Nedanstående föreläsning av Sr Katrin Åmell OP hölls som ett av bidragen vid symposiet med titeln ”Medvetande, meditation och mystik” den 22 november 2022 på Hälsans hus i Stockholm. Arrangörer var Zenvägen i samarbete med Mäster Eckhartstiftelsen.
Möten i meditationen
När jag först blev tillfrågad om att medverka vid det här symposiet, svarade jag nej med motiveringen: jag vet inget om medvetandet. Det är fortfarande helt sant. Men då frågan återkom efter en viss betänketid och jag förstått att symposiet också skulle handla om meditation och mystik, vågade jag mig på att tacka ja. Så här tänkte jag: Om nu medvetandet är en sorts urgrund i tillvaron, en energi som genomströmmar allt, kanske just det är svaret på varför människor kan mötas i djup samhörighet i meditation och bön, även om de för övrigt befinner sig i helt skilda världar och inte har något annat gemensamt. Det är alltså bara ett antagande som jag valt att fundera lite kring. Allting hör ju samman. Det vet vi från livet i naturen, som vi människor också hör samman med. Tänk bara på syret som vi får från träden. Vi människor hör också samman och bildar en enhet, som vid gynnsamma tillfällen kan förnimmas påtagligt bland annat i vissa interreligiösa möten.
Upplägget för de här funderingarna är följande: Efter inledningen ska jag berätta lite om mina egna och andras möten, där grunden är religiös erfarenhet, och även föra in detta i ett större sammanhang. Sedan ska jag säga något om vad som verkar vara både själva kärnan och drivkraften i de här upplevelserna av samhörighet, och det är väl här som medvetandet kanske kommer in i bilden. Slutligen vill jag nämna något om de här interreligiösa mötenas betydelse för omvärlden.
Det kan gälla möten mellan annars väsensskilda kulturer, mellan människor av olika tro och spiritualitet och kanske det mest omvälvande möten inom en själv, därför att något av det andra också finns inom mig. Ett par exempel på just det här sista, som kanske för somliga kan uppfattas lite provocerande: Paul Knitter, en amerikansk professor i religionsteologi, gav för ett tiotal år sedan ut en bok med den personliga titeln ”Without Buddha I Could not be a Christian”, ett uttalande som jag åtminstone delvis kan känna igen mig själv i. Det finns också exempel där själva utgångspunkten är tvärtom. En nu avliden japan vid namn Shigeto Oshida (död 2003) var uppväxt som zenbuddhist men blev som vuxen katolik och dominikanpater. Han fungerade bitvis som läromästare för mig och brukade utan minsta koketterande säga ”jag är en buddhist som mött Kristus”. Det var helt ärligt sagt, för till hela sitt väsen var han uppfylld av japansk, buddhistisk andlighet samtidigt som han var kristen. De här båda sinsemellan olika exemplen visar att det som verkligen kan uppfattas som en motsägelse på ett personligt djupare plan kan förenas, liksom växa ihop, och till om med bära frukt utåt. Visst kan man invända att det här är synkretism. Men man måste vara medveten om att det för de här individerna inte är vilken religionsblandning som helst, utan de har bevarat sin religiösa grundidentitet som kristen respektive buddhist, samtidigt som de berikats och starkt påverkats av en annan religiös tradition.
Aichi Semmon Nisodo
Nu något om vad jag själv var med om i Japan för mer än trettio år sedan. Jag är medveten om att mycket har förändrats sedan dess både i och utanför Japan, men det lämnar jag därhän för ögonblicket. Som dominikansyster tillhör jag en internationell gemenskap där det också ingår japanska systrar. Eftersom dessa visste att jag var intresserad av zenbuddhism bjöd de in mig att komma och bekanta mig mer med zen på plats i Japan. De hade många kontakter både bland zenbuddhister och förstås katolska präster, så tack vare dem ordnades ett helt program för mig, där jag fick intervjua nyckelpersoner och även göra flera sesshins (intensivperiod med zazen) i zenkloster och tempel. Jag hade aldrig varit utanför Europa tidigare och fascinerades de första dagarna av att man i Japan gjorde allt möjligt tvärtom än vad jag var van vid. Man till exempel vinkade annorlunda och bugade för att hälsa och tacka istället för att ta i hand. Med tiden fann jag också att kroppen och hjärtat, kokoro på japanska var det man utgick ifrån för att därefter eventuellt närma sig huvudet och tänka mer abstrakt, medan vi ju vanligtvis gör tvärtom. Det som fascinerade mig i det här mötet med en annan kultur var att det annorlunda, som faktiskt fungerade lika bra, också fanns någonstans inom mig och det blev en glad upptäckt.
På ett tidigt stadium fick jag klart för mig att zazen (sittandet i meditation) i Japan praktiseras företrädesvis i kloster, där de två huvudriktningarna är Soto och Rinzai. Jag vistades bara i Sotoskolans kloster och tempel, men hade också kontakt med ett par Rinzaimästare. Zazen är ingen isolerad aktivitet i Japan utan ingår i en helhet. Den religiösa kontexten är förstås buddhismen. I den helheten ingår, förutom zazen, ceremonier, sutrarecitation (alltså en sorts liturgi) och arbete, samu på japanska. Zenlivet är mycket kollektivistiskt. Man utför så gott som allt gemensamt och förflyttar sig tillsammans i rituella, snabba processioner.
Det som gjorde mest intryck på mig. och som fortfarande finns kvar i mitt inre, var det första klostret jag vistades i under en vecka, ett utbildningskloster för zennunnor, som heter Aichi Semmon Nisodo och leds av en välkänd abbedissa vid namn Aoyama Shundo. Marken var redan beredd för mig där genom ett utbytesprogram mellan japanska zenkloster och europeiska benediktinkloster. Ett par belgiska benediktinsystrar hade ett par år dessförinnan vistats i Aichi Semmon Nisodo och Aoyama själv hade med en kollega varit i ett benediktinkloster i Brugge. Så stigarna var upptrampade. De första dagarna gick åt till att någorlunda öva in allt som hörde till det kollektiva livet. Det var mycket! Måltiderna var det mest komplicerade, där pinnar, servetter, skålar med mera skulle hanteras med fingrar i en mycket bestämd ordning, och där man blev rättad av en ung novis om man gjorde fel, vilket ofta hände mig. Sesshin var fysiskt krävande med uppstigning klockan 3.59. Dagen varvades sedan med zazen åtta timmar dagligen, kinhin (meditativ gång), ceremonier, måltider följt av en kort vila efter lunchen, samu, föredrag, gemensamt kvällsbad, recitation och läggdags kring klockan 21. Avsaknaden av stolar var jobbig för man satt med benen under sig på ett eller annat sätt hela dagarna utom vid kinhin och samu. Atmosfären var högtidlig och koncentrerad. Känslan av att vara del i en gemenskap, en större helhet, där man stödde varandra var påtaglig.
Noviserna var nära tjugo unga flickor, som utbildades för att ansvara för ett tempel, en uppgift som gick i arv i familjerna. Deras lärare var i min ålder. Några av dem talade engelska och sammanfattade nödtorftigt för mig vad som pågick. Annars rådde tystnad under sesshin. Jag blev behandlad med respekt och välvilja som en av dem, fastän av en annan sort. Även om jag inte förstod vad som sades och vad sutrarecitationen handlade om, kände jag mig hemma, till min egen stora förvåning. Det berodde på att jag hade varit med om liknande saker med liknande livsstil och ideal i katolska kloster, fastän på ett mindre krävande, intensivt sätt. Att till exempel gå i procession fram till en staty och sjunga en sång hade jag gjort varje kväll i många år. Stillheten och tystnaden i meditationen var mig också välbekant. Det uppstod en ordlös, stark samhörighet och jag upplevde nunnorna som medsystrar, fastän jag visste att de hade en annan tro än jag. Vid avskedet grät flera av oss. – Jag skulle kunna hålla på länge och prata om detta, men det medger inte tiden. – Efter den här första omvälvande erfarenheten deltog jag i flera sesshins på andra håll i landet, men det var Aichi Semmon Nisodo som satte djupast spår och fastnade inombords. Förutom det grundläggande att jag tror att möten i tystnad och stillhet skapar alldeles speciella band mellan människor, kan det också bero på dels att det var en gemenskap av bara kvinnor, dels att de redan hade deltagit i interreligiösa, monastiska utbyten och hade en beredskap för situationen.
Monastic Interreligious Dialogue
Och nu något om dessa utbyten i ett större sammanhang. De ingår i Monastic Interreligious Dialogue (MID), en världsvid organisation som ordnar möten och utbyten mellan klosterfolk från olika religioner. Mer om verksamheten finns att läsa på nätet, https://dimmid.org/. Utbytena mellan benediktiner och zenbuddhister, som kallas East West Spiritual Exchange, har pågått sedan 1979 och fortsätter alltjämt med några års mellanrum. De går till ungefär som jag just har beskrivit, fastän mer tid ägnas åt att förmedla ömsesidig kunskap om varandras traditioner och åt samtal om likt och olikt.
Det finns några talande bilder kring den här dialogen. En sådan är bilden av ekrar som löper samman i ett nav, där navet står för det som är centrum i den egna tron. Ju närmare ekrarna kommer navet, desto närmare kommer de varandra. En annan bild är färden mot ett mål, där deltagarna i MID har uttryckt att de färdas mot samma mål fastän med olika transportmedel.
Det har gjorts lite forskning och analyser kring utbytena, som fått olika namn, klosterdialog, erfarenhetsmässig dialog eller kontemplativ dialog, och nu ska jag kort nämna något om hur de har analyserats. Ett par av premisserna eller förutsättningarna är givna. Först klosterlivet som något universellt i världsreligionerna. Det bildar en gemensam ram eller bas. I islam saknas visserligen organiserade kloster men likväl deltar muslimer på olika vis i mötena. Till själva ramen hör också annat som tystnad, lyssnande, gästfrihet, mottaglighet, som skapar rum för ömsesidig förståelse. Ett annat universellt drag är sökandet efter det Absoluta, Reality eller vad man nu kallar det, en verklighet större än en själv, och här kanske vi tangerar de andliga perspektiven kring vad medvetande är. Detta gemensamma sökande är själva drivkraften, motorn. I sökandet efter det Absoluta ägnar man sig åt vad man med västerländsk terminologi kallar kontemplation, som är kärnan, centrum klosterdialogen.
Kontemplation
Kontemplation kanske är enkelt i verkligheten men likväl ett svårt ord som kräver att kommenteras. Sinologen och mystikforskaren Yves Raguin (död 1998) skrev att kontemplation är lika naturligt som att se, känna eller andas. Alla har vi väl kontemplerat ett vackert landskap och stannat upp inför vad det förmedlat till oss. Thomas av Aquino är inne på samma spår och säger att kontemplation är en ”enkel intuition av sanning” (simplex intuitus veritatis). På så vis är vi alla mer eller mindre kontemplativa. Hur är det då med zen och kontemplation? I nr 58 av tidskriften Zenvägen skrev vår vän och lärare Hans Hof (död 2011) så här: ”Zen i Väst hade från början ett namn, som uttrycker en djup ådra i västerländsk kultur. Det kallades kontemplation.” I så fall borde väl också zazen vara kontemplation. I ett bredare buddhistiskt sammanhang där också theravada ingår har ordet återgetts med samadhi, som ju ingår i den åttafaldiga vägen och på svenska har översatts med ”rätt uppmärksamhet” och ”rätt koncentration”, på engelska ”Right Mindfulness”. Den termen användes vid den senaste, större klosterdialogen, som ägde rum i Taiwan 2018 före pandemin och där alla deltagare var nunnor. Det var faktiskt påven som tyckte att kvinnor hade mycket att bidra med i dialogen och därför borde ha ett eget möte. Flertalet av de 70 deltagarna kom från Asien och temat var just ”Active Contemplation and ContemplativeAction: Buddhist and Christian Nuns in Dialogue”. Jag kan inte gå in på hur samtalen fördes där men i varje fall säga vad man var rörande överens om, nämligen att kontemplation och handling bildar en enhet och att kontemplationen är upphov och inspiration till handlingen.
Hur är det då, kan man säga att kontemplation är samma sak eller har samma syfte oberoende av religion och även i avsaknad av religion. Jag har hört många uttrycka sig så, men jag tror inte att det är fullt så enkelt. Den irländske teologen William Johnston (död 2010), som verkade i Japan i över 40 år och även besökte Sverige några gånger, diskuterade i sin bok The Still Point om man kan definiera mystik – däri inkluderade han också kontemplation – och i så fall hur. Han tyckte sig inte ha kommit fram till någon lösning men i varje fall ha funnit lite mer klarhet i frågan, nämligen att det inte räcker med en definition, eftersom termen är så komplex, utan det behövs tre definitioner. En filosofisk, en fenomenologisk och en teologisk. Filosofin placerar kontemplationen inom ett bestämt filosofiskt system, som ofta är kulturellt betingat. Genom fenomenologin beskrivs vissa av kontemplationens kännetecken, som kan ge material för jämförande studier. I teologin slutligen placeras kontemplationen i religiösa system som är specifika för varje religion. När det gäller kontemplationen inom kristendomen respektive zen menade Johnston att det finns beröringspunkter på det filosofiska och fenomenologiska planet men inte teologiskt. Paul Knitter, som jag citerade i början (”Without Buddha I could not be a Christian”) har reflekterat vidare över det här och skriver att buddhister och kristna har olika intentioner med sin övning. För kristna kan det vara att komma närmare Kristus, medan det för buddhister kanske är att söka tomheten eller förverkliga Buddha-naturen. Det bakomliggande sammanhanget påverkar vad vi upplever. Likväl har erfarenheterna något gemensamt, nämligen att de är enande, icke-dualistiska och mystika på så vis att vi där finner att vår egen identitet är förenad med något som både är mer än vår egen identitet, och samtidigt ett med den. Så långt Knitter.
Being Peace
Till vad nytta kan dessa inåtvända övningar vara? Kan de betyda något för omvärlden?
Som vi alla vet lever vi i en svår tid med krig, våld och lidande tätt inpå oss i ett alltmer polariserat och oroligt samhälle. Och det är inte mycket vi kan påverka. Teologen Hans Küng (död 2021) sade: ”Ingen världsfred utan religionsfred, ingen religionsfred utan religionsdialog.” Man kunde också lägga till något mer affirmativt: För världsfreden – meditation.[1] På 1970-talet spred TM ett budskap om att bara ett visst stort antal människor mediterade dagligen skulle det bli världsfred. Det var blåögt och naivt, men det ligger något i själva saken. Fred kan bara skapas genom människor som har fred eller frid inom sig själv, fridsamma hjärtan. De blir fredsbärare och fredsstiftare, kanske utan att ens vara medvetna om det själva. Det blir de genom fördjupad meditation, kontemplation och bön. Thich Nhat Hanh (död 2022, han med ”walking meditation”) skrev om detta i sin bästsäljande bok med den talande titeln Being Peace. Något att komma ihåg och gärna öva tillsammans med andra, också ekumeniskt och interreligiöst, i en orolig tid. Även om vi känner oss maktlösa, är detta i alla fall något vi kan bidra med. Being Peace.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Zenvägen nr 175, december 2022.
[1] För enkelhetens skull använder jag här ”meditation” synonymt med ”kontemplation”. Teologiskt betraktas dock meditation ofta som en förberedelse till kontemplation.
Nedanstående artikel var publicerad i Zenvägen nr 146, september 2015.
Centering Prayer
I nära 40 år har jag haft stor behållning av att praktisera zazen och även lett grupper i denna form av meditation. När jag blev äldre fick jag artros lite varstans i kroppen och kunde då inte längre sitta på kudde eller pall. Att sitta på stol var inte något riktigt alternativ för mig, eftersom zazen i så hög grad bygger på samverkan mellan andning och ”golvnära” sittställning. Så, vad göra?
På 1980-talet läste jag lite förstrött en bok av Basil Pennington om Centering Prayer men jag bestämde mig då för att hålla mig till zazen och inte börja med något annat. Under en sabbatsperiod i USA för några år sedan, då mina knäleder redan börjat stelna, fick jag möjlighet att praktisera Centering Prayer i en grupp. Jag fann att denna böne- eller meditationsform är mycket utbredd i USA och förekommer som andlig övning vid många retreatcentra. Alltsedan dess ägnar jag mig åt Centering Prayer så gott som dagligen, ungefär såsom åt zazen tidigare. Vi har även bildat en liten grupp som regelbundet samlas till den här övningen i dominikansystrarnas kapell i Stockholm.
För mig är det ingalunda så att zazen och Centering Prayer spelar ut varandra. Via zazen har jag lärt mig mycket värdefullt som jag fortfarande bär med mig, till exempel kroppens betydelse för andligt liv, uppmärksamhet och närvaro i nuet, enkel livsstil, känsla för miljön och allt levande, samt distansen till egot (kanske det svåraste).
Något om bakgrunden till Centering Prayer
Vad är då Centering Prayer och i vilket sammanhang hör det hemma? Centering Prayer har beskrivits som en gammal kristen böneform i ny förpackning. Den gamla går tillbaka till traditionen från ökeneremiterna på 300- 400-talet och den anonyme författaren till The Cloud of Unknowing (Icke-vetandets moln) på 1300-talet. Den nya förpackningen ansvarar en grupp trappistmunkar för, som levde och verkade i S:t Josefsklostret i Spencer, Massachusetts på 1970-talet. I enlighet med rekommendationerna från Andra Vatikankonciliet sökte man vid den här tiden förnyelse och öppenhet i klosterlivet, också ifråga om bön och meditation. Munkarna studerade därför asiatiska religioner och inbjöd zenmästare och indiska guruer till sitt kloster. Thomas Merton, som också var trappistmunk, hade åren innan sin död 1968 också ägnat sig åt den här sortens studier och även skrivit om mötet mellan östlig och västlig andlighet. Munkarna i S:t Josefsklostret hade känt honom och inspirerade sig av hans skrifter.
På 1970-talet sökte sig många ungdomar österut, bland annat till Indien för andlig vägledning. Det fanns även en rörelse åt andra hållet, zenmästare från Japan hade redan etablerat sig i USA och där startat centra. En dag fick munkarna i S:t Josefsklostret besök av några ungdomar som berättade att de mediterat vid ett näraliggande buddhistiskt centrum, vilket hade stängts, och de undrade om klostret hade någon liknande meditation att erbjuda. Detta utmanade munkarna. Kunde deras kontemplativa bön göras mer tillgänglig för aktiva människor utanför klostret? Och kunde man erbjuda en form som inspirerade ungdomar, vilka lärt sig östliga meditationstekniker, att söka något liknande i den kristna traditionen? Tre munkar, Thomas Keating, Basil Pennington och William Meninger, ägnade sig särskilt åt dessa frågor och sökte svar i klostertraditionens källor.
Vad det handlade om var alltså den tysta, inre bön som har olika namn, ”kontemplation” eller ”oraison” på franska. Olika – egentligen omöjliga – försök har gjorts att definiera ”kontemplation”. En klassisk definition är ”kunskap om Gud förvärvad genom kärlek”. ”A long, loving look at the Real” är en modernare, kanske mer lättbegriplig variant, som en nutida amerikansk ordenssyster kommit på. Oavsett namn eller definitioner så rör det sig om samma tradition av kontemplativ bön som tagit sig olika uttryck beroende på kultur, kyrkligt sammanhang, tidsepok etcetera. Den ortodoxa Jesusbönen och den spanska mystiken på 1500-talet med sådana representanter som Theresa av Avila och Johannes av Korset hör hemma inom samma tradition.
Hur kunde då detta förmedlas till vanligt folk på 1970-talet? I sitt sökande fann trappisterna några verksamma hjälpmedel. Hos ökeneremiterna återupptäckte de hur abba Isak förmedlade en ”hemlighet” till en lärjunge (Cassianus) som ville be med ständig uppmärksamhet, nämligen formuleringen i en psaltarpsalm: ”Gud, kom till min räddning! Herre skynda till min hjälp!” (Ps 70:1) Och från författaren till The Cloud inspirerades de till att lära ut vad de kallade ”Prayer of the Cloud”. Här väljer den utövande själv ett kort böneord eller en fras att återvända till när distraktionerna / ”tankarna” infinner sig. – Trappisterna började aktualisera denna gamla form av inre bön på ett enkelt, pedagogiskt sätt vid retreater och liknande samlingar. Deras föredrag blev omtyckta och gavs ut som ljudband. Men vad skulle man kalla denna nygamla bön? Ord som ”kontemplation” eller ”meditation” var redan belastade av vissa konnotationer. Vid en retreat kom deltagarna själva på uttrycket ”Centering Prayer”, en term som Thomas Merton hade använt i sina skrifter. (Eftersom termen är svår att återge på svenska, föredrar jag att lämna den oöversatt.)
Kort beskrivning av övningen
Centering Prayer bygger på en gudsrelation, som är personlig och därför genuin hos varje människa. Det nämnda böneordet ovan är också personligt och har ett specifikt innehåll för var och en. Ordet ska vara meningsfullt och uttrycka en attraktion, en längtan efter Gud. Det kan vara ett religiöst ord, till exempel ”Jesus”, men det behöver inte vara det. Mer neutrala ord som ”hopp”, ”frid”, ”ljus”, går också bra. Ordet fungerar inte som ett mantra, vilket man ständigt upprepar och vars innebörd man inte alltid förstår (såsom i Transcendental Meditation, TM). Det ska tvärtom ha en betydelsefull mening för en själv och man ska bara återvända till det vid behov, det vill säga då tankarna kommer och man är på väg att föras bort från närvaron och uppmärksamheten här och nu.
Innan man sätter sig ner för Centering Prayer, bör man därför välja ett böneord som man finner tilltalande och uttrycker längtan efter Gud. (Det kallas ibland också ”kärleksord”.)
Hur går det då till rent konkret? Vad man ”gör” – eller kanske snarare låter bli att göra – i Centering Prayer kan sammanfattas i några få punkter.
1. Sätt dig bekvämt med upprätt hållning i stillhet och tystnad. Principen för hållningen är densamma som i zazen och man kan sitta på kudde, pall eller stol – båda fötterna på golvet och gärna utan ryggstöd om man sitter på stol. Slut ögonen.
2. Bli medveten om att Gud är närvarande i ditt inre, i rummet där du sitter och i var och en av de andra, om ni är en grupp som sitter tillsammans. Sittningen kan inledas med en kort bön eller ett bibelord, om man så vill. Bli kvar i stillheten och Guds närvaro i tro och kärlek.
3. Närhelst tankar, känslor och bilder tenderar att distrahera, återvänd lugnt och stilla till närvaron inför Gud genom att använda det böneord du valt.
4. Efter cirka 20 minuter, eller den tid du själv bestämt, avsluta Centering Prayer långsamt genom att be till exempel Fader Vår, eller någon annan kort bön. Res dig inte upp för hastigt utan bli kvar i stillheten ett par minuter.
Några kommentarer
Liksom i zazen är det viktigt med regelbunden övning. Hellre ofta och kortare än sällan och längre. Man rekommenderar 20 minuters sittning morgon och kväll (kanske med inspiration från TM på 1970-talet). Om inte detta går att åstadkomma, kan man välja tio minuter, fem minuter eller vad som är möjligt.
Centering Prayer kan med fördel övas i grupp. Liksom i zazen stöder man då varandra och utvecklar en samlad energi som är till hjälp för allas fokusering. Retreater kan också utformas med Centering Prayer som återkommande programpunkt flera gånger per dag, kombinerat med gående meditation utomhus, arbete, och i katolska miljöer mässfirande och tideböner.
För den som övar Centering Prayer regelbundet behövs stimulans, reflektionsmässig påfyllnad och kanske samtal. Det finns en hel del litteratur att läsa i ämnet (se några förslag nedan). I vår grupp lyssnar några av deltagarna regelbundet sedan något år tillbaka på avsnitt från en cd-rom skiva, där Basil Penningtons introduktionsbok till Centering Prayer finns intalad. Därefter har vi ett utbyte kring vad vi hört och de som vill kan berätta om sina egna erfarenheter. Samlingen avslutas med en kort stunds Centering Prayer.
Beskrivningen ovan i punktform kan ge intrycket att Centering Prayer är lätt och enkelt att praktisera. Men så är det inte. Tankarna och bilderna är lika många och lika ofta återkommande som i zazen! Möjligen har man vid Centering Prayer en något mer avspänd inställning till dessa störande fenomen som ändå ingår i mänskliga naturen.
Likheter och skillnader i förhållande till zazen
Som framgått finns det också andra likheter mellan Centering Prayer och zazen, åtminstone på det metodiska planet: medel för att uppnå stillhet, kroppshållning, utformning, regelbundenhet och så vidare. Men där finns också skillnader. En fundamental sådan har att göra med ursprung och sammanhang. Centering Prayer är en nygammal böneform inom en kristen, huvudsakligen västlig tradition. Det kristna sammanhanget framgår tydligt i presentationer av böneformen. Zazen har ett buddhistiskt ursprung i en asiatisk kultur. Meditationen utformades först i Kina och spreds därifrån till Japan. Som vi alla vet behöver man inte vara buddhist för att praktisera zazen. Meditationen kan utövas oberoende av religiöst sammanhang eller livsåskådning. Men detta är i sig en stor och komplex fråga som inte kan behandlas här.
Hur som helst tycker jag mig ha märkt att skillnaderna i ursprung och sammanhang avspeglar sig i olika betoningar inom Centering Prayer respektive zazen. Motivationen och längtan efter Gud är själva drivkraften i Centering Prayer, medan sittställningen, andningen och uppmärksamheten kommer lite i andra hand. I zazen däremot betonas de fysiska komponenterna starkt och mycket av undervisningen handlar om att ”sitta rätt”. Övningen i sig kan sedan få konsekvenser ifråga om livsstil, etik, religiösa uppfattningar och så vidare. Som jag nämnde inledningsvis uppfattar jag inte dessa olika betoningar som varandras motsatser, utan snarare som komplement.
Spridningen av Centering Prayer
Trappisternas initiativ att ge en gammal böneform ny förpackning spred sig snabbt, först i Nordamerika förstås och sedan över hela världen. Introduktionsböcker gavs ut och lästes in på ljudband och cd-rom skivor. Studiet och övningen av Centering Prayer har nu spritts till omkring 40 länder, men på listan över dessa länder finns inte Sverige med, egendomligt nog.
Via nätverket Contemplative Outreach kan information även hämtas på internet:
Avslutande visdomsord
I undervisningen om Centering Prayer sägs att man inte ska förvänta sig att uppnå något särskilt eller ”lyckas” i sin bön. En mer avspänd inställning rekommenderas istället, att bara söka Gud och förhålla sig öppen. Här citeras några kloka ord av den engelske benediktinabboten John Chapman (1865 – 1933) ”Pray as you can, don’t pray as you can’t.”
Katrin Åmell
dominikansyster
Förslag på litteratur
Thomas Keating, Foundations for Centering Prayer and the Christian Contemplative Life. Samlingsvolym av Open Mind, Open Heart. Invitation to Love. The Mystery of Christ. London, Bloomsbury Publishing Plc (2002) 2011.
Thomas Keating, Intimacy with God. An Introduction to Centering Prayer. New York, The Crossroad Publishing Company (1994) 2012.
M. Basil Pennington, o.c.s.o., Centering Prayer. Renewing an Ancient Christian Prayer Form. New York, Image Books Doubleday (1980) 2001. Finns även på cd-rom skivor utgivna av Franciscan Media, Cincinnati 2012.