande av ett ”kvinnligt genius” och en kvinnlig stil att utöva helighet (§ 12) irritation, eftersom systrarna ansåg att påven hittills inte gjort tillräckligt för att konkret främja kvinnors plats och inflytande i kyrkan. Inte heller kunde systrarna – som var i 70-årsåldern och hade viss livserfarenhet – instämma i påståendet att bara den som själv blivit förödmjukad kan bli ödmjuk och helgad (§ 118). Trots sådana mindre anmärkningar var det bestående intrycket ändå att Gläd er och jubla är en upplyftande och inspirerande läsning. – Från en kommunitet rapporterades att man regelbundet läser och samtalar om skrivelsen avsnitt efter avsnitt. Exemplet är efterföljansvärt, för Franciskus apostoliska uppmaning förtjänar att bli mer uppmärksammad och föremål för studier och samtal, så att de presumtiva läsarna inser varför de har anledning att glädja sig och jubla.
Katrin Åmell
Gaudete et exsultate. Gläd er och jubla av den helige fadern Franciskus om kallelsen till helighet i världen av i dag. Översättning av Anders Piltz. Libreria editrice vaticana. Veritas förlag 2018, 80 s.
Sr Madeleine Fredell OP höll följande inlägg under en studiedag på Menighetsfakulteten i Oslo i slutet av hösten 2016. Studiedagens tema var ”1517 – 2017 From Stumbling Stone to Common Ground”.
Spiritual and Ethical Perspectives
The world is craving for meaning, hope and mercy. People are longing for a unity in diversity in a world where nations are closing in on themselves and throwing out people who do not conform to the specific cultural norm. Many Christians of the principal denominations want a new theology responding to the challenges facing us today, whether we are talking about peace, refugees, economy or ecology. Many Christians from various churches are committing themselves in both hands-on social work on a local level, relief programs on an international scale and in concrete politics. In these areas we have already been working together for a long time.
Recently Caritas Internationalis and the World Service of the Lutheran World Federation signed a joint commitment to strengthen their current common programmes. This manifestation of unity and practical cooperative work will make their efforts and achievements stronger to the benefit of the poor and suffering people in our world. They are doing mercy, they are giving hope and by their commitment they are also conveying the tools for creating meaning in life, not only to those who are benefitting from their work but also to themselves as givers. To achieve concrete results they have to work closely together resting on a unity in diversity. You simply don’t ask about a suffering person’s religious tradition, you heal his or her wounds. From this point of view, it is a humiliating scandal that we ourselves can’t share in one another’s Eucharistic tables.
So what about healing our wounds in the bilateral and multilateral ecumenical dialogues? Are we ourselves really bearing witness to a unity in diversity? What kind of answer are we, more or less professional Christians, theologians and church-leaders, giving to the faithful who are craving for meaning, hope and mercy? What do we say to people who are expecting us to act from a standpoint of mercy and hope? We are giving doctrine to people who are craving for meaning in life. We are writing documents which are hardly read outside our own circles. We are speaking words that are just incomprehensible and empty of meaning to most people.
Let me very briefly outline what I believe should be the way forward in our ecumenical dialogues and in doing ecumenism.
What has recently happened in the US presidential election is not confined to that country but is something we see all over the world. We only need to mention Poland, Hungary and the Brexit on the European continent and the fear what will happen next in Austria, the Netherlands and France. In the worst of scenarios we can be faced with a complete breaking up of the European Union and maybe even of peace. We certainly don’t need more uniformity and conformity in politics and as Christians we have the possibility to witness of a true unity in diversity.
In the encyclical Laudato Si on the challenges of ecology and climate crisis Pope Francis calls for a new anthropology writing that “There can be no renewal of our relationship with nature without a renewal of humanity itself. There can be no ecology without an adequate anthropology” (§ 118). A new theological anthropology could constitute an inspiring dialogue and a healing bridge between our Christian denominations. For example, it is urgent for my own Catholic Church to withdraw its rather shabby anthropology which still suggests that man, the male, is the norm and the woman is the different one, sometimes even with a special female genius. In that context, I wonder what the male genius is?
A new theological anthropology could help all Christians to deconstruct and recreate a common Christology leading to a common view on the Church, the sacraments, the priesthood, the Petrine ministry and other ministries in our communities. A new theological anthropology in tune with present exegetical, theological and scientific research will probably lead us to a visible unity, at least between the Catholic Church and the Lutheran Churches in the Nordic countries.
But do we want a visible unity, a unity in diversity? First of all, we shall not confuse a visible unity with an organisational one. We do not need that at all. For example, the Roman Catholic Church and a number of Oriental Christian Churches are united with one another with structural differences and a different canon law and a highly visible difference in the liturgy. But visible unity will at least presuppose a sharing of the Eucharist.
However, with a visible unity in diversity a lot of people will lose their power, their well-fenced territories. We know Jesus’ answer to that, “Among you this is not to happen.”[1] We know very well which Christic paradigm we are called to follow. In fact, the paradigm all through the bible is making a preference to diversity and not to conformity or uniformity. The story of the tower of Babel points to a decentralisation but equally a call to learn to know the other, the image of the Pauline body speaks of a mutual interdependence, Pentecost is about building alliances between big differences, the dance of the Trinity, the perichoresis, where we are giving each other space and balance to develop our diverse gifts and identities and finally all of us have to be through the word, through dia-logos, to really represent God, in God’s image and likeness, in naming and creating clarity in an ever expanding universe through our words, through dialogue.
To draft a new theological anthropology to be of interest not only for a visible unity between the Christians but also for a creative politics in our world we have to start from the following points of departure:
To let go of a rigid doctrine, ecclesial power and guard of territory whether we are talking of politics and political ideology, ecclesial structures or dogma, we have to turn to the human being, as well as to every single organism, in a fresh and creative way. A new theological anthropology will need a deconstruction of present doctrine and a recreation of our fundamental God-talk. Then our preaching may give hope, be mercy and create meaning in our world’s present disruptive reality.
Sr Madeleine Fredell OP
[1] Marc 10:43