Predika, lovprisa, välsigna –
om kvinnor i Predikarorden
Sr Madeleine berättade om dominikansystrar i Predikarorden idag för Kvinnor för mission i Uppsala 4 november 2019. Här kan du läsa hennes föredrag.
________________
Cecilia, Diana, Katarina av Siena, Rosa av Lima och många fler dominikanska systrar i historien får sina liv och handlingar skildrade i föredrag efter föredrag, bok efter bok. Kvinnohistoria är förvisso viktig att lyfta fram, inte minst i vår tid när kvinnors rättigheter och jämställdhet trycks tillbaka av ett patriarkat, såväl kyrkligt som politiskt och inte minst finansiellt. Men vi måste också lyfta fram de kvinnor som är ute i missionen, Guds mission, här och nu, och se hur och med vad de arbetar. Modern dominikansk kvinnohistoria glöms inte sällan bort och därför är jag mycket glad att det är just det som ni har bett mig tala om.
En kallelse till kloster- eller ordensliv kan se ut på många olika sätt. Det är sällan fråga om några mystika upplevelser eller dramatiska omvändelser. Snarare är det något som sker i det vardagliga och som man bara känner sig attraherad av. Svårare är det faktiskt inte. Jag kommer visserligen ihåg både tid och rum när jag blev övertygad om att det var dominikan, eller predikarsyster, som jag skulle bli. 1976 besökte jag en liten gemenskap på tre systrar i ett utsatt förortsområde till Grenoble. De bodde i en lägenhet som alla andra och hade ett litet kapell i det minsta av rummen. Philou var dramapedagog och spelade teater med förortens värstingar, Blandine var sjuksköterska och arbetade inom hemsjukvården med nyinvandrade muslimska familjer och Nicole håll på att utbilda sig till bibliotekarie och arbetade som diskerska på en marxistisk restaurang och gick där in i dialogen med den franska vänstern. Under en bönestund i deras lilla kapell på den heliga aposteln Maria Magdalenas dag den 22 juli var det som om jag själv blivit tilltalad i den läsning vi mediterade över från profeten Jeremia: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade: Jag lägger mina ord i din mun. I dag ger jag dig makt över folk och riken. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera” 1:5-10.
Philou, Blandine och Nicole har i dag alla tre lämnat vår dominikanska kongregation. Men för mig fortsätter de att vara förebilden för en predikarsyster. De visade tydligt på de fyra grundpelarna i det dominikanska livet, mission, bön, gemenskap och studier. Man kan säga att det dominikanska livet är just detta och inget annat. Men det förverkligas i ett oändligt antal olika kontexter och kan därför på ytan se olika ut, men det grundar alltid i just mission, bön, gemenskap och studier.
Det här föredraget handlar om samtida dominikansystrar och vår roll i kyrka och samhälle. Det är absolut inte heltäckande, vi är omkring 21 000 predikarsystrar eller dominikansystrar i hela världen och är organiserade i 147 olika så kallade kongregationer, var och en med sin specifika historia och inriktning. Vi är bara en liten del av alla apostoliska eller ”aktiva” ordenssystrar. Det finns omkring 700 000 systrar i världen som tillhör ett antal olika ordnar och kongregationer. Oftast känner man bäst till sin egen kongregation, ett slags administrativ enhet som kan vara nationellt förankrad eller internationellt sammansatt.
Som dominikansystrar eller predikarsystrar har vi också en intresseorganisation som omfattar så gott som alla dominikanska kongregationer, Dominican Sisters International, och den är i sin tur uppdelad i olika kontinentala och regionala sammanslutningar. Inom dominikanorden finns det också bröder, monialer (”nunnor”) och lekdominikaner som kan vara gifta. Jag ska här fokusera på de så kallade apostoliska systrarna men jag kommer att nämna något om de andra grupperna också. Det kan inte bli annat än en mycket subjektiv och kortfattad översikt för att försöka visa hur vi predikar, förkunnar Guds ord, lovprisar skapelsen och välsignar våra medmänniskor idag. Predika, lovprisa och välsigna sammanfattar hela vårt uppdrag. Vi talar också om contemplari et contemplata aliis tradere, att kontemplera och förmedla kontemplationens frukter till andra. Kontemplation i dag kan se mycket varierande ut och är i och för sig inget som dominikaner har patent på.
Låt mig göra några nedslag i verkligheten för att antyda något om bredden i dominikansystrarnas sätt att vara en del av Guds mission i dag. I USA sitter Donna Markham som verkställande direktör för samtliga katolska hjälporganisationer i landet, Catholic Charities USA, och som ger stöd och hjälp till omkring nio miljoner människor med allt från katastrofhjälp till sjukvård, flyktingstöd och bostäder för hemlösa. I Brasilien kämpar Syster Geraldinha Magela da Fonseca för de jordlösas rättigheter i Salto da Divisa i norra Minas Gerais och har varit mordhotad flera gånger på grund av sitt arbete där. I Benin, i Västafrika, är Syster Rachel jordbruksingenjör med livsmedelsförsörjning som specialitet och har startat en fabrik som producerar olika fruktjuicer. I Frankrike är Syster Véronique Margron moralteolog och ordförande för den organisation som företräder samtliga ordenssystrar och ordensbröder i landet. Hon är i dag mest känd för sin bok Un moment de vérité, ”Sanningens ögonblick”, som kom ut i mars i år och som behandlar övergreppsproblematiken i katolska kyrkan. Hur kan man fortsätta att älska och verka i kyrkan trots allt det som hänt och fortfarande sker? Det är den fråga som åtskilliga ordenssystrar bär på världen över. Syster Suhama Yassi arbetar som rektor för en stor skola i Bagdad, en skola där flertalet studenter är muslimer. Mitt i motsättningar, krig och våld måste undervisningen av nästa generation fortsätta, måste dialogen upprätthållas även med livet som insats. I Saigon i Vietnam undervisar Syster Yen Do i socialt arbete och utveckling vid det statliga universitetet med en examen från Göteborgs universitet i botten.
Så här lovprisar, välsignar och predikar några av de 21 000 apostoliska dominikansystrarna på de olika kontinenterna. Vi finns högst upp i organisationsledningar och längst ner och längst bort i misären. Vi finns där det händer saker, men också där det inte händer så märkvärdiga saker alls, bara livets vanliga mirakler. Ja, jag säger mirakler. Syster-verkställande-direktör i USA innehar inte det jobbet utan att en stor grupp systrar har kallat henne att förverkliga det uppdrag som de anser vara en del av Guds mission för just dem och för just henne. Och vietnamesiska Yen har sitt arbete i dag för att hon en gång svarade på kallelsen att skickas till Sverige för att arbeta med andra och tredje generationen av båtflyktingar och sedan kallades tillbaka till Vietnam.
Mission är att svara på en kallelse som vi förvisso uppfattar som en kallelse av Gud men som ändå måste uttryckas av våra medmänniskor. Visst kan man ibland känna att just jag ska göra det ena eller det andra, men det är sist och slutligen vår gemenskap som sänder oss ut att förverkliga det. Förut hade de flesta kongregationer sin särskilda verksamhet som i stort sett alla systrarna arbetade med, exempelvis skolor eller sjukhus. I skolan var inte alla lärare, några arbetade med administration och ekonomi, andra med teknisk utrustning och rekrytering och en och annan var skolsköterska. I dag arbetar de flesta i verksamheter utanför gemenskapen och det gör att systrarna också får ett annat slags apostolat och mission. Våra arbetskamrater är inte längre våra medsystrar utan lekfolk, gifta och ogifta, troende och icke-troende. Vår kallelse kommer inte längre bara från gemenskapen hemma utan också från aktörer i ett vanligt sekulärt arbetsliv.
Den nya arbetssituationen för de flesta ordenssystrar ställer helt nya krav på flexibilitet, fortbildning och frivilligt engagemang. Inte så få drabbas av stress eftersom kraven hemma blir större med åldrande och sjuka medsystrar och allt svårare att få hjälp med hushållssysslor. Samtidigt förväntas många arbeta ideellt med själavård, katekesundervisning och hembesök hos sjuka utöver sitt yrkesarbete. Förväntningarna på den enskilda apostoliska ordenssystern är i dag mycket större än de någonsin varit.
Det är lätt att säga att mission inte är yrkeskarriär utan att tjäna Gud och svara på det som kallar en här och nu. Ibland erfar vi också kallelser som varken Dominikanorden eller den katolska kyrkan erbjuder möjligheter att förverkliga. 2011 kom filmen Pink smoke over the Vatican som skildrade olika kvinnors och flera dominikansystrars kallelse att bli präster. Flera systrar från Sydafrika berättar i filmen om sina kallelser och några av dem låter prästviga sig och startar underjordiska katolska församlingar i främst USA. Det är en djupt gripande film som illustrerar problemet med vad en kallelse är. Systrarna i Sydafrika jämförde katolska kyrkans förbud mot kvinnliga präster med apartheidsystemet. De hade ofta satt sig över apartheid i de skolor ordnarna bedrev i Sydafrika och några hade hamnat i fängelse. Nu satte man sig över förbudet i katolska kyrkan vilket ledde till att de blev tvungna att lämna sina systragemenskaper och även blev exkommunicerade.
2011 bokstavligen anföll den så kallade Troskongregationen, före detta inkvisitionen, de katolska ordenssystrarna i USA. Det gällde inte bara dominikansystrarna utan alla apostoliska systrakongregationer och deras samarbetsorgan Leadership Conference of Women Religious. De skulle nu undersökas av ett par av Rom utsedda biskopar och Troskongregationen. Det gällde både om de var rättroende och om de levde ett enligt Rom korrekt ordensliv. Bland annat anklagades systrarna för att vara radikalfeminister och deras pastorala arbete bland HBTQ-personer ifrågasattes, allt formulerat på 11 sidor av anklagelser. Det blev allmänt uppror i USA, inte bara bland ordenssystrarna utan framför allt bland lekfolket. De apostoliska systrarna från åtskilliga ordnar och kongregationer har byggt upp såväl sjukvård och socialvård som skolor och universitet i USA sedan början av 1800-talet och generationer av människor älskar sina systrar trots att deras antal drastiskt gått ner med tiden. I kongressen ställde sig politiker upp och tog systrarnas parti mot Rom och parafraserade John Kennedys ord den 23 juni 1963 i Berlin ”Ich bin ein Berliner” till ”I am a Sister”. Solidariteten var total. Flera år senare var Rom och Troskongregationen tvungna att dra tillbaka sina anklagelser och undersökningen lades delvis ner.
Det har alltid varit en smula tveeggat att vara ordenssyster i katolska kyrkan. Helt befriade från den ensidigt klerikala maktsfären i kyrkan har systrarna aldrig varit, även om medeltida nunnor som Hildegard av Bingen förde mer eller mindre ett krig mot den lokala hierarkin och moderna ordenssammanslutningar kunnat få så kallad påvlig rätt och därmed inte längre varit beroende av en lokal biskops maktutövande. Men alla lyder under den så kallade Ordenskongregationen i Rom, ett av de departement som styr kyrkan, och därmed kan de manliga makthavarna kontrollera vad som sker. Visst styr systrarna sina egna sammanslutningar mer eller mindre befriade från en klerikal hierarki, men helt självständiga är vi inte. Så fort vi vill fira mässa så måste vi inbjuda en manlig präst … Många präster är självklart trevliga men själva fenomenet upprör en hel del systragemenskaper. Och brödragemenskaper har förstås präster i sin egen grupp och skulle aldrig komma på tanken att bjuda in en syster för en mässa!
Det apostolat eller arbete som de flesta systragemenskaper är engagerade i idag är frågor som har med fred, nedrustning, social och ekonomisk rättvisa, jämställdhet och klimat att göra. Och så har det varit sedan Andra Vatikankonciliets slut 1965, det koncilium som förändrade och öppnade kyrkan mot världen och samtiden. Arbetet med dessa frågor har intensifierats under ett halvt sekel och också kommit att innefatta ekumenik och interreligiös dialog och systrarna har ofta intagit ledande positioner på dessa områden. Det har givetvis också lett till att ordenssystrar börjat ifrågasätta de klerikala och manliga maktstrukturer som katolska kyrkan är genomsyrad av.
Alla systrar är inte feminister, vare sig likhetsfeminister eller särartsfeminister. Många har däremot ifrågasatt äldre mönster för ordensliv. Förändringarna har sett olika ut. De flesta ordensgemenskaper bor inte längre i institutioner eller ens i större kommuniteter. Vanligen består en gemenskap av tre till femton systrar, förutom kommuniteter där man grupperat äldre och sjuka systrar med specialiserad personal och särskild medicinsk utrustning. Där kan antalet nå över tjugo systrar. Under sjuttiotalet började många gemenskaper bosätta sig i vanliga lägenheter och inte så sällan i socialt utsatta områden. Det var så jag själv mötte dominikanorden och min kongregation i Grenoble, som jag berättade om i början. I slutet av sextiotalet och framför allt under sjuttiotalet ändrades systrarnas kläder, ordensdräkterna förenklades och många gick över till en helt civil klädsel. I dag är det inte ovanligt att möta systrar, framför allt i den engelsk- och spanskspråkiga världen, som är elegant klädda, sminkade och inte sällan bär vanliga smycken istället för ett kors. Missionen ligger inte i det yttre utan hur jag är och agerar i olika situationer.
Arbetet med fred, rättvisa och klimat har också lett till att man förändrat de egna beslutsformerna och ledningsstrukturerna. Detta uppmanades också till av Andra Vatikankonciliet som jag nämnde tidigare. Vi kan se det i namnet på en dominikansk kongregation i dag, Dominican Sisters of Peace med säte i USA. Den kongregationen är en sammanslutning av sju olika kongregationer som alla kämpade med sjunkande antal systrar och som 2009 gick samman i den nybildade Dominican Sisters of Peace efter flera års förberedelser. Att vårda skapelsen är en av deras främsta arbeten i dag.
Men vad händer med Guds mission bland dominikansystrarna? Antalet systrar minskar drastiskt, framför allt i Europa, Nordamerika och Australien men också i Sydamerika. Det finns flera förklaringar till detta. Främst handlar det om ett allmänt demografiskt problem. När nativiteten generellt sjunker minskar också antalet kallelser till ordenslivet. Men det finns också andra orsaker. Katolska kyrkans patriarkala struktur får många unga kvinnor att lämna kyrkan. De som erfar en prästkallelse går inte till ordenslivet, vilket man kanske tidigare gjorde, utan antingen går man till en annan kyrka eller så lämnar man helt och hållet. När samhället också tagit över skolor och universitet, sjukvård och socialvård så har det spelat ut många av systrarnas tidigare institutioner där man kunde utveckla både en yrkesskicklighet och en religiös kallelse samtidigt. Vi kan också se att sammanslutningar av ogifta och yrkesverksamma lekkvinnor som bor var och en för sig själva har ökat i antal. En del menar att det här är ett utslag av en tilltagande individualism och hävdar att vi dels har allt svårare att leva tillsammans och tillåta att andra kan påverka mitt liv dels är drabbade av en karriärism som så många i dagens värld. Man kan också se detta bland prästkallelserna, där allt fler väljer att bli så kallade sekularpräster som bor ensamma och är direkt underställda den lokala biskopen snarare än att bli ordenspräster och bo i en kommunitet.
Gud har inte lovat att ordenslivet ska vara för evigt, än mindre enskilda ordenssammanslutningar. Klosterlivet som sådant kommer säkert alltid att finnas kvar, men formerna utvecklas och vi befinner oss förmodligen i ett sådant sökande skede. Många ekumeniskt sammansatta gemenskaper har blomstrat under en tid, som till exempel Taizé i Frankrike och Bose i Norditalien. Karismatiska rörelser där man bor tillsammans blomstrade under åttio- och nittiotalen men har inte längre samma dragningskraft. De mer traditionella klosterordnarna som benediktiner och cistercienser kan erfara en uppgång i ett enskilt kloster men det har sällan förblivit så. Monialerna i dominikanorden har spridda kallelser lite här och där, men har ändå fått stänga flera kloster de senaste åren. Få unga människor verkar vilja engagera sig för livet i en ordensgemenskap. Det finns undantag som i vissa länder på den afrikanska kontinenten och i Sydostasien. Rent allmänt, lyckas få människor med livslånga engagemang över huvud taget vare sig det handlar om äktenskap, ordensliv eller en yrkesutövning där lång erfarenhet är nödvändig.
Samtidigt söker människor efter något hållbart och långsiktigt, efter mening i livet, efter andlig fördjupning, efter tystnad och meditation. De monastiska gemenskaperna skulle kunna vara en kraftkälla och mötesplats för detta slags sökande, en återhämtningsplats för nutidens överstressade människor. Tyvärr, är det långt ifrån enkelt att bedriva en sådan verksamhet i ett kloster i dag. Regler och lagstiftning för även en liten hotellverksamhet utgör stora hinder, inte minst ekonomiskt, för en verksamhet ledd av åldrande munkar och nunnor. Många drar ner på gästverksamheten eftersom klostren inte har möjlighet att anställa personal för de praktiska sysslorna.
På vissa håll i världen växer däremot grupper med lekfolk kring en redan existerande systragemenskap. När det gäller lekdominikaner så är de direkt knutna till bröderna, även om flera grupper de facto står närmare en systragemenskap. De engagerade lek-männen- och- kvinnorna avlägger löften till bröderna även om sådana löften inte överallt spelar samma roll i dag. Inom dominikanorden har systrakommuniteter på flera håll i världen skapat en ny form för lekpersoners engagemang med så kallade associerade medlemmar. Vi vet inte ännu hur pass livskraftiga dessa grupper är. Mycket engagemang i vår tid, alldeles oavsett innehåll, är ofta mycket tidsbegränsat och knutet till en eller ett par personers entusiasm som givetvis tar slut när dessa personer inte längre orkar hålla liv i gruppen.
Det kan tyckas nedslående att titta på det apostoliska dominikanska livet i dag. På en del håll finns ändå många systrar under utbildning, framför allt i Vietnam, på Filippinerna och i en del länder i Afrika. I väst är vi på upptäcktsfärd efter en ny typ av ordensliv oavsett om det är monastiskt eller apostoliskt, oavsett om det är dominikanskt, franciskanskt eller benediktinskt. Vi har en historia, vi lever i ett nu och svarar på Guds kallelse och Guds mission i världen efter den förmåga vi har. Vi är på en pilgrimsvandring i ett okänt landskap och med en horisont som drar oss framåt. Ingen har lovat oss vetskap och klarhet, bara tro, hopp och kärlek. Ordenslivet är inget man når fram till som en lyckosam slutpunkt. Däremot är det en pilgrimsvandring där allt sker på vägen och där målet förändras medan vi vandrar.
Sr Madeleine Fredell OP
Dominikanorden firar 800 år – 2016
Sr Katrin Åmell OP
Dominikaner från Norden, Frankrike och andra länder samlades den 20–22 maj på Svenska kyrkans stiftsgård Åkersberg i Höör samt i Lund för att fira att Orden funnits i 800 år. Det var påven Honorius III som godkände Ordo Praedicatorum, Predikarorden, 1216. Det första klostret i Norden grundades 1223 i Lund efter ett tidigare försök i Sigtuna 1221 som dock misslyckades. När dominikanerna återkom till Sigtuna 1237 gick det bättre och man kunde börja bygga Mariakyrkan som stod färdig 1247 och är den enda bevarade dominikankyrkan från medeltiden i Sverige. Liksom på många andra håll i världen spred sig Orden snabbt i Norden och fick stort inflytande i kyrkan och kulturlivet under flera århundraden.
Reformationen betydde ett långt avbrott för det dominikanska livet i de nordiska länderna. Först kring 1930 blev det möjligt för Orden att återvända hit med grundningar i Oslo och Stockholm samt därefter i Lund, Helsingfors och Köpenhamn, platser där bröder, nunnor, systrar och lekmän fortfarande är verksamma.
Predikan, evangelisering och sanningssökande har alltid kännetecknat den dominikanska andan. Via temat för jubileumsfirandet ”Att möta den gåtfulla sanningen” sökte man i föredrag och reflektioner anknyta till hur dessa kännetecken kan förverkligas i dagens pluralistiska samhälle.
Nära hundra dominikaner från Ordens samtliga grenar samlades den första dagen (20 maj) på Åkersberg – där också flertalet var inkvarterade – för en intern reflektion över ämnet predikan i vid mening. Här ska först sägas att det gemensamma livet i sig utgör för dominikaner en predikan. Broder David Caron, teol. dr i ”liturgy and ministry”, från New Orleans, USA förde samman 800-årsjubileet med påven Franciskus utropande av Barmhärtighetens jubileumsår och såg det som en stor tillgång att de båda firandena sammanfaller. För dominikaner är det en glädje att få predika Guds barmhärtighet som blivit synlig i Jesus Kristus. Den andra talaren, syster Catherine Droste, professor i moralteologi vid dominikanernas universitet Angelicum i Rom, utgick från orden i Jesaja 52:7: ”Härligt är att höra budbärarens steg när ha kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning …” Hon anknöt även till den heliga Katarina av Siena och hennes sätt att predika, något som bär frukt både för den som predikar och för dem som lyssnar.
På kvällen anlände dominikanernas ordensmästare Bruno Cadoré med sitt råd för att delta i firandet. Det första mötet med honom blev i form av en kort frågestund då han svarade på deltagarnas frågor.
Påföljande dag (21 maj) var programmet öppet för allmänheten och förlagt till stadshallen i Lund, där ett antal talare i föredrag och panelsamtal närmade sig ämnet ”Den gåtfulla sanningen” ur olika synpunkter. Stadshallen var fullsatt. På plats fanns biskopen i Lunds stift Johan Tyrberg och en hel del svenskkyrkliga deltagare. Ur programmet ska särskilt nämnas broder Bruno Cadorés inledningsföredrag med titeln ”Att framkalla den gåtfulla sanningen”. För kristna är sanningen alltid knuten till en person, Jesus Kristus, en person att ständigt lära känna. Dominikanskt sökande efter sanningen kännetecknas av ett intresse för omvärlden, möten med det som finns omkring oss. Naturvetenskap, musik, konst, allt som öppnar våra sinnen och fördjupar oss kan bidra till att framkalla sanningen, som ändå förblir ett mysterium och som måste sökas i ödmjukhet tillsammans med alla människor av god vilja.
Vacker liturgi med mässfirande och tideböner ingick förstås också i jubileumsfirandet och gav djup och eftertanke till reflektionerna. På lördagskvällen den 21 maj var det dags för en högtidlig ekumenisk vesper i Lunds domkyrka med inledningsord av biskop Johan Tyrberg, textläsning av biskop emerita Christina Odenberg, predikan från den anslående kortrappan av ordensmästaren Bruno Cadoré samt sång av dominikaner. Tanken att den helige Dominikus troligen besökt och bett i denna kyrka ett tiotal år innan de första bröderna anlände till Lund gav förstås en speciell karaktär åt denna vesper.
Avslutningsdagen (22 maj) firades en högtidlig mässa på Heliga Trefaldighets dag i S:t Thomas av Aquinos katolska kyrka i Lund, där vitklädda dominikaner uppfyllde en stor del av kyrkorummet. Församlingsborna uttryckte vid mässans slut sin tacksamhet mot Orden och delade symboliskt ut rosor till bröder och systrar.
Vid en avslutande lunch i dominikanernas konvent i Lund inför uppbrottet tackade den franska provinsens provinsial Michel Lachenaud de tre organisatörerna av det storslagna jubileet, det vill säga bröderna Haavar Simon Nilsen, Oslo, och Björn Engdahl, Lund, samt syster Ragnhild Marie Bjelland, Oslo. Här bör också nämnas alla anonyma lekmän och volontärer som gjorde stora praktiska insatser för att allt skulle fungera smidigt.
Kort personlig summering. Mötena med alla dessa systrar och bröder som var och en i sitt sammanhang dagligen söker förverkliga sin dominikanska kallelse var en stor glädje och en påminnelse om att det finns en större gemenskap, även om vi i Sverige inte är så många. Jubileet blev också ett tillfälle att uttrycka tacksamhet över att få tillhöra en Orden som lyckats överleva i 800 år trots farsoter, revolutioner och kriser. Detta bakåtblickande ger även hopp inför framtiden, därför att predikan i gemenskap, sanningssökande och barmhärtighet står sig tiderna igenom, även om de yttre formerna kan variera.
Sr Katrin Åmell OP
Predikaroden, ett potpurri inför Dominikus i Mariakyrkan i Sigtuna
Sr Madeleine Fredell OP
Inledning
Dominikanordens kyrka i Sigtuna, Mariakyrkan, med dess lilla staty av Dominikus, är unik såtillvida att de utgör ett av de få kompletta minnesmärken från Ordens närvaro i det medeltida Sverige. För övrigt finns bara några ruiner och indirekta kvarlevor av Ordens verksamhet i landet före reformationen. Några föremål har från arkeologiska utgrävningar kunnat härledas till brödernas konvent i Sigtuna. På samma sätt har vi enstaka föremål som hört till konvent på andra håll i landet, Lödöse, Skänninge, Visby, Stockholm och Västerås för att bara nämna några. Tyvärr, så säger dessa fynd väldigt lite om hur bröderna levde sitt liv, hur de var organiserade och vad de gjorde. Arkiven från de olika konventen är nästan helt förstörda förutom enstaka fragment.
Vet vi då ingenting om bröderna och senare även systrarnas liv i Sverige ? Egentligen vet vi en hel del. Genom arkiv från samtida provinser i andra delar av Europa kan vi sluta oss till hur brödernas liv var strukturerat. Det vi vet om Dominikus själv och Ordens första tid säger också något som brödernas liv i Sverige. Ordens konstitutioner och sedvänjor förmedlar en hel del om vad bröderna gjorde och vilken spiritualitet som drev dem i deras missionsarbete. Dominikus och hans samtida var heller inte särskilt intresserade att ”skriva historia”. De bara gjorde vad de upplevde sig vara kallade till. Att svara på tidens och omgivningens behov har för övrigt varit Ordens utgångspunkt ända sedan 1200-talet. Genom att se på olika personligheter och den allmänna utbredningen av Orden kan vi få kunskap om brödernas liv i Sigtuna och på andra håll i Sverige före reformationen. Även Ordens liv idag säger något om hur vårt ursprung såg ut. Det upprepas gång på gång att Predikarorden är en intuition som ska levas och inte studeras.
Ursprung, intuition och vision
Ordens namn är inte Dominikanorden utan Predikarorden. Intuitionen till denna Orden hänger samman med Dominikus som person, men tittar man noga på historien så var det flera som kan sägas stå som grundare. Dominikus var misstänksam mot all form för personkult och vi samlas inte runt en grundare, utan det är ett visst sätt att leva, som har dragit oss till Orden. Därför vet vi också ganska lite om Dominikus som person! Han lämnade efter sig endast två kortfattade brev och vi vet inte ens hans exakta födelsedatum. Visserligen har hans samtida bröder försökt fylla igen luckorna, men han är inte på långt när lika tillgänglig som exempelvis Franciskus, som verkade under samma tid.
Vi vet att Dominikus föddes i början av 1170-talet i den lilla byn Caleruega i Kastiljen och att han med stor sannolikhet var uppkallad efter det näraliggande och än idag mycket kända benediktinklostret Santo Domingo do Silos’ skyddshelgon. Familjen var kanske adlig, i varje fall handlar det om en lokalt, mäktig och from familj. Modern Juana de Aza är saligförklarad tillika med brodern Mames, som också anslöt sig till Predikarorden. Föräldrarna valde den klerikala banan för honom och han sattes att studera vid universitetet i Palencia och vi vet att han personligen ägde flera böcker vilket tyder på att hans familj var mycket rik. Böcker och studier är något som går som en röd tråd genom Ordens historia. Det sägs ibland att man inte kan grunda ett nytt konvent eftersom man inte har tillräckligt med böcker för bröderna!
Samtidigt visar Dominikus under sin studietid att böckerna inte får vara ett självändamål i sig. Studierna ska vara till nytta för vår tid och våra medmänniskors väl och ve. De ska tjäna till att bygga upp, både samhällsgemenskapen och varje människas personlighet och andlighet. Det berättas att när Palencia drabbades av en svår hungersnöd så sålde Dominikus sina böcker och inrättade ett allmosehus för de nödlidande. Här dyker det upp ytterligare ett sätt att handla som är specifikt för Predikarorden. Man ska inte bara dela ut allmosor utan eftertanke. Det gäller att strukturera det stöd man ger så att det får så stor verkan som möjligt. Vi hittar dominikaner i olika typer av socialt och politiskt arbete genom historien, men oftast har detta arbete en strukturell karaktär och det ska syfta till genomgripande förändringar för hela mänskligheten. Den dominikanska fattigdomen, eller vi skulle kanske idag säga enkelheten, är inte ett ändamål i sig. Det handlar om att vara trovärdig i förkunnelsen och i sin livsstil. Dominikus tog heller aldrig avstånd från sitt sociala ursprung, utan handlade bara så som han ansåg sig påkallad att göra.
Den tid som Dominikus växer upp och kommer att verka i, 1100-talets slut och början av 1200-talet, är en förändringens tid och i viss mån också en kristid. Krisen är framför allt andlig. Kyrkans män har helt enkelt dålig kunskap om tron och lever samtidigt ett ganska världsligt liv. Folk känner inte igen Evangeliets budskap eftersom handling, livsstil och förkunnelse inte hänger ihop. Denna förvirring och tomrum ger upphov till allehanda religiösa rörelser i södra Europa.
Eftersom kyrkan inte var särskilt välorganiserad, och väl egentligen aldrig varit det, så får dessa rörelser både andligt inflytande och världslig makt och utgör snart ett verkligt hot. Det handlar om olika rörelser, som katarerna, albigensarna, waldensarna och andra. Albigensarna hade en helt alternativt organiserad ”kyrka” med Toulouse och Carcassonne som centralorter. Kännetecknande var att de drevs av en stark dualism där det materiella, och även skapelsen som sådan, sågs som något ont, till den grad att idealet var att alla skulle leva ogifta. De skulle också leva fattigt och asketiskt, även om några av dem var från mycket rika familjer. Många av de mest engagerade var kvinnor, vilket skulle få en särskild betydelse för just Predikarorden. Folk uppfattade deras förkunnelse som trovärdig eftersom de inte uppträdde som kyrkans biskopar och abbotar, som var både mäktiga och rika. Kyrkan sågs också som alltför mycket bunden till den politiska makten. På 1100-talet ville många få till stånd ett uppbrott från denna förvanskning av Evangeliet och reformrörelserna blomstrade både inom och utanför Kyrkan.
Århundradet är också en frågandets tid, man vill veta grunderna för det mänskliga livet och för den kristna tron. Pierre Abélard, född 1079 och död 1142, är en slags förebild för 1100-talsmänniskan och han anses som en av grundarna av skolastiken, som sedan skulle få sin storhetstid under 1200-talet. Även om prästerna var obildade så blomstrade universiteten med Paris och Bologna som de mest framträdande.
Dominikus blev efter sina studier kanik i Osma och vi vet att han var en slags underprior där 1201. Kaniker utgjorde en gemenskap av präster som hörde till katedralen, det vill säga biskopens säte i ett stift. Kanikernas uppgift var att tillhandahålla ett offentligt gudstjänstliv och sedan ägna sig åt personlig bön och studier. Samma år som Dominikus blev underprior för gemenskapen, insattes hans gode vän, Diego, som biskop och ledare för kanikerna i Osma.
Redan år 1203 blir Dominikus intressant för Skandinaviens vidkommande. Diego har då fått i uppdrag att förhandla om ett äktenskap mellan kungens son och en dotter till en skandinavisk adelsman och Diego tar med sig Dominikus på resan norrut. Förhandlingarna gick bra och 1205 reste de norrut igen för att hämta den tilltänkta bruden som då antingen avlidit eller kommit på andra tankar. Exakt var dessa förhandlingar ägde rum vet vi inte, om det var i norra Tyskland, på nuvarande danskt område eller i Lund, som då tillhörde Danmark. Däremot vet vi att de träffade Lunds ärkebiskop Sunesen under den andra resan, som delgav dem sina bekymmer om den unga kyrkan i Livland, nuvarande Baltikum.
På resorna norrut hade Diego och Dominikus stött på en grupp hedningar som ägnade sig åt en slags terrorverksamhet i Tyskland. De kallade dem kumaner och detta namn kommer sedan att bli ett begrepp i Ordens historia. Om det verkligen funnits ett folkslag som kallats kumaner, vet man inte. Namnet står för hedningar och Dominikus drömde under hela sitt liv att få gå till kumanerna och missionera. Vi talar fortfarande om kumaner, nu mer i betydelsen ”vilka är våra kumaner idag”, vilka behöver få höra ord av hopp i vår tid.
Under resan 1203 skedde också ett avgörande möte med albigensarna i form av en heretisk värdshusvärd i Toulouseområdet. Det berättas att Dominikus satt uppe hela natten och pratade med honom och på morgonen omvände sig mannen till katolska kyrkan. Både Diego och Dominikus började förstå att deras särskilda missionsuppgift var att övertyga motståndarna med dialogen som verktyg och de insåg att man också måste bemöta sina dialogpartners i både ord och gärning för att bli trovärdig. Man skulle uppträda som apostlarna i Bibeln, färdas till fots och inte till häst, tigga sitt levebröd och inte övertyga någon utifrån en maktposition. Diego och Dominikus insåg att man också måste vara förberedd rent kunskapsmässigt, både veta vad man själv trodde på och vad motståndaren stod för. Förebilden fanns i Matteusevangeliet kapitel 10, som är den text man ständigt återvänt till för att reformera och förnya Orden. Man kan sammanfatta erfarenheterna så här långt att förkunnelsen skulle vara en anpassning till de omständigheter man levde i, den skulle ske trovärdigt och kunnigt och med respekt för motparten och man skulle vara fattig.
Kring den här tiden får Diego och Dominikus tillåtelse från påvliga sändebud att bedriva sin missionsverksamhet i södra Frankrike. Ibland får de stöd av cistercienser och präster, ibland är de tämligen ensamma. Dominikus avgår som underprior för kanikgemenskapen i Osma medan Diego regelbundet måste återvända dit för att sköta om sitt stift.
Någon gång 1206 eller 1207 grundar Diego, och inte Dominikus, vilket man vanligen påstår, en gemenskap för kvinnor i Prouille. Som vi redan konstaterat fanns det många kvinnor bland albigensarna och inte minst sådana som levde idealen fullt ut. De kallades då perfectae, de perfekta. När de kom tillbaka till kyrkan så fanns inget direkt att erbjuda dem och därför grundades denna gemenskap i Prouille, som bara låg några kilometer från Fanjeaux, där heretikerna hade ett starkt fäste. De bröder som anslutit sig till Diegos och Dominikus missionsverksamhet använde också Prouille som en hemvist mellan predikovandringarna.
Det var inte bara dialoger på tu man hand eller i mindre grupper som ägde rum. Ibland ordnades offentliga och stora debatter med domare som avgjorde vilken sida som vunnit. Vi vet att en sådan debatt ägde rum under två veckor i april 1207 i Montréal, nära Carcassonne. Fyra domare avgjorde vem som vunnit och denna gång blev det oavgjort. Trots det omvände sig 150 personer till den katolska sidan.
I december 1207 dog Diego och Dominikus blev ensam kvar som ledare för en mycket liten grupp predikanter. Samtidigt började tonläget mellan heretikerna och katolikerna att höjas väsentligt och hot om direkt våld förekom också. Mellan 1209 och 1215 pågick ett regelrätt korståg i södra Frankrike med påven och franske kungen på ena sidan under ledning av Simon de Montfort och heretikernas stormän på den andra. Dominikus fortsatte med sin verksamhet bortom de rent militära striderna men han blev god vän med Simon de Montfort, som sedermera blev en stor välgörare av den gryende Predikarorden.
En annan god vän var biskop Fulk i Toulouse, som gav legitimitet åt Dominikus predikoverksamhet inom sitt stift. Under 1213 till 1214 fungerade Dominikus som biskopens generalvikarie i Carcassonne och fick på så vis tillfälle att predika mitt i heretikernas fäste. Därefter fick han ansvar för församlingen i Fanjeaux. I slutet av 1214 eller i början av 1215 fick han påvligt tillstånd att leda missionen och att göra Toulouse till högkvarter. Nu börjar en predikarorden sakta ta form efter Diegos ursprungliga dröm. Två borgare i Toulouse ansluter sig till Dominikus, däribland Peter Seilhan, som också skänker sitt hus till rörelsen, och som finns kvar än idag. Biskop Fulk ger gruppen tillåtelse att leva på att tigga ihop sitt levebröd och att göra det genom ”itinerans”, det vill säga genom ett kringvandrande liv. Det här ska vi genast lägga på minnet när det gäller brödernas liv i Sigtuna. De var formade till att förkunna och bedriva själavård genom att själva söka upp folk där de fanns. Konventet var som ordet antyder den plats där man samlades, där man hade sin utgångspunkt och där man hämtade kunskap och näring. Men folk kom inte nödvändigtvis dit.
Nu fanns en materiell möjlighet att få gemenskapen godkänd av påven och därmed få möjlighet att förkunna över större områden och med mer befogenheter rent allmänt. Biskop Fulk tog därför med sig Dominikus till Rom och det Fjärde Laterankonciliet 1215. Påve Innocentius III var generellt positiv till Dominikus idé och vision, men trots det skickade han honom tillbaka till Toulouse för att tillsammans med de andra hitta en klosterregel att leva efter. Konciliet hade nämligen beslutat att inga nya klosterregler skulle få skrivas utan nu skulle man ansluta sig till en redan existerande regel i Kyrkan. För Dominikus var det här inget större problem, utan han och medbröderna valde Augustini regel, som åtminstone Dominikus redan levt efter som kanik i Osma. Den är också mycket kortfattad och föga detaljerad och ger därför möjlighet till ett stort antal verksamheter. Biskop Fulk gav gemenskapen kyrkan St Romain i Toulouse och man kom att kallas ”Ordensbröderna i St Romain” och de var inte längre kaniker, utan sina egna. För det vardagliga livets struktur tog de över Premonstratensarnas konstitutioner, som i och för sig stod nära cistersienserna. Allt detta kommer sedan att påverka Predikarordens så kallade ursprungliga konstitutioner. Gruppen väljer också en prior, Bertrand av Garrigues, och Dominikus får därmed helt ägna sig åt att leda själva förkunnelsearbetet.
Under den här tiden dör påven Innocentius III och Honorius III väljs. När Dominikus väl fått Honorius med på sitt förkunnelseprojekt så börjar de påvliga tillåtelserna att dugga tätt. I januari 1217 får Dominikus en påvlig bulla som ger honom rätt att ta in teologer från Paris till Toulouse för brödernas utbildning, något han egentligen aldrig får möjlighet att använda just då.
Dominikus handlar nu snabbt när han uppfattat att han har påvens stöd. Han handlar ofta innan han fått tillståndet i hamn och man har en känsla av att han utkrävde det ena brevet efter det andra. Till sist placerar han en broder vid det påvliga kansliet för att sköta denna uppgift! Gruppen i Toulouse har precis börjat komma igång med sitt reguljära liv då Dominikus bestämmer sig för att skicka ut dem åt olika håll i Europa för att förkunna Evangeliet och grunda nya gemenskaper. Vi ska komma ihåg att det ännu inte finns någon egentlig Orden och att han inte har tillstånd att verka utanför Toulouse stift. Alla hans rådgivare och vänner protesterar, Simon de Montfort, biskop Fulk och ärkebiskopen i Narbonne och inte minst bröderna själva. Men Dominikus hävdar med bestämdhet att han vet vad han gör och att samlar man vetet för länge på samma plats så riskerar det att ruttna. Alltså skickas en grupp till Spanien och två separata grupper till Paris, en liten grupp stannar kvar och själv beger sig Dominikus till Rom. Drömmen om en världsvid förkunnelse börjar ta form och Dominikus hyser en stark tillit till sina unga och nyligen anslutna bröder. Som nästan alltid, så kommer tillståndet till detta äventyr från påven först i februari 1218, men då har man redan varit på vandring i ett halvår. Nu är de Predikarorden med rätt att förkunna överallt i världen och tillståndet säger också att stiften ska välkomna och stödja brödernas verksamhet.
När bröderna fått fotfäste i Paris och Bologna under 1218 börjar Orden att växa i snabb takt. Samma år grundas ett konvent i Madrid och Segovia. Dominikus grundar också en systragrupp i Madrid samma år. Under 1219 inträder två skandinaver i Orden i Bologna och en ung man från Ungern. Dominikus börjar gjuta nytt liv i drömmen att gå till kumanerna och hedningarna i norr genom dessa tillskott.
Kvinnor börjar också dras till Dominikus och Orden. Det berättas att Dominikus fann stor glädje i att samtala med unga kvinnor och två kvinnor har vi namn på som också besvarade den här vänskapen. Den ena är Diana av Andalo, som sedermera kommer att ha en brevväxling med Jordanus av Sachsen, som efterträder Dominikus som ordensmästare 1221. Den andra är Cecilia som givit oss ett porträtt av Dominikus. ”Detta är porträttet av den salige Dominikus: han var av medellängd och spensligt bygd. Han hade ett vackert ansikte med svagt rödlätt hy, rödblont hår och skägg och vackra ögon. Från hans panna och ögonfransar strålade det ut ett slags glans som kom alla att älska och vörda honom. Han förblev alltid leende och glad utom då han var rörd av medlidande med någon nästas olycka. Han hade långa och vackra händer, en stark röst, vacker och klar. Han blev aldrig skallig och hans tonsur var fullständig med några få gråa hår”.[1]
Men några egentliga dominikankloster för kvinnor fanns inte, trots gemenskaperna i Prouille och Madrid. Det skulle ta lite tid innan detta tog form, trots att flera kvinnor avlagt klosterlöfte i Dominikus händer, däribland Diana. 1219 bad påven Dominikus att ta över det redan existerande kvinnoklostret San Sisto i Rom. Här, liksom i många andra kvinnokloster, levde systrar som väl egentligen inte valt klosterliv av någon personlig övertygelse, utan satts där i brist på pengar till en hemgift. De levde ofta ett ganska sekulariserat liv, med privata gäster och möjlighet att också gå ut. Dominikus försökte reformera gruppen utan framgång. Han fick dock systragruppen i ett annat kloster, Santa Maria in Tempulo, att flytta dit och hjälpa honom med klosterobservansen. Samtidigt var också San Sisto konvent för bröderna i Rom. Systraklostret i San Sisto kunde till sist öppnas formellt i början av 1221 och då fick bröderna basilikan Santa Sabina på Aventinen och flyttade dit. Det har varit Ordens huvudkvarter sedan dess.
Ordens första generalkapitel hålls i Bologna i maj 1220 och ytterligare ett i juni 1221. Till dessa samlingar på högsta nivå skickade bröderna representanter från de viktigaste konventen, framför allt från Paris. Nu började man också skriva sina egna första konstitutioner. Under årens lopp har dessa konstitutioner utvidgats och uppdaterats, men de ursprungliga dokumenten finns kvar än idag. Jordanus av Sachsen har berättat om kapitlen i sin skrift Libellus de Principiis Ordinis Praedicatorum (En liten bok om Predikarordens första början). Det är intressant att se vad han tagit fasta på, som att bröderna inte skulle få äga fast egendom eller andra inkomster samt att man sände bröder till England och att han själv blev utsedd till provinsial, en slags regional ledare över flera hus, i Lombardiet. Att Orden var mycket ung förstår vi av att han skriver: ”Jag hade då tillbringat ett år i orden och var ännu inte så djupt rotad i den som det skulle behövts. Man satte mig alltså att styra andra innan jag lärt mig själv att styra min egen ofullkomlighet” (§ 88).
Man införde också en unik sedvänja i ordenslivet, nämligen dispensen. I företalet till konstitutionerna, som skrevs ned 1228, står det följande: ”Emellertid har priorn i sitt konvent rätt att dispensera bröderna varje gång han finner det lämpligt. I synnerhet när något kan vara till hinder för studierna, förkunnelsen eller människornas bästa, eftersom vår orden som bekant från början har grundats speciellt för förkunnelsen och för själarnas räddning. Vår strävan skall därför av princip vara att med iver och av alla våra krafter göra oss i stånd att bli till nytta för vår nästa.” Det här visar att både studierna och det vi kallar för apostolatet, förkunnelsen i vid mening, har haft avgörande betydelse från allra första början. Det reguljära kommunitetslivet med sina vardagssysslor, gemensamma tideböner och sammanträden får aldrig inskränka på vårt ”raison d’être”, att vara till för att genomsyra världen. Missionen kommer också alltid först i våra konstitutioner liksom i vårt verkliga liv. Det här är viktigt att veta om vi ska förstå hur bröderna levde och arbetade när de kom till Sverige på 1200-talet.
En annan sak som bör påpekas i predikarbrödernas liv är flexibiliteten, uttryckt som itinerans. Det handlade inte bara om att de var ute och förkunnade och ägnade sig åt själavård, utan också att de förflyttades mellan konventen inom provinsen och också bedrev sina grundläggande studier vid olika konvent utanför sin provins, oftast i Paris och Bologna, men senare också i Köln när det gällde de nordiska bröderna. Vi kan förutsätta att det fanns ett intensivt utbyte mellan bröderna i konventen i Skandinavien och Baltikum, som kallades Dacia, som provins inom Orden. Men kontakterna var också regelbundna med övriga konvent i Europa med påföljd att idéer och nyheter spreds mycket fort.
Dominikus avled i augusti 1221 och blev begravd i brödernas kyrka i Bologna. Han hade med bestämdhet sagt att han ville bli begraven under brödernas fötter. Traditionen är att han in i det sista försökte trösta bröderna med att han skulle bli till än större nytta för dem efter sin död. Denna tanke har resulterat i en sång inom Orden, O Spem Miram, O Saliga Hopp, som finns i en mängd olika tonsättningar och på många olika språk.
Med fokus på Dacia
Vad hände med de första skandinaviska bröderna som trädde in i konventet i Bologna 1219 och vad hände med Dominikus dröm om missionen i norr? Innan vi tittar närmare på det är det viktigt att vi vet att det sista brevet Dominikus får av påven Honorius III 1221 är ett rekommendationsbrev till kung Valdemar i Danmark. Kungen uppmanas att stödja en mission till Baltikum. Uppenbarligen hade Dominikus själv tänkt att bege sig dit.
De skandinaviska bröderna är omnämnda som Simon från Sverige och Nils från Lund och någon gång efter generalkapitlet 1220 skickas de till Sigtuna. Med sig hade de ett rekommendationsbrev från Honorius III, som finns på Riksarkivet, och som sällskap hade de prosten från S:t Pers kyrka i Sigtuna, vid namn Gaufred. Rekommendationsbrevet till trots, men ärkebiskopen i Uppsala ville inte ha bröderna och de fick ta sin tillflykt till Knut Långe i Sko. Vad det var som inte fungerade, vet vi inte, men det var helt riktigt att de hade haft kikarsiktet inställt på Sigtuna, som den då viktigaste staden i Sverige.
Bröderna tog sig vidare till Lund där ärkebiskop Andreas Sunesen, som ju redan tidigare haft kontakt med Dominikus själv, stödde grundandet av ett konvent 1221 (för dateringen, se Halvorsen, sid. 246). Dit anslöt sig en ny skandinav, Salomon från Århus, som fått ordensdräkten i konventet i Verona och sedan deltagit i det andra generalkapitlet i Bologna. Under de här åren finns flera skandinaver vid universiteten i Paris och Bologna och som där lär känna Orden.
När Dacia inrättas som egen provins 1228 grundas två nya konvent, i Ribe i Danmark och i Visby. Både Ribe och Visby är helt självklara städer för dominikanerna. Eftersom man framför allt färdades på vattenvägarna för att ta sig fram i Europa så var hamnstäderna viktiga centra, både för handeln och rent politiskt. Visby var vid den här tiden den viktigaste staden i hela Östersjöområdet.
Enligt de krönikor man har i Orden vet vi att Dacias första provinsialprior hette broder Rano och det står om honom att han var en aktningsvärd man och att han innehade ämbetet under lång tid och även dog i ämbetet i Roskilde (Halvorsen, sid. 249 och 252). Den andre provinsialen, broder Aynundus eller Analdus, blev däremot kortlivad och löstes från sitt ämbete under ett generalkapitel, antingen i Bologna 1240 eller i Paris 1241. Den tredje provinsialen, broder Absalon, satt länge i ämbetet och dog 1261 (Halvorsen, sid. 253).
När provinsen väl fanns till gick grundningarna snabbt. Som fjärde konvent kommer Nidaros någon gång mellan 1228 och 1234, som var ärkestift i Norge och därefter Roskilde. År 1237 lyckas man äntligen slå sig ner i Sigtuna och samma år grundas även ett konvent i Skänninge, som var en viktig marknadsplats. Därefter, fram till 1253, kommer konventen i Skara, Viborg, Århus, Odense, Slesvig, Oslo, Lödöse, Åhus, Kalmar, Bergen, Västerås, Reval, troligen Åbo (eller annan ort i Finland), Hardeslev och Vordingborg. År 1268 grundades konventet i Strängnäs.
Precis som överallt i Europa så ägnade man sig åt själavård och undervisning och även i Sverige utgjorde varje konvent ett slags utbildningscentrum. De mest framträdande lärosätena var konventen i Sigtuna och Skänninge. Före Uppsala universitets tillkomst 1477 var det Predikarbröderna som tillhandahöll den högre utbildningen i landet. Men det framkommer också att man fick ägna mycket tid åt att skaffa mat för att kunna överleva. I Norden gick det inte att tigga ihop till sitt leverne. Befolkningen var helt enkelt för liten och klimatet för hårt. Nästan omedelbart måste man få dispens från en rad punkter i konstitutionerna för att faktiskt kunna överleva. Bland annat måste man ha fast egendom för att kunna odla det nödvändigaste, så kallade kålgårdar, och man ägde också fiskeplatser. Dessutom hade man tegelbruk. Normalt ägnade sig inte predikarbröderna åt den typen av sysselsättningar. De skulle ju ha tiden för studier och förkunnelse.
Att man förkunnade och undervisade i Norden är självklart. Men man kom att betyda oerhört mycket som kulturförmedlare också. Som redan nämnts så låg det i Predikarordens struktur att man flyttade mellan konventen och också mellan provinserna. Man hade dessutom regelbundna generalkapitel, minst vart tredje år, där man träffades från hela Europa och man bedrev studierna vid utländska lärosäten. Filosofiskt, teologiskt, juridiskt och medicinskt nytänkande spreds mycket fort över hela kontinenten.
Livet i Norden var annars ganska hårt till vardags. Först så drogs man in i stridigheter mellan de ledande ätterna och säkert också i kyrkopolitiska konflikter. Sedan skulle man överleva rent fysiskt. Och egentligen var man här för missionen och inte så sällan också för att undervisa sekularprästerna. Kontrasterna mot vad man upplevt i Paris, Köln och Bologna måste ha varit oerhörda.
Som vi redan nämnt så betydde sjövägarna mycket, både för att färdas mellan konventen men också för missionen och den rena överlevnaden. Tillika betydde de årliga marknaderna mycket både för själavården och för möjligheten att kunna tigga till sin överlevnad. Dominikanerna skötte till exempel själavården vid sälmarknaderna i Stockholm dit skärgårdsborna från Åland kom (Gallén, föredrag). Sillmarknaderna i Skåne hade dock dominikanerna från Lübeck rätten till, vilket skapade problem med bröderna i Lund. Generalmästaren skrev i ett brev 1492 att bröderna i Lund inte skulle lägga sig i marknaden i Skanör-Falsterbo, det var Lübecks privilegium.
Vi vet också att bröderna från Sigtuna hade en mission ute på Svenska Högarna under fiskesäsongen dit det kom många fiskare både från svenska och finska kusterna. Givetvis ingick det i uppgiften att också samla in fisk och givarna fick vederbörlig avlat. Bergens konvent hade regelbundet en broder på Lofoten för att fira mässa och predika. Det var väl uppdelat var man fick verka både som förkunnare och som fiskare och konkurrensen måste ibland ha varit ganska hård, såväl om själarna, sälarna och fiskfångsten!
Under 1200-talet blomstrade Predikarorden, såväl i Norden som i övriga Europa. Under 1300-talet sker en nedgång, delvis beroende av pesten i mitten av århundradet. Endast ett par nya konvent grundas i Dacia, däribland Stockholm år 1344. Stockholm hade dittills bara fungerat som övernattningsplats för bröderna, främst från Sigtuna, som också hade hand om de nämnda sälmarknaderna. Strängnäsbröderna hade ett härbärge på Åsön, nuvarande Södermalm. En tvist uppstod om ön verkligen tillhörde Strängnäs stift eller Uppsala stift och skiljedomen utföll till Uppsalas fördel, vilket innebar att allmoserätten tillföll Sigtunakonventet. Det var kung Magnus Eriksson som vid sin kröning 1336 överlämnade den tomt i Gamla Stan till dominikanerna på vilken de sedermera byggde ett konvent. Att man nu gjort många undantag från egendomslösheten är uppenbart och konventet i Stockholm fick ta emot åtskilliga gåvor och testamenten.
Vi har en hel del information om konventet i Stockholm, bland annat listor på priorer och lektorer. Det skulle i princip finnas två lektorer i varje konvent som undervisade i Heliga Skriften, logik och dogmatik. Oftast fanns det dock bara en lektor. Här vistades också magister Matthias, heliga Birgittas biktfar, under en längre period under mitten av 1300-talet.
Stockholmskonventet var mycket känt på grund av den korsnedtagningsbild, Helga Lösen, som fanns i konventets kyrka. Det var fråga om en silverstaty som ansågs ha undergörande kraft och en mirakelsamling finns fortfarande bevarad från början av 1400-talet. Hit vallfärdade åtskilliga människor sedan de blivit botade från olika krämpor och sjukdomar.
Något ska också nämnas om de tre dominikanska systrakonvent som fanns i Dacia under Medeltiden. Först tillkom klostret i Roskilde 1263. I Sverige grundades Sankt Martins kloster i Skänninge 1281 och Johannes Döparens kloster i Kalmar omkring år 1300. Skänninge grundades av en änka, Ingrid Elovsdotter, och hennes köttsliga syster Kristina inträder också i klostret. Som vanligt vet vi inte mycket om henne, annat än att hon saknade barn och att hon gjorde vallfärder till Santiago de Compostela, Rom och Jerusalem. Ingrid dog med helgonrykte, men processen togs aldrig vidare efter det att hon blivit saligförklarad 1499. Hon finns avbildad i baptisteriet i Florens vilket tyder på att hon blivit känd för sin helighet även utanför Sverige.
Petrus de Dacia, som kallas Sverige förste författare, och som ursprungligen var från konventet i Visby, har skrivit om en syster i klostret i Skänninge under tiden han var lektor i brödernas konvent där. Vem som han åsyftar vet vi dessvärre inte. Petrus själv är känd för sina brev till Kristina i byn Stommeln, som han lärt känna i Köln under sina studier där 1266 – 1269. Petrus fick också privilegiet att studera i Paris med Thomas av Aquino som lärare 1269 – 1270. I Sverige fungerade han som lektor i Skänninge och Strängnäs 1271 – 1278 och därefter är han prior för konventet i Västerås under en kort period. Han representerar provinsen Dacia på generalkapitlet i Köln 1279. Året därpå återkommer han till Visby och väljs till prior där 1286. Han deltar återigen i ett generalkapitel 1287, den här gången i Bologna. Petrus måste ha varit en lärd man eftersom han fick studera utomlands under så pass lång tid, men han måste också ha varit en fantastisk kulturförmedlare till många människor på de olika orter han verkade i Sverige.
Slutet
Predikarordens konvent hade stora samlingssalar och därmed kom de att användas för många andra ändamål än bara kommunitetens egen verksamhet. Det ligger en sorglig ironi i det faktum att Gustav Vasa, som genomförde reformationen, valdes till kung i konventet i Strängnäs 1523 och genomdrev reformationsriksdagen i Västerås konvent 1527. Därefter fördrevs bröderna ganska fort från sina konvent och de flesta jämnades med marken. All egendom konfiskerades. Mariakyrkan i Sigtuna utgör undantaget. Den fick stå kvar eftersom det var stadens största kyrka och kunde fungera som församlingskyrka.
Sr
Madeleine Fredell OP
[1] Citerat ur Thomell, Dominikus. Enligt de äldsta källorna, Katolska Bokförlaget, Uppsala, 1983; sid. 18