Föreläsningsserien Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid fortsätter under vårterminen 2020.
Mima mig såsom jag mimar Kristus – med Paulus som vägvisare äger rum torsdag 19 mars.
Vi träffas som vanligt i Dominikansystrarnas lokal, Västmannagatan 83, Stockholm med ingång direkt från gatan. Föreläsningen börjar kl. 19.00 och det efterföljande samtalet beräknas avsluta kl. 21.00. Anmälan per e-post till madeleine.fredell@telia.com eller på tel 070 – 54 52 144.
De mänskliga rättigheterna utgår från alla människors lika värde och värdighet. Hur kan vi tala om människan, man och kvinna, utifrån en biblisk tradition? Vem är hon egentligen? Utgångspunkten att vi är en kropp ger oss ett symbolspråk för att beskriva våra handlingar liksom våra relationer såväl till oss själva som till andra och ytterst till något gudomligt. Alla människor är kallade till helighet, att representera Gud
Denna föreläsningsserie utgår från den bibliska traditionen för att leda fram till en interaktiv reflektion om vilka vi är och våra relationer till varandra och det gudomliga. Symbolik i konst och litteratur liksom natur- och beteendevetenskapliga insikter får ibland belysa en teologisk tradition eller ge inspiration att göra en ny teologi för vår tid. En medeltida bildserie, den helige Dominikus nio bönesätt, kommer att ligga som en underström genom hela serien.
Varje föreläsning inleds med fem till tio minuters meditation där vi på olika sätt blir medvetna om närvaron i vår kropp. Därefter följer 50 – 60 minuters föreläsning och en kort paus innan vi reflekterar tillsammans under 40 minuter.
Det är inte nödvändigt att delta i samtliga föreläsningar, de kommer att finnas här på hemsidan i efterhand.
Datum: Se varje föreläsning – serien sträcker sig över fyra år och man kan börja närsomhelst
Tid: 19.00 – 21.00
Plats: Dominikansystrarnas lokal, Västmannagatan 83, Stockholm
Kursavgift: 70 SEK / tillfälle
Anmälan: Anmälan görs till varje föreläsningstillfälle på e-post: madeleine.fredell@telia.com eller på tel: 070 – 54 52 144
Föreläsningar som redan ägt rum och som du kan ta del av här på hemsidan
1. Kroppen talar – närvaro och symbol
Inledning första etappen
2. Gör porten hög, gör dörren bred – tröskelns symbolik
Inledning andra etappen
3. Texten lever – den öppna tolkningen
Inledning tredje etappen
4. Subversivt minne
Den röda tråden som tolkningsnyckel
5. Vinden som talar – det eviga skaparordet
6. Guds avbild och likhet
Gudomlig relation, första etappen
7. Helig andning
Gudomlig relation, andra etappen
8. Unika varelser
Relationalitet genom ord och möten
9. Tid och evighet
Historia och transcendens
10. Lovad vare du!
Människan som en del av evolutionen i ett expanderande universum
11. Att bygga upp och riva ner
Händer och fötter som mänskligt predikament
12. Förkroppsligad gud
Ordet som blir kött
13. Guds döttrar och söner
Födda av Guds vilja
14. En förlorad kropp
Den tomma graven
15. Maria, jungfru, lärjunge och mytomspunnen mödomshinna
16. Heliga förbund
Sammanbundna till tidens slut
17. Sakrament
Magi, energi eller gudomligt möte?
Under vårterminen 2020 äger följande föreläsningar rum:
18. Berörda av Gud och att ta på Gud
I regnbågens alla färger och …
Torsdag 30 januari 2020
19. Elia, ät och drick, vägen är lång!
Mat och dryck i Guds rike
Torsdag 20 februari 2020
20. ”Mima mig såsom jag mimar Kristus”
med Paulus som vägvisare
Torsdag 19 mars 2020
21. Utevid och hemmavid – Var är du?
Andlighet i praktiken
22. Intelligens och intuition
Makt och vishet
23. Vi lever, rör oss och är till
Vägen som är mödan värd
Inspirationskällor:
Aubin, Catherine, Prier avec son corps à la manière de saint Dominique
Baron, Gabrielle, Mémoire vivante, vie et oeuvre de Marcel Jousse
Beattie, Tina, New Catholic Feminism
Brown, Peter, The Body and Society
Davy, M-M, Initiation à la symbolique romane
Delio, Ilia, From Teilhard to Omega, Co-creating and unfinished universe
Delio, Ilia, The unbearable wholeness of being, God, Evolution and the Power of Love
Dominikus nio bönesätt, äldsta manuskriptet med kommentarer
Farley, Margaret, Just love, A Framework for Christian Sexual Ethics
Johannisson, Karin, Kroppens tunna skal
Johnson, Elizabeth, Ask the Beasts, Darwin and the God of love
Jousse, Marcel, Anthropologie du geste
Jousse, Marcel, La manducation de la parole
Pernoud, Régine, Pour en finir avec le Moyen Age
Pernoud, Régine, La femme au temps des cathédrales
Soskice, Janet, Martin, The Kindness of God
Todd A. Salzman & Michael G Lawler, The Sexual Person, toward a renewed catholic anthropology
Wolff, Hans, Walther, Anthropologie de l’Ancien Testament
Martin Buber
Yves Congar
Katarina av Siena
Henri de Lubac
The Oxford Companion to Christian Art and Architecture
Raimon Panikkar
Elia, ät och drick, vägen är lång!
Mat och dryck i Guds rike
Föreläsning 19
Torsdag 20 februari 2020 – bilderna finns efter noterna
Inledning
I psaltarpsalm 104 vers 14 – 15 läser vi: ”Du låter gräs växa för boskapen och örter till människans tjänst. Så frambringas föda ur jorden och vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Inget kan vara mer centralt och nödvändigt för mänskligt liv än örter och grönsaker, vin, olja och bröd. Vattnet, det mest grundläggande för allt liv, finns också med i psaltarpsalmen i verserna 10 – 13: ”Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. De ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin törst. Vid dem häckar himlens fåglar och sjunger bland täta löv. Du vattnar bergen från din sal, Jorden mättas av allt vad du ger.” Människan har ända fram till helt nyligen fått ägna merparten av sin tid åt att skaffa sig föda för att överleva. Hunger och svält hörde till vardagen för de allra flesta. Det är därför inte så konstigt att bibeln lovsjunger människans föda, måltiden, vinet och brödet och att himmelriket liknas vid ett hejdundrande gästabud. Att kristenhetens mest centrala handling är eukaristin eller nattvarden är därför helt naturligt. När vi firar eukaristi, firar vi en gemenskap, inte bara oss människor emellan, utan med Gud själv. Och det är inte bara en kyrklig liturgi, utan något vi framför allt gör i vår mänskliga gemenskap, likaväl under en enkel lunch som på en storslagen fest. Under måltiderna inbjuds vi att visa varandra omsorg, agape.
Målsättningen för vår livsvandring är ett ”land som flödar av mjölk och honung”, den hebreiska bibelns paradissymbol framför andra. Sötman och näringen ska dra oss framåt i livet, mot en horisont som vidgas allteftersom vi närmar oss den, och den symboliseras av det som smakar gott.
Den medeltida konsten har också något att säga om Kristi blod i eukaristin och om den mjölk som modern ammar sitt barn med. Medeltidens kroppsliga påtaglighet utmanar det kristna budskapet när det inte sällan hamnar i en intellektuell dogmatisk lek. Människans kropp är en del av vår tro.
Vad det är vi firar i eukaristin, kommunionen eller nattvarden, är inget vi kan förbigå när vi talar om mat och dryck i Guds rike. Det är en fråga som väcker starka känslor och som ofta anses skilja de kristna samfunden åt. Prästrollen och eukaristifirandet hänger ihop och jag kommer att presentera några tankegångar i aktuell katolsk sakramentsteologi.
Föredraget mynnar ut i det himmelska gästabudet som vi inbjuds till redan här och nu. Men det förutsätter individens prestigeförlust på alla plan och fokuserar på omsorg om gemenskapen. Den absoluta jämbördigheten alla människor emellan är kravet eller tröskeln för att nå det himmelska gästabudet.
Ät, drick och var glad!
Är vårt liv idel tomhet som Predikaren säger? Han framstår som en cyniker, men bibeln kallar honom för ”vishetslärare”, qohelet. Predikaren hävdar att livet är en tröstlös vandring med många utmaningar och bedrövelser och att man aldrig når fram till en förklarad tillvaro. Men han har ändå en lösning på tristessen. Vi ska äta, dricka och vara glada! I 8:15 läser vi: ”Då prisade jag glädjen, ty för människan finns inte något gott under solen utom att äta, dricka och vara glad. Detta står henne till buds i livets möda, de dagar som Gud ger henne under solen.” Om livet nu är så förutsägbart och orättfärdigt så är det lika bra att roa sig bäst man kan. Om maten och drycken finns där, så njut av det! Imorgon kanske du går hungrig …
Det finns också en strimma ljus i Predikarens hårdföra realism. Han skriver: ”Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta – Gud har redan sagt ja till vad du gör. Klä dig alltid i vitt, låt oljan flöda över ditt huvud. Njut livet med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt flyktiga liv (…) Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket, dit du går, finns varken handling eller mening, vetande eller vishet” Pred 9:7-10. Bortsett från det manschauvinistiska perspektivet så finns det en vishet i att vara närvarande i livet, i det vi gör, och att fullt ut ta del av det. Vi ska inte bara äta bröd och dricka vin med glatt hjärta utan också se till vårt yttre, klä oss i vitt, göra huden mjuk och glänsande av olja och njuta sexuellt. Och allt detta ska göras med kraft.
Det är oljan, kärleken, brödet och vinet som ger oss livskraft att fortsätta vår vandring. När Elia dödat de falska profeterna kom han till en punkt i sitt liv där rädslan ledde till flykt ut i öknen, ut i uppgivenheten. Och han önskar sig döden. Hur ofta är det inte att vi känner oss helt tomma, nästan misslyckade, efter att vi gjort en större insats i våra liv, presterat något exceptionellt. Luften går ur oss och hela vårt vara kräver återhämtning. Elia visar tecken på vad vi idag skulle kalla för utbrändhet intill det passiva självmordets gräns. Han varken äter eller dricker och försöker sova sig in i döden. Gud har all anledning att tillrättavisa denna otacksamme tjänare som han låtit få stora framgångar i sin gärning. Men Gud gör inte det, istället räddar Gud Elia till livet med mat, dryck och en finstämd uppenbarelse.
I 1 Kung 19:5 – 14 läser vi: ”Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken. Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: ”Stig upp och ät!” När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. ”Stig upp och ät”, sade han, ”annars orkar du inte hela vägen.” Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Hur ofta fokuserar vi inte på de sista raderna i texten, att Gud uppenbarar sig i en stilla susning? Det är föga troligt att Elia skulle ha uppfattat susningen om han inte först fått mat och dryck av Guds ängel. Vi behöver näring både för att sova och för att vandra vidare. Vi orkar inte hela den väg som Gud kallar oss till om vi inte äter och dricker. Mat, dryck och sömn är grundläggande för ett andligt liv, för ett liv där vi tillsammans ska representera Gud i skapelsen.
Ett land som flödar av mjölk och honung
Ett av de återkommande lockbetena för att folket ska lämna slaveriet i Egypten och bege sig ut på en ökenfärd är att de utlovas ett land som flödar av mjölk och honung. I 2 Mos 3:7 – 8 läser vi: ”Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer.” Landet som flödar av mjölk och honung är en återkommande refräng och tecken på överflöd och ett gott liv. De utgör ett slags gudomliga välsignelser för vårt liv vilket Job uttrycker även om det just då är fråga om grädde och olja: ”när jag var i min krafts dagar och Gud beskyddade mitt hem, när den Väldige ännu var med mig och jag var omgiven av söner! Då vadade jag i grädde, ur min press rann floder av olja”, Job 29:4 – 6.
I förra föreläsningen nämnde jag att Job beskrev mannens sädesvätska som mjölk och på ett annat ställe i samma bok står det: ”Hans pung är stinn av sin mjölk, hans kropp har saven kvar”, Job 21:24. Att mjölken symboliserade möjligheten till liv är mycket tydligt. Mjölk och honung är också uttryck för gudomlig ömhet och för berörande kärlek som i Höga Visan 4:10 – 11: ”Vad din kärlek är skön, min syster och brud, din kärlek är ljuvare än vin, din balsam ljuvare än alla dofter. Av sötma dryper dina läppar, min brud, din tunga gömmer honung och mjölk, dina kläder doftar som Libanon.” Den erotiska tillfredställelsen tecknas ofta i termer av mjölk och honung.
Det är inte bara det förlovade landet som dryper av mjölk och honung eller den intensiva kyssen som smakar mjölk och honung eller att mannens sädesvätska jämförs med mjölk. Mjölk är också symbolen för Guds oändliga ömhet mot sitt folk, Gud ammar sitt folk som modern som ammar sitt spädbarn. Mose har också fått rollen som en ammande moder, något han inte tycks helt bekväm med: ”Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd och sade till Herren: ”Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder”, 4 Mos 11:10 – 12. Denna tillit och trygghet i Guds famn besjunger också psalmisten i Ps 131:2 ”Nej, jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn.”
Med språkets smidighet kan Jerusalem dia kungars bröst som i Jesaja 60:16: ”Du skall dia folkens mjölk, dia kungars bröst. Då skall du inse att jag, Herren, är den som räddar dig, att Jakobs Mäktige befriar dig.” Men Jerusalem är samtidigt modern som ammar sitt folk: ”Då kan ni dia er mätta och finna tröst i hennes famn, suga och njuta hennes tunga bröst” Jes 66:11.
Att Jerusalem är en kvinnlig personifikation har vi kanske inte så svårt att ta till oss. Men när Gud omtalas i kvinnliga termer istället för i traditionellt manliga, då rycker många plötsligt till. På senare tid visar arkeologiskt material allt tydligare på att människor återgivit Gud med en kvinnokropp. Tidigare hänvisades nästan alla sådana figurer till en fruktbarhetskult som inte skulle ha något med vår monoteistiska trostradition att göra. Idag börjar den hårda formen för monoteism att skaka i fogarna. Mycket tyder på att monoteismen inte varit så självklar i historien. Jag har tidigare sagt att livmodern var en bild för Guds barmhärtighet, omsorg och skyddande funktion. Nu vill jag lägga till en ny kvinnlig, kroppslig bild, nämligen kvinnans bröst som förmedlar den nödvändiga och tidigare helt avgörande näringen till barnet.
Ett vanligt namn för Gud i hebreiskan är El Shaddai. Oftast har det översatts med ”Gud allsmäktig”, eller som i 1 Mos 17:1 ”Gud den Väldige”, men betyder med största sannolikhet ”bröstens Gud”.[1] ”Ett bröst” heter Shad. I 1 Mos 49:24 – 26 hittar vi en märklig välsignelse som omfattar både en maskulin och feminin Gud: ”Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten, din faders Gud, han skall hjälpa dig, Gud den Väldige, han skall välsigna dig med välsignelser från himlen därovan, välsignelser från djupet som vilar där nedan, med välsignelser från bröst och sköte, välsignelser från ax och blomma, välsignelser från de uråldriga bergen, lycka från de eviga höjderna.” Här beskrivs Gud med ”bröst och sköte” (shadim ve raham). Och det som i svenskan översatts med ”Gud den Väldige” är just Shaddai, ”bröstens Gud”. Välsignelser från bröst och sköte handlar om närande föda, mjölk, och skydd och liv.
Blod och mjölk – vad är vad?
Vi ska nu göra ett hopp från den hebreiska bibeln fram till medeltiden och hur man tänkte kring sköte och bröst, blod och mjölk, bröd och eukaristi. I förra föreläsningen gick jag igenom hur medeltida konstnärer och teologer fokuserat på Jesu öppna sida som ett sköte och en vagina där kyrkan föddes i blod och vatten. Blodet blev en symbol för eukaristin och vattnet för dopet. Tanken att modersmjölken också bestod av blod bottnade i att menstruationen delvis ansågs hämmas av att modern ammade och att blodet istället skulle ha blivit en del av mjölken.
I konsten ser vi hur blodet som kommer från Kristi öppna sida flyter direkt in i kalkar som bärs av änglar och även direkt in i de troendes munnar. På så vis blir de ett med Kristi kropp. Den korsfäste Kristus förknippas tydligt med den kvinnliga kroppen både när Kristus föder kyrkan och genom sitt blod, nattvarden, ger näring till människorna.[2] Janet Soskice skriver ”I vid bemärkelse var den sexuella bildframställningen både mer genomgripande och mer flytande i medeltida fromhetstexter än i modern tid. En manlig mystiker som Bernard av Clairvaux förstod sig själv i kvinnliga bilder, som en Guds brud och som moder till sina bröder. Han kunde känslomässigt ’vara’ kvinnlig utan att för ett ögonblick kompromettera sin faktiska manlighet eftersom könsegenskaperna som hörde samman med de två könen inte var strikt knutna till det ena eller andra könet.”[3] Och hon sammanfattar ”Det finns mycket som talar för att betrakta Kristus som vår mor, och hans blod som källan till nytt liv – när vi gör så återtar vi den patristiska teologins ärofyllda arv.”[4]
Hur hänger då Kristi närande blod ihop med lagstiftningen om orenhet i samband med kvinnans blödningar? Här måste vi tänka om. I förra föreläsningen tog jag upp berättelsen om kvinnan som hade haft blödningar under flera år. Ja, hon helades från sina blödningar. Men vad var syftet med helandet? Jo, att hon skulle kunna föra livet vidare. Jag påpekade att berättelsen om kvinnan med blödningarna var invävd i en helandeberättelse om dottern till en synagogföreståndare och den till synes överflödiga kommentaren att flickan var tolv år. Båda berättelserna vill visa att helandet handlar om dessa två kvinnors möjlighet att föra livet vidare.
Den bibliska symboliken stör oss. Blod är dels förknippat med orenhet och vi förbjuds att förtära det. Samtidigt dricker vi Kristi blod i eukaristin, Guds eget blod. Blodet är något heligt, det är livet självt. Barnafödande medför orenhet. Samtidigt talar man om Gud som föder, som en föderska, och vi är alla födda av Gud. Kanske blir texten från Första Johannesbrevet lite mer begriplig med den här bakgrunden: ”Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga”, 1 Joh 5:1 – 8.
Låt oss ta en titt på en bokmålning av Berthold Furtmeyr, Livets och Dödens Träd. Bilden är placerad före liturgin för Kristi Kropps fest i en mässbok från slutet av 1400-talet. I centrum står ett träd med såväl frukter som hostior. Till höger räcker Eva den förbjudna frukten till en knäböjande man, att det rör sig om den förbjudna frukten förstår vi av dödskallen som finns på hennes sida av trädet. Ormen som slingrar sig runt trädstammen är den som räcker den förbjudna frukten till kvinnan. På vänster sida står Maria som räcker en hostia till en knäböjande man och samtidigt plockar ytterligare en hostia från trädet. På hennes sida i trädet finns ett krucifix. Maria åtföljs av en ängel i rött medan Eva åtföljs av döden. Adam ligger vid trädets stam mellan de två kvinnorna och ser förvirrad ut. Uppe i vänster hörn, på Marias sida, håller en mäktig figur en banderoll med psaltarpsalm 78:25: ”Människor fick äta änglars bröd. Han sände dem föda och de blev mätta.” Och uppe i höger hörn, på Evas sida, håller en annan figur en banderoll med text från Psaltarpsalm 37:16: ”Bättre det lilla den rättfärdige har än de gudlösas stora rikedom …” Det är tydligt att Maria fungerar som präst, hon som förmedlar Kristi kropp i form av brödhostior.
Hur hänger nu blod och bröstmjölk ihop där mjölken ansågs vara förädlat blod? Under högmedeltiden menade man att modern livnärde sitt barn med sitt eget blod, precis som Kristus livnärde de troende med sitt blod i eukaristin. Den ammande modern, Maria, i konsten var en bild för Kristus som ammade individen med sitt blod. Det finns också bilder på hur detta sker direkt från Kristi sår i hans bröst, som av Quirizio da Murano, ”Frälsaren”, 1460 – 78. Vanligast är förstås den så kallade virgo lactans ”den ammande jungfrun” som alltså inte bara ger sin mjölk utan också av sitt blod till barnet. Kristi sår i sidan, vid hans bröst, och moderns ammande bröst, blir ett slags parallell och som vi också återfinner i konsten. ”Kristi och Jungfru Marias medling” av Lorenzo Monaco från 1400-talet är ett sådant exempel. Här ses Kristus och Maria vädja hos Gud för åtta små figurer som står mellan dem och Jesus pekar på sitt sårade bröst och Maria håller fram sitt. I Marias talbubbla står det ”Käraste Son, ha förbarmande med dem för den mjölk som jag gav dig.” Det vill säga för det blod, i form av mjölk som Maria ammade Jesus med och som han i sin tur utgav för människorna. Han gav sitt liv, vilket var liktydigt med sitt blod.
Måltid och närvaro – realpresensens frågor
När man tittar på medeltidens förståelse av blod och mjölk är det nästan lite märkligt att inte mjölken blivit central alls i kyrkans liv och sakrament. Däremot har nattvarden eller eukaristin lett till våld och krig. Den äldsta texten vi har för denna måltid är Paulus första brev till Korintierna kapitel 11. Redan då, ett trettiotal år efter Jesu död, är det inte så lätt för människor att samlas till en gemensam måltid utan kontroverser.
Vi hoppar över det inledande resonemanget om Paulus syn på kvinnors roll. Däremot ska vi ta en titt på vers 1: ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.” På grekiska står det ”Mima mig liksom jag mimar Kristus.” Det är inte fråga om en bokstavlig efterföljelse, utan ordet mima innebär att man gör något i trohet mot en tradition, men på sitt eget sätt och anpassat till sin egen kontext. I nästa föreläsning kommer jag att utveckla mimen som grundläggande för en Kristi efterföljelse.
I vers 20 går Paulus in på sammankomsterna som korintierna har för att minnas och mima Kristus. ”Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm” 1 Kor 11:20 – 22. Först ska vi komma ihåg att det inte finns några nedtecknade evangelier när Paulus skriver sitt brev. Exakt vad ”Herrens måltid” åsyftar i sin helhet är svårt att säga, annat än att det ser ut som ett individualistiskt knytkalas. Måltiden som de samlats till inte någon trevligare tillställning, där några lämnas hungriga medan andra berusar sig. Det här är inte att mima Kristus, nämligen att vara systrar och bröder i en jämbördig och omsorgsfull gemenskap.
Det som blivit centralt för vårt firande av Herrens måltid är det som Paulus återger i verserna 23 – 26: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”
Vi ska inte hänga upp oss på att Paulus tillskriver Herren själv som ursprung till måltidens innebörd. Paulus har ju aldrig träffat Jesus! Det var ett vanligt sätt i antiken att skaffa sig själv auktoritet. Man kan till och med använda sig av en äldre auktoritets namn istället för sitt eget för att ge tyngd åt det man själv skriver. ”Att göra något till minne av” hör till Paulus judiska arv och syftar på att vi berättar historien genom att placera oss själva i densamma, exempelvis den ofta återkommande frasen ”När egyptierna behandlade oss illa, ropade vi till Herren …”. Berättaren och åhörarna blir samtidigt en del av det som berättas. Korintierna blir del av Paulus historia, på samma sätt som han är del av en berättelse, som han inte själv upplevt i direkt gemenskap med Herren. Vi ser det tydligt lite tidigare i brevet när Paulus inbegriper korintierna i den judiska historien: ”Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose” 1Kor 10:1 – 2.
Vers 26 återknyter till mimen. Måltiden blir en förkunnelse i sig, inte en predikan med ord, utan en handling som förkunnar ”Herrens död, till dess han kommer”. Paulus gör här en ”kortsats” som i sig omfattar Jesu död,
uppståndelse och återkomst liksom att de som tror på Jesus som Kristus, Messias, är en del av hans levande kropp här och nu, när de mimar Kristus för sin egen tid. Kroppen, det vill säga gemenskapen, blir en levande förkunnelse genom hur vi lever och visar omsorg om varandra här och nu.
Hur identifieras då brödet med Kristi kropp? Ordagrant står det ”detta är min kropp som är för er”. Man kan se det som en solidaritetshandling. Här måste vi förstå vad ”kropp” betyder för Paulus. I 1 Kor 6:15a skriver han: ”Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar?” Paulus är mycket tydlig i alla sina utläggningar om kroppen, att vi är Kristi kropp, men det är vi och inte jag som en enskild individ. Det är gemenskapen som mimar Kristus. När brödet får stå för hela Kristi kropp gör Paulus en så kallad synekdoke, en litterär figur, där en del får stå för helheten, brödet står för alla oss som en enda kropp. Det här blir mycket tydligt när vi läser 1 Kor 10:16 – 17: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.”
Det är på sin plats att understryka att inget sägs om transsubstantiationslära, prästens oumbärliga roll vid firandet, som ett alter ego till Kristus, ja, även realpresensen i nattvardselementen får sig en törn här. Vi firar att vi är Kristi kropp som deltar i en måltid där Kristus själv påminner oss om att vi är hans kropp här och nu och att vi är kallade att mima honom på ett sätt som kan vara meningsfullt för vår tid.
Hur kan vi fira eukaristi idag? Och behöver vi en präst? Jag är mycket inspirerad av Joseph Martos, professor emeritus i teologi och filosofi i USA, som föreläst och skrivit flera böcker om katolsk sakramentslära. Jag ska här försöka dela några av hans tankegångar från boken Deconstructing Sacramental Theology and Reconstructing Catholic Ritual från 2015. Två tredjedelar av boken är en detaljerad genomgång om sakramentens utveckling och hur de uppfattats under historiens lopp och därefter skriver han sin vision. Grundläggande för Martos utsagor är att sakramenten måste vara meningsfulla för de som firar dem och en levande förkunnelse utåt, en synbar Kristi kropp för mänskligheten.[5]
Nyckelbegreppet i Nya Testamentet är agape, kärlek, eller snarare omsorg. Det handlar alltid om att ta hand om de andra utan att förvänta någon gentjänst eller lön. Jesu verksamhet gå helt ut på att vara till tjänst för den andre. All vigning till tjänst bör därför vara att man firar en person som ger sin tid och förmåga att vara till tjänst för kyrkan, och genom kyrkan, för hela världen, skriver Martos.[6] Att vigningen förmedlade ett slags makt är något som kommer sent i historien, först på 1100-talet. I kyrkans tidiga historia var vigningen till tjänst i och för en lokal gemenskap. Martos anser också att det inte finns några skäl till att begränsa vigningen till celibatära män och att vigning till tjänst också kan omfatta mycket annat än att tjäna som diakon, präst och biskop. Han skriver ”Vigningsceremonin firar att någon vigs till tjänst för andra och för att ha omsorg om andra som en heltidsuppgift, och har inget att göra med kön eller genus eller om man är gift eller inte.”[7]
Under medeltiden var eukaristin en offermåltid som förrättades av en präst för att få syndernas förlåtelse. Det som offrades var de helgade nattvardselementen som uppfattades som Kristus själv under brödets och vinets gestalt. Prästen ansågs vara en alter Christus, en annan Kristus, så mässan tolkades som att Kristus offrade sig själv i ett offer till Gud Fader för mänsklighetens frälsning. Oftast var det bara prästen som tog del av nattvardselementen och det som blev över förvarades i ett tabernakel som tecken på Kristi närvaro i världen. Vi är här långt ifrån Paulus teologi om att vi som gemenskap är Kristi kropp. Fram till att Pius X i början av 1900-talet uppmuntrade katolikerna att ta del av kommunionen hade ytterst få deltagit fullt ut i eukaristin. Och det är först i och med Andra Vatikankonciliet 1962 – 65 som språkbruket ändras från en offermåltid till en tacksägelsemåltid. Vi är tillbaka till den tidiga kyrkans syn på gemenskapen som Kristi närvaro snarare än ett uteslutande fokus på nattvardselementen som Kristi närvaro.[8] Martos skriver ”Som en rituell gudstjänst har den eukaristiska liturgins officiella betydelse förändrats från att vara ett offer framburet av en präst som representant för folket till att vara en gemenskapsmåltid delad av folket under prästens ledning.”[9]
Vad mässan som sådan betyder för alla människor som firar den idag är mycket mångskiftande. Ritens ord och handlingar tycks betyda allt mindre medan församlingens övriga meningsbärande aktiviteter är det som motiverar att man över huvud taget deltar i mässan. Martos skriver ”Mot bakgrund av vad som sagts i tidigare kapitel om nya möjligheter för vigning till tjänst och givet att vi dekonstruerar både de prästerliga maktbefogenheterna och realpresensen så finns inget metafysiskt behov av att en vigd präst alltid leder eukaristiska liturgier”.[10] Det här är helt revolutionerande i katolsk kontext. Martos varnar för att vi fastnar vid symbolerna och inte ser vad de vill peka på. Vi firar agape, en kärleksfull omsorg om vår nästa, och vi kan använda de bibliska berättelserna i detta firande, men de har väldigt lite att göra med kyrkans officiella lära om nattvardselementen. Martos skräder inte orden ”Dogmatiker insisterar på att bevara kyrkans lära även om de måste våldföra sig på Jesu undervisning för att göra det. Och liturgivetare måste inse att religiösa riters ord och handlingar inte har med liturgi att göra utan det som liturgin pekar på, symboliserar och firar.”[11]
Martos menar att utsagor som inkarnation, treenighet, Guds ord, Guds folk är meningslösa om inte människor kan grunda dessa symboler i en egen erfarenhet. Som meningsbärande andliga verkligheter nämner Martos rättfärdighet, omsorg, kärlek, gemenskap, ärlighet och förlåtelse. Det här är andliga mysterier liksom solnedgångar och blommor som kan väcka förundran hos oss om de framställs på ett sätt som återknyter till vår egen erfarenhet. Konstnärer och poeter berättar i bild och poesi om det som vi kan ha svårt att ge ord åt som förälskelse, vänskap, mod och medlidande. Martos hävdar att ”ett mysterium är inte något man tänker och som man inte fullt ut förstår, utan det är något som man upplever och inte helt förstår”.[12]
En term som ofta förekommer i Johannesevangeliet är zoe aionia, översatt som ”evigt liv” och oftast uppfattat som en evig existens efter döden. Men zoe betyder också livskraft och vitalitet. Tanken på en evig existens efter döden i Jesu judiska miljö var ganska okänd, förutom hos fariséerna, så det är knappast troligt att Jesus lovade sina lärjungar en evig existens efter döden. Paulus däremot, som var farisé, förkunnade ett liv efter döden fram till åtminstone Jesu återkomst. Martos menar att begreppet ursprungligen hade betydelsen av ”gränslös vitalitet”.[13] I Joh 3:36 läser vi att den som tror på Sonen har evigt liv här och nu, alltså ett slags vitalitet, och inte ett framtida liv efter döden. I Joh 6 när Jesus talar om att han är livets bröd säger han ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen” Joh 6:53 – 54. Återigen de som tar del av Jesu gemenskap har vitalitet här och nu och det är först på den sista dagen som Jesus ska se till att de uppstår. Vitaliteten handlar inte om någon Messiasbekännelse eller ett framtidsscenario utan om att göra som Jesus gjorde, att tvätta varandras fötter och tjäna varandra med vänskapens omsorg. Matteusevangeliet förtydligar saken: ”Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja”, Matt 7:21. Att ”komma in i himmelriket” är en metafor för att göra Guds vilja och ta hand om varandra som medmänniskor för att redan nu uppleva himmelriket. Martos skriver ”Att leva enligt agape leder till att vi konkret erfar påskmysteriet, förnyas inombords och upptäcker möjligheten till gränslös vitalitet.”[14] Eukaristifirandet borde alltså fördjupa de relationer vi redan har, borde leda till en vitalitet i omsorgen om varandra.
Få texter återger denna eukaristiska verklighet bättre än den om lärjungarna på väg till Emmaus. Det är lärjungarna som är Kristi kropp, som är uttrycket för uppståndelsen och den vitalitet som de kallas att föra vidare i gemenskapen. Jesus försvinner från berättelsen så fort lärjungarna inser att de själva är Kristi kropp. ”De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han (Jesus) såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet” Luk 24:28 – 35. Det var när de delade brödet som lärjungarna kände igen Jesus. Närvaron låg i agape, i den konkreta omsorgen.
Det himmelska gästabudet – en fråga om agape, omsorg
Vägen är lång och vi måste ta till oss uppmaningen att äta och dricka för att orka. Att ha livskraft kräver inte bara föda utan gemenskap. Det är tillsammans vi bryter brödet och höjer skålen. Var och en av oss har sin särskilda kallelse att mima Gud, eller Kristus på. Jesus själv tog på sig Torah som ett ok, mimade den lidande tjänaren och visade omsorg om de som behövde livskraft och upprättelse. Paulus har sannerligen starkt självförtroende som uppmanar sina medmänniskor att mima honom så som han själv mimar Kristus.
Frälsningen är verkligen social i betydelsen gemensam för alla människor och alla folkslag. Jesaja beskriver det som ett gästabud med feta rätter och starkt vin och allt ska bli uppenbart, förklarat för alla. Här spelar det verkligen ingen roll vilken lära vi omfattat. Här är det Gud som visar omsorgen, den som vi bara kan mima så gott vi kan. ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall han utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden. Herren har talat” Jes 25:6 – 8.
Madeleine Fredell OP
[1] Gravett, Sandra, L., Bohmbach, Karla, G., Greifenhagen, F. V., Polaski, Donald, C., An Introduction to the Hebrew Bible, A Thematic Approach, Westminster John Knox Press, Louisville, London; 2008, s. 157
[2] Soskice, Janet, Martin, The Kindness of God, Metaphor, Gender, and Religious Language, Oxford University Press, Oxford, 2007: s 87
[3] Soskice, Janet, Martin, The Kindness of God, Metaphor, Gender, and Religious Language, Oxford University Press, Oxford, 2007: s 87 – 88
[4] [4] Soskice, Janet, Martin, The Kindness of God, Metaphor, Gender, and Religious Language, Oxford University Press, Oxford, 2007: s 91
[5] Martos, Jospeh, Deconstructing Sacramental Theology and Reconstructing Catholic Ritual, Resource Publications, Eugene, Oregon, 2015; ss 220 – 301
[6] Martos, s 248
[7] Martos, s 249
[8] Martos, s 269
[9] Martos, s 270
[10] Martos, s 270
[11] Martos, s 271
[12] Martos, s 275
[13] Martos, s 277
[14] Martos, s 278
