Dominikansk spiritualitet
Föredrag den 15 januari 2015 i Sankta Eugenia församling i serien Ordnarnas år – Sr Katrin Åmell OP
1200-talet
Om man ska säga något om dominikanorden måste man börja i 1200-talet. Där finns nyckeln till förståelsen av orden och dess spiritualitet. Därför måste jag följa Andra Vatikankonciliets uppmaning att återvända till källorna, till vad den helige Dominikus ville med den orden han grundade 1216. De första bröderna, som då var omkring 16 till antalet, bodde tillsammans i ett hus i Toulouse. Hur såg det ut i världen omkring dem på 1200-talet? Samhället höll på att förändras. Många bröt sig loss från det feodala systemet på landsbygden och sökte sig till nya näringar i städerna som höll på att bildas. Det uppstod ett skråväsende som gav försörjningsmöjligheter. I vissa städer hade universitet grundats som blev berömda och dit studenter från hela Europa strömmade, till exempel i Paris och Bologna. Ett rörligt liv växte fram i städerna och nya idéer spreds via universiteten.
Tidigare under medeltiden hade de äldsta ordnarna redan grundats och det fanns många kloster på landsbygden. Dessa ingick i det feodala systemet. Genom dem ombesörjdes sjukvård, socialvård, utbildning och mycket av det vi i dag räknar till den offentliga sektorn.
Det fanns också mörka inslag i tiden, till exempel hungersnöd, ett visst kyrkligt förfall med biskopar och präster som var mer intresserade av makt och pengar än att vara goda herdar för de människor som anförtrotts dem, krig och fejder mellan feodalherrar och härskare, stråtrövare som plundrade folk.
Det var överlag dåligt beställt med undervisning om den kristna tron och predikan, särskilt de som slagit sig ner i städerna fick klara sig bäst de kunde och hade bristande kunskap om tron. Situationen öppnade för nya läror och tolkningar. Somliga höll sig inom kyrkans ramar, andra utvecklade läror som inte var förenliga med kyrkans tro och därför bekämpades. De religiösa motsättningarna utlöste ofred och våld.
Den helige Dominikus
Det är under de här förhållandena som den helige Dominikus uppträder. Vem var då han? Dominikus föddes 1171 eller 1172 i byn Caleruega i Kastilien i Spanien. En farbroder som var präst ordnade så att han fick gå i skola och han fick då smak för studier. Så småningom blev han själv präst och korherre i katedralen i Osma, där han ägnade sig åt bön, studier och människor som behövde hjälp – ofta materiell. Ibland blev han ombedd av sin biskop, Diego, att följa med honom på olika resor och uppdrag. Det var under en sådan här resa 1203 som Dominikus liv fick en ny inriktning. Biskopen och han färdades genom Sydfrankrike och kom då i kontakt med några som kallades katarer, vilket betyder ”de rena”, ett annat namn är albingenser efter staden Albi. Katarerna rönte stora framgångar och många anslöt sig till dem. Som namnet säger reagerade de mot förfallet i kyrkan och eftersträvade ett mycket asketiskt, rent och enkelt liv. Så långt allt väl. Men de omfattade också en dualistisk lära med en stark uppdelning mellan ande och materia. Anden var god och materien ond. Det fanns gnostiska 2 drag i deras uppfattning. I sin mest extrema tolkning uppmuntrade katarerna till självmord, så att man kom undan den onda materien. Mänsklig fortplantning blev av samma anledning ett brott. Bibeln reducerades till det Nya testamentet, därför att det Gamla ansågs höra till det onda. Jag vill inte uppehålla mig för länge med katarerna men ändå inflika att det i dag pågår en avancerad historisk forskning kring den här rörelsen och att den har uppvärderats, kanske på grund av syftet. Det var ju ändå en reformrörelse, även om den gick överstyr.
Nu tillbaka till Dominikus, biskopen och deras resa. Enligt en berättelse tog de in på ett värdshus i Toulouse för att övernatta. Värdshusvärden råkade vara katar. Han och Dominikus förde ett långt nattligt samtal, som slutade med att han i dialogen med Dominikus blev omvänd. Genom argumentationen säkert men också genom Dominikus sätt att vara. Vanligtvis bekämpade kyrkan katarerna med maktmedel och våld, inte med samtal och dialog. Senare blev Dominikus invecklad i många samtal av den här sorten. För oss dominikaner har det här samtalet blivit en förebild, även om det är legendartat, dels genom Dominikus sätt att föra dialog med meningsmotståndare, dels genom hans intresse för folk som befinner sig vid kyrkans gränser eller till och med utanför kyrkan. Senare i livet hade Dominikus en önskan att bege sig långt bort och predika för kumanerna, ett turkfolk som bodde i trakten av Ryssland och Ukraina. Detta hann han aldrig med, men ”kumaner” har för oss blivit en beteckning för dem som befinner sig långt bort från kyrkan och som vi önskar möta med evangeliet.
Mötet med katarerna i Sydfrankrike, Languedoc som området kallas, fick en helt avgörande betydelse för Diego och Dominikus. De förstod att det krävdes en annan livsstil och helt andra metoder om man ville vinna katarernas förtroende. Man måste leva enkelt och fattigt som de. Att möta dem med hästar och stora beväpnade följen skapade bara större motsättningar. Istället måste man gå in för samtal, dialog och undervisning. Diego och Dominikus började därför vandra omkring och undervisa och predika. De var övertygade om att trons sanning hörde ihop med fred och att kunskapen om tron bara kunde förmedlas på fredlig väg, inte med maktmedel. Efter en tid dog Diego, och Dominikus blev ensam i den här både mödosamma och farliga formen av evangelisation. Men Dominikus var en bönemänniska och det var det som höll honom uppe. Det sägs att han talade mycket till Gud för att kunna tala om Gud. Efter en del år fick han några följeslagare, både män och kvinnor. Vissa av dem var katarer som hade omvänt sig.
Här är det av intresse att Dominikus redan 1207 grundade ett kloster för kvinnor, alltså innan orden grundades, i Prouille. (Jag hade själv glädjen att vara där och delta i avslutningen av 800-årsjubileet 2007.) Några av systrarna hade tidigare varit katarer. Deras främsta uppgift var att be och de blev ordens första monialer, som vi kallar dem i dag. Kvinnor kunde inte på den här tiden vara ute på vägarna och predika, men ändå fick klostret namnet ”Den heliga predikans kloster”, därför att deras bön och kommunitetsliv var en predikan i sig, om än ordlös. Dominikus själv besökte ofta systrarna och vilade ut efter sina mödor. Han trivdes där och bjöd ibland dem på vin, enligt berättelserna.
Varför en ny orden?
År 1216 stadfästes alltså orden av påven Honorius III och fick då namnet Predikarorden, Ordo Praedicatorum. Påföljande år uppgick brödernas antal till cirka 30, och Dominikus gjorde då något oväntat och djärvt. Han skickade ut dem i små grupper till de större städerna i Europa där det fanns universitet, Madrid, Rom, Bologna, Orléans, och han såg till att de fick en bra utbildning. Efter några år blev vissa av dem själva lektorer. På varje plats anslöt sig fler medlemmar och orden blev något av dåtidens väckelserörelse.
Till organisation och struktur bildade dominikanorden tillika med franciskanorden något nytt. De kallas tiggarordnar därför att de måste försörja sig på ett annat sätt än de äldre klostren vars egendomar gav ekonomisk avkastning. Istället blev man hänvisade till människors välvilja. Inte riktigt så att bröderna satt på gatorna med en mugg och tiggde pengar, men det fanns välgörare i samhället som gav dem materiellt understöd. Detta var en accepterad ordning på den här tiden.
Deras bostäder var enkla och inte så stora. Till livsstilen hörde en rörlighet. Det skulle vara lätt att bryta upp och förflytta sig mellan olika platser och kloster. Benediktinerna har stabilitas som ett ideal, att alltid leva på samma plats, men för dominikanerna är idealet det motsatta, att vara flyttbar, beredd på ständiga uppbrott, att befinna sig på vandring, också fysiskt åtminstone på medeltiden. Orden behövde vara anpassbar till förändringar för att kunna nå ut med budskapet i olika situationer.
Även organisationsformen blev annorlunda än tidigare, nämligen demokratisk, fastän den termen inte är medeltida. Man organiserade sig så att deltagandet i allt beslutsfattande skulle vara så brett som möjligt och omfatta alla nivåer. Ledarfunktionerna blev tidsbegränsade och underställda kontroll.
Vad hade då dessa nya påfund för syfte? Det finns uttryckt i ordens ursprungliga konstitutioner med en formulering som troligen härrör från Dominikus själv. ”Vår orden har från början grundats för förkunnelsen och för människornas frälsning. Med all vår iver och av alla våra krafter bör vi därför i våra studier vara inriktade på att bli nyttiga för andra.” Det sista betonas ofta, allmännyttan, om man får uttrycka sig så. Studier kan inte i första hand vara en intellektuell hobby, även om de kan vara stimulerande, utan måste ha en pastoral aspekt. För att kunna förmedla något åt andra måste man själv fördjupa sig och söka vidare. Också bönen är allmännyttig. Det uttrycks i en av ordens deviser: contemplari et contemplata aliis tradere. Ungefärlig översättning: att söka Gud i kontemplativ bön och ge vidare det man funnit åt andra. Termen ”människornas frälsning” ska förstås i vid mening. Det gäller också räddning och frigörelse från jordiska bojor, olika former av förtryck och exploatering i samhället. – Sammanfattningsvis kan man säga att undervisning och förkunnelse blev ordens huvuduppgift men formerna för detta kan få många olika uttryck. Man kan till exempel förkunna genom konst, vilket många dominikaner gjort. Tänk bara på Fra Angelico!
Vissa inslag i dominikanordens struktur och organisation var alltså nya, men mycket i spiritualiteten fanns redan i äldre ordnar som Dominikus också hämtade inspiration ifrån. Tidigare i livet hade han haft kontakt med cistercienserna, vars liturgi, stramhet och enkelhet 4 han tilltalades av. Något av detta tog han med sig till sin orden. Han var angelägen om liturgin och tidebönerna. Men om man skulle vara ute på gator och torg och predika samt dessutom studera kunde man inte tillbringa en stor del av dagen i kyrkan och därför förkortades tidebönerna med mindre antal psalmer etcetera. Bön och kontemplation har en självskriven plats i orden, som jag redan varit inne på, men detta kombineras med arbete ute bland människor, så kallat apostolat. Det är kanske kombinationen av dessa ingredienser som ger orden en speciell prägel.
Fyra pelare i det dominikanska livet
Man brukar säga att fyra pelare ingår i det dominikanska livet. Jag har redan berört några av dem men vill ändå summera dem här, utan någon inbördes rangordning.
1. Den första pelaren är bönen och den har jag alltså redan talat om. Jag tycker att den måste nämnas först, för utan den skulle alltsammans falla ihop. Rent schematiskt följer bönelivet samma mönster som i andra ordnar med mässa, tideböner och personlig bön. I förbönen får vi överlämna åt Gud det människor anförtrott oss som problem, sjukdom, lidande med mera. Bönen är som jag nämnde allmännyttig på flera sätt. Den utgör också ett kitt som håller ihop en kommunitet bestående av ofullkomliga människor. I vissa ordnar finns det konkreta former för den personliga bönen, till exempel de ignatianska övningarna. Något sådant finns inte i dominikanorden, om man undantar rosenkransbönen som vissa ber, men den är inte obligatorisk. När jag frågade min novismästarinna vad man skulle göra under den personliga bönen, svarade hon att det var fritt i dominikanorden, jag fick själv hitta mitt sätt. Svaret gjorde mig besviken men det hjälpte mig så småningom att hitta vad som passade mig. Viktigast är kanske inte formen utan att försöka ha en inriktning mot Gud i vad man är och företar sig. ”Mina ögon ser alltid till Herren”, som det står i en psaltarpsalm (25:15).
2. Den andra pelaren är studiet, som jag också varit inne på. ”Ämnet för studierna är Gud och människan”, står det i våra stadgar. Det ska förstås i vid mening. Studier behöver inte alltid betyda akademiska kurser och alla dominikaner behöver inte vara intellektuellt begåvade. Men alla måste ha en strävan till fördjupning och att söka sig djupare in i sanningen. Den sortens kunskap ger i allmänhet frihet och vidgade perspektiv. ”Sanningen ska göra er fria”, säger Jesus (Joh 8:31). Studierna är också ett underlag för bönen. Fördjupningen ger stoff åt bönen. Det man läst kan därigenom bli smält och integrerat.
3. Kommunitetslivet är den tredje pelaren. Det kristna livet fungerar inte utan gemenskap. I Apostlagärningarnas fjärde kapitel läser vi om de första kristna som var ett hjärta och en själ och hade allting gemensamt – en radikal kommunism. Kyrkofadern Augustinus utvecklade idealet från Apostlagärningarna i en klosterregel som också dominikanorden grundar sig på. Gemenskapslivet ses där som en vänskap baserad på ett gemensamt sökande efter Gud. Det är berikande och ger mycken glädje samtidigt som inget kommunitetsliv är enkelt, bland annat därför att medlemmarna inte valt vilka de ska leva tillsammans med och därför att de har olika bakgrund och olika mänskliga förutsättningar. Men den gemensamma målsättningen att tillsammans söka Gud, och den gemensamma bönen, gör kommunitetslivet möjligt. 5 Gemenskapen är i sig ett vittnesbörd. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, säger Jesus (Joh 13:35).
4. Den fjärde och sista pelaren är det som orden grundades för: undervisning och predikan, förkunnelse. Jag skulle också gärna lägga till ordet ”tjänst” därför att det är mer allmängiltigt och heltäckande. De föregående pelarna är förutsättningar som bär upp den här sista. Bön och studier är nödvändiga förberedelser och i ett kommunitetsliv ska vad varje medlem gör utåt i bästa fall bäras upp av hela kommuniteten. Systern eller brodern är kommunitetens förlängda arm utåt och vederbörande hade troligen inte kunnat göra det hon eller han gör utan kommuniteten.
Som jag nämnde finns det många former för förkunnelse och egentligen ska allt liv och arbete hos en dominikan vara en sorts förkunnelse. Med eller utan ord har inte så stor betydelse. Strax när jag kommer in på olika typer av tjänst i dag ska jag ge några konkreta exempel. Det kan också vara så att förkunnelsen blir ömsesidig. Dominikanen möter Kristus i dem han eller hon ska betjäna. En syster som arbetade i hemtjänst hos fattiga i en fransk förort sa en gång ”det är de fattiga som evangeliserar mig”(les pauvres m’évangélisent).
Mer historia
Efter den här utläggningen som mest handlar om spiritualitet vill jag återvända lite till några historiska fakta och även säga något om ordens historia i Sverige på medeltiden. Dominikus fick inte vara med så länge i sin nygrundade orden. Han dog redan 1221, knappt 50 år gammal och utsliten. Redan då fanns det flera hundra dominikanbröder, uppdelade geografiskt på fem provinser och med ett femtiotal konvent. Tiden medger inte att jag summerar en 800-årig historia, men denna har förstås varierat i uppgång och nedgång.
Något måste ändå sägas om dominikanernas historia i Sverige på medeltiden som var ljus och framgångsrik. Redan 1220 sände Dominikus två bröder till Sigtuna, Simon från Sverige och Nils från Lund, som då var danskt. År 1228 upprättades en provins i Norden som fick namnet Dacia. Petrus de Dacia, som har kallats den förste svenske författaren, ingick i den. Enbart i nuvarande Sverige grundades konvent i Lund, Visby, Sigtuna, Skänninge, Skara, Lödöse, Västerås, Åhus, Kalmar, Halmstad, Strängnäs, Helsingborg, och Stockholm. Därtill kommer konventen i Danmark, Norge och Finland. I Skänninge och Kalmar fanns det också kvinnliga kloster. Den heliga Ingrid, en känd kvinna på medeltiden, grundade Skänningeklostret.
I Norden fanns det knappast några katarer att omvända men man ägnade sig åt teologi, förkunnelse och undervisning samt kulturarbete. Genom sina kontakter ute i övriga Europa fungerade dominikanerna också som informationskällor. Det mesta av det här förstördes ju vid reformationen men det finns vissa rester kvar. Mariakyrkan i Sigtuna till exempel som stod färdig 1247. Dominikanerna var bland de första som införde bruket att bygga med tegel i landet. Folk i Sigtuna talar ibland om att brödernas bön finns kvar i kyrkans väggar och i koret finns ju också en Dominikusstaty.
Mycket mer skulle kunna sägas om blomstringsperioden på medeltiden men jag tar nu ett raskt hopp in i 1800-talets Frankrike för att komma fram till nutiden. Vid franska revolutionen utplånades ju allt ordensliv i Frankrike, men när förhållandena hade blivit lite normaliserade i mitten av1800-talet återinförde Henri-Dominique Lacordaire dominikanorden i landet. Han var en populär, inflytelserik predikant och intresserade sig särskilt för ordens demokratiska konstitutioner, där han såg en möjlighet att förena kyrkans teologi med moderna demokratiska idéer. Lacordaire moderniserade orden och arbetade för ett närmande mellan kyrkan och samhället. Alla stora franska dominikanska teologer på 1900-talet som blev en sorts föregångare till Andra Vatikankonciliet, till exempel Marie-Dominique Chenu, Yves Congar och många fler, har byggt vidare på detta arv från Lacordaire.
Dominikanerna i dag
De dominikaner som återvände till Norden på 1900-talet hade också detta franska ursprung från Lacordaire med i sitt bagage. Till Sverige kom dominikanerna 1931, då fem systrar från den dåvarande Pensier-kongregationen slog sig ner i ett hus på Engelbrektsgatan här i Stockholm för att starta ett inackorderingshem för katolska kvinnor och unga flickor, vilket biskop Müller hade bett dem om. Som deras kaplan fungerade dominikanen Benoît Thierry d’Argenlieu. Denne fick successivt sällskap av fler medbröder som så småningom kunde bilda en egen kommunitet och grunda Marie Bebådelse församling.
Innan jag går vidare vill jag för klarhetens skull säga att det inom dominikanorden finns fyra olika grenar. Jag har redan sagt mycket om bröderna, som vi kallar dem. Flertalet av dem är också präster. I Sverige finns en sådan kommunitet, dominikanerna i Lund. Det finns två grenar av systrar. Den ena är de som jag nämnde om i Prouille, monialerna som främst ägnar sig åt bön. Eventuellt kan dessa också driva ett mindre gästhem. De lever i påvlig klausur och lämnar bara klostret i undantagsfall. I Sverige finns inte några sådana dominikansystrar, men däremot i Lunden kloster utanför Oslo. Den andra grenen, som kallas apostolisk, tillhör jag själv. Vi bor i en kommunitet på Västmannagatan och kombinerar bön och gemenskapsliv hemma med utåtriktat arbete bland folk. Jag ska ge exempel strax på vad arbetet kan gå ut på. Vi tillhör Den helige Dominikus romerska kongregation. I Rögle utanför Lund finns också en kommunitet med apostoliska systrar. De ingår i kongregationen Sainte Marie des Tourelles. Båda kongregationerna har ett franskt ursprung. Därutöver finns några enstaka apostoliska dominikansystrar i Rättvik och i Igellösa i Skåne. Den fjärde grenen är dominikanordens lekmannagren. Som namnet säger består den inte av folk i kloster utan av kvinnor och män som vill leva i den dominikanska andan i sitt vanliga sammanhang med familj, jobb och så vidare. Det finns lekmannafraterniteter både i Stockholm och i Lund.
Om min egen kommunitet kan jag tillägga att det sedan 15 år tillbaka ingår irakiska systrar i den. För närvarande är de tre. De tillhör en irakisk kongregation som vi samarbetar med via Dominican Sisters International. Systrarna kom hit dels genom ett önskemål från stiftet att bistå de irakiska flyktingarna som finns här och hjälpa till pastoralt i deras orientaliska församlingar, dels för att utöka vår kommunitet som minskat under senare år. Vi är nu nio och hälften av oss är pensionärer. En av våra systrar är generalsekreterare för stiftets Justitia et Pax-kommission och håller även föredragsserier i våra lokaler kring ämnen som rör tro och 7 samtidsteologi. I vårt kapell samlas grupper regelbundet för Centering Prayer, en form av kontemplativ bön, och lectio divina. Våra systrar är också engagerade i ekumenik och religionsdialog samt i jesuiternas tidskrift Signum. En syster hjälper till lite i församlingen i Märsta, där vi tidigare hade en kommunitet, och även lite här i S:ta Eugenia. Vår grupp har bestått av 19 systrar när den varit som störst och då har vi haft kommuniteter på tre platser samtidigt. De platser där vi levt och verkat kortare eller längre tid är i Stockholms innerstad: Engelbrektsgatan 6, Villagatan 21 – Sankta Ingridshemmet – i drygt 50 år, Västmannagatan 83, där vi fortfarande finns sedan 25 år tillbaka. En kommunitet har också funnits i anslutning till församlingen i Karlstad i över 25 år. Våra systrar anförtroddes av stiftet ansvaret för Marielund, där vi var i över 30 år. Därutöver har vi haft kommuniteter under lite kortare perioder i Märsta, Rättvik, på Johannesgården utanför Göteborg och i Fruängen. Om ni vill veta mer om vad vi haft för oss på alla dessa ställen kan jag svara på det, eftersom jag håller på att skriva vår historia.
Exempel på dominikansk verksamhet
Nu har vi redan kommit in på vad dominikaner gör i dag. Eftersom orden är utbredd i hela världen varierar det förstås beroende på förhållandena. I Sverige befinner vi oss in en katolsk minoritetssituation och möjligheterna är därför begränsade. Ute i världen kan det se annorlunda ut. De bröder som är prästvigda har självskrivna arbetsuppgifter som vi känner till, men de flesta dominikaner är inte församlingspräster utan kan ha helt andra arbeten, till exempel på universitet som teologer eller inom andra typer av utbildning, inom media och kommunikation; de kan vara själavårdare och leda retreatcentra, driva bokförlag eller ge ut tidskrifter, vara författare själva, arbeta med freds- och rättvisefrågor, ekonomi och humanism; de kan vara jurister, socialarbetare, psykologer, konstnärer och mycket annat. Systrarna gör delvis liknande saker som bröderna och samarbetar även med dem. Jag vill nämna ett exempel från USA för att konkretisera mer vad systrar ägnar sig åt. Där slog sig några mindre apostoliska dominikansystrakongregationer samman 2009 till en enda kongregation, som heter Dominican Sisters of Peace och omfattar cirka 600 systrar. Utöver de områden jag redan nämnt så arbetar de med ekologi, icke-våld, hälsovård, själavård förstås; de ansvarar för härbärgen för bostadslösa, några är advokater och hjälper offer för till exempel rasism; de predikar förstås genom sitt liv och vad de gör, men också vid vissa tillfällen i kyrkan från en pulpet. De har valt namnet Dominican Sisters of Peace därför att de vill verka för fred på alla plan med allt vad de är och gör. Deras motto är ”Predika fred … bygg fred … var fred”.
Några kända dominikaner
I förbifarten har jag redan nämnt några kända dominikaner men det finns fler som bör lyftas fram. Jag vill därför avsluta med det, men tiden medger inga längre presentationer. Vissa av dessa personer har blivit helgonförklarade, andra inte, men det finns ju många fler helgon än de som råkat bli kanoniserade. Först kommer då Thomas av Aquino, kyrkans store teolog från 1200-talet, som i sin reflektion använde sig av filosofen Aristoteles och skrev Summa theologica. Som fortfarande aktuella mystiker har vi de så kallade rhenmystikerna från 1200- 1300-talet, en rik tradition med Mäster Eckehart, Johannes Tauler och Henrik Suso. Till mystikerna hör förstås ordens största kvinnliga helgon Catharina av Siena, samtida med den 8 heliga Birgitta. Catharina var lekmannadominikan och helt olärd, men blev likväl kyrkolärare och en av Europas skyddspatroner. Genom sitt andliga liv fick hon folk att försonas och blev på så vis indragen i storpolitiken. Hon dikterade boken Dialogen. Bland dem som verkat humanitärt i medmänniskors tjänst kan nämnas Bartolomeo de Las Casas, som försvarade indianerna mot de spanska kolonisatörerna, och lekbrodern Martin av Porres, som botade sjuka på 1600-talet i Lima. Från 1900-talet kan nämnas Dominique Pire som fick Nobels fredspris för sin insats bland efterkrigstidens flyktingar i Europa, samt Marie-Joseph Lebret, som grundade forskningsinstitutet Economie et Humanisme. Många fler kända och okända kunde lyftas fram men här får jag sluta.
Och det skulle jag vilja göra genom att citera en svensk känd syster, Catharina Broomé död 2007, som i sin fakultetsföreläsning då hon blev hedersdoktor vid Uppsala universitet, sammanfattade dominikanordens spiritualitet så här: ”Enkel livsföring med förankring i liturgi och kontemplation, en gemenskap av bröder eller systrar, dialog med omvärlden utifrån gedigna kunskaper och omsorg om dem som är mest i behov av ljuset från Kristus – det är några drag i det som Dominikus tänkte sig med sin orden.” Det finns förkortat i ordens motto: ”Laudare – benedicere – praedicare” (Lovsjung – välsigna – predika).
Sr Katrin Åmell OP
Litteratur i urval:
Guy Bedouelle & Alain Quilici, Les frères prêcheurs autrement dits Dominicains. Librairie Arthème Fayard, Paris 1997.
Guy Bedouelle OP, The Grace of the Word. Eng. övers. Sr. Mary Thomas Noble OP. Ignatius Press, San Francisco 1994.
Guy Bedouelle OP, In the Image of Saint Dominic. Nine Portraits of Dominican Life. Eng. övers. Sr. Mary Thomas Noble OP. Ignatius Press, San Francisco 1994.
Catharina Broomé OP, Dominikus och Norden. Predikarorden och dess bidrag till en nyttig teologi. Proprius förlag, Stockholm 1989.
Jarl Gallén, La province de Dacie de l’ordre des frères précheurs. I Histoire générale jusqu’au grand schisme. Söderström & C:o förlagsaktiebolag, Helsingfors 1946.
Per Bjørn Halvorsen, Dominikus. En europeers liv på 1200-tallet. Oslo 2002. Vladimir Koudelka OP, Dominic. Eng. version ed. Simon Tugwell OP. Darton, Longman and Todd, London 1997.
M.-H. Vicaire OP, Histoire de Saint Dominique. I Un homme évangélique. II Au coeur de l’Église. Les éditions du Cerf, Paris 1957.