Klimatutmaningen : Dominikansystrarna

Klimattragedi, en existentiell fråga

Föredrag 20 november 2019 av Sr Madeleine Fredell OP

i Rosenlundskyrkan, Bergshamra, Norrtälje

_______________________

Författarna till Nya Testamentet uppmanar oss gång på gång att ”Var inte rädda!”, ”Känn ingen oro!”, ”Tappa inte modet”! De vill få oss att se framåt oavsett hur krisartad vår tillvaro är. Kristendomen förkunnar en frimodighet mitt i katastrofen, i motgångar och i ångest. Det är inte fråga om någon hurtighet, utan bottnar i tillit, hopp och omsorg, i en realism som inte väjer för utmaningar, svårigheter och det som är oundgängligt. Den kristna grundberättelsen är att våga se och möta ondska, grymhet, lidande och till sist döden därför att det är vår övertygelse att döden inte är sista ordet. ”Var inte rädda!”, ”Känn ingen oro!”, ”Tappa inte modet”! Så borde varje nyhetssändning och larmrapport om en nära förestående klimatkatastrof inledas. Innan hotet om en klimatkollaps och det som följer av en sådan beskrivs måste vi vara öppna, kreativa och hoppfulla så att vi inte förlamas utan riktar in oss på handling inför en till synes omöjlig uppgift och framtid.

Istället stannar nyheterna vid smältande isar, översvämningar, torka och bränder å ena sidan och vid skjutningar, sprängningar och gängkriminalitet å den andra. Vi ska känna flygskam, bilskam, köpskam, köttskam… Varför inte skam över livet självt? Bara genom att finnas till så förvärrar vi ju klimatet. Situationen blir allt hopplösare för varje dag och vi förlamas inför det ena skräckscenariot efter det andra. När jag inte kan undvika att flyga för att klara mitt arbete, när bilen måste till för att hälsa på släktingar i nordligaste Finland, när jag faktiskt inte klarar av att vara vegetarian, än mindre vegan, ja, då är det lätt att i ren desperation stänga av såväl insikter och kunskaper som vetenskapliga rapporter och faktainformation.

Ägnar vi oss åt en kollektiv förnekelse av en klimatkatastrof, på samma sätt som när människor förnekar att de är allvarligt sjuka eller förnekar andra katastrofala skeenden i sina liv? Många forskare menar att mänskligheten kommer att vara med om omstörtande förändringar i närtid och då är risken att de som inte direkt drabbas av enskilda olyckor inte heller vill se de mer långsiktiga konsekvenserna av sådana katastrofer.

Hur reagerar människor när det uppstår matbrist och i vissa områden också direkt svält? Hur skulle vi reagera om vi inte fick tillgång till dricksvatten, eller vatten överhuvudtaget? Vad händer när odlingsbara jordar minskar? I mänsklighetens historia har sådana tillstånd lett till rivalitet, våld, uppror, revolutioner, orättfärdiga maktanspråk, våldsamma maktövertaganden av en elit och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att reagera annorlunda framöver. Men det hjälper inte att känna skam i ett sådant läge.

Tänk om vi kunde byta skam till nyfikenhet! Byta hopplösheten till möjlighet och förlamningen till handlingskraft! Det var när Greta Thunberg började sin strejk för klimatet som jag på allvar försökte förstå vad som höll på att ske. Då läste jag än en gång påven Franciskus rundskrivelse om miljön, Laudato Si!, men nu med nya ögon. Den hade kommit ut i juni 2015 och fram till hösten 2018 deltog jag i olika seminarier om de teologiska perspektiven på klimatfrågan. Jag kom också hösten 2018 över hållbarhetsforskaren Jem Bendells artikel Deep Adaption: A Map for Navigating Climate Tragedy och insåg faran av att förneka det som håller på att ske. Visst är det klimatforskare, naturvetare och teknologer som i första hand kan ge oss insikter om klimatförändringar och dess effekter. Men det finns också sociala och ekonomiska aspekter som måste tas på allvar för att alla människors goda överlevnad ska garanteras. Och sist men inte minst, måste vi reflektera över klimatutmaningen ur ett existentiellt och andligt perspektiv, annars lär vi inte få några genomgripande förändringar till stånd.

En förnyad judisk-kristen skapelsesyn, gudsrepresentation, människosyn och kristologi är i högsta grad påkallad. I kristna sammanhang talar många om omvändelse för att minska koldioxidutsläpp och växthuseffekt. Men böjer vi verkligen uppvärmningskurvan genom omvändelse? Omvändelse förutsätter att jag inser att jag syndat, att jag har en personlig skuld i något. Jag tror ju inte att vi med vett och vilja har skaffat oss bil, rest, ätit kött och konsumerat prylar i syfte att orsaka en klimatkatastrof. Vi har trott att vi gjort något bra och vi har faktiskt dragit mängder av människor ut ur en förnedrande fattigdom just genom produktion och konsumtion, och inte minst genom turism. Det är dags att fundera på vad det kristna omvändelsebegreppet egentligen bottnar i. Många forskare hävdar att vi är nära en punkt där det inte finns någon återvändo för en klimatkatastrof. Men de säger samtidigt att läget inte är hopplöst, vi kan hejda den negativa utvecklingen. Då måste vi se framåt och inte älta en skuld eller skam utan istället ta ut en ny färdriktning, vilket också är omvändelsens egentliga innebörd. Begreppet kommer av grekiskans metanoia, att gå utöver förnuftet (meta, utöver, bortom – nous, förnuft).

Jag tror att de allra flesta människor vill att livet ska fortsätta på jorden och därför är villiga att ”gå utöver sitt förnuft” för att åstadkomma det. De flesta föräldrar vill att nästa generation ska få det bättre och är därför beredda att förändra det som står i deras makt att göra. Metanoia kräver också att vi kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi kan inte bara minska en generell konsumtion utan att också lösa sysselsättningsfrågor och garantera en rättfärdig fördelning av de resurser vi förfogar över. Vi måste garantera en allmän delaktighet i beslut om förändringar och lösningar på klimatproblemen. Demokrati som styrelseform måste upprätthållas samtidigt som genomgripande förändringar i produktion, handel och kommunikationer genomförs. En av de största miljöbovarna är krig som ofta beror på orättvisa livsvillkor. Orättvisa och fattigdom är lika farliga för miljön och klimatet som koldioxid och växthusgaser.

Vad kan en metanoia betyda för kristen troslära när det gäller gudsrepresentation, människosyn och skapelse? Som jag ser det är det dags för en dekonstruktion av den kristna traditionella läran och samtidigt ett nyskapande av det som den kristna tron bottnar i. Jag vill här dela med mig av några tankegångar som åtminstone är konstruktiva för mig i en tid där en överhängande klimattragedi påverkar inte bara politiska system och ekonomi utan också människors hopp om en god framtid för kommande generationer. Av tidsskäl kan jag bara antyda några linjer i denna metanoia men jag hoppas att de kan utgöra inspirationskällor att gå vidare med.

Skapelse, materia, gudsrepresentation och människosyn

Gud, skapelse, ande, liv, materia och människa hänger ihop. Säger vi något om det ena säger vi också något om det andra. Vem är Gud, eller vad är det gudomliga, egentligen? Påven Franciskus har en intressant skrivning i § 233 i Laudato Si!: ”Universum uppenbarar sig i Gud, som helt och hållet uppfyller det. Därför finns en mystisk mening att upptäcka i ett löv, på en bergsstig, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte”.[1] Detta är en uppenbar panenteistisk hållning, att Gud, det gudomliga, uppenbarar sig i och genom allt skapat, i och genom allt liv.

Guds andning, ruah elohim, är tillsammans med vattnet och materien det som först framträder i tillvaron när Gud börjar sin skapelse, enligt den första skapelseberättelsen. När Gud andas så är det själva gudsordet som skapar i betydelsen skänker mening till materien som redan finns där. Genom meningsskapandet, ordet, kan vi urskilja de skapade fenomenen. Vi ser ljuset som något skilt från mörkret, genom orden får vi kunskap om tillvarons beståndsdelar. Materien är fylld av Guds ande, eller som jesuiten Pierre Teilhard de Chardin har sagt ”I materiens hjärta finns världens hjärta, Guds hjärta”.[2] Guds andning är alltid skapande, förändrande, den är Gud. Det finns något oförutsägbart i Guds andning och därmed också i vårt eget skapande vilket Johannesevangeliets författare beskriver på ett livfullt sätt: ”Vinden blåser var den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden,” Joh 3:8. Våra nya insikter och uppfinningar kommer ofta oanmälda. De är visserligen ett resultat av lång möda och intensiv forskning, men den slutliga upptäckten så att säga bara finns där en dag.

Denna syn på Gud som Skaparande, som en pågående gudomlig andning, gör att vårt perspektiv på en antropomorf gudom, för att inte säga androcentrisk gudsbild, träder i bakgrunden. Samtidigt är det viktigt att vi inte tappar Guds personliga aspekt, den kommunikativa och relationella aspekten. Gud är också ett tilltal, och varje tilltal är en skapelsehandling, varje ömsesidig relation förändrar vårt perspektiv.

Vem och vad en människa är har att göra med vem vi tror att Gud är. ”Jag skall bli den jag skall bli” säger Gud till Mose (2 Mos 3:14) och vi förstår att Gud är en förändringarnas och evolutionens Gud. Gud som hela tiden finns i och med sin skapelse. Människan är skapad till Guds avbild och likhet. Vi är Guds representanter i vardande och utveckling och var och en av oss kan säga ”Jag skall bli den jag skall bli”. Och så kan varje levande organism i hela skapelsen. Vi har fått uppdraget att förvalta och vårda skapelsen och få den att växa och blomma, att vara Guds representanter gentemot varandra och i relation till allt skapat. I dopet är vi döpta till Kristus, vi är Kristus i vår tur, den som helar, upprättar och är i ömsesidig gemenskap med alla andra levande varelser. Vi behöver en reformerad skapelsesyn, gudsrepresentation, och människosyn som på allvar räknar med allt liv i hela skapelsen. Ett liv där vi alla är på väg mot den stora fullkomningen där också allt och alla finns med, det som traditionellt benämns apokatastasis, alltings återställelse eller fullbordan.

Den franska teologen och jesuiten Henri de Lubac benämnde denna fullbordan för ”social frälsning”. Begreppet ”social” syftar här på att allt och alla måste vara med för att frälsningen ska vara meningsfull. Ingen eller inget får saknas, och fram till dess att allt fullkomnats får vi helt enkelt vänta. Hans grundläggande verk Catholicisme: les aspects sociaux du dogme (”Katolicismen, lärans sociala aspekter”)som kom ut 1938, inleds med ett citat ur Jean Gionos bok Les vraies richesses från 1936 där den bärande meningen är ”Min glädje kommer inte att förbli om den inte är allas glädje”. Hela skapelsen, hela mänskligheten måste finnas med för att något ska vara fullkomligt. De Lubac präglade här begreppet ”social frälsning”, en kollektiv och relationell frälsning som hela mänskligheten är på väg mot.[3] Översatt i praktiken betyder det att våra kristna gemenskaper måste kunna omfatta alla människor oavsett deras åsikter och andliga traditioner. Den öppenheten och gästfriheten är ännu långt ifrån förverkligad.

Och vi får inte stanna vid människan, hela skapelsen måste vara med. Under tiden kan vi lära oss mycket av våra vänner, djuren, inte bara våra husdjur. Författaren till Jobs bok påminner oss om var vi kan få en fördjupad kunskap:

”Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk? Han har alla varelsers liv i sin hand, varje människas ande” Job 12:7 – 10. Om vi verkligen lyssnar till djuren så talar de om hur vi människor verkligen mår.

Döpta till Kristus – uppståndelsetro

Faderns Son, Sonen i treenigheten, liksom en traditionell uppståndelsetro är också i behov av dekonstruktion och nyskapande. Återigen kan jag bara antyda några tankegångar.

Som döpt är jag döpt till Kristus och kallad att fullt ut representera Kristus, vara Kristus, inför allt levande. Jag är kallad att upprätta, hela, vårda, visa omsorg och berätta om livet, helt i Jesu efterföljd, i min tid och mitt konkreta sammanhang. Jag är kallad att mima Kristus, inte ställa den meningslösa frågan ”vad skulle Jesus ha gjort?”, utan vad gör jag för att leva mitt dop och min tro här och nu. Guds skapelseord som blir kött i vår värld och slår upp sitt tält bland oss är den judiska traditionens kvinnliga Vishet. Visheten blir kött, människan Jesus, begränsad i tid och rum, och vi får en konkret förebild att gestalta i vår tur, på vårt sätt och i vår tid. Det är vi som är eller borde vara uppståndelsen, Kristus som lever genom oss här och nu, vilket evangeliernas uppståndelseberättelser också tydligt visar.

Jesuiten och religionsfilosofen Michel de Certeau har sagt att kristendomen är grundad på en förlorad kropp. Och det får vi väl hålla med om för om den levande gudens döda kropp kunde återfinnas, då vore Gud död och vår tro tämligen meningslös. Den som först skrev om Jesus som Guds smorde, Guds Messias eller Kristus, var juden Paulus. Han berättar inte något alls om Jesu liv utan har bara ett mål för ögonen nämligen att vi ska mima Kristus, bli hans medmimare av Kristus. Mimetai mou ginesthe, ”Bli mina medmimare” skriver Paulus i första Korintierbrevet 4:16 och i 1 Korintierbrevet 11:1 står det ”Mima mig liksom jag mimar Kristus”. I Filipperbrevet 3:17 lyder satsen ”Bli mina medmimare, och se på dem som vandrar enligt den förebild ni har i oss.” När Paulus vill att vi ska bli hans medmimare av Kristus så menar han att det är så vi förkunnar vår tro, inte genom ord, utan genom levande gester och en livsstil. Du är Kristus för mig, och jag är Kristus för dig, men vi är det på helt olika sätt. Samtidigt är vi lika genuina och äkta Kristusmimare båda två. Och det är bara vår öppenhet och fantasi som kan sätta gränser för vår mim. Paulus uppmanar oss att bli Kristus, den Uppståndne, som besegrat ondska och död, i och genom våra egna liv, i och genom våra egna gester. Då blir vi Paulus medmimare av Kristus och Kristus tar form, uppstår, blir kött, i en fortgående, levande process. Kristendomens förlorade kropp lever!

Om vi sedan hävdar att kyrkan är Kristi sakrament så ger vi oss själva som kyrklig gemenskap en fantastisk kallelse. Men då måste vi mima Kristus i vår egen tid och utifrån dem vi är här och nu. Förlåter vi vår nästa villkorslöst, ger vi samma lön till någon som bara arbetat en timme som till den som arbetat tolv, möter vi syndarens blick och inkluderar hen i vår fullständiga måltidsgemenskap? Har vi ens en måltidsgemenskap med varandra, vi som kallar oss för kristna? Så länge som den kyrkliga gemenskapen genom sina främsta företrädare inte visar det minsta tecken på att fira en gemensam eukaristi blir talet om kyrkan som Kristi sakrament till ren lögn och ett motvittnesbörd. Det är faktiskt ganska enkelt att mima Kristus och så bli Kristi sakrament, men bara om vi ser varandra som absolut jämbördiga och uppskattar en mångfald av berättelser och tolkningar.

Är det här så viktigt för klimatet då? Ja, om vi ska ha något relevant och meningsfullt att visa på som kristna så är jämbördighet, gästfrihet och måltidsgemenskap helt avgörande. Teologiska argument som motsätter sig en gemensam nattvard är alltigenom mänskliga påfund, för att inte säga manliga sådana, och det finns inget som hindrar oss att gå i täten på gräsrotsnivå för att visa på och göra enhet och samhörighet. Det är få handlingar som så tydligt visar på en rättfärdig fördelning av jordens resurser som just nattvardsfirandet.

Teologiska eller existentiella dygder

På vägen måste vi leva i tro. Inte tro på något, utan leva i tillit till livet självt. Tro på varandra, på varandras förmågor som kan bära oss genom livet. Jag och du kan inte allt, vi saknar många förmågor, men tillsammans kan vi mycket. Tillsammans har vi också en historia där människans skaparförmåga och omsorgsfulla ömsinthet mot andra ger oss hopp om en framtid som inte är katastrof och tragedi utan en möjlighet. Kärleken till livet är den ömsinta omsorgen, gudsblicken och handen som smeker och upprättar där livet är skört och bräckligt.

Tro, hopp och kärlek, de så kallade teologala eller teologiska dygderna är inget kristna har patent på. Jag vill hellre kalla dem för existentiella dygder som är nödvändiga för ett meningsfullt liv. Tro i betydelsen tillit och meningsskapande, hopp om en bättre framtid och kärlek, en respekt och ömsint blick på min nästa, är något som finns nedlagt i alla mänskliga traditioner, religiösa eller ej. Dessa dygder tillhör mänskligheten och borde lyftas fram i såväl förkunnelse som politisk debatt. Tro, hopp och kärlek är redskap för att skapa mening i våra liv.

Psykiatern Viktor Frankl skriver i sin bok Livet måste ha mening: ”Vi måste lära oss själva och de förtvivlade, att det egentligen inte handlar om vad vi själva fortfarande har att vänta av livet, utan i stället om vad livet väntar av oss! (…) Det är till oss livet dagligen och stundligen ställer frågor – frågor som vi skall besvara. Det rätta svaret ger vi inte genom att grubbla eller tala utan endast genom handling och en riktig hållning. Att leva innebär ytterst att bära ansvar för att livsfrågorna blir rätt besvarade och att fylla de uppgifter som livet ger varje individ, att fylla ögonblickets krav. Detta krav och därmed tillvarons mening växlar från människa till människa och från ögonblick till ögonblick.”[4]

Det här är en hållning som vi behöver träna oss i för att möta den klimatkatastrof med dess sociala följder som vi står inför. Att tro är att se och handskas med tillvaron på ett realistiskt sätt och på så vis ge mening åt vårt liv. Det är på samma gång en trosakt, ett förhållningssätt och en handling.

I Lukasevangeliets sjunde kapitel läser vi om kvinnan i fariséen Simons hus. Hon tar tillfället att både visa på en orättfärdig struktur i form av socio-kulturella normer och Simons bristande gästfrihet. Han hade ju inte tvättat Jesu fötter vilket var sättet att säga välkommen till någon på ett gästabud. Genom sina sensuella gester, när hon tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, skapar kvinnan mening i tillvaron och lägger en grund för förändring av både den sociala strukturen och det personliga beteendet. Hon svarar direkt på den livsutmaning som är hennes och tror på livet självt. Hon väntar inte att någon annan, inte ens Jesus, ska ge henne mening med livet. Tvärtom, ger hon själv livet mening, och tror. Jesus bekräftar det också ”Din tro har hjälpt dig!”

Kardinaldygder eller sociala dygder

En kreativ problemlösning kräver att vi har ett meningsfullt förhållningssätt till tillvaron och är realistiska men samtidigt fyllda av hoppfullhet och vet att förändringar är möjliga. Ofta talas om en ”deep adaptation”, en djupgående omställning, i klimatsammanhang. Den måste vara kreativ så att vi inte fastnar i fruktan och handlingsförlamning.

Vrede kan vara en normal reaktion på det händelseförlopp vi redan bevittnar och de förändringar vi måste ta till oss. Vrede över de politiska och ekonomiska beslut som lett oss till avgrundens rand. Men om vreden inte leder till handling utan till depression eller apati är den skadlig. Visst är det natt, en andlig natt, och där kan bara hoppet om en gryning, ett svagt ljus, skänka förtröstan. För att förnimma en antydan av detta ljus måste vi vara förankrade där vi står. Det tjänar ingenting till att fly bort varken fysiskt eller psykiskt. Ensam kan jag förmodligen inte förändra någonting, tillsammans kanske vi kan göra något i rätt riktning. Men då måste vi också våga vara tillsammans och inte fly vid första bästa konflikt eller meningsutbyte.

Här kan de traditionella kardinaldygderna vara ett stöd för ett förhållningssätt i det politiska samhället. Vi kan också hitta inspiration i de traditionella klosterlöftena i den benediktinska traditionen. Aristoteles lade fram fyra kardinaldygder som kärnan i ett gott samhällsliv. De är mod eller själsstyrka (courage), måttfullhet (temperance), vishet eller klokhet (prudence) och rättfärdighet (justice). Ordet kardinaldygd kommer av latinets cardo som betyder gångjärn på en dörr. Det är på dessa dygder som alla andra moraliska dygder är ”upphängda”, som dörren på ett gångjärn. Den här formen av dygdeetik handlar inte om vad vi bör eller ska göra utan fokus ligger på vilken slags människa jag vill bli. Dygderna ska få mig att mogna och utvecklas så att jag förverkligar min personliga kallelse i gemenskap med andra. Dygderna ska stödja mig och mina medmänniskor i att hitta nya lösningar på problem, stärka fantasin och bryta ner förtryckande mönster. Kardinaldygderna handlar inte om rätt eller fel och sätter inte gränser för det mänskliga beteendet i sig. De innehåller en okänd faktor om vart de kan leda på både det individuella och det samhälleliga planet.

Ett samhälles regler och regleringar är negativa och inskränkande, de begränsar människors handlande och fostrar inte till mognad och växt. Ett samhälle där vi bara lär oss att följa vissa lagar exponerar sig för missbruk och övergrepp som i sin tur bemöts av fler och mer detaljerade regleringar. Kardinaldygderna handlar inte om förbud och regleringar, utan är positiva redskap som fostrar oss till en solidarisk medborgaranda.

Det vi kallar klokhet – prudence – handlar om att tränas i att vara omdömesgill. Det är inte fråga om en positivistisk eller rationell objektivitet som begränsar sig till det mätbara och det vi omedelbart kan förstå utifrån våra egna begränsade kunskaper och erfarenheter. Klokhet är mer besläktat med en emotionell och social intelligens, förmågan till empati när vi bedömer en situation eller står inför att fatta ett beslut som kommer att påverka andra människor. Liksom alla moraliska dygder är klokhet insatt i ett relationellt sammanhang som tar hänsyn till olika perspektiv och utgångspunkter.

Rättfärdighet – justice – är den dygd som förverkligar principen om allas lika värde och värdighet, som respekterar det ömsesidiga beroendet vi har av varandra för att bygga samhällsgemenskapen. Att utöva rättfärdighet är att ge åt var och en efter hens behov och att förvänta sig ett deltagande i samhällsbygget efter vars och ens förmåga. Det handlar om att fördela jordens resurser så att allt levande kan överleva.

Själstyrka eller mod – courage – är det som ger rotfasthet åt vårt liv. Det krävs mod att stå fast vid sin övertygelse eller tro när allt annat talar emot, när det vore både enklare och säkrare att ge efter för en allmän opinion eller kanske till och med för förtryck och orättvisor. Modet gör oss till martyrer, inte nödvändigtvis i fysisk bemärkelse, men väl som vittnen för de värden vi sätter högst och som ger mening åt vårt liv. Mod krävs också i våra relationer för att de ska bli trygga och överleva kriser och konflikter. Mod handlar om trohet och rotfasthet.

Måttligheten – temperance – är något av det svåraste att öva sig i när omedelbar tillfredställelse och ständig tillväxt blivit normerande. Att förkunna måttlighet kan nog ses som politiskt självmord idag men blir förmodligen helt nödvändigt i en värld som är på väg att gå under av rå exploatering och klimatkatastrofer. Positivt handlar det om att sträva efter det som verkligen är gott för alla skapade varelser, det som kan ge oss ett meningsfullt liv på djupet. Måttlighet är förutsättning för en global etik.

Stabilitet är ett av de tre löftena i den benediktinska traditionen. Historiskt handlade det om att stanna i det kloster där man gått in. Men det har också att göra med förankring och att det tar tid att mogna och växa. Motsatsen är flyktighet. Det tar tid att lyssna på Guds levande skaparord, på den Gudsande som finns i allt och i alla.

Metanoia och den goda konversationen

Inför den klimattragedi som riskerar att bli oundviklig måste vi våga gå utöver vårt förnuft, metanoia. Här hjälper varken moralism eller konstlade beteendemönster. Vi måste ”gå utöver vårt förnuft” om vi ska undgå katastrof och istället öppna oss för oväntade om än krävande lösningar.

Det tredje av de benediktinska löftena är formulerat på två sätt. Traditionellt har det tolkats som conversio morum, sedernas omvändelse. Och det kan ju tyckas konsekvent när vi tänker på ett mer traditionellt klosterliv. Men i forskningen kring Benedikts regel så har man framfört att det handlar om en conversatio morum, en god konversation, bröderna och systrarna emellan.[5] Vi är tillbaka till det grundläggande lyssnandet, lydnaden. Att lyssna och samtala kräver tid och rotfasthet. Vi får helt enkelt inte fly från samtalets process utan våga lyssna både utåt och inåt. Det kan tyckas motsägelsefullt men en god konversation föds bara i en djupgående tystnad, i en miljö som befrämjar tystnad och enkel skönhet. Hur för vi en konstruktiv dialog alla människor emellan? Lägger vi örat intill vår nästa och lyssnar? Lägger vi örat intill de som lider, lever i misär, kämpar för sin överlevnad, har tappat hoppet?

Som kristna är vi kallade att tro på och göra det som är omöjligt. I Matteusevangeliet läser vi att ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er”[6]. Ordagrant står det att ”ingenting blir utan kraft för er”. Här öppnar sig svindlande perspektiv för trons möjligheter i vår begränsade tillvaro, men då får vi inte stanna vid ett ältande av det förflutna som sårat oss och i en förlamning inför det som vi fruktar kan ske. Att bli dynamisk i sina ord och handlingar är att våga ”läsa tidens tecken” och agera efter dem.

Vi är kallade att ta till oss tidens tecken om en klimatkatastrof. Men vi är också kallade till en dynamisk, realistisk och kreativ metanoia, att gå utöver vårt förnuft. Kanske är det försent. Men även om jorden går under i morgon så planterar jag ett träd idag.

Sr Madeleine Fredell OP

[1] Egen översättning

[2] Citerat i King, Ursula, The Search for Spirituality, Our global quest for meaning and fulfilment, Canterbury Press, London, 2009, sid 152; på franska Le Coeur de la Matière

[3] Lubac, Henri, de, Catholicism, Christ and the Common Destiny of Man, Ignatius Press, San Francisco, 1988; s. 120

[4] Frankl, Viktor, Livet måste ha mening, Verbum, Stockholm, 1968; sid. 80

[5] Jamison, Christopher, Finding Sanctuary, Monastic Steps for Everyday Life, Weidenfeld & Nicolson, London, 2006; ss 116 – 118

[6] Matt 17:20

Klimattragedi, en existentiell trosfråga

Inledning

Sr Madeleine Fredell OP höll följande föredrag för Föreningen Kristen Humanism 11 februari 2019:

För en lekperson är det inte lätt att veta hur det som kallas klimatförändringar, klimatkris eller till och med klimattragedi ska tolkas. Experter på området hävdar bestämt att vi faktiskt inte kan hindra en kollaps, kanske till och med att mänskligt liv utplånas på sikt. Ekonomer och politiker förvirrar oss med siffror, statistik och dimridåer av olika slag för att antingen vinna makt eller tjäna pengar på klimatet. En del förnekar forskningsresultaten helt och hållet. Journalister skriver ofta sina egna berättelser, inte sällan i svansen på politikerna. Förenta Nationernas klimatpanel drog i nödbromsen i höstas och allt pekar på att om inte drastiska minskningar av växtgasutsläppen sker före 2030 så kan vi räkna med en uppvärmning av jorden som vi inte längre kan handskas med. Allt tycks som om vi ägnar oss åt en kollektiv förnekelse av en tragedi, precis som människor ofta förnekar att de är allvarligt sjuka eller förnekar andra katastrofala skeenden i sina liv. Många forskare menar att mänskligheten kommer att vara med om omstörtande förändringar i närtid och då är risken att de som inte direkt drabbas av enskilda olyckor inte heller vill se de mer långsiktiga konsekvenserna av sådana katastrofer.

Hur reagerar människor när det uppstår matbrist och i vissa områden också direkt svält? Hur skulle vi reagera om vi inte fick tillgång till dricksvatten, eller vatten överhuvudtaget? Vad händer när odlingsbara jordar minskar? I mänsklighetens historia har hittills alla dessa tillstånd lett till rivalitet, våld, uppror, revolutioner, orättfärdiga maktanspråk, våldsamma maktövertaganden av en elit och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att reagera annorlunda framöver.

Det här föredraget handlar nu inte om naturvetenskap, klimat eller teknologi i sig. Fakta finns och frågan är hur vi tar till oss dessa på ett konstruktivt sätt. Då och då kommer jag att vidröra politiska och ekonomiska aspekter. Främst avser jag att reflektera över vårt förhållningssätt som människor och skapade varelser i relation till alla övriga livsformer, över det meningsskapande som vi måste ta på allvar för att handskas med djupgående förändringar i samhället och över en förändrad livsstil som inte längre kan vara beroende av den tillväxtideologi vi vant oss vid. Vi är alla drabbade av tröghet i de här avseendena. Men vi kan också bli överentusiastiska och tappa en realism som är helt nödvändig i det krisläge vi befinner oss. Omställningar för enskilda nationer, för regioner och för hela världen tar tid, mycket tid, och kräver eftertänksamhet och realism. All form för idealism måste tonas ner och prövas. Här krävs stabilitet och djup förankring där vi står. Och det finns inget glamoröst över en sådan förändrad livsstil men vi måste ge den mening och skönhet om den ska hålla för flertalet människor i ett långt perspektiv.

Att vara till i ett ömsesidigt beroende

Det tar inte lång tid för oss att upptäcka att vi var och en lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Vi behöver bara bli allvarligt sjuka för att inse att vår autonomi är bräcklig, för att inte säga omöjlig. Vi är också beroende av alla andra livsformer än bara den mänskliga för att överleva och leva bra. Däremot värderar vi det vi behöver hjälp med på olika sätt, oftast utifrån rent ekonomistiska hänsynstaganden. Vi värderar tjänster, kunskap och naturtillgångar på ett sätt som ofta gör oss till egoistiska konsumenter utan respekt för det som verkligen bär upp livet som sådant. När rika länder inför tullar på produkter från vissa afrikanska länder leder det så småningom till ekonomiska flyktingströmmar och en social oro i de länder dit de flyr för att bara ta ett exempel. En bilförsäljare tjänar mer än en undersköterska trots att vi är i större behov av vårdtjänster för våra äldre familjemedlemmar och närstående och även för oss själva.

Politiskt och ekonomiskt har vi skapat ett ohälsosamt beroende av prylar och tjänster som vi inte behöver för vårt välbefinnande och valt bort det ömsesidiga beroende vi har av närhet, ömhet och vård när vi inte längre klarar oss själva. Men hur kan vi återerövra det ömsesidiga beroendet av varandra och av hela skapelsen? Hur börjar vi se varandra i ögonen och visa respekt för livet, att se den andres behov i mina egna ögon? Respekt, av latinets respicere, handlar om att låta den andre eller det andra återspeglas i oss själva. Om varje människa och alla människor är skapade till Guds avbild kan vi bara möta Gud i den andre när Guds avbild återspeglas i våra ögon. Konsekvenserna blir helt avgörande. Paleontologen och teologen Pierre Teilhard de Chardin gick längre och menade att ”I materiens hjärta finns världens hjärta, Guds hjärta”.[1] All materia är så att säga fylld av ande. Vår kallelse är att se, förnimma Guds skaparande, Guds skapelseord, i all materia och i alla ting. Vi måste vörda allt skapat på det sätt som Karin Boye uttrycker det:

Jag ville måla ett ringa grand

av slitnaste vardag, så nött och grått,

men genomlyst av den eld, som förmått

all världen att springa ur Skaparns hand.

Jag ville visa, hur det vi försmå

är heligt och djupt och Andens skrud.

Jag ville måla en träsked så,

att människorna anade Gud!

Vad händer då om vi börjar leva så här? Vi måste gå emot status quo, vårt vanliga sätt att agera i konformitet med det som vårt omkringliggande samhälle sätter upp som normativt. Vi måste ge oss ut i osäkerhet, i en ökenvandring och bryta sociala normer. Att peka på ömsesidig gemenskap är i det sammanhanget en kallelse som de kristna inte kan bortse ifrån. Men också inom och mellan de kristna kyrkorna och samfunden följer man hellre status quo, sociala normer och invanda handlingsmönster. Vi talar ju om splittringen mellan de kristna samfunden, eller om ekumenisk rörelse om vi ser det från den positiva sidan. Men varken det ena eller andra perspektivet leder till det som på engelska benämns resilience, spänstighet, förmågan att komma igen med förnyade krafter. Nu gäller det att riva ner de murar som skiljer oss åt utan att vi behöver bli likformade eller uniforma för den sakens skull. Kulturella särdrag och olika sätt att fira gemenskapen finns och kan fortsätta att finnas.

Själv är jag idag övertygad om att teologiska spetsfundigheter är av ondo när de inte leder till en omedelbar enhet i mångfald, till en gemenskap där alla kan vara med utifrån att de är döpta eller uttrycker en önskan om att motta dopet. Tydligast ser vi detta när det gäller eukaristin, nattvardsmåltiden. Påven Franciskus har kraftfullt understrukit att det inte handlar om ett pris för de perfekta, utan om ett läkemedel, om bröd för att ge kraft och spänst under vägen. Att utestänga människor från Jesu bordsgemenskap är att faktiskt förneka det som Jesus själv stod för. Han bröt sin tids normer och åt med syndare. Om inte de som sitter på makten i kyrkorna förmår öppna nattvardsborden så återstår det bara för oss döpta att själva göra det. Ingen kan faktiskt neka någon att ta emot Kristi kropp.

Jag menar att gemenskapen kring Kristi bordsgemenskap är helt avgörande för hur vi som kristna kan visa på hur man kan leva i ett ömsesidigt beroende i vår tid. Om inte kyrkoledare och formellt utsedda teologer förmår skapa en enhet i mångfald så är det vår skyldighet att börja underifrån. Nu.

Meningsskapande

Vi måste själva skapa mening i och med våra liv. Ingen annan kan göra det åt oss. Däremot måste vi få redskap att göra det med. De religiösa traditionerna och våra kulturer i vid bemärkelse tillhandahåller sådana redskap. Meningsskapande handlar om ”att tro” i betydelsen att ha tillit till livet självt och att jag och alla andra kan bygga en gemenskap utifrån den tilliten. På teologiskt språk kallas detta för fides qua, till skillnad från fides quae, som går in på själva trosinnehållet.

Det här är den meningsskapande människans hållning och den behöver vi träna oss i genom konkreta handlingar för att möta den klimatkatastrof med dess sociala följder som vi står inför. Att tro är således att skapa mening i och genom den tillvaro som vi är satta i. Det är fråga om att se och handskas med tillvaron på ett realistiskt sätt och på så vis ge mening åt vårt liv. Det är på samma gång en trosakt, ett förhållningssätt och en handling.

I Lukasevangeliets sjunde kapitel läser vi om kvinnan i fariséen Simons hus. Hon tar tillfället att både visa på en orättfärdig struktur i form av socio-kulturella normer och Simons bristande gästfrihet. Han hade ju inte tvättat Jesu fötter vilket var sättet att säga välkommen till någon på ett gästabud. Genom sina sensuella gester, när hon tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, skapar kvinnan mening i tillvaron och lägger en grund för förändring av både den sociala strukturen och det personliga beteendet. Hon svarar direkt på den livsutmaning som är hennes och tror på livet självt. Hon väntar inte att någon annan, inte ens Jesus, ska ge henne mening med livet. Tvärtom, ger hon livet mening, och tror. Jesus bekräftar det också ”Din tro har hjälpt dig!”

Både bibelberättelserna och citatet av Viktor Frankl visar tydligt vad tro är. Om inte andlig vägledning eller en traditions troslära tar oss dit, kan den varken kalla sig andlig, medveten eller religiös. Vår troslära, för oss judisk-kristna, tre till fyra tusen års tolkad erfarenhet av gudomlig och mellanmänsklig relation, är inte ett musealt föremål som kan analyseras och framläggas enbart med förnuftet, utan en levande kropp, en corpus, som måste växa och mogna precis som var och en av oss, för att behålla sin meningsskapande inspiration. Vi är Guds fortgående tillblivelse i världen, vi är den helige Andes tempel och Anden blåser vart den vill och Guds, liksom vårt, eget namn är ”Jag skall bli den jag skall bli”.

Meningsskapandet ligger i vårt hopp om förvandling.

Att älska och vara älskad utgör också grunden för att vi ska kunna tro och hoppas. Om vi inte i någon liten mån upplevt en sådan kärleksrelation blir det omöjligt att ge livet mening, ha tillit och att hoppas. Vi måste också kunna påminna oss om de ögonblick och de personer genom vilka den ömsesidiga kärleken förverkligats. Detta är tydligt i Viktor Frankls skildring av sin tid i koncentrationslägren där han i sitt inre både ”ser” och ”talar med” sin hustru, som han inte vet om hon längre lever. Synen och dialogen i hans inre återger mening och hopp till en totalt meningslös och hopplös situation. Det blir en vers ur Höga Visan som visar hur upplevelsen av ömsesidig kärlek blir det verktyg som får honom att leva vidare, inte bara att överleva: ” Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven”, (Höga Visan 8:6).[3] Kärleken hjälper honom igenom nuets brutala lidande genom minnet av hustrun och hoppet om att möta henne igen, även om hon skulle vara död. Minnet av att vara älskad av en annan människa, död eller levande, tar oss ut ur oss själva, ut ur det brutala lidande som verkligheten har försatt oss i. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” skriver Paulus.[4]

Det här är de tre teologala eller teologiska dygderna, tro, hopp och kärlek. De är allmänmänskliga och allmänreligiösa. Alla människor måste leva efter dem om de överhuvudtaget ska kunna skapa mening i sina liv. De är verktyg, men inte några individualistiska, eller ens individuella sådana. Vi kan inte isolerade leva tro, hopp och kärlek, och vår tids individualism hjälper oss inte att använda verktygen. Dessa dygder utgör också grunden för en äkta demokrati. All form för individualism och egoism undergräver ett demokratiskt system. Kanske är det därför som våra politiska system och politiker saknar möjlighet att erbjuda verktyg för meningsskapande idag. Kanske är det därför som klimatproblematiken undviks i det politiska samtalet och maktspelet. En politikers budskap måste i någon mån vara attraktivt i betydelse ge mitt liv en grundläggande mening för att jag ska rösta på hen. Och mening uppstår bara i gemenskap när vi alla är engagerade att bygga ett samhälle som erbjuder ett gott liv till alla som bor där. Om inte det här blir grunden för såväl politik, ekonomi och teknologi kommer vi aldrig att som mänsklighet kunna möta klimatkatastroferna. Kanske finns det inte mycket hopp …

De teologiska dygderna tar oss ut ur oss själva och den omedelbara verkligheten. Det handlar inte om att drömma om något orealistiskt utan om att konkret bygga på tidigare erfarenheter men i ljuset av att våra liv kan få en fördjupad mening. Tidigare erfarenheter gör att vi kan hoppas på nya lösningar på problem och utmaningar. Hoppet är på sätt och vis grunden och utgångspunkten för alla nya landvinningar inom såväl naturvetenskap och teknik som inom humaniora och samhällsvetenskap. Men att lösa problem på ett nytt och fräscht sätt påkallar fantasi och kreativitet. Och det får vi bara om vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.

Realism, stabilitet och förankring

Jag har redan nämnt att en kreativ problemlösning kräver att vi har ett meningsfullt förhållningssätt till tillvaron och är realistiska men samtidigt fyllda av hoppfullhet och vet att förändringar är möjliga. Ofta talas om en ”deep adaptation”, en djupgående omställning, i klimatsammanhang. Till detta måste vi lägga en ”kreativ omställning” för att inte fastna i fruktan och handlingsförlamning.

Vrede kan vara en normal reaktion på det händelseförlopp vi redan bevittnar och de förändringar vi måste ta till oss. Vrede över de politiska och ekonomiska beslut som lett oss till avgrundens rand. Men om vreden inte leder till handling utan till depression eller apati är den skadlig. Visst är det natt, en andlig natt, och där kan bara hoppet om en gryning, ett svagt ljus, skänka hopp. För att förnimma en antydan av detta ljust måste vi vara förankrade där vi står. Det tjänar ingenting till att fly bort varken fysiskt eller psykiskt. Ensam kan jag förmodligen inte förändra någonting, tillsammans kanske vi kan göra något i rätt riktning. Men då måste vi också våga vara tillsammans och inte fly vid första bästa konflikt eller meningsutbyte.

Här kan de traditionella kardinaldygderna vara ett stöd i ett förnyat förhållningssätt. Och i de traditionella klosterlöftena i den benediktinska traditionen kan vi också hitta inspiration. Här kan jag bara helt kortfattat vidröra dessa dygder och livssätt. De skulle vara värda ett föredrag i sig.

Aristoteles lade fram fyra kardinaldygder som kärnan i ett gott samhällsliv. De är mod eller själsstyrka (courage), måttfullhet (temperance), vishet eller klokhet (prudence) och rättfärdighet (justice). Ordet kardinaldygd kommer av latinets cardo som betyder gångjärn på en dörr. Det är på dessa dygder som alla andra moraliska dygder är ”upphängda”, som dörren på ett gångjärn. Den här formen av dygdeetik handlar inte om vad vi bör eller ska göra utan fokus ligger på vilken slags människa jag ska bli. Dygderna ska få min personliga karaktär att mogna och utvecklas så att jag förverkligar och fullbordar min personliga kallelse i gemenskap med andra. Dygderna ska stödja mig och mina medmänniskor i att hitta nya lösningar på problem, stärka fantasin och bryta ner förtryckande mönster. Kardinaldygderna handlar inte om felaktiga eller rätta handlingar och sätter inte gränser för det mänskliga beteendet i sig. De innehåller en okänd faktor om vart de kan leda på både det individuella och det samhälleliga planet.

Ett samhälles regler och regleringar är negativa och inskränkande, de begränsar människors handlande och fostrar inte till mognad och växt utöver det som redan är känt. I dokumentet Choosing the Common Good[5] från början av 2010 hävdar de katolska biskoparna i England och Wales att ett samhälle där vi bara lär oss att följa vissa lagar exponerar sig för missbruk och övergrepp som i sin tur bemöts av fler och mer detaljerade regleringar. Kardinaldygderna å andra sidan handlar inte om förbud och regleringar, utan är positiva redskap som fostrar oss till en solidarisk medborgaranda. Om människor ska vilja förändra sina livssätt får det inte ske med negativa begränsningar. Här måste politiker och lagstiftare våga använda sig av positiva verktyg.

Det vi kallar klokhet – prudence – handlar om att tränas i att vara omdömesgill. Det är inte fråga om en positivistisk eller rationell objektivitet som begränsar vårt seende till enbart det mätbara och det vi omedelbart kan förstå utifrån våra egna begränsade kunskaper och erfarenheter. Klokhet är mer besläktat med en emotionell och social intelligens, förmågan till empati när vi bedömer en situation eller står inför att fatta ett beslut som kommer att påverka andra människor. Liksom alla moraliska dygder är klokhet insatt i ett relationellt sammanhang som tar hänsyn till olika perspektiv och utgångspunkter.

Måttligheten – temperance – är något av det svåraste att öva sig i när omedelbar tillfredställelse och ständig tillväxt blivit normerande. Att förkunna måttlighet kan nog ses som politiskt självmord idag men blir förmodligen helt nödvändigt i en värld som är på väg att gå under av rå exploatering och klimatkatastrofer. Positivt handlar det om att önska och sträva efter det som verkligen är gott för alla, det som kan ge oss ett lyckligt och meningsfullt liv på djupet. Måttlighet är förutsättning för en global etik.

Att lyssna, lyssna på varandra och därmed på Gud genom varje medmänniska, det är vad lydnadslöftet handlar om. I detta ligger också grunden för all demokrati. Min egen ordensgemenskap, den dominikanska, är känd för sitt demokratiska styrelsesätt, som också är långsamt och stundtals komplicerat, men det handlar om att just låta varje syster och bror få komma till tals och bli lyssnad på innan ett beslut fattas. Två nyckelord förknippas med lyssnandet och lydnaden, nämligen sanningen, veritas, och barmhärtigheten, misericordia. Sanningen är i det här avseendet inte något definitivt och absolut utan något vi som mänsklighet successivt fördjupas i, upptäcker. Barmhärtigheten är överordnad allt annat för att vi inte ska dömas för våra tillkortakommanden eller halka efter på grund av att vi inte fått förmågor som andra har.

Metanoia och den goda konversationen

Inför den klimattragedi som av allt att döma är oundviklig måste vi våga gå utöver vårt förnuft, metanoia. Vanligen översätts det med omvändelse. Men det är inte fråga om ett moraliserande pekfinger. I så fall kommer vi att säkert vandra rakt ner i avgrunden. Här hjälper inte moralism eller konstlade beteendemönster. Vi måste faktiskt ”gå utöver vårt förnuft” om vi ska ha skuggan av en chans att undgå katastrof.

Hållbarhetsforskaren Jem Bendell talar om en oundgänglig kollaps (inevitable collapse), förmodad katastrof (probable catastrophe) och möjlig utplåning (possible extinction). Det kan inte mötas av något som helst moraliserande, bara av goda krafter som öppnar sinnet för oväntade om än krävande lösningar. Metanoia.

Det tredje av de benediktinska löftena är formulerat på två sätt. Traditionellt har det tolkats som conversio morum, sedernas omvändelse. Och det kan ju tyckas konsekvent när vi tänker på ett mer traditionellt klosterliv. Men i forskningen kring Benedikts regel så har man ofta framfört att vad det handlar om är en conversatio morum, en god konversation, bröderna och systrarna emellan.[6] Vi är tillbaka till det grundläggande lyssnandet, lydnaden. Att lyssna och samtala kräver tid och stabilitet. Vi får helt enkelt inte fly från samtalets process utan våga lyssna både utåt och inåt. Det kan tyckas motsägelsefullt men en god konversation föds bara i en djupgående tystnad, i en miljö som befrämjar tystnad och skönhet. Här kan klostren spela en avgörande roll i hur vi möter klimatkatastrofer.

En ekologisk omvändelse för att rädda framtida generationer av allt liv handlar förstås om våra seder och bruk i vid bemärkelse. Men kanske ändå mer om hur vi för en konstruktiv dialog alla människor emellan. Hur lyssnar vi? Lägger vi örat på jorden och lyssnar? Lägger vi örat intill vår nästas ande och lyssnar? Lägger vi örat intill de som lider, lever i misär, kämpar för sin överlevnad, har tappat hoppet?

Påven Franciskus talar ofta om en globaliseringens likgiltighet. Vi har slutat bry oss om vår nästa, såväl nära som fjärran. Samtidigt förlorar vi också själva hoppet och meningen med livet. Vi driver allt liv till en utplåning. Det finns vägar och förhållningssätt ut ur hopplösheten. Det är möjligt att klimattragedin och dess följder är oundgänglig. Men som kristna är vi kallade att tro på och göra det som är omöjligt. I Matteusevangeliet läser vi att ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er”[7]. Ordagrant står det att ”ingenting blir utan kraft för er”. Här öppnar sig svindlande perspektiv för trons möjligheter i vår begränsade tillvaro, men då får vi inte stanna vid ett ältande av det förflutna som sårat oss och i en förlamning inför det som vi fruktar kan ske. Att bli dynamisk i sina ord och handlingar handlar om att våga ”läsa tidens tecken” och agera efter dem.

Vi är kallade att ta till oss tidens tecken om en trolig klimattragedi. Men vi är också kallade till en dynamisk, realistisk och kreativ metanoia, att gå utöver vårt förnuft. Kanske är det försent. Men även om jorden går under i morgon så planterar jag ett träd idag.

Sr Madeleine Fredell OP

[1] Citerat i King, Ursula, The Search for Spirituality, Our global quest for meaning and fulfilment, Canterbury Press, London, 2009, sid 152; på franska Le Coeur de la Matière

[2] Frankl, Viktor, Livet måste ha mening, Verbum, Stockholm, 1968; sid. 80

[3] Frankl, Viktor, Livet måste ha mening, Verbum, Stockholm, 1968; sid. 46

[4] 1 Kor 13:13

[5] Bishops’ Conference of England and Wales, Choosing the Common Good, Alive Publishing, London, 2010

[6] Jamison, Christopher, Finding Sanctuary, Monastic Steps for Everyday Life, Weidenfeld & Nicolson, London, 2006; ss 116 – 118

[7] Matt 17:20

Klimatutmaningen

Klimattragedi, en existentiell fråga

Klimattragedi, en existentiell trosfråga

Nyhetsbrev

Newsletter