Feministteologi

Här kan du läsa det föredrag som Sr Madeleine höll för kontraktskonventet i norra Hälsingland 24 september 2020:

Ecclesia semper reformanda est – kyrkan är i ständig förvandling Några tendenser i katolska kyrkan från ett feministiskt perspektiv

Tutti Fratelli, så heter påven Franciskus nya socialencyklika som släpps på söndag 4 oktober, den helige Franciskus firningsdag. Och festligheterna äger rum i Assisi som sig bör. En pedagogisk upptakt äger rum sedan början av augusti under påvens onsdagsaudienser där framför allt de sociala och ekonomiska orättvisorna brännmärks. Visst är det fantastiskt att vi får en ny socialencyklika mitt i en tid som präglas, inte bara av COVID19-pandemin, utan också av allt större ekonomiska och sociala klyftor inom och mellan länder, hot mot demokratiska system, populism och en likgiltighet inför våra medmänniskor som på ett skrämmande sätt visade sig när flyktinglägret Moria på Lesbos brann ner för ett par veckor sen. Och kanske inte Coronapandemin är det värsta hotet mot mänskligheten utan klimatkrisen. Vad den nya encyklikan kommer att säga på den punkten vet jag förstås inte i nuläget, men det verkar troligt att vi får några paragrafer om klimatet som en uppföljning av påvens världsberömda encyklika, Laudato Si! från juni 2015.

Tutti fratelli, javisst, önskar vi ett globalt syskonskap där vi verkligen kan bemöta varandra som jämbördiga syskon. Påven Franciskus har talat sig varm för detta syskonskap och det ger mycket inspiration och glädje. Men lyssna, Tutti Fratelli, det är något som skorrar i rubriken. Det verkar som om halva mänskligheten är utlämnad. Hur länge ska vi kvinnor i kyrkan inordnas i ett manligt begrepp? För det så klart, påven utesluter inte medvetet alla kvinnor. Det är bara det att han inte hör sig själv, hur vansinnigt det låter idag. Han hade kunnat rikta sig till både ”systrar och bröder” eller använt det inkluderande ”vänner” eller på något annat sätt omslutit hela mänskligheten i själva tilltalet.

Här ligger kanske den största utmaningen för katolska kyrkan idag. Även de mest reformvilliga i den kyrkliga hierarkin hör inte vad det är de säger. De är helt impregnerade av en kultur i vilken kvinnor förvisso kan vara utmärkta lärare, domare, politiker, läkare och så vidare, men i en värld där mannen fortfarande är norm, inte bara i språket utan i alla samhälleliga företeelser. Och i katolska kyrkan själv göre sig kvinnor icke besvär på poster som omfattar något slags maktbefogenheter.

Vid prästvigningen förmedlas potestas till kandidaten, det vill säga en förmåga – eller makt – att ”agera” i Kristi person och som Kristi huvud. Denna potestas slår sedan igenom i alla poster som i någon form utövar makt, har det sista ordet. Vi har förvisso sett många utnämningar av kvinnor till poster i katolska kyrkans byråkrati eller styre, men inte en enda kvinna sitter på den yttersta makten i något enda så kallat dikasterium, motsvarigheten till ett departement. Så är det i Rom centralt, så är det i stiften och så är det i församlingarna. Den lokala biskopen är huvud för sitt stift och församlingens kyrkoherde har vetorätt i sin församling. Som feminist tycker jag att det finns små påvar överallt och på alla nivåer och de är alla män. Den verkliga makten, de yttersta besluten, är helt knutna till ämbetsvigningen, och denna genom vigningssakramentet förmedlade potestas. Att sedan långt ifrån alla vigda män är medvetna om eller ens skulle hävda denna potestas är förstås också sant, men innebörden har infiltrerat den kyrkliga kulturen.

Den grekiska motsvarigheten till latinets potestas är som bekant exousia, som snarare översätts med fullmakt eller auktoritet. Auktoritet betyder ju att få någon eller något att växa, från latinets augere. I 1 Kor 11:10 använder Paulus exousia för att uttrycka att kvinnor har rätt att profetera. Exousia är fullmakten, tecknet som kvinnan ska bära på sitt huvud, ofta tolkat som en slöja, och som gör att kvinnan kan profetera. I och med denna exousia står hon inte längre under mannen, är inte längre en avglans av mannen, utan en avglans direkt av Gud. När de första kristna utsåg några bland sig till tjänst så förmedlades denna exousia, i form av handpåläggning och åkallan av den heliga Anden för att de skulle kunna utföra sina uppdrag. När kyrkan sedan blir mer latinsk och det blir potestas som förmedlas, exempelvis i prästvigningen, förstår vi att ”förmågan” som skulle ledsaga ämbetet alltmer blir en fråga om ”makt” i negativ mening. Genom vigningens potestas skulle prästen ”bättre” representera Kristus än övriga döpta. ”Makten” handlade om att förvalta sakramenten, inte minst den eukaristiska förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod, men då är vi långt fram i tiden. Genom att latinets potestas förknippas med ”manlighet” skedde en glidning mot att prästen också skulle ha en fysisk likhet med människan Jesus som det troende lekfolket så att säga skulle kunna ”se” och ”känna igen” under gudstjänstfirandet. Här har man förstås helt glömt bort att det är den uppståndne Kristus som ska representeras och att vi alla, kvinnor som män, är döpta till denne Kristus. Idag skulle vi säga att genom exousia vill Gud ”empower us”, ge oss en frimodig förmåga att utvecklas, sätta oss i stånd att fortsätta Guds skapelse. Makt, präglad av herravälde, strider mot Gud själv. Makt, präglad av en god auktoritet, gör sig till allas tjänare för att få livet att blomstra. Påven Franciskus, goda biskopar och präster världen över ser sig själva som tjänare. Men de är fortfarande del av en romersk, eller bysantinsk kultur, som omedvetet präglar ett funktionssätt.

Att katolska kyrkans akilleshäl är frånvaron av kvinnor i vigda tjänster är inte precis någon bevarad hemlighet. Det är en öppen skandal och ett varigt sår som i bästa fall kan driva kyrkan till en hälsosam reform, men lika gärna kan leda till en fatal splittring. På många håll knakar det i fogarna, kanske främst i de tysktalande delarna i Europa. Jag ska strax återkomma till den feministiska utmaningen för katolska kyrkan men först måste vi ta ett foto av kyrkan i sin helhet och i relation till sekulär politik.

Vi är många som är väldigt stolta över katolska kyrkans syn på samhällsfrågor såsom den uttrycks av påven Franciskus men också på vissa områden av hans föregångare. Men det finns också högerextremistiska företrädare både teologiskt och politiskt och några av dessa har haft positioner högt upp i Vatikanens hierarki även om Franciskus har försökt göra sig av med dem, en efter en. Samtidigt är det just den gruppen, inte sällan från USA, som sitter på kapital och har givit stora bidrag till kyrkan, inte minst lokalt. Franciskus har gjort sig oberoende av dessa grupper och uttryckt nödvändigheten av en fattig kyrka för att helt och fullt kunna gå i Kristi spår. Det här skrivs det inte så mycket om, men är en grundförutsättning för vidare reformer. Det oberoende och fattiga förhållningssättet har påven uttryckt i ordalag som att kyrkan ska vara ett fältsjukhus, att vi ska smutsa ner våra händer, att vi inte ska bry oss om brev från den beryktade Troskongregationen, och så vidare. Symbolhandlingarna talar sitt tydliga språk som när han installerar sanitetsutrymmen i Vatikanen för Roms hemlösa, när han tar med sig flyktingar från Lesbos till Vatikanstaten, när han tvättar fötterna på muslimska ungdomsbrottslingar på skärtorsdagen och inte minst när han firar gudstjänst med ärkebiskop Antje Jackelén i Lunds domkyrka för reformationshögtiden hösten 2016.

Nu är inte påven Franciskus ute efter att få strålkastarljuset riktat mot sig själv. Katolska kyrkan är decentraliserad i och genom alla sina lokala stift. Somliga är reaktionära, andra är likgiltiga, en del är tafatta, många är mycket pastorala och inriktade på socialt arbete, och åter andra arbetar på reformer framför allt på tyskspråkigt område, inte minst för att kvinnor ska få en mer framträdande plats i kyrkan.

Kyrkan består av en mosaik av olika ansikten och många av dessa tillhör ordenssystrar världen över. En hel del av dessa ordenssystrar intar en kritisk hållning till kyrkans ledning, lokalt och centralt, även om Franciskus uppfattas som en god allierad i kampen för social rättvisa. Synd bara att Franciskus inte uppfattar kvinnor i allmänhet och ordenssystrar i synnerhet som de bästa allierade han har för en reformerad kyrka!

I november är det val av president i USA. Vi biter väl alla på naglarna och hoppas att Joe Biden ska väljas. Han är katolik och inte oväntat samlas många katolska republikaner i penningstarka och extremistiska nätverk för att misskreditera hans katolicitet så mycket de förmår. Finns det då några organiserade katoliker som stödjer Biden? Jodå, väldigt, väldigt många ordenssystrar! Redan inför förra presidentvalet organiserade man valturnéer i det som kallas ”Nuns on the bus” ledda av Syster Simone Campbell som är advokat och direktor för Network Lobby for Catholic Social Justice. Nu är man i gång igen även om man på grund av pandemin tvingas till digitala möten från bussen som ändå kör runt i de allra flesta delstaterna. Det här är också katolska kyrkan och handlar om reformer på makro-politisk nivå drivna av ordensfolk och främst av systrar.

Oftast arbetar ordenssystrar på mikro-nivå, vilket inte är mindre betydelsefullt för enskilda människor. Som till exempel den engelska Loreto-systern Imelda Poole som grundat flera centra i Albanien för traffickerade sex-slavar, oftast unga tonårsflickor, och som därmed räddat tusentals flickor från ett liv i misär. Här skulle jag kunna berätta om åtskilliga systrar, alltifrån professorer i teologi till hängivna läkare, sjuksköterskor, socialarbetare och lärare och många som gör ett politiskt påverkansarbete, inte minst inom det rättsliga området som advokater. I exempelvis Brasilien finns många ordenssystrar som driver jordrättsfrågor. En av mina egna systrar, Geralda Magela, har drivit sådana frågor och fått flera utmärkelser för sitt arbete, men också varit tvungen att ha personskydd. Det här är också katolska kyrkan.

Innan jag går vidare med vad som rör sig i den katolska kyrkan måste jag lägga in en brasklapp. I en världsvid kyrka med 1,3 miljarder medlemmar går det inte att göra en adekvat beskrivning av utvecklingen. Ingen känner till allt som sker i alla de olika stiften eller ordnarna, inte ens i Rom centralt. Nyheterna får vi genom media och här beror det mycket på var vi bor och vilka språk vi behärskar, det vill säga vilken övergripande bild vi gör oss av kyrkan. Centralt publiceras så mycket skrivelser och material att man inte kan få en någorlunda objektiv överblick heller. Att följa påvens uttalanden dag efter dag är ett arbete i sig. Om man sedan ska sätta sig in i analyser i sekundärlitteraturen så har man skaffat sig en sysselsättning som slår ut allt annat.

När jag själv uttalar mig om eller beskriver skeenden i katolska kyrkan gör jag det från ett perspektiv som präglas av följande färgade glasögon. Min grundhållning är feministisk och därmed läser jag nästan allt ur ett genusperspektiv som dessutom påverkas av att jag är svensk och placerar mig på den politiska vänsterliberala sidan. Mina språkområden är det engelska och franska och jag är dessutom intresserad av vad som sker i de tyska och latinamerikanska delarna i världen, om än i översättning. Jag är också påverkad av min personliga historia. Jag blev katolik 1975 i efterdyningarna av Andra Vatikankonciliets reformer 1962 – 1965. För mig var det inget direkt brott med den svenska lutherska kyrkan, snarare en längtan efter en radikal teologi såsom den tog sig uttryck i den så kallade holländska katekesen, den latinamerikanska befrielseteologin och den begynnande feministteologin framför allt i USA. På den tiden, under 70-talet, var det både präster och biskopar som på fullt allvar trodde och sade till mig att jag säkert snart kunde vigas till präst i katolska kyrkan. Vi firade vilda liturgier, gick till varandras nattvardsbord över samfundsgränserna och sökte efter ett nytt teologiskt språk. När jag funderar över den här tiden känner jag mig väldigt gammal och kan knappast påstå att kyrkan är i ständig förvandling … i varje fall inte framåt i just den här riktningen!

Påven Johannes Paulus II som valdes 1978 tycktes till att börja med vara radikal, inte minst i relation till en arbetets teologi och till nedrustningsfrågor. Han betydde mycket för sitt hemland Polen och stödde hamnarbetarna i Gdansk i deras protester mot den kommunistiska diktaturen. Hans socialencyklika om arbetets värde, Laborem Exercens, 1981, är fortfarande banbrytande för en arbetets teologi och det var LO som drev på att den snabbt översattes till svenska. När det gällde vapenproduktion och vapenhandel var Johannes Paulus II också radikal och fördömde båda företeelserna hårt. Men med tiden, framför allt under 1990-talet, vred han och hans närmaste medarbetare klockan tillbaka när det gällde allt som hade med kvinnor att göra. Man fick inte ens diskutera frågan om att öppna prästämbetet för kvinnor. Och om någon präst eller biskop dristade sig till att ändå göra det försågs vederbörande med munkavle eller hotades att bli avsatt. Och för att bli biskop tvingades prästerna att garantera att de var emot att ämbetsvigningen skulle öppnas för kvinnor. I det apostoliska brevet Ordinatio Sacerdotalis från 1994 ansåg Johannes Paulus II ha avgjort frågan för all framtid. Samtidigt talade sig påven varm för ”the feminine genius” – bara det inte gavs några prästerliga uttryck!

Parallellt med Vatikanens anti-feminism under 90-talet så började skandalerna med pedofili och sexuella övergrepp komma i dagen, först i USA och så småningom över hela världen. Johannes Paulus II tog inte tag i de avslöjanden som gjordes och biskopar över hela världen fortsatte att dölja övergreppen och det var vanligt att flytta prästerna från församling till församling och ibland utomlands. Här har sekulär media betytt oerhört mycket för att till sist tvinga kyrkan centralt och lokalt att erkänna illdåden. Under de senaste åren har en ny typ av övergrepp kommit i dagen. Det gäller sexuella övergrepp på sårbara vuxna personer, samvetsövergrepp, maktövergrepp och ekonomiska övergrepp. När det framkom att samvetsövergrepp, maktövergrepp och ekonomiska övergrepp skett mot ordenssystrar av både präster och biskopar rämnade muren centralt i Rom. Dammen brast i och med två fall. Det första var en ordenssyster i Indien som en biskop hade förgripit sig på och där systerns överordnade tog biskopen i försvar på grund av ekonomiska oegentligheter mellan de två. Det här var fråga om en så kallad stiftskongregation, det vill säga att systrarna stod under det lokala stiftets förvaltning och inte under Rom, vilket innebar att de inte heller kunde åtnjuta romerskt skydd. Eftersom en biskop är allenarådande i sitt stift är det nästan omöjligt att internationellt komma åt de brott som begås lokalt och systrarna har inget övergripande skydd. Här måste jag tillägga att de allra flesta ordenssystrar tillhör så kallade påvliga kongregationer, som jag själv gör, vilket innebär att den lokala biskopen inte på något sätt kan lägga sig i systrarnas liv.

Det andra massmediala fallet gällde en tysk ordenssyster, Doris Wagner, numera gift Reisinger. Jag hade förmånen att få träffa henne under en konferens i Rom för precis ett år sedan och lyssnade till hennes historia under en middag. Som nittonåring gick hon in i en kongregation på engelska kallad The Spiritual Family the Work. Under en del av sin utbildningsperiod i kongregationens ”moderhus” i Rom blev hon sexuellt utnyttjad av en präst som arbetade högt upp i Troskongregationen. Det är det departement i Vatikanen som bland annat handhar sexuella övergrepp. Kardinal Schönborn i Wien har i ett tv-program haft en dialog med henne och bett om förlåtelse från kyrkans sida. Det har också gjorts en film av tv-kanalen Artes om Doris Wagner och andra kvinnor som råkat ut för samma sak. Idag är Doris teologie doktor och kan redogöra för varför det tog tid för henne att agera mot sin kongregation och överordnade. Hon hade helhjärtat gått in i en spiritualitet som hyllade osjälviskhet och en utplåning av jaget och jagets egenvilja. När övergreppen skedde kunde hon inte längre säga ”jag vill inte” lika lite som hon kunde säga ”jag vill”. Hon hade drabbats av ”frozen fright”. Det tog lång tid innan hon kunde tala om vad som skett och ställa sin ordensgemenskap och prästen till svars för handlingarna.

Det säger sig självt att kyrkan står inför en avgrund av illdåd av det här slaget och om bara en minoritet vågar tala om övergreppen blir det svårt att få en förändring till stånd och att lagföra förövarna. Än värre är det för systrar i framför allt Västafrika där många bokstavligen kastats ut på gatan när de blivit havande efter våldtäkter som begåtts av såväl präster som biskopar. Kyrkans dubbelmoral är i många fall chockerande brutal när systern fått en abort betald och ofta mot sin vilja tvingats till abort. En hel del ordenssystrar har slutat som prostituerade i den delen av världen.

En organisation som vill få katolska kvinnor i allmänhet och ordenssystrar i synnerhet att göra sina röster hörda är Voices of Faith. I praktiken var det Voices of Faith som satte övergreppen på ordenssystrar på kartan och tvingade fram ett offentligt erkännande från kyrkans sida. Det är samtidigt sant att den så kallade Ordenskongregationen i Rom kände till vad som försiggick, men utan att offentliggöra händelserna. Voices of Faith är grundat av Götz-foundation, en Lichtenstein baserad organisation, som dels bedriver utvecklingsprojekt inriktade på flickors utbildning dels ordnar konferenser där kvinnor får tala bokstavligen inför hela världen. Under de senaste åren har Voices of Faith arrangerat program på den internationella kvinnodagen i Vatikanen, ett år med Sveriges före detta ambassadör till Heliga Stolen, Ulla Gudmundsson som medverkande. På kvinnodagen 2018 fick man inte längre hålla till inne på Vatikanens område på grund av att Irlands före detta president, Mary McAleese, skulle vara huvudtalare. Hon är förstås en frimodig katolsk feminist och skräder inte orden och har dessutom doktorerat i kanonisk rätt (katolska kyrkans rättssystem). Jesuiterna öppnade sitt högkvarter för evenemanget vilket i sig gav extra publicitet den gången. Men Chantal Götz, organisationens direktor, ordnar också större konferenser på särskilda teman. I oktober 2019 var jag själv med och talade på konferensen ”And you sister, what do you say?”. Här tog jag upp påven Franciskus uppmaning att tala med parrhesia, frimodigt och öppet, och visade på hur ofta kyrkan handlar repressivt mot kvinnor som just vågar tala öppet och frimodigt.

En fråga som jag själv haft möjlighet att lyfta rakt in i den katolska centralmaktens hjärta är frågan om att kvinnor ska få ge homilian, det vill säga få predika i mässan. Enligt kanonisk lag kan kvinnor predika i tideböner och i olika fria sammanhang, men inte inom mässans ram. Jag har till och med fått tala om detta för Troskongregationens rådsförsamling och skrivit om det i Osservatore Romano, Vatikanens husorgan. Självklart leder det till utmaningen om prästämbetet kan innehas av kvinnor eftersom prästen i homilian anses representera Kristus som lärare. Och vi kvinnor kan alltså inte handla i Kristi person inom mässans ram eftersom vi saknar potestas

Varför döper kyrkan kvinnor om vi nu inte kan representera Kristus fullt ut? Vi döps ju till Kristus, till präst, profet och kung. Andra vatikankonciliet betonade det allmänna prästadömets roll mycket starkt, men drog inga konsekvenser av det. Om vi nu är döpta till Kristus borde vi kvinnor kunna representera Kristus fullt ut, precis som alla döpta män. Ingen kan ju rimligen representera Kristus mer än någon annan som döpt … Jag väljer att inte gå vidare i det här resonemanget utan nöjer mig med att konstatera att argumenten från Vatikanen blir med tiden både långsökta och skrattretande sexistiska.

Ett annat internationellt katolskt kvinnonätverk är Catholic Women Speak. Vi har givit ut två böcker, ”Catholic Women Speak, Bringing our Gifts to the Table” 2015 och “Visions and Vocations” 2018 och arrangerat två större konferenser utifrån dessa i Rom på det franciskanska universitetet Antonianum och med stöd från Roehamptons University i London. Nu fungerar nätverket främst på en sluten Facebook-sida med över tusen katolska kvinnor från hela världen. Här berättar vi om vår tro, våra gemenskaper och om hur vi bemöts i våra lokala församlingar.

Under våren 2022 kommer Voices of Faith och Catholic Women Speak att ordna ett koncilium, ett internationellt katolskt kyrkomöte, i Rom för, av och med kvinnor från hela världen. Just nu samlar ledningsgruppen in teman från varje land som vi önskar få behandlade. Här börjar något nytt skönjas. Alla är inte längre så intresserade av en ämbetsvigning. Den personliga tron hos åtskilliga kvinnor förverkligas lokalt och ofta utan någon manlig prästs inblandning.

Ytterligare en internationell organisation som tillhandahåller massor av bakgrundsmaterial är Women’s Ordination Worldwide som grundades 1996 i Österrike. En mer akademiskt inriktad organisation är Wijngaards Institute for Catholic Research i England. På deras hemsida finns en uppsjö av historiskt material som vem som helst kan använda i forskningssyfte. I Tyskland lanserar nätverket Maria 2.0 åtskilliga evenemang och utgör en stark påtryckningsgrupp på de tyska katolska biskoparna. Flera katolska biskopar i Tyskland har uttalat sig försiktigt positiva till att öppna prästämbetet för kvinnor. Så har även kardinal Hollerich från Luxemburg som visserligen säger att han inte vet var han står i frågan men att han är öppen för samtal. Hollerich är en av kyrkans tungviktare tillsammans med kardinal Reinhard Marx i München som gjort ett liknande uttalande. Här måste jag lägga in ytterligare en brasklapp. Varken Stockholms katolska stift eller jesuiternas organ Signum informerar om vad som sker i Tyskland, eller på andra håll, på den här punkten.

Helt nyligen har det bränt till på två punkter i katolska kyrkan. Den irländske redemptoristbrodern Tony Flannery visade för några dagar sedan i media hur Troskongregationen försökt tvinga honom att skriva under ett dokument där han ska ta avstånd från att kvinnor kan vigas till präster, från homosexuella handlingar och homosexuella partnerskap samt från gender-teorin. Om han skriver under skulle han successivt få återgå till prästerlig tjänst, annars inte. Han blev fråntagen sin prästtjänst för ett antal år sedan då han stödde katolska kvinnor som låtit prästviga sig illegalt. Flannery lät publicera Troskongregationens krav ungefär samtidigt som kardinal Hollerich uttalat sig positivt till samtal om kvinnors möjlighet till ämbetsvigning. En kan inte låta bli att spekulera … Talar kyrkans ledning med två tungor? Är det makt och pengar som styr? Hollerich och de tyska biskoparna sitter på pengar vilket inte Flannery gör.

Och så har vi de franska kvinnorna som helt sonika skickat in tjänsteansökningar till nuntien, Migliore, påvens ambassadör i Paris. Anne Soupa, känd teolog och journalist, har sökt ärkebiskopsposten i Lyon och sex andra har sökt olika tjänster i katolska kyrkan i Frankrike. Ingen av dem tror förstås att de ska få just de tjänster de sökt. De vill skapa debatt och få massmedial uppmärksamhet – och det har de lyckats med över förväntan. De har startat en rörelse, Toutes Apôtres, Vi är alla apostlar, i femininum, och hänvisar till Maria Magdalena som ju är apostlarnas apostel och vars högtidsdag, 22 juli, påven Franciskus upphöjde till liturgisk festdag för inte så länge sedan. Det som verkligen utmärker den här aktionen är att nuntien Migliore inbjudit dem var och en personligen till samtal! Migliore är påvens sändebud, och står verkligen nära påven, och något liknande har aldrig hänt tidigare. Det börjar onekligen röra på sig.

Vad skulle jag själv säga är den verkliga utmaningen för katolska kyrkan idag? Vi behöver utveckla en antropologi som grundas i hur vi idag ser på människan och hennes relationer till alla levande varelser. Vi måste våga dekonstruera århundraden av en sexistisk teologi, en teologi av makt och underordning. Vi måste våga att pastoralt föra ut de resultat som både exegetiken och teologin kommit fram till idag för att förkunna en tro för fullvuxna, myndigförklarade människor. Det här är inte något katolska kyrkan kan göra ensam, det här är något vi bara kan göra ekumeniskt, ja, även interreligiöst, för trovärdighetens skull. Det är möjligt att mycket av ihopsamlat heligt bråte från två årtusenden kommer att försvinna i processen. Så mycket bättre.

And you sister, what do you say?

Nu finns samtliga tal från seminariet i Rom 3 oktober 2019 i regi av Voices of Faith att läsa i ett digitalt häfte: https://issuu.com/voicesoffaith/docs/voices_mag_2019_and_you_sister_what_do_you_say_44p

Sr Madeleine Fredells inlägg ”Are there limits to speak with parrhesia?” finns också att läsa under fliken Feministteologi.

Nu planerar Voices of Faith för ett internationellt kvinno-koncilium i Rom hösten 2021.

Vi behöver interreligiös kvinnosolidaritet

Helene Egnell föreläser på Internationella kvinnodagen, 8 mars kl. 15.00, på Enskilda Högskolan i Stockholm, sal 108. Helene Egnell är stiftsadjunkt vid Centrum för religionsdialog i Stockholms stift. Hon disputerade 2006 med avhandlingen Other Voices. A Study of Christian Feminist Approaches to Religious Plurality East and West.

Enskilda Högskolan Stockholm, Åkeshovsvägen 29, Bromma

T-station Brommaplan eller Åkeshov

And you sister, what do you say?

Torsdag 3 oktober 2019 vid Voices of Faith’s event i Rom höll Sr Madeleine följande inlägg om att göra kvinnors och ordenssystrars röster hörda i katolska kyrkan:

Are there limits to speaking with parrhesia?

Do you have faith to move mountains? That is, the dynamic and strong faith which is needed of us women and sisters to make our voices really heard in the Catholic Church today. It is the kind of enthusiasm that was the order of the day when I was a young adult in the beginning and middle of the 1970’s. We actually achieved someunity between the different ecclesial communities, partaking in one another’s eucharistic celebrations. We actually did give the homily during mass in many Catholic settings. As a Dominican I belong to the Order of Preachers, Ordo Praedicatorum, and my principal mission is preaching. Preaching certainly comes in a variety of ways, but there is no valid excuse for us sisters not being able to give the homily. I still consider my vocation to be that of preaching the Word of God and to do that in the form of the homily.

Many women in the Catholic Church, and not least religious sisters, feel enthusiastic about Pope Francis’ encouragement to speak with parrhesia, openness, frankness and boldness. But how far will this parrhesia take us? I meet numerous women, lay and religious, who have become discouraged by years of being silenced and treated as second best. Until the middle of the 1990’s not a few of us sisters still had the occasional possibility to give the homily in some parishes. But all of a sudden, the pulpit was not open to us any longer. There are several reasons why this backlash happened, but I would say that a tendency towards legalism, an unhealthy centralism and a new form of clericalism started to reinforce its way during the middle of the 1990ties.

Sometimes we were still allowed to give a kind of homily with the priest introducing us to the pulpit with the words “Now, Sister will share a few words on today’s readings with us …” I don’t accept that kind of treatment any longer. Or when I had been asked by the parish priest to give the homily at Sunday mass because the celebrating priest didn’t know sufficient Swedish and the latter asked to go through my homily before mass and said that it had to be preached at the end of the celebration. Needless to say, I refused to give that homily and told the congregation why. Of course, I am not alone to have been ignored, denounced and silenced in my diocese and out of discretion I will only mention some of my experiences. Once they wanted me to answer for my alleged heresy to a group of five priests! I couldn’t help my quick answer to that: “Do you really need five priests to defend catholic doctrine against me?” Almost end of story, I only had to meet with one of them! Or when I was assigned the prestigious task to give the speech in the Lutheran cathedral of Stockholm at the annual opening of the Swedish Parliament in 2017 and the Catholic diocese kept absolutely silent about it. To try and make my speech insignificant, the catholic magazine published a homily that the bishop had given at least ten years earlier …

So how far will this parrhesia take us? Many of us are prepared to speak with parrhesia, but is that enough to change the deep-rooted, male, hierarchical culture that is imprinted in the leadership of the Catholic Church?

Pope Francis’ invitation to speak with parrhesia has already removed some of the bumps we have had on the way since the hopeful decade after the Second Vatican Council. For example, I suppose that the so called “definitively held propositions” that were put forward in the apostolic letter Ordinatio Sacerdotalis in 1994 and made its entry into the Canon Law through the motu proprio Ad tuendam fidem in 1998 must be at least somewhat less definitive if we are really invited to speak with parrhesia. The very least parrhesia must mean is to be allowed to put forward arguments for alternative propositions without being deemed a heretic!

Encouraging us to speak with parrhesia, Pope Francis is at least not afraid of an open dialogue. What is important at this particular moment is that we have got the microphone back, even if giving the homily in the pulpit still seems to be somewhere in the in the future … However, I wouldn’t consider it too bold a suggestion to open the pulpit to religious sisters and lay people to give the homily during mass.

We women, lay and religious, are not only tired of indefensible documents and statements, but above all many of us are bored at listening only to male interpretations of biblical texts, ethics and ecclesial life. Sunday after Sunday, we are exposed to faith experiences made only by male, or interpreted by an only male priesthood. Not to talk about the exclusive male language in liturgy, prayers, hymns … Yes, there are editions with inclusive language but they are hardly used in parishes. Abuses of all kinds have come to the fore in the Church, sexual abuse, economic abuse, abuse of conscience, of power, and so on. There is also the abuse of the silencing of women’s experiences, women’s interpretations of life and faith – the silencing of women’s voices. There is also the abuse of an only masculine language.

And yousisters, what do you say? Today, we are focusing on women who have given their lives to the Gospel in a great variety of ways, on women who have vowed their lives to proclaim the good tidings to humanity as a whole. Religious sisters have all through the ages moved mountains, and they still are, because they are filled with a transformative, dynamic faith. But we are not allowed behind the pulpit to give the Sunday homily, to share our faith experiences, our biblical interpretations. We are silenced.

As baptized, we are Christ, but as women we are not recognized to represent Christ, at least not publicly during mass. There does not exist one single valid argument why this is so. And we are not even allowed, according to Canon Law, to proclaim the Good News in form of the homily during mass. I don’t think there are any valid arguments why this is so either. Despite the fact that women – and religious sisters – have been silenced and banned from the altar and pulpit we have still found creative ways to proclaim the good tidings. Sometimes the hierarchical Church has told us women and sisters to take on the Marian face of the Church. Well, let’s do that, we want to take on the active, courageous and revolutionary face of Mary of the Magnificat! And let us consign the image of Mary as a passive introvert to oblivion once and for all!

Pope Francis, if you really want to be bold and creative, and invite religious sisters to a meaningful service in the Church, open the Sunday mass’ pulpit to us! Grant us the right to give the homily! In the Swedish Lutheran Church, there is the institution of giving the “venia” to a lay person which means the right to give the homily. It wouldn’t take long to introduce that institution into the Canon Law.

We have our role models as women apostles. Mary Magdalene and Junia are just a few, but well known. The pulpit won’t just be handed over to us women without struggle. History, whether secular or ecclesial, has taught us that power is nothing that those who have it will share with those who haven’t. However, we do not claim power. Power always makes you corrupt. What we want is to be respected and listened to, publicly, behind the pulpit because of our authority. Authority is never something you can claim. Authority is given by others to those who are truly proclaiming good tidings, hope, faith, love and solidarity through both words and action. It is time to give us religious sisters this recognition! That would truly be an act of parrhesia, openness, frankness and boldness.

As baptized, both women and men, we are baptized to be Christ. We are all equal, all of us are representing Christ to the same extent and with the same authority. We are living in a world threatened by the collapse of democratic systems, grave economic injustice and climate catastrophe. The Church has something important to say here but I am convinced that it will only be trustworthy if its’ representatives are both women and men on all levels. If we have faith, we will move mountains. Come Holy Spirit, fill the hearts of your faithful and enkindle in them the fire of your love and fill us with your blowing dynamism! 

Sr Madeleine Fredell OP

Problematisering av katolska kyrkans komplementaritetslära

Föredrag av Sr Madeleine Fredell OP

för Arbetsgruppen för Jämställdhetsfrågor på Sveriges Kristna Råd 2017

Ecclesia semper reformanda est – ”kyrkan är i ständig reform” har blivit ett signum för vår nuvarande påve Franciskus och går hand i hand med hans personliga processteologi. Den uttrycks bäst genom att han hävdar att tid och processer har företräde framför slutna rum, verkligheten framför ideologier och enhet i mångfald framför uniformitet och konformitet. Slutna rum och ideologier vill oftast begränsa och förminska tillvaron, utöva makt och skydda revir. Tid, processer och verkligheten som sådan är öppna, oförutsägbara och siktar mot förändringar. En enhet i mångfald måste erkänna skapelsens hela variationsrikedom och påkallar att allt levande står i relation till allt annat levande. Påven Franciskus talar också för en allomfattande relationalitet mellan allt levande i skapelsen. Så trots att både påven och de romerska instanserna fortfarande resonerar i termer av komplementaritet mellan könen så har påven lagt en grund för ett nytt tänkande som också på sikt måste ändra komplementaritetsläran.

Mycket av den disharmoni som råder i kyrkan beror till största delen på maktmissbruk och karriärism och här blir både kvinnor och män offer. På ett sätt blir även män begränsade av komplementaritetstänkandet. Själv söker jag vägar till en ny teologisk antropologi som grundar sig på relationalitet. Kortfattat handlar det om att människan som individ och person blir till i relation till någon annan, den andre, men detta helt oavsett biologiskt kön. Som vuxna och unika personer bekräftar vi varandras kallelser och livsvägar.

När jag nu problematiserar katolska kyrkans komplementaritetstänkande så gör jag det i linje med Andra Vatikankonciliets ethos och reformer som ledde till att lekfolket myndigförklarades och att det allmänna prästadömet underströks för kyrkan som gemenskap och institution. Komplementaritetstänkandet när det gäller mäns respektive kvinnors roller i samhälle och kyrka bottnar i Johannes Paulus IIs ”kroppens teologi”, som i vissa avseenden och på ytan kan te sig attraktiv, men som definitivt inte gagnar kvinnors inflytande och personliga kallelser i vare sig kyrka eller samhälle. Det är viktigt att understryka att komplementaritetstänkandet är en efterkonciliär konstruktion. Dessförinnan rådde en närmast totalt patriarkal inställning. På senare tid har även de mer konservativa romerska teologerna försökt röra sig bort från själva begreppet ”komplementaritet” och talar istället ofta om ”ömsesidigt beroende”. I grund och botten menar de tyvärr samma sak. Själv använder jag begreppet ”relationalitet” och jag ska successivt peka på varför vi kan komma längre med relationalitet som utgångspunkt än med komplementaritet.

Från officiellet kyrkligt håll hävdas att man inte får frångå komplementaritetstanken, det vill säga att kvinna och man komplementerar varandra och att de har sina specifika biologiska roller och därmed specifika kallelser. Det innebär att de oförblomerat kan tala om ”kvinnans roll eller plats” i kyrkan liksom i samhället som något generellt och opersonligt. På något underligt sätt är kvinnans roll förutbestämd genom hennes biologiska kön. Man talar aldrig om ”mannens roll eller plats” eftersom den är normen. Att tala om en delning av makten eller auktoriteten mellan män och kvinnor är närmast meningslöst. De ytterst beslutsfattande posterna tillhör fortfarande de manliga ämbetsbärarna.

Nu finns det mycket i katolska kyrkans traditionsgods som är användbart för en förnyad antropologi och som talar emot ett komplementaritetstänkande. Det gäller inte minst arvet från såväl den tidiga kyrkans teologiska författare liksom från den medeltida konsten och spiritualiteten. Under dessa tider var gränserna inte så fasta och uteslutande som de framstår som i dag. En Julian av Norwich kunde enkelt tala om Jesus som vår moder och i konsten kunde Maria, Jesu moder, ikläs en prästerlig roll när hon delar ut hostior från livets träd. Det visar på porösa gränser, närmast genomskinliga, också gränsen mellan det kvinnliga och manliga. Det hittar vi också i bibeln.  Katolska kyrkan har alltid lagt stor vikt vid de så kallade deuterokanoniska skrifterna som Vishetens bok, Syraks bok och så vidare. Det är där, liksom i Ordspråksboken, som vi läser om Visheten som en kvinnlig gudomlig manifestation som finns med från begynnelsen som ett vittne till Guds hela skapelseverk. Den kvinnliga visheten var i ”faderns sköte” från det ögonblick som Guds andning börjar tala fram skapelsen ur dunkelheten. Det är hon som är i Faderns sköte i Joh 1:18, som sett Gud, och sedan blir kött i Jesus Kristus. I Johannesprologen vandrar vi mellan tid och evighet, mellan en abstrakt symbol i ordet, och ett konkret förkroppsligande i köttet, mellan Vishetens kvinna och den enfödde sonen, mellan det uttalade ordet självt, Gud, och det förklarade, tolkade ordet, människosonen och Shekina, Guds kvinnliga härlighet och utstrålning som vi nu kan skåda och som förkroppsligas i ett tält, ett förbundstält, mitt ibland oss. Gudsuppenbarelsen sker i en dialog, genom ordet. När det tar form, låter det sig i hängiven plasticitet formas på nytt och på nytt.

Den här typen av tolkningar har alltid varit levande i katolskt andligt liv och skapat utrymme för såväl kvinnors som mäns identifikation med det gudomliga. Nu är det tyvärr komplementaritetsläran som är tongivande och inte den klassiska spiritualiteten och än mindre en modern exegetik av vissa centrala bibeltexter. Vad är det som hänt och vad står på spel?

Mannen och kvinnan anses komplementära och ontologiskt olika varandra. Mannens och kvinnans inneboende väsen är således olika varandra, samtidigt är de jämbördiga, men har olika biologiska roller. Av detta kommer att de också har olika sociala roller, eller snarare att kvinnans främsta ansvar är moderskapet på grund av hennes biologiska kön. Det är givetvis mannen som definierat sakernas tillstånd här, trots att det borde vara omöjligt, om vi nu är ontologiskt olika. Påven Franciskus yttrade följande i maj 2016 till kvinnliga ordensledare i Rom. Där framkommer den kunskapsteoretiska grunden för ett komplementärt tänkande: “Kvinnor ser på livet genom sina ögon och vi män kan inte se på livet på samma sätt. Sättet som vi uppfattar ett problem, eller betraktar saker, är annorlunda hos en kvinna än hos en man. De komplementerar varandra och då är det viktigt att det finns med kvinnor i konsultationsprocesser.” Gud har således skapat ett manligt väsen och en manlig kropp väsensskild från ett kvinnligt väsen och en kvinnlig kropp. Denna väsensolikhet blir ett problem för en kyrklig hierarki som per definition endast omfattar män.

Kvinnor definieras sedan endast utifrån sitt biologiska kön. Därför kan katolska kyrkan hävda att moderskap är kvinnors särskilda och främsta kallelse. Därtill fastslår man också att om kvinnor inte är biologiska mödrar så ska de ändå vara andliga mödrar och uppfatta sin sociala roll som sådan. Om faderskapet talas endast med små bokstäver och ansvaret ligger i att arbeta utanför hemmet för att skaffa nödvändig försörjning för familjen. Det blir då enkelt att förstå vem som kommer att ha makten och vem som kommer att bestämma över vem. Nu börjar talet om komplementaritet att luckras upp och man börjar istället använda sig av ömsesidigt beroende. Resultatet blir dessvärre inte så annorlunda i praktiken.

Även om jag sade att komplementaritetsläran är efterkonciliär så bottnar den i ett starkt patriarkalt tänkande som kyrkan lade ut från och med 1800-talet och framåt. Jag ska helt kortfattat beskriva det synsätt som de flesta äldre katoliker i kyrkans aktuella ämbetshierarki har vuxit upp med. Tolkningsnyckeln hittar vi i Pius XI:s encyklika Casti connubii från 1930. Här framställs fortplantningen som den centrala och nästan enda målsättningen för äktenskapet. I § 58 fastslår Pius XI att ”Endast Gud själv (…) kan belöna henne (kvinnan) för fullgörandet av den roll som tilldelats henne av naturen.” Moderskapet är således en naturgiven roll eller kallelse, medan faderskapet inte tillnärmelsevis omtalas i dessa termer. Till detta sägs att modern är ”familjens hjärta”, medan mannen är familjens huvud, och det är hon som ska förkroppsliga kärleken. Modern är mjukvaran, medan fadern är hårdvaran. I § 26 sägs att äktenskapet ska styras av kärlekens ordning som Pius XI beskriver som att den ”omfattar både mannens företräde (primat) i relation till hustrun och barnen, hustruns omedelbara underkastelse och hennes beredvilliga lydnad.” De olika attributen och rollerna som tillskrivs kvinnan i Casti connubii kan tyckas föråldrade men hänger med i komplementaritetstänkandet om än i en annan språkdräkt.

Trots sin underordning åtnjuter kvinnan statusen av att sitta på en ”konungslig tron” utlagt i § 75. ”Mer än så, denna falska frihet och onaturliga jämställdhet med maken är till skada för kvinnan själv, ty om kvinnan stiger ner från sin i sanning konungsliga tron till vilken hon upphöjts inom hemmets väggar genom Evangeliet, kommer hon strax att reduceras till slaveri.” Jämställdhet framställs som något onaturligt, alltså något som skulle bryta mot naturrätten, den gudomliga lagen. Naturrätten är i dag svår att förstå och det hänvisas alltmer sällan till den.

I Casti connubii läggs grunden för en teologi om kvinnan som delvis fortfarande, om än uttryckt på annat sätt, är förhärskande i kyrkans hierarki. Självklart gör man eftergifter på de sociala och ekonomiska områdena, där blir jämställdheten ett faktum som kyrkan säger sig förespråka. Det är i frågor om familjen och reproduktiva och sexuella rättigheter som slaget om jämställdhet oftast står och först därefter kommer ämbetsfrågan. Johannes Paulus II:s ”kroppens teologi” och komplementaritetsläran blev ett slags kunskapsteoretiskt räddningsplank för argumenten om mäns och kvinnors olika kallelser som grundade i naturrätten när den patriarkala överbyggnaden inte längre kunde användas offentligt. Innan vi nu går vidare med komplementariteten vill jag lägga fram min egen syn och lösning på problematiken.

Komplementaritetsläran bygger bland annat på en felaktig tolkning av bibelns två skapelseberättelser. De som företräder den här läran tenderar också att medvetet blanda ihop berättelserna som om den ena skulle svara på den andra, eller komplettera den andra. Vi ska nu ta en snabb titt på vad skapelseberättelserna egentligen säger när det gäller människan och hennes relationalitet.

I den första berättelsen säger Gud att ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss” (v 26a) och i vers 27 läser vi att ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Vi får här tre jämbördiga parter. Vi kan föreställa oss de tre som aktörer på en scen. Det finns inga speglar så för att se avbilden måste mannen se på kvinnan och kvinnan på mannen. Gud finns där men syns inte i vanlig bemärkelse, Gud är en skapande gudsvind. Det är bara i jämbördigheten som de här två personerna kan bli sig själva, kan avspegla Gud. Om den ena eller andra börjar se på den andre som något mindre värt, så har den personen kränkt Gud själv. Det är endast i den jämbördiga uppskattningen av den andre som en verklig kallelse kan ta form och personen därmed bli unik. Gud är så att säga själva relationaliteten. Mannen och kvinnan, var för sig, blir representanter för Gud i skapelsen.

Hur är det då med mannens och kvinnans jämbördighet i den andra skapelseberättelsen? Gud visar sig nu som krukmakare och formar först en jordavarelse, ”människan” som sådan, ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7). Jordavarelsen blev ändå inte någon succé eftersom den inte riktigt lyckades fullt ut relatera till de andra skapade varelserna som krukmakaren formade. Alltså, Gud gör om jordavarelsen genom att försänka den i en total dvala, en extas, ett tillstånd som står utanför skapelsen. Krukmakaren formar nu en man och en kvinna, en ish och en ishshah. Ish utbrister: ”Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen” (1 Mos 2:23). Utropet måste förstås mot bakgrunden av redaktörens tidigare konstaterande om jordavarelsens besvikelse inför de skapade varelserna som krukmakaren frambringat. I vers 20b läser vi ”Men han (jordavarelsen) fann inte någon som kunde vara honom (den) till hjälp.” Uttrycket ”vara någon till hjälp” bör egentligen översättas med en vis-à-vis, en jämbördig partner, någon att spegla sig i, alltså ”jordavarelsen fann inte någon som var den jämbördig”. Krukmakaren hade misslyckats och började därför om. Och nu utropar ish ”ben av mina ben, kött av mitt kött”. Observera att det är då och först då, som den könsdifferentierade mannen blir till, det vill säga när han ser, och speglar sig i, ishshah. Kvinnan är på sätt och vis först i den lyckade skapelsen, för det är genom ishshah som ish blir en person. Han känner igen sig i henne, och vi får förmoda hon i honom. Det sista ledet i uttrycket, ”kvinna skall hon heta, av man är hon tagen”, är en ordlek på de hebreiska orden ish och ishshah. Återigen har vi att göra med en jämbördig relation precis som i den första skapelseberättelsen. Den andra berättelsen lägger däremot större vikt vid individualiteten, personligheten, hos de två.

Sedan kommer den lite överraskande versen ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett” (1 Mos 2:24). Redaktören ger genom den här versen ett slags livsregel till oss, för att vi ska bli de vi är menade att bli. Utvecklingsprocessen kan kallas för separation och differentiering. För att bli det vi ska bli måste vi lämna det vi varit, vi måste vidga relationerna annars kommer vi bara att bli en kopia av något. Även om det i texten bara står att mannen bryter upp från sin föräldrageneration, så gör logiskt sett även kvinnan det. De bryter båda upp för något okänt och oförutsägbart. De känner inte varandra men ska lära känna varandra, den andre, och på så sätt utveckla sin egen unicitet och kallelse. Vår kallelse är att bli annorlunda än våra föräldrar. Det kan vi bara bli i en vuxen och mogen relation, vare sig det nu handlar om en man och kvinna, eller en kvinna och en kvinna, eller en man och en man. Separationen och differentieringen sker gentemot vårt biologiska eller sociala ursprung. I det övergripande bibliska sammanhanget så handlar det inte enbart om ett snävt partnerskap utan också om en vuxen vänskap mellan två människor oavsett biologiskt kön.

Den franska bibelvetaren Anne Soupa påpekar att uttrycket ”bli ett”, eller i 1917 års översättning ”varda ett kött”, har tolkats som en sammansmältning av parets två kroppar. Den hebreiska textens betydelse är snarare att varje part blir ”ett kött”, det vill säga en unik individ i förhållande till sitt biologiska föräldraursprung i relationen med den andre.[1] Att den kyrkliga traditionen åberopat denna vers, liksom Matteus felaktiga tolkning av densamma, när Jesus säger ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt” (Matt 19:6), som ett förbud mot skilsmässa är endast en grov förvanskning av textens betydelse.

En viktig slutsats av skapelseberättelserna är att varje person är en unik individ och att personens kallelse och unicitet blir till i mötet med den andre men också i en separation från sitt biologiska eller sociala ursprung, sin biologiska familj. Det finns heller inget specifikt kvinnligt eller manligt, endast mänskligt. Människan är också intimt förbunden med den skapande gudsvinden och kallad att bli gudomliggjord i och genom just sin specifika kallelse. Ett intressant svar som Lukas lägger i Jesu mun är när en kvinna i mängden hörs ropa ”’Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.’ Men han (Jesus) svarade: ’Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det’”, Luk 11:27-28. Här låter Lukas Jesus uppmana åhörarna att bryta upp från den biologiska bindningen och istället bli unika personer genom Guds ord. Återigen betonas separationen som ett viktigt led på vägen att bli en vuxen person.

Jag vill här också påminna om perikopen i Markusevangeliet, 3:31 ff. Jesu mor och hans bröder hade kommit till honom för att förmå honom att återvända hem eftersom de ansåg att han var från sina sinnen. Jesu svar till folket omkring honom är inte precis respektfullt för hans närmaste familj: ”’Vem är min mor och mina bröder?’ Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.’” Jesus bryter här med de biologiska familjebanden och börjar en relation till andra människor som blir avgörande för hans egen kallelse. Den biologiska familjen som sådan sätts åt sidan. Från och med nu är en gemenskap av lärjungar viktigare – inte nödvändigtvis lärjungar till Jesus, utan till Gud själv. Också Jesu mor, Maria, kallas till ett sådant lärjungaskap och förutsättningen är att hon separerar från sin son.

Det finns ytterligare en aspekt på människans relationalitet som jag vill ta upp innan vi återgår till komplementariteten. Det gäller hur bibeln talar om vår andning, vår kropp och Guds andning. Jag kan inte här utveckla hela den tankegången utan nöjer mig med en kort sammanfattning. I andra skapelseberättelsen liksom i hela den hebreiska bibeln är människan sin andning, nefesh, och som människa och individ beskrivs hon som basar, förgängligt kött. Hon får nefesh av Gud, och kan även få del av Guds egen andning, ruah. Nefesh betecknade ursprungligen själva struphuvudet, sedan även munnen och mer abstrakt människans behov, hennes längtan, hunger och törst. Det är andningen som gör oss till levande eller döda varelser, om vi kan upprätthålla en relation eller inte. Att leva är att vara relationell eftersom vi inte överlever som helt autonoma varelser. Däremot har varje varelse integritet, sin egen personlighet, som måste respekteras.

Nefesh har ofta översatts med ”själ” och när vi möter begreppet ”själ” borde vi således tänka ”andning”, ”liv” eller ”relation”. Vi kan betrakta vår kropp, som levandegjord genom nefesh, som ett redskap för våra mellanmänskliga relationer men också för vår relation till Gud. Varje andetag är en påminnelse om att jag får mitt liv av Gud, inte en gång för alla, utan i just varje andetag. Gud och jag relaterar till varandra. Själen, andningen, är själva relationen. På flera ställen i bibeln översätts också nefesh med ”person” i betydelsen en enskild individ. Det är människans nefesh som bibliskt uttrycker den direkta relationen till Gud. När vi tänker på oss som skapade till Guds avbild och likhet är vi en helhet, en enhet och inte en kropp och en själ. Vi är kött som andas. I bibeln beror allt liv av om Gud ”andas på det” eller inte, det vill säga om det över huvud taget finns till eller inte.

Ruah, vind och ande, används mestadels antingen som en naturkraft eller i relation till Gud. Hans Walter Wolff kallar det för ett ”theoantropologiskt” begrepp eftersom den gudomliga anden eller andningen i allmänhet relaterar till människan och hennes omgivning.[2] Vi kan också själva få del av ruah och denna kraft har att göra med vår egen skaparkraft och vårt gudomliggörande.

Den är något mer än bara nefesh. Ruah ger oss inte bara den fysiska andningen utan också ”livsfläkten”, inspirerar innehållet i våra liv. Nefesh hör ihop med det förgängliga köttet men den fysiska andningen tycks inte räcka för människans överlevnad som en hel person. Hon behöver del av ruah, av gudsanden, för att på bästa sätt relatera och fungera socialt. Hon behöver ruah för sin kreativa förmåga. Guds ande är alltid något nytt och fräscht, något som utvecklar och förvandlar och som på något sätt är förutsättningen för vår skaparförmåga.

För att förstå nefesh och ruah i kristen kontext kan vi titta översiktligt på hur Paulus tar sig an människans kropp och hennes relation till Gud med andningen och anden som utgångspunkt. På grekiska motsvaras nefesh av psyche och på latin av anima. Det översätts nästan alltid med ”själ” vilket är lika oegentligt som att nefesh gör det. Ruah blir pneuma på grekiska som både står för ande och andning och på latin spiritus. Latinets spiritus ligger till grund för vårt begrepp ”inspiration” som kan betyda både inandning men också en skapande ingivelse. I den klassiska litteraturen syftade ordet på gudarnas möjlighet att sända en gudagnista till människan i hennes konstnärliga skapande.

Till skillnad från evangelisten Johannes, som talar om människan som kött, sarx, det vill säga som människans fysiska och förgängliga tillvaro, och därtill som Guds villkor som människa, så föredrar Paulus att tala om människan som soma, kropp, att hon är sin kropp. Kroppen är det verktyg med vilket personen relaterar till sin omgivning, medan relationaliteten snarare skulle beskrivas med nefesh och / eller ruah i den hebreiska kontexten. Paulus ser ”kroppsligheten” som en del av vårt sociala vara, vår interaktion och samverkan med allt som omger oss också med det gudomliga. I Första Korintierbrevet 12 utlägger Paulus hur vi alla är delar av Kristi kropp och interaktionen mellan de olika delarna. Här är det pneuma, i betydelsen gudomlig ruah, och soma, kroppen, som är sammanvävda i en ömsesidig relation. Paulus beskriver ett dynamiskt samspel människor emellan liksom mellan människan och Gud och den sammanhållande länken är anden, pneuma. Kallelserna i denna kroppsliga gemenskap är olika men aldrig beroende av ett biologiskt kön.

I 1 Korintierbrevet 3:16-17 brister Paulus ut i en lovsång om kroppen som där blir Guds tempel, fylld av Guds ande, pneuma: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.” Återigen könsbestäms aldrig kroppen. Våra kroppar är Guds tempel och Guds Ande bor i oss och därigenom återspeglar vi Guds härlighet i allt det vi är. Härligheten ligger naturligtvis inte i perfektionen, inte i den utslätade hyn, i den vältränade kroppen. Härligheten ligger i människans liv, det liv hon återspeglar genom sin kropp och hur hon bemöter andra och livet självt.

Efter denna översikt av vår gudomliga konstitution som människor är det dags att börja antyda några konkreta konsekvenser för ett socialt förhållningssätt och hur vår kallelse att gudomliggöras kan gestaltas. Skapelseberättelserna liksom bibeln som helhet kallar oss att lära känna den andre, den eller det som är annorlunda, som en jämbördig part. Vi är kött av varandras kött, ben av varandras ben, helt jämbördiga och ändå unika personer. Kallelsen blir att lära känna den andre, att relatera till varandra för att växa och bli sig själv. Men det finns inga förutbestämda kallelser eller roller, i varken religiös gemenskap eller sekulärt samhälle.

Den kristna tolkningen av jämbördighet blir tydlig i dopet. I och genom dopet blir personen del av Kristi kropp och får gåvan och ansvaret att representera Kristus fullt ut. Vi kallas att bryta förtryckande mönster och gå emot inrotade seder och bruk. Anden skänker ingen trygghet utan förväntar sig medskapare utan tungt bagage.

Med denna bibliska människosyn som bakgrund måste vi fråga oss hur katolska kyrkans komplementaritetslära kunnat slå rot och blivit normgivande? Lite förenklat kan vi säga att det i katolska kyrkan finns ett sätt att se på kvinnor och män före respektive efter dokumentet Inter Insigniores. Det gavs ut som en deklaration den 15 oktober 1976 av Troskongregationen med en kommentar till densamma några månader senare. Inter Insigniores skulle svara på frågan varför kvinnor inte kunde vigas till präster men argumenten var knappast övertygande och texten gav intryck av att vara ganska slarvigt hopkommen.  Att dokumentet över huvud taget skrevs berodde på att frågan om att öppna prästämbetet för kvinnor hade kommit upp inte bara hos feministteologer utan också i vissa biskopskonferenser. Trots Troskongregationens instruktion fortsatte frågan att debatteras relativt öppet i kyrkan ända till slutet av 1980-talet. Det tog helt enkelt tid innan Johannes Paulus IIs teologi om kroppen slog igenom, och därmed komplementaritetstanken, och till att börja med brydde man sig knappast ens om att bemöta det han skrev och sade. Kanske finns det några som minns Johannes Paulus IIs brev till kvinnan 29 juni 1995 i samband med FN:s världskonferens om kvinnofrågor i Bejing. Vi var många som skrattade hjärtligt åt hans text och har man sparat den ligger den snarast under rubriken kuriosa, men den vittnar om den romerska kurians attityd och borde ha bemötts mer kraftfullt.

Efter en inledning skriver Johannes Paulus II ”Nu skulle jag vilja tala direkt till varje kvinna och med henne reflektera över de problem och möjligheter som det innebär att vara kvinna i vår tid.”[3] Man undrar om ingen kunde ha påmint påven om att han omöjligen kan veta vad det är att vara kvinna över huvud taget! Han utgår från sig själv som normativ och därmed blir också alla män normativa. Och han fortsätter oförtrutet ”Denna ’dialog’ måste börja med ett tack. Som jag skrev i mitt apostoliska brev Mulieris Dignitatem, så vill kyrkan ’tacka den heliga Treenigheten för ’kvinnans mysterium’ och för varje kvinna – för allt det som utgör den eviga dimensionen av hennes kvinnliga värdighet, för Guds stora handlingar, som genom mänsklighetens historia har fullbordats i och genom henne.”[4] Kvinnans konungsliga upphöjdhet hos Pius XI har nu gått över till att bli ”kvinnans mysterium”, hennes värdighet har en evig dimension och Guds stora handlingar har fullbordats i och genom henne. Samtidigt reducerar han alla kvinnor till ett generellt begrepp, ”kvinnan”, det ontologiskt annorlunda. Kvinnor beskrivs därmed som avskilda från det normativa, vi är ett eget mysterium, som männen och i synnerhet hierarkin, kan fantisera fritt om! Indirekt sägs här att mannen utgör normen, det som går att förstå sig på och såsom normalitet behövs det inte utläggas och förklaras.

I § 7 gör han en kortfattad utläggning av skapelseberättelserna genom att blanda ihop dem. Tonvikten ligger på den andra berättelsen som han tolkar som att mannen och kvinnan kompletterar varandra. ”Kvinnan kompletterar mannen, precis som mannen kompletterar kvinnan: mannen och kvinnan är komplementära. Kvinnan uttrycker det mänskliga lika mycket som mannen gör, men på ett annorlunda och komplementärt sätt.” Återigen blir mannen det normativa och kvinnan det annorlunda. Det är viktigt att poängtera att första skapelseberättelsen inte lånar sig till ett komplementärt tänkande, men som vi sett gör inte heller den andra berättelsen det. I det följande drar påven slutsatsen att kvinnan är ontologiskt annorlunda än mannen. ”Kvinna och man är komplementära inte bara utifrån en fysisk och psykologisk synvinkel, utan också utifrån en ontologisk.” Om vi nu händelsevis skulle vara ontologiskt annorlunda så vore det ju en omöjlighet för en man att säga något som helst relevant om en kvinna och vice versa även om kvinnor sällan inbjuds till det senare! Givetvis går det inte heller att använda den andra skapelseberättelsen för att motivera en ontologisk skillnad mellan man och kvinna. Berättelsen har i sig ett helt annat syfte.

I paragraf 9 poängterar påven begreppet ”genius of women”. Återigen hävdar han att kvinnan är annorlunda, om än genial, det vill säga återigen är hon satt på en piedestal och väl kontrollerad av mannen, normen. Teologin om kvinnan i Johannes Paulus IIs apostoliska brev Mulieris Dignitatem från 1988 grundläggs i en mariologi och bygger i stort sett på samma argumentation om än mer utförligt. Här utlägger han en brudmystik där kyrkan är bruden och Kristus brudgummen. Kyrkan som Guds folk på väg och andra definitioner från Andra Vatikankonciliet lyser med sin frånvaro. I och med att han här väljer ett visst tolkningsperspektiv kan han också dra de slutsatser som han själv önskar. Enligt det här synsättet är både män och kvinnor kallade att vara Kristi brud vilket leder till att det kvinnliga blir en symbol för det mänskliga och det manliga blir en symbol för Gud och Kristus. När detta sätts samman med ett snävt tolkat apostlabegrepp får vi en märklig syn på prästrollen. Lekfolk och klerus åtskiljs helt, trots jämbördigheten i dopet. Överhuvudtaget ger brudmystiken upphov till en mycket märklig relationalitet.

Under nittiotalet bekräftas till stor del det som redan har sagts här. Det dokument som sticker ut är det apostoliska brevet Ordinatio sacerdotalis från maj 1994. Här försöker Johannes Paulus II sätta punkt för all diskussion om kvinnliga präster genom att säga att frågan var ”definitivt avgjord”, vilket betyder att frågan var allmänt mycket livskraftig i kyrkan. Dokumentet väckte ett enormt uppseende inte minst för att dåvarande kardinal Ratzinger ville få det att framstå som en ofelbarhetsdogm. Under fyra år skedde sedan inte så mycket i saken. Men 1998 gav Johannes Paulus II ut ett Motu Proprio Ad Tuendam Fidem. Här införde han en ny kategori av lärouttalanden, så kallade ”definitivt avgjorda utsagor”. Dessa utsagor är inte ofelbara men samtidigt kan de inte ändras eller reformeras. Saken är inte gudomligt uppenbarad och därmed ofelbar, men blir däremot ”definitivt avgjord” och därför omöjlig att diskutera och förändra. Ofelbarhetsdogmen hade slunkit in bakvägen och vi fick det juridiska begreppet ”definitivt avgjorda utsagor” i § 750:2 i den kanoniska lagen.

I Inter insigniores argumenterades för ett enbart manligt prästämbete utifrån de tolv manliga apostlarna. I Kommentaren till Inter Insigniores som Troskongregationen gav ut 27 januari 1977 sägs å ena sidan i § 41 att man inte kan förvänta sig svar i Nya Testamentet när det gäller kvinnors eventuella möjlighet att bli prästvigda och inte heller att få en struktur på vigningssakramentet. I § 42 hävdar man å andra sidan att det är: ”Kyrkan som utforskar Herrens avsikt genom att läsa Skriften och att det är Kyrkan som vittnar om den rätta tolkningen”. Och i § 43 säger man vidare att: ”Det är traditionen som oavbrutet framfört som Kristi vilja att han endast utsåg män till att utgöra gruppen om de tolv.” Att den här argumenteringen faller på sitt eget grepp är tämligen uppenbart. Samtidigt sägs indirekt att de som innehar tolkningsföreträdet kan tolka som de behagar, det vill säga enligt sina egna maktintressen!

Ett annat problem är att inpräglingen vid vigningen egentligen är densamma som fås vid dopet, den s k charactern. När det hävdas att Kristus är man så blir det svårt att förstå hur kvinnor skulle kunna ta emot denna inprägling vid dopet, som gör varje döpt person likformig med Kristus. Visst, det är sant att Jesus är Kristus, men Kristus är något vida större än Jesus och får inte bindas till Jesu manlighet. Frågan vi måste ställa är om tecknets meningsfullhet ligger i det manliga könet, det vill säga i den rent fysiska likheten med Jesus, eller i att varje döpt person är kallad till ett lärjungaskap i sin egen särskilda livssituation? Det är viktigt att betona att dopet ger oss en inprägling, character, att varje kristen är kallad att handla i Kristi person, att vi är döpta till Kristus, och då är vi tillbaka till Andra Vatikankonciliets ”allmänna prästadöme”. I ljuset av den här utläggningen kan ingen döpt människa representera Kristus mer än någon annan, och det biologiska könet är irrelevant i sammanhanget.

Komplementaritetstanken har framför allt använts för att argumentera mot att kvinnor skulle kunna vigas till ett kyrkligt ämbete. Den romerska bibelkommission som studerade frågan i början av 70-talet sade att det inte fanns några bibliska hinder mot att öppna ämbetet för kvinnor. Samtidigt argumenterar den romerska hierarkin fortfarande med bibliska argument utan att darra på läppen det minsta. Allvarligare blev det när mer filosofiska och teologiska argument framfördes. Vid vigningen förmedlas ett slags makt till prästen, på grekiska exousia som egentligen handlar om myndighet eller auktoritet i positiv bemärkelse, och detta blev på latin potestas, egentligen ”förmåga” från början men som sedan blir just makt. Prästen skulle med denna förmåga ”bättre” representera Kristus på ett mer äkta sätt. Här fanns också en ”likhet” med personen Jesus som det troende lekfolket så att säga skulle kunna ”se” under gudstjänstfirandet. ”Makten” handlade om att förvalta sakramenten, inte minst den eukaristiska förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod.

Kvinnor har ju av tradition inte besuttit potens … däremot är det just exousia som kvinnorna utrustas med när de ska profetera i 1 Korinthierbrevet. Den fysiologiska likheten kanske vi bara skrattar åt, men den hänger förstås ihop med komplementaritetsläran och den kallelsesyn som blir följden av detta. Vi är tillbaka i de biologiska könen, där potensen hos mannen möter receptiviteten hos kvinnan, makten hos prästen och rollen att ta emot hos församlingen, en syn som fortfarande ofta gör sig gällande i katolska läroutlåtanden. 

Jag nämnde att Johannes Paulus II använde en långtgående brudmystik för att motivera ett manligt prästämbete. I Inter Insigniores försöker man sig på ett annat men likartat resonemang. Argumentet att endast män kan beteckna (signify) Kristus i eukaristin, dvs agere in persona Christi, handlar om att prästen tar på sig Kristi roll fullt ut när han uttalar instiftelseorden i eukaristifirandet. Prästen är så att säga själva tecknet, vilket han fått som en character, en inprägling, i vigningen. Detta tecken måste vara möjligt att påtagligt varsebli för församlingen, menar Troskongregationen. Tecknet reduceras till något biologiskt och har inget att göra med de sociala och relationella gester som vi förknippar med Jesus Kristus. Och i § 27 fastslår man: ”Kristus själv var och förblir en man”. Mer oteologiskt kunde de knappast ha uttryckt sig! I Kommentaren till Inter Insigniores talar man om att prästen mimar Kristus och jämför det med det antika dramat och säger: ”Ordet ’persona’ betyder en spelad roll i det antika dramat, en roll som identifierades genom en särskild ansiktsmask. Prästen antar Kristi roll, lånar honom sin röst och sina rörelser”, § 88. Jämförelsen med det antika dramat är lite skrattretande där faktiskt männen även spelade de kvinnliga rollerna. Men det värsta är att representationsmotivet går tillbaka på senantikens och medeltidens antropologi enligt vilken kvinnan inte hade något förnuft, kvinnor var a-logoi, och därför oförmögna att representera Logos. Nu måste Guds människoblivande trots allt på något sätt omfatta både det kvinnliga och manliga om det ska få en frälsande betydelse för kvinnor. Att sedan Logos handlar om Guds skapelseord och intimt hör samman med Visheten som fanns från begynnelsen hos Gud, verkar inte nämnvärt bekymra tolkningsföreträdarna i Troskongregationen! Dopteologi och ämbetsteologi hade fjärmats helt från varandra.

Jag tror inte att det finns ett specifikt kvinnligt eller manligt sätt att vara, att vissa karaktärsdrag skulle vara mer förekommande hos kvinnor än hos män. Varje människa är unik och har sin särskilda kallelse och personlighet. I dag måste vi få en teologi som är hel och som genomsyras av Anden som den verkliga ledaren av kyrkans gemenskap. Vi måste helt anta Andra Vatikankonciliets lära om dopet och det allmänna prästadömet och låta den genomsyra allt annat i kyrkan. Det är påkallat att mejsla ut en ny teologisk antropologi i relation till skapelsen, dopet och kyrkans gemenskap. Utifrån en sådan reflektion kan vi sedan förstå ämbetet, eller snarare de olika tjänsterna i kyrkan, på nytt. Då blir de kristnas trovärdighet som en gemenskap av jämbördiga personer som vill vara med och bygga Guds rike det primära.

Sr Madeleine Fredell OP


[1] Soupa, Anne, Dieu aime-t-il les femmes?, Mediaspaul, Paris, 2012, 2e 2013, s 34

[2] Wolff, Hans Walter, Anthropologie de l’Ancien Testament, Labor et Fides, Genève, 1974 ; s 36

[3] John Paul II, Letter to Women, § 1

[4] John Paul II, Letter to Women, § 1

Påven Franciskus och kvinnorna – en kyrkohistoria i förändring?

Föredrag av Syster Madeleine Fredell i Seglora smedjas regi i Nacka kyrka 16 september 2016.

Ecclesia semper reformanda est – kyrkan är i ständig reform. Så lyder en av grundpelarna för kyrkans lära och liv. Ibland är det stiltje och lågvattenstånd på den punkten och ibland blåser anden med orkanstyrka. Självklart vill makthavare sällan ha förändring medan de som står i marginalen gärna förespråkar revolution. En mellanväg är svår att hitta. Nu är det ju så att kyrkan inte bör styras av maktanspråk eller maktutövning utan bygga på en auktoritet som får människor att växa i relation till varandra, en auktoritet som vilar på både ord och handling. Mycket av den disharmoni som råder i kyrkan beror till största delen på maktmissbruk och karriärism och det drabbar såväl män som kvinnor. Majoriteten av alla män sitter inte heller i beslutsfattande organ i kyrkan så mycket av det jag kommer att säga här berör också männen.

Påven Franciskus har visat på stor reformvilja och därför skaffat sig farliga fiender i den romerska hierarkin och på flera andra håll i världen. Samtidigt har han väckt starka förhoppningar hos mängder av människor som tidigare kände sig i marginalen av kyrkan, nästan fördömda och på gränsen att bli utkastade. Franciskus har inte gjort något extraordinärt, egentligen, bara försökt att fullfölja det koncilium som ägde rum 1962 – 65, Andra Vatikankonciliet, och vars ethos och reformer medvetet hade grävts ner i Vatikanens byrålådor sedan början av nittiotalet. Att lekfolket myndigförklarades och det allmänna prästadömet underströks på konciliet låg inte alls i den högsta hierarkins intresse. En påves handlingsutrymme är begränsat dels av hans föregångare dels av den biskopliga hierarkin världen över och med vilka han styr kyrkan i så motto bevarar hennes levande tradition. Det viktiga är kanske att han sätter igång processer som kan överleva hans eget pontifikat. Det tror jag att Franciskus har gjort och fortsätter att göra.

Feminism hör inte till Vatikanens favoritämnen, precis. Feminist är snarast ett skällsord och om man har oturen att bli klassad som radikalfeminist är man definitivt illa ute. Det var vad som drabbade de amerikanska ordenssystrarna i april 2012, en anklagelse som den romerska hierarkin har haft svårt att svära sig fri från trots ivriga försök. De högst uppsatta personernas huvuden i Troskongregationen, som ledde lärogenomgången med de amerikanska ordenssystrarna, började rulla ganska fort när man insåg vilken blunder de åstadkommit.

Döm då om min egen förvåning när jag i februari i år får en inbjudan av nämnda Troskongregation att tala inför deras symposium om två veckor över temat ”Promoting a cultural revolution – Women Retreat Masters”. Kulturrevolution i katolska kyrkan? Jag fick läsa inbjudan flera gånger, ta en konjak och tala med mina systrar innan jag förstod att det var sant! Visst, det stod också att man inte fick frångå katolska kyrkans officiella syn om komplementaritet, att kvinna och man komplementerar varandra och att de har sina specifika biologiska roller och kallelser. Kulturrevolution innebär inte revolution eller sjumilasteg framåt. Men det betyder att jag, som absolut inte hemlighåller att jag är feminist och feministteolog, får tala inför den komplementära ”herr”-ligheten i Rom! För till komplementariteten lever de inte upp själva! Under tre dagar är vi bara kvinnor som talar till den manliga hierarkin i Troskongregationen. Det brukar vanligtvis vara tvärtom!

Den 2 augusti i år fick vi gnugga ögonen på nytt. I ett pressmeddelande från Vatikanen informerades om att påven beslutat upprätta en kommission som ska studera frågan om ett diakonat för kvinnor. Idén hade fötts när en ordenssyster från USA ställt frågan till honom i maj …! Nu går det undan i Vatikanen där man annars berömmer sig av långsamma beslutsprocesser. Dessutom: kommissionen består av hälften kvinnor och hälften män, visserligen med en ordförande från Troskongregationen. Och två av kvinnorna är ”kändisar”. Först den amerikanska teologen Phyllis Zagano som länge forskat i ämnet om diakonatet för kvinnor i fornkyrkan och som kraftfullt förespråkat att vigningen till diakoner skulle öppnas för kvinnor. Sen, Syster Mary Melone, franciskansyster, och den första kvinnliga rektorn för ett romerskt katolskt universitet i Rom, det så kallade Antonianum.

Under 2015 ägde det rum en kvinnokonferens i månaden i de romerska korridorerna. Alla kommissioner, påvliga råd och departement ville göra något. Och det var högt till tak. Man fick säga vad man ville och ifrågasätta gamla normer och den romerska mentaliteten. Men självklart, och underförstått för alla deltagare, var att man inte skulle förvänta sig några genomgripande förändringar. Det här var så att säga reformen i sig i varje fall när det gällde kvinnofrågan i ett lite snävare perspektiv.

Franciskus har däremot reformerat kyrkan på flera andra punkter och som utgör förutsättningar för att dela beslutsfattandet och läroämbetet mellan män och kvinnor. Han har själv delat makten med sitt personliga kökskabinett, rådet med kardinaler som också är ärkebiskopar i egna stift världen över och som alla ville en reform av den vatikanska byråkratin. Upprensningen har kommit en god bit på väg och kommer förmodligen att slutföras under nästa år. Att tala om en demokrati i ordets vanliga betydelse är att gå för långt, men en bit på väg har man ändå kommit. Att tala om en delning av makten eller auktoriteten mellan män och kvinnor går definitivit inte att göra. De ledande och ytterst beslutsfattande posterna tillhör fortfarande de manliga ämbetsbärarna. Om det skulle bli vigning av kvinnor till diakoner skulle det kunna justera vissa av dessa poster, men då talar vi om något som kan ske först en bra bit fram i tiden.

Franciskus främsta åtgärder för en reform ligger dels inom läran och dels inom det social-politiska området och framför allt där dessa två områden går omlott. Han har en dynamisk syn på tro och liv och kritiserar all skrivbordsteologi, det som görs i slutna laboratorier. Läran måste vara förankrad i verkligheten och därför måste man utgå från vanliga människors liv för att formulera både det vi tror på, modus credendi, och sättet vi ber på, modus orandi. Då får vi ett riktigt modus vivendi, ett kristet hållbart förhållningssätt. Franciskus är evangelisk i ordets äkta betydelse och han bedriver en induktiv och inte en teoretisk, deduktiv teologi. Det ger möjlighet till förändringar. Det här framkom särskilt i den apostoliska uppmaningen, Evangelii gaudium, Evangeliets glädje. Etiskt har han betonat varje människas samvete som högsta instans utan att för den skull nedvärdera kyrkans samlade förmåga att vägleda i moraliska frågor. Han har gått en svår balansgång efter de två synoderna om familjefrågor och lämnat en öppenhet och smidighet för kyrkan i dokumentet Amoris laetitia, Kärlekens glädje. Hans stora encyklika Laudato Si!, Lovad vare Du!, öppnar inte bara för en fördjupad reflektion kring miljöfrågor utan lägger också grunden för en ny antropologi, människosyn, i vid bemärkelse. Om vi fullföljer Laudato Si kommer vi kanske att komma till rätta med den traditionella katolska människosynen som är stelbent och bygger på felaktiga bibeltolkningar och teologiska slutsatser.

Det finns mycket i katolska kyrkans historia som är användbart för en förnyad antropologi. Det gäller inte minst arvet från såväl den tidiga kyrkans teologiska författare, oftast kallade kyrkofäder, liksom från den medeltida konsten och spiritualiteten. Under dessa tider var gränserna inte så fasta och uteslutande. Det handlade mer om att inkludera så mycket och så många som möjligt. En Julian av Norwich kunde enkelt tala om Jesus som vår moder och den heliga Katarina av Siena gav liv åt ett flertal kreativa metaforer för teologiska begrepp och företeelser. Allt detta visar på en kyrka som i sig har en inbyggd spiritualitet som är balanserad mellan det kvinnliga och manliga. Därtill är gränsen mellan det kvinnliga och manliga mycket porös. Katolska kyrkan har alltid lagt stor vikt vid de så kallade deuterokanoniska skrifterna som Vishetens bok, Syraks bok och så vidare. Det är där, liksom i Ordspråksboken som vi läser om Visheten som en kvinnlig manifestation som finns med från begynnelsen som ett vittne till Guds hela skapelse. Det är hon som är i Faderns sköte, Joh 1:18, som sett Gud, och sedan blir kött i Jesus Kristus. Den här typen av tolkningar har alltid varit levande i katolsk lära och liv och skapat utrymme för kvinnors identifikation med det gudomliga. Självklart har Maria, Jesu moder, också spelat en avgörande roll här. Jämvikten mellan det manliga och kvinnliga i uttrycken för tron har varit och är fortfarande till stor del mer balanserad i katolska sammanhang än vad den varit och kanske fortfarande är i protestantiska kyrkor och samfund. Här har dock mycket skett de senaste trettio åren. Kanske att möjligheten för kvinnor att vigas till präster i svenska kyrkan har vägt upp en hel del i uttryckssätten, men trots det har den här typen av spiritualitet inte legat inbyggd i den protestantiska kulturen. Det är en fördjupad tolkning av detta arv som kan bli en fördel för en kulturrevolution i katolska kyrkan.

Påven Franciskus har varit mycket aktiv i att öppna dörrar åt alla håll. Inför Barmhärtighetens År har han velat få oss att öppna heliga dörrar på alla platser där det är möjligt. Dörrar och trösklar och att gå igenom dörrar bär på en stark symbolik. Låga dörrkarmar och höga trösklar, som i de medeltida kyrkportarna, tvingar oss till en fysisk ödmjukhet, att ha ett lättböjt huvud och smidiga knän.  Men det finns en dörr som han sagt förblir stängd: möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor. Några särskilt iögonfallande argument har han inte framfört i sammanhanget. Vi vet inte vad Franciskus står personligen i frågan men mycket tyder nog på att han inte är beredd att göra några eftergifter här. Såsom han talar om de fattiga och marginaliserade i världen, om Guds ömhet och en ömhetens revolution och barmhärtighet torde kvinnor vara hans främsta allierade. Hans famn tycks alltid vara öppen vare sig han omfamnar svårt funktionshindrade eller muslimer och hinduer under skärtorsdagens fottvagning. Han har givit ut ett dekret under det här året som innebär att avlösning för allvarliga brott kan ges på ett smidigare sätt än tidigare i försoningens sakrament. Han vill att kyrkan ska vara helt öppen och mottagande och att vi alla ska gå ut med kyrkan och göra henne närvarande mitt i eländet och misären. Han fördömer skarpt prästers karriärism. Men dörren till ämbetet förblir stängd för kvinnorna. Varför?

Man kan spekulera i varför och i Franciskus motiv. Är det ”bara” fråga om att han är präglad av en latinamerikansk macho-kultur, manschauvinism? Är det av taktiska skäl så till vida att han behöver stöd för att genomföra andra reformer först? Men varför ska kvinnorna alltid komma sist och så att säga stryka på foten för andra reformer och ideal som anses mer angelägna? Det är ett tämligen klassiskt resonemang som inte längre håller.

Det är på den här punkten som en ny teologisk antropologi och en harmonisering av kyrkans dopteologi och ämbetsteologi är påkallad. Men det skulle bli så revolutionärt att det helt enkelt inte ligger i deras intresse som sitter på makten och tolkningsföreträdet i kyrkan. Låt mig i några enkla penseldrag teckna problemet, den knut som kyrkan bundit in sig själv i. Påven har ju Maria som löser upp knutar som sitt personliga skyddshelgon, så varför inte hoppas på en lösning under det här pontifikatet?

Mannen och kvinnan anses komplementära och ontologiskt olika varandra. Mannens och kvinnans inneboende väsen är således olika, samtidigt är de jämbördiga men har olika biologiska roller. Av detta kommer att de också har olika sociala roller, eller snarare att kvinnans främsta ansvar är moderskapet. Det är givetvis mannen som definierat sakernas natur här, trots att det borde vara omöjligt om vi nu är ontologiskt olika. Om kvinnor inte är biologiska mödrar så ska de ändå vara andliga dito. Om faderskapet talas endast med små bokstäver och ansvaret ligger i att arbeta utanför hemmet för att skaffa nödvändig försörjning för familjen. Gissa vem som kommer att bestämma! Nu börjar talet om komplementaritet att luckras upp och man börjar använda sig av ömsesidighet och ömsesidigt beroende istället. I grunden menar man dessvärre samma sak. Själv försöker jag föra in tanken på relationalitet istället. Att vi som personer, oavsett biologisk könstillhörighet, har en kallelse att bli det Gud vill med oss och att vi blir det genom våra relationer. Relationen och kallelsen bygger på att jag uppfattar mig som en unik person med en unik kallelse som Gud ger mig genom mina medmänniskor. Att vara människa och bli en vuxen person bottnar inte primärt i ett föräldraskap även om det naturligtvis också kan vara det. Jag måste bli en ansvarsfylld person i trohet mot mig själv och i relationen till andra. Först då blir jag vuxen och får en äkta, god auktoritet.

I dopet döps vi till Kristus. Vår kallelse och gåva är att vara Jesu bröder och systrar och att vittna om uppståndelsen, fullkomligheten, för våra medmänniskor. Vi representerar alla Kristus, män och kvinnor, i och genom dopet. Vi har samma gudsarv som Guds barn och Jesu syskon. Ingen människa kan rimligen representera Kristus mer eller bättre än någon annan. Dopet är unikt. Allt det här säger också katolska kyrkan.

Så kommer vi till prästämbetet. Och då gäller det ju att begränsa vigningen till män. Hur sker då det? Den romerska bibelkommission som studerade frågan i början av 70-talet sade att det inte fanns några bibliska hinder mot att öppna ämbetet för kvinnor. Samtidigt argumenterar den romerska hierarkin fortfarande med bibliska argument utan att darra på läppen det minsta. Det vanligaste torde vara att Jesus endast valde män till apostlar. Vi vet att det är ohållbart, att det bara var en biblisk tradition som hävdade det, att präster i så fall också borde vara fiskare och höra till den mosaiska trosbekännelsen och kanske helst också vara födda i Galileen … Men vi behöver inte raljera över argumenteringen. Den håller helt enkelt inte.

Det blir däremot allvarligare när mer filosofiska och teologiska argument framförs. Vid vigningen förmedlas ett slags makt till prästen, på grekiska exousia som egentligen handlar om myndighet eller auktoritet, och detta blev på latin potestas, egentligen ”förmåga” från början men som sedan blir just makt. Prästen skulle med denna förmåga ”bättre” representera Kristus på ett mer äkta sätt. Här fanns också en ”likhet” med personen Jesus Kristus som det troende lekfolket så att säga skulle ”se” under gudstjänstfirandet. ”Makten” handlade om att förvalta sakramenten, inte minst den eukaristiska förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod.

Ja, kvinnor har ju av tradition inte besuttit potens … däremot är det just exousia som kvinnorna utrustas med när de ska profetera i 1 Korinthierbrevet. Den fysiologiska likheten kanske vi bara skrattar åt, men den hänger förstås ihop med komplementaritetsläran och den kallelsesyn som blir följden av detta. Sakramentssynen har varierat mycket under historien. Fram till 1100-talet var det församlingen som uppfattades som Kristi närvaro i mässfirandet, Kristi kropp var lika närvarande i de troendes gemenskap som i nattvardselementen och byggde på varandra. Prästen hade en mer inskränkt roll i sammanhanget. Redan under 1200-talet börjar åtskillnaden mellan församling och ämbetsbärare att växa sig stark. Det är först på 1800-talet som tanken om gemenskapen som Kristi kropp får en renässans och prästens personliga roll tonas ner. Men i och med betoningen av ämbetet och kyrkans makt i samband med Första Vatikankonciliet 1869-70 liksom det ställningskrig som vidtar mellan det sekulära och det religiösa så får vi en förstärkt, manlig, prästroll ända fram till Andra Vatikankonciliet. Dopteologi och ämbetsteologi hade fjärmats helt från varandra.

Argumentet att man inte kan öppna prästämbetet för kvinnor på grund av traditionen är synnerligen undermåligt. Det lika illa som att man säger att ”så här har vi alltid gjort” eller ”så här har vi aldrig gjort” och därmed stoppar alla förändringar. Tyvärr, är det argumentet som den romerska hierarkin använder envist och enträget som om det skulle bli sant om man upprepar det tillräckligt ofta och tillräckligt starkt. Traditionen är trots allt något annat, nämligen en levande förmedling av troslivet, en kontinuerlig uppdatering eller aggiornamento som var Andra Vatikankonciliets riktlinje.

I dag måste vi få en teologi som är hel och som genomsyras av Anden som den verkliga ledaren av kyrkans gemenskap. Vi måste helt anta Andra Vatikankonciliets lära om dopet och låta den genomsyra allt annat i kyrkan. Det är påkallat att mejsla ut en ny teologisk antropologi i relation till skapelsen, dopet och kyrkans gemenskap. Utifrån en sådan reflektion kan vi sedan förstå ämbetet, eller snarare de olika tjänsterna i kyrkan, på nytt. Då blir inte heller ett prästämbete öppet för kvinnor det primära utan de kristnas trovärdighet som en gemenskap av jämbördiga personer som vill vara med och bygga Guds rike här och nu.

En högt uppsatt person i Rom har sagt med avseende på kvinnorna i kyrkan ”If you don’t ordain them, don’t baptize them either!” Det ligger en djup sanning i uttalandet för dopet är den grundläggande handling som gör oss till jämbördiga systrar och bröder i Kristus. Påven Franciskus skulle säkert instämma. Dopet bekräftar vår jämbördighet och därmed möjlighet till tjänst inom alla områden i kyrkan utifrån om vi har en kallelse till det. Men Franciskus behöver allas vårt aktiva stöd för att fullfölja konsekvenserna av en sådan teologi som fogar samman dopteologin med antropologin och ämbetsteologin.

Sr Madeleine Fredell OP

Katolska kvinnor tar till orda – kulturrevolution i katolska kyrkan?

Föredrag på Kvinnodagen 8 mars 2016 på Teologiska Högskolan

Sr Madeleine Fredell OP

När Jorge Mario Bergoglio valdes till påve i mars 2013 fick många av oss nytt hopp om möjliga förändringar för kvinnors roller och positioner i katolska kyrkan. Vad har hänt på de tre år Franciskus har suttit på påvestolen? En hel del, och ändå, nästan ingenting. Förändringar i katolska kyrkan är som den medeltida dansen, två steg framåt och ett tillbaka. Och när det gäller feminism så hade tredubbla murar med järnpiggar utåt byggts upp sedan Troskongregationens deklaration Inter insigniores, som utkom i december 1976 och som avskrev möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor. Med Andra Vatikankonciliets anda av förändring och aggiornamento hade såväl lekkvinnor som teologer, präster och biskopar på flera håll givit luft åt möjligheten för kvinnor att bli helt jämställda inom kyrkans struktur och inte bara som en from uppmaning till samhället utanför.

Jag tror inte att det finns ett specifikt kvinnligt eller manligt sätt att vara, att vissa karaktärsdrag skulle vara mer förekommande hos kvinnor än hos män. Varje människa är unik och har sin särskilda kallelse och personlighet. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att påven Franciskus närmast förkroppsligar Vatikanens favorituttryck om ”the feminine genius” när han i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium § 89 skriver ”Genom att anta kött, kallade Guds Son oss till en ömhetens revolution.”  Och han talar ständigt för ”de fattigas kyrka” och fördömer en hänsynslös kapitalism och alla former av orättfärdighet. Hans bästa allierade borde vara världens kvinnor som är i majoritet bland de fattigaste och mest marginaliserade av världens befolkning.

Vi har ett tungt arv av en patriarkal människosyn och en bysantinsk organisationsstruktur, av en nog så tilltrasslad lära när det gäller kvinnans roller i kyrkliga sammanhang, av en organisationskultur präglad av machismo och manlig sammanhållning av tämligen oheligt slag. Det här arvet luckrades upp ordentligt i samband med ovan nämnda Andra Vatikankoncilium 1962 – 65 men har sedan Johannes Paulus IIs pontifikat och Joseph Ratzingers ledarskap av Troskongregationen 1981 – 2005 cementerats till en bunker och det är självklart att det inte räcker med tre år för att vända riktning för den här atlantångaren. Och ändå, inbjuder Troskongregationen till hösten till ett internt symposium som har ”kulturrevolution i katolska kyrkan?” som ett av sina teman. Så det har skett massor de senaste tre åren, fastän inga genomgripande förändringar ägt rum. Typiskt katolskt!

Jag kommer att börja med en översikt av hur katolska kyrkans officiella syn på kvinnor sett ut i relation till dokumentet Inter insigniores som utkom i oktober 1976 fram till valet av påven Franciskus och de rörelser som bildats som ett motstånd inte bara till den skriften utan mer som reformrörelser i konciliets anda. Därefter ska vi titta på den kulturrevolution som i dag är på väg att bryta igenom muren i Vatikanen, en rörelse som består av flera olika komponenter och sist nämna något om det som aktuellt står på spel. Men först något om tiden före Inter Insigniores, det dokument som satte stopp för möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnor.

Före Inter insigniores december 1976

Bortsett från Andra Vatikankonciliets öppning mot världen, samhällsfrågor och ekumenik och dess radikala förändring av de interna strukturerna så har katolska kyrkan fortsättningsvis en ambivalent hållning till kvinnofrågor. Ändå är det lika sant att säga att katolska kyrkan historiskt sett varit mer öppen för kvinnors förmågor och gåvor än de reformatoriska kyrkorna. Kvinnliga martyrer och helgon har lyfts fram i liturgin, teologisk lärdom har blomstrat i kvinnokloster under alla tider, apostoliska ordenskongregationer för systrar har byggt upp mäktiga institutioner av sjukvård, undervisning och socialvård över hela världen. Efter konciliet har vi också fått fyra kvinnliga kyrkolärare: Teresa av Avila (1515 – 1582), Katarina av Siena (1347 – 1380), Lilla Teresa av Jesusbarnet eller Teresa av Lisieux (1873 – 1897) och Hildegard av Bingen (1098 – 1179).

Andra Vatikankonciliet betonade lekfolkets aktiva roll i kyrkan när man lyfte fram den traditionella teologin om det allmänna prästadömet där vi alla är döpta till präst, profet och kung. Det sägs också mycket tydligt att vi döps till Kristus och därmed att alla döpta är kallade att ”handla i Kristi person”, agere in persona Christi. När den ikoniska likheten mellan präst och Kristus har betonats och därmed understrukit vikten av att prästämbetet skulle vara reserverat för män så har man inte lagt märke till den uppenbara motsägelsen som då skulle råda mellan dopteologi och ämbetsteologi. Den ikoniska principen har därför lyckligtvis tonats ner och håller på att försvinna från argumentationen i dag. Några ord ska sägas om det tankemönster som rådde före Andra Vatikankonciliet för att förstå den aktuella hållningen gentemot kvinnors jämställdhet i samhälle och kyrka.

En viktig tolkningsnyckel är Pius XIs encyklika Casti Connubii från 1930. Moderskapet fastslås vara en naturgiven roll eller kallelse, medan faderskapet inte tillnärmelsevis omtalas i dessa termer. Till detta sägs att modern är ”familjens hjärta”, medan mannen är familjens huvud. I § 26 sägs att hustrun ska vara underordnad mannen och villig att lyda. I § 27 hävdas att ”underordningen förbjuder en överdriven frihet som inte har omsorg om familjens bästa.” Trots sin underordning åtnjuter kvinnan statusen av att sitta på en ”konungslig tron” (§ 75). ”Mer än så, denna falska frihet och onaturliga jämställdhet med maken är till skada för kvinnan själv, ty om kvinnan stiger ner från sin i sanning konungsliga tron till vilken hon upphöjts inom hemmets väggar genom Evangeliet, kommer hon strax att reduceras till slaveri (om inte till det yttre, så förvisso i realiteten) och bara bli mannens verktyg såsom det förhåller sig bland hedningarna.” Jämställdhet framställs som något onaturligt, alltså något som skulle bryta mot naturrätten, den gudomliga lagen. Naturrätten är i dag svår att förstå och det hänvisas alltmer sällan till den.

I Casti connubii läggs grunden för en teologi om kvinnan som delvis fortfarande, om än i annan språkdräkt, är förhärskande i kyrkans hierarki. Självklart gör man eftergifter på det sociala och ekonomiska området, där blir jämställdheten ett faktum som kyrkan säger sig förespråka. Det är i frågor om familjen och reproduktiva och sexuella rättigheter som slaget om jämställdhet oftast står i katolska sammanhang och först därefter kommer ämbetsfrågan. Men debatten har varit levande på alla nivåer. Redan i augusti 1963 gav den holländska biskopskonferensen ut ett herdabrev där man konstaterade att de nya preventivmetoderna gjorde att frågan om barnbegränsning var öppen för diskussion i katolska kyrkan. Det blev för farligt och här lades locket snabbt på och saken avgjordes definitivt med Paulus VIs ökända encyklika Humanae Vitae från 1968. Under själva konciliet fick frågan över huvud taget inte diskuteras!

I dokumenten från Andra Vatikankonciliet erkänns kvinnans fulla värdighet och aktiva deltagande i samhällslivet även om hennes moderskap fortfarande lyfts fram på ett särskilt sätt. I sitt avslutningstal till hela världen 8 december 1965 riktar sig Paulus VI särskilt till kvinnorna och nu ska kvinnan rädda världen: ”Den stunden kommer, ja, den har redan kommit, då kvinnans kallelse har fullkomnats, den stund då kvinnan i världen erhåller inflytande, påverkan och makt som hittills inte skådats. Det är därför som kvinnan fylld av evangeliets anda, nu när mänskligheten genomgår så stora förändringar, kan göra så mycket för att hjälpa mänskligheten att inte gå under.” (…)”Hindra mannens hand att i ett ögonblick av dårskap förgöra den mänskliga civilisationen.” (…)”Kvinnor i hela universum, kristna eller icke-troende, ni åt vilka livet har anförtrotts i denna allvarliga stund i historien det är upp till er att rädda världsfreden.” Den konungsliga tronen har nu flyttat utanför hemmets väggar och vi börjar närma oss talet om kvinnans ”genius”. Kvinnan är jämlik men ändå annorlunda – än normen, det vill säga mannen och därför anses hon kunna rädda mänskligheten från alla krig!  Och här står vi och stampar än i dag.

Efter konciliet öppnade katolska teologiska högskolor och fakulteter sina teologiska studieprogram för lekfolk. Många kvinnor gjorde snabba karriärer på teologins område och utnämndes till professorer lite varstans. Därmed började de också undervisa blivande präster. Catharina Halkes fick den första holländska professuren i ”Feminism och Kristendom” vid Nijmegens universitet 1983 – 1986. I Holland kallas hon allmänt för feministteologins moder och hon väckte stor uppmärksamhet 1985 när hon förvägrades att framföra ett tal till Johannes Paulus II då han besökte landet. Direkt efter konciliet var hon ledamot i en rådgivande grupp till den holländska biskopskonferensen som redan då arbetade på en deklerikalisering av kyrkan. Det holländska pastoralrådet ville under åren 1969 – 1971 få till ett inklusivt ämbete i kyrkan och satte igång mycket långtgående projekt för att förverkliga det. Det här har lett till en djupgående förtroendekris mellan det holländska lekfolket och den romerska hierarkin som består än i dag.

Den 15 oktober 1976 gav Troskongregationen ut deklarationen Inter Insigniores och några månader senare en kommentar till densamma. Den skulle svara på frågan varför kvinnor inte kunde vigas till präster men argumenten var knappast övertygande och texten gav intryck av att vara ganska slarvigt hopkommen. Varför man överhuvudtaget ansåg det påkallat att argumentera i saken kan man undra över. Visserligen hade det holländska pastoralrådet gått långt i sina ställningstaganden efter konciliet och förespråkat ett inklusivt ämbete. Flera katolska feministteologer liksom katolska manliga ämbetsbärare hade också yttrat sig till förmån för en vigning av kvinnor. Trots Troskongregationens instruktion fortsatte frågan att debatteras relativt öppet i kyrkan.

Efter Inter insigniores

Även om Inter insigniores tycktes ha satt punkt för möjligheten att öppna prästämbetet för kvinnorna så hade det snarast motsatt effekt på samtalen och forskningen. Än blåste vinden från konciliet och Troskongregationen stod knappast särskilt högt i rang bland vare sig lekfolket, teologerna eller biskoparna. Det tog tid innan Johannes Paulus IIs teologi slog igenom och till att börja med brydde man sig knappast ens om att bemöta det han skrev och sade. Kanske finns det några som minns Johannes Paulus IIs brev till kvinnan 29 juni 1995 i samband med FN:s världskonferens om kvinnan i Bejing. Vi var många som skrattade hjärtligt åt hans text och har man sparat den ligger den snarast under rubriken kuriosa, men den vittnar om den romerska kurians attityd och borde ha bemötts mer kraftfullt.

Efter en inledning skriver Johannes Paulus II ”Nu skulle jag vilja tala direkt till varje kvinna och med henne reflektera över de problem och möjligheter som det innebär att vara kvinna i vår tid.”[1] Man undrar om ingen kunde ha påmint påven om att han omöjligen kan veta vad det är att vara kvinna över huvud taget! Och han fortsätter oförtrutet ”Denna ’dialog’ måste börja med ett tack. Som jag skrev i mitt apostoliska brev Mulieris Dignitatem, så vill kyrkan ’tacka den heliga Treenigheten för ’kvinnans mysterium’ och för varje kvinna – för allt det som utgör den eviga dimensionen av hennes kvinnliga värdighet, för Guds stora handlingar, som genom mänsklighetens historia har fullbordats i och genom henne.”[2] Nu har den kungliga upphöjdheten övergått till att bli ”kvinnans mysterium”, hennes värdighet har en evig dimension och Guds stora handlingar har fullbordats i och genom kvinnan. Kvinnorna är annorlunda, avskilda från det normativa, vi är ett eget mysterium, som männen och i synnerhet hierarkin kan fantisera fritt om! Indirekt sägs här att mannen utgör normen, det som går att förstå sig på och såsom normalitet behövs det inte utläggas och förklaras.

I § 7 gör han en kortfattad utläggning av skapelseberättelserna genom att blanda ihop dem. Tonvikten ligger på den andra berättelsen som han tolkar som att mannen och kvinnan kompletterar varandra. ”Kvinnan kompletterar mannen, precis som mannen kompletterar kvinnan: mannen och kvinnan är komplementära. Kvinnan uttrycker det mänskliga lika mycket som mannen gör, men på ett annorlunda och komplementärt sätt.” Det är viktigt att poängtera att första skapelseberättelsen inte lånar sig till ett komplementärt tänkande. När Johannes Paulus skriver att kvinnan är annorlunda och komplementär betyder det att manen är det normala. I det följande drar påven slutsatsen att kvinnan är ontologiskt annorlunda än mannen. ”Kvinna och man är komplementära inte bara utifrån en fysisk och psykologisk synvinkel, utan också utifrån en ontologisk.” Om vi nu händelsevis skulle vara ontologiskt annorlunda så vore det ju en omöjlighet för en man att säga något som helst relevant om en kvinna och vice versa även om kvinnor sällan inbjuds till det senare! Här ligger delvis en nyckel till hur kyrkan ser på ämbetsfrågan. Givetvis går det inte heller att använda den andra skapelseberättelsen för att motivera en ontologisk skillnad mellan man och kvinna. Berättelsen har i sig ett helt annat syfte.

I paragraf 9 poängterar påven begreppet ”genius of women”. Återigen hävdar han att kvinnan är annorlunda, om än genial, det vill säga återigen är hon satt på en piedestal och väl kontrollerad av mannen, normen. Teologin om kvinnan i Johannes Paulus IIs apostoliska brev Mulieris Dignitatem från 1988 grundläggs i en mariologi och bygger i stort sett på samma argumentation om än mer utförligt. Här utlägger han en brudmystik där kyrkan är bruden och Kristus brudgummen. Kyrkan som Guds folk på väg och andra definitioner från Andra Vatikankonciliet lyser med sin frånvaro. I och med att han här väljer ett visst tolkningsperspektiv kan han också dra de slutsatser som han själv önskar. Enligt det här synsättet är både män och kvinnor kallade att vara Kristi brud vilket leder till att det kvinnliga blir en symbol för det mänskliga och det manliga blir en symbol för Gud och Kristus. När detta sätts samman med ett snävt tolkat apostlabegrepp får vi dels en märklig syn på prästrollen dels på eukaristin som sådan. Lekfolk och klerus åtskiljs helt och eukaristin berövas sin revolutionära kraft som symbol för en total jämställdhet i Guds rike, jfr Gal 3:26 – 28. Överhuvudtaget ger brudmystiken upphov till en mycket märklig relationalitet.

Under nittiotalet bekräftas till stor del det som redan har sagts här. Det dokument som sticker ut är det apostoliska brevet Ordinatio sacerdotalis från maj 1994. Här försöker Johannes Paulus II sätta punkt för all diskussion om kvinnliga präster genom att säga att frågan var ”definitivt avgjord”, vilket betyder att frågan var allmänt mycket livskraftig i kyrkan. Dokumentet väckte ett enormt uppseende inte minst för att dåvarande kardinal Ratzinger ville få det att framstå som en ofelbarhetsdogm. Under fyra år skedde sedan inte så mycket i saken. Men 1998 gav Johannes Paulus II ut ett Motu Proprio Ad Tuendam Fidem. Här införde han en ny kategori av lärouttalanden, så kallade ”definitivt avgjorda utsagor”. Dessa utsagor är inte ofelbara men samtidigt kan de inte ändras eller reformeras. Saken är inte gudomligt uppenbarad och därmed ofelbar, men blir däremot ”definitivt avgjord” och därför omöjlig att diskutera och förändra. Ofelbarhetsdogmen hade slunkit in bakvägen och vi fick det juridiska begreppet ”definitivt avgjorda utsagor” i § 750:2 i den kanoniska lagen.

I Inter insigniores argumenterades också för ett enbart manligt prästämbete utifrån de tolv manliga apostlarna. I Kommentaren till Inter Insigniores som Troskongregationen gav ut 27 januari 1977 sägs å ena sidan i § 41 att man inte kan förvänta sig svar i Nya Testamentet när det gäller kvinnors eventuella möjlighet att bli prästvigda och inte heller att få en struktur på vigningssakramentet. I § 42 hävdar man å andra sidan att det är: ”Kyrkan som utforskar Herrens avsikt genom att läsa Skriften och att det är Kyrkan som vittnar om den rätta tolkningen”. Och i § 43 säger man vidare att: ”Det är traditionen som oavbrutet framfört som Kristi vilja att han endast utsåg män till att utgöra gruppen om de tolv.” Att den här argumenteringen faller på sitt eget grepp är tämligen uppenbart. Samtidigt sägs indirekt att de som innehar tolkningsföreträdet kan tolka som de behagar, det vill säga enligt sina egna maktintressen!

Ett annat problem är att inpräglingen vid vigningen egentligen är densamma som fås vid dopet, den s k charactern. När det hävdas att Kristus är man så blir det svårt att förstå hur kvinnor skulle kunna ta emot denna inprägling vid dopet, som gör varje döpt person likformig med Kristus. Visst, det är sant att Jesus är Kristus, men Kristus är något vida större än Jesus och får inte bindas till Jesu manlighet. Frågan vi måste ställa är om tecknets meningsfullhet ligger i det manliga könet, det vill säga i den rent fysiska likheten med Jesus, vilket Thomas, Bonaventura och flera kyrkliga dokument hävdar, eller i att faktiskt handla såsom Jesus gjorde? Det är viktigt att betona att dopet ger oss en inprägling, character, att varje kristen är kallad att handla i Kristi person, att vi är döpta till Kristus, och då är vi tillbaka till Andra Vatikankonciliets ”allmänna prästadöme”.

Jag hoppas att det här visar hur man successivt snärjt in sig själv i ohållbara argument mot en jämställdhet mellan män och kvinnor inom de kyrkliga strukturerna liksom också i synen rent allmänt på kvinna och man. Det som kanske fick hela korthuset att falla ihop var Troskongregationens självsvåldiga lärogenomgång av Leadership Conference of Women Religious i USA som publicerades 18 april 2012. LCWR grupperar 80 % av alla ordenssystrar i USA, ungefär 58.000 systrar och fungerar som en paraplyorganisation gentemot Vatikanen och är också av Rom erkänd som sådan. I dokumentet anklagas systrarna för en hel rad saker, bland annat för att vara radikalfeminister! Paragrafen låter så här: ”Kardinalen har särskilt noterat att vissa radikalfeministiska teman ofta förekommer i program och tal som understötts av LCWR vilket är oförenligt med den katolska tron. Dessa har också innehållit teologiska tolkningar som riskerar att förvanska tron på Jesus och hans älskade Fader som sände sin Son för att världen skulle frälsas. Dessutom förvränger vissa kommentarer angående ett patriarkat det sätt på vilket Jesus har organiserat det sakramentala livet i Kyrkan; somliga kommentarer undergräver också den uppenbarade läran om den heliga treenigheten, Kristi gudomlighet och inspirationen av den Heliga Skrift.” Som texten är skriven avslöjas att Troskongregationen under dåvarande prefekten Levada de facto står för en patriarkal syn på trosläran! LCWR sattes under biskopligt förmyndarskap något som fortfarande till en viss del är för handen. Själva lärogenomgången har dött en självdöd, men dokumentet belyser tyvärr en i högsta grad traditionalistisk syn på kvinnan som var rådande i kurian så sent som 2012.

Reformrörelser före påven Franciskus

Givetvis har både kvinnor och män i katolska kyrkan reagerat mot hierarkins oförsonlighet när det gäller kvinnofrågan. Men det måste också sägas att vi har att göra med kulturella skillnader inom en världskyrka och att reaktioner och rörelser ser lite olika ut. Många reformrörelser har växt fram, men det finns också så kallade integristiska grupperingar som arbetar för en reaktionär och traditionalistisk kyrka. Splittring och schism är högst påtagliga realiteter.

Bortsett från nätverk mellan kvinnliga akademiska teologer som har funnits under hela den här tiden så har också större internationella rörelser vuxit fram liksom ad hoc-aktioner. En av de mer livskraftiga rörelserna är Women’s Ordination Worldwide (WOW) som grundades 1996 vid den första europeiska kvinnosynoden i Österrike.[3] WOW höll en världskongress i Philadelphia strax före påvens besök där i höstas under temat ”Gender, Gospel and Global Justice”. WOW har som övergripande mål att samla alla som vill få slut på diskrimineringen av kvinnor i katolska kyrkan och grupperar nationella organisationer med olika namn och som arbetar för samma målsättning. Mest kända är de som kallar sig för Women’s Ordination Conference, men här finns flera andra nationella grupperingar med andra namn. Varje nationell organisation har sina särskilda målsättningar men alla arbetar för ett slut på diskriminering och för att prästämbetet ska öppnas för kvinnor. Man ser det som sin plikt att arbeta för detta och det är inte precis några dunungar som sitter i ledningen varken för den internationella rörelsen eller för de nationella organisationerna. Slutbudskapet vid kongressen i Philadelphia hösten 2015 var att fastslå att jämställdhet ifråga om prästvigning handlar om att befria kyrkan från all sorts diskriminering, att visa på sambandet mellan uteslutandet av kvinnor från ämbetet och den världsomfattande skada kyrkan därmed förorsakar när det gäller kvinnors och flickors status och behandling och att belysa följderna av att förtiga kvinnors historia för att vidmakthålla ett orättfärdigt uteslutande. Om man orkar klicka sig till alla underavdelningar på deras hemsida så kan man få en tämligen gedigen kurs i feministteologi i relation till katolsk officiell lära.

Som jag redan nämnt har ett smärre krigstillstånd rått mellan lekfolk och kyrklig hierarki i Nederländerna sedan slutet av sjuttiotalet. 2007 publicerade dominikanbröderna i landet den lilla skriften ”Church and Ministry” (Kerk en Ambt) där man uppmuntrade församlingarna att själva utse en lekperson att fira eukaristi om man saknade egen präst. Utan att kontakta stiftsbiskoparna skickade man ut häftet till samtliga församlingar i landet. Man uttryckte att den eukaristiske ledaren kunde vara “man eller kvinna, homosexuell eller heterosexuell, gift eller ogift”. Församlingarna borde få utse sina egna ledare och dessa borde därefter vigas av biskopen. Biskoparna fördömde häftet, förstås, och dominikanordens ledning tog avstånd från skriften. Den franske dominikanen Hervé Legrand fick den grannlaga uppgiften att svara bröderna i Nederländerna och han varnade dem för att deras uppmaning till församlingarna kunde leda till schism och menade att deras argument inte var hållbara. Samtidigt berömde han dem för att ha tagit upp frågan om prästbristen på allvar. Biskoparna publicerade en motskrivelse men dominikanerna fick ge ut en andra upplaga på kort tid! Frågan som dominikanerna väckte har på ett sätt sakta tynat bort även om många församlingar bokstavligen gör som de vill i Nederländerna. Problemet ligger i att dominikanerna liksom de flesta andra ordnar inte har några nya kallelser i landet och Rom räknar därför kallt med att de sakta dör ut.

2011 producerades en dokumentärfilm om de kvinnor, främst från Sydafrika och USA, som låtit prästviga sig och därmed blivit exkommunicerade, Pink smoke over the Vatican. Här berättar flera kvinnor om sina olika livshistorier där deras kallelse till tjänst i kyrkan till sist drivit dem till det här radikala beslutet. Några av dem var dominikansystrar, ett par från Sydafrika, och de jämför diskrimineringen av kvinnor i katolska kyrkan med apartheidsystemet. Deras historier är djupt gripande och det är svårt att sätta sig till doms över den prästerliga kallelse som de varit övertygade om att de har.

Wir sind kriche, Vi är kyrka, är kanske den på senare tid mest kända reformrörelsen som har ett program som inte enbart är inriktat på kvinnofrågor. Organisationen grundades 1995 i Österrike och Tyskland och blev internationell året därpå. Den internationella paraplyorganisationen heter International Movement We Are Church och i dess manifest från 1997 har man fem krav varav ett är att tillträdet till ämbetsvigning ska gälla för både kvinnor och män.[4] I den här rörelsen betonas också vikten av ekumeniskt arbete. Det finns aktuellt två svenska nätverk som är medlemmar i IMWAC, Katolsk Vision och VÄKS, Vi är kyrka Sverige. Katolsk Vision är en web-baserad rörelse med en nygrundad hemsida 2007 där framför allt bloggen är livaktig.[5] VÄKS är en förening som grundades 2013.[6] Katolsk Vision uttrycker inledningen till sin målsättning på följande sätt: ”Vilka kan säga att de till fullo förstått Jesus Kristus? Inte vi. Men vi har mött honom, och vi arbetar tillsammans på att formulera följderna av detta. Vi har en vision i vardande. Den är katolsk, den erkänner att Gud famnar alla utan undantag.” Det här är en av de mest pregnanta formuleringarna som jag har hittat när det gäller reformarbetet inom katolska kyrkan och jag antar att de flesta kan instämma i den här visionen.

En mycket viktig ad hoc-aktion var de tyska teologernas Memorandum från början av 2011. Det kom till efter det att sexuella övergrepp på barn och ungdomar av präster och ordensfolk vid Canisius gymnasiet i Berlin offentliggjorts. Under åren 2010 till 2012 var katolska kyrkans pedofilskandaler och ekonomiska korruption ständigt förstasidesstoff i media. Teologerna insåg att kyrkan behövde en reform, ett uppbrott från de strukturer som höll på att kväva henne inifrån. Uppropet Memorandum spreds snabbt över hela världen och tusentals teologer och lekfolk skrev under. Givetvis stod inte kvinnoprästfrågan i centrum, här lades vikten på en synodalitet, transparens, lekfolkets delaktighet i beslut och i ämbetstillsättning, samvetsfrihet i relation till kyrkans förmynderi och en mer meningsskapande liturgi.

Att tala med parrhesia – taket höjs, men de blinda fläckarna består

Påven Franciskus tycks, om än säkert inte medvetet, ha gjort Memorandum till en del av sitt program för reform av kyrkan. Taket har höjts väsentligt och som vi vet uppmanar Franciskus alla att tala med parrhesia, frimodigt och öppet. Och vi har antagit hans utmaning. Samtidigt måste vi hålla i minnet att Roms kuria varken kan raseras eller byggas upp på några år. Vi ska vända en organisationskultur som varit fast förankrad inte bara i Rom utan i varje lokalkyrka sedan två tusen år tillbaka. Franciskus är ju känd för sina slagkraftiga kortsatser och reformrörelserna använder dem gärna som en språngbräda in i Vatikanen. Dit hör den traditionella ecclesia semper reformanda est, kyrkan är alltid underställd reform, som var ett av Andra Vatikankonciliets mantra. Men också det Franciskus sade till den italienska kyrkans stora samling i Florens i november 2015: ”We are not living an era of change but a change of era”. Ett sådant uttryck förpliktar!

Samtidigt har Franciskus missat en rad tillfällen att tillmötesgå kvinnorna i kyrkan. Han hade kunnat utnämna kvinnor att sitta i hans eget skapade kökskabinett, det så kallade niomannarådet av kardinaler. Det gjorde han inte. Han är rädd för karriärism i kyrkan och påpekar det för kvinnliga samlingar i Vatikanen utan att tänka på att kvinnorna inte ens kan närma sig karriärstegen över huvud taget eftersom den är intimt kopplad till ämbetsvigningen. Här menar den amerikanska teologen Phyllis Zagano att om diakonvigningen gjordes tillgänglig för kvinnor så kunde kvinnor också utnämnas till verkliga beslutspositioner i Vatikanen. Hon har i sin forskning belagt att kvinnor redan i fornkyrkan vigdes till diakoner. Men så fort vi närmar oss talet om ”vigning”, det farliga O-ordet, som i engelskans ”ordination”, så blir den romerska hierarkin mycket nervös, menar Zagano.

Påven förespråkar en ”teologi om kvinnan” medan alla rörelser, kongresser och teologer talar om en förnyad teologisk antropologi som ska göras av både kvinnor och män. Franciskus hänger kvar i 1900-talets katolska syn på kvinnan som ”annorlunda”. I den intervju som han gav till jesuittidskrifter över hela världen 2013 sade han ”Det är nödvändigt att vidga utrymmet för en tydligare kvinnlig närvaro i kyrkan. Men jag fruktar en lösning som leder till ’machismo i kjol’, eftersom kvinnan inte har samma egenskaper som mannen. De tal som jag lyssnar till om kvinnans roll är ofta inspirerade just av en mansideologi.” Man undrar onekligen vilka ”egenskaperna” är som han syftar på.

På många punkter är Franciskus nästan tondöv inför välutbildade kvinnor vare sig de återfinns i nord, väst, öst eller syd. Efter att ha utnämnt fem nya kvinnor till den internationella teologikommissionen och sade att det fortfarande var för få kvinnor i Vatikanen men att det här var en början avslutade han med den närmast förnedrande satsen ”Ni är jordgubbarna på tårtan!”. Ett av Franciskus politiska klavertramp i det här avseendet var när han under sitt besök i EU-parlamentet 25 november 2014 talade om Europa som en ofruktsam eller steril farmor … Metaforen var direkt kränkande. Om vi säger en ”steril farfar” förstår vi hur illa det skorrade. Att Franciskus inte helt förstår sig på Europa är inget förvånande, tidigare påvar har sannerligen inte förstått sig på Latinamerika heller, men han borde fundera igenom sin syn på människan, man och kvinna, i kyrkan.

Men nog om Franciskus blinda fläckar. Vi ska nu se hur taket även i Roms kuria har höjts, eller kanske till och med öppnats för den Heliga Andens stormvind. Förmodligen var det offentliggörandet av de två biskopssynoderna om familjen och den enkät till alla troende som skickades ut som satte stenen i rullning. Aldrig någonsin tidigare hade vi vanliga lekmän och lekkvinnor tillfrågats om våra synpunkter i allt som rörde familjen i hela dess spännvidd. Att resultatet inte blivit så lysande hittills är inget att oroa sig över. Det är själva processen som är intressant och lovande för framtiden.´

Feminismen drar in i Vatikanen

Redan under sommaren 2014 började det hända saker. Den första kvinnan någonsin utnämndes till rektor för ett påvligt universitet, Syster Mary Melone, för Antonianum. Internationella teologikommissionen fick fem nya kvinnliga ledamöter för mandatperioden 2014 – 2019, tidigare hade det bara funnits två kvinnor i kommissionen. Det är kanske inte ett radikalt genombrott men det är fråga om en markering i rätt riktning.  De utnämnda teologerna är inte kända för några radikalare ståndpunkter men det har inte heller deras manliga kollegor utmärkt sig för.

Sedan början av 2015 har den ena konferensen efter den andra om kvinnors roller ägt rum i Rom. Påvliga kulturrådet under kardinal Gianfranco Ravasi anordnade ett stort evenemang i samband med rådets plenarsammanträde 2 – 4 februari med det övergripande temat ”Kvinnors kulturer”. Kulturrådets sammandrag hade föregåtts av två tämligen olyckliga förhandsinformationer som avslöjade den romerska synen på kvinnan. Det första var ett kort inslag på YouTube där kvinnor inbjöds att göra ett kort videoklipp för att visa hur de levde. I sig en god idé kan man tycka. Men här fanns två problem. Det ena att inbjudan framfördes av en ung, blond, italiensk skådespelerska som putade med munnen och såg allmänt dum ut, det andra att det var föga troligt att vanliga kvinnor lite högre upp i åren på mindre än en vecka skulle kunna åstadkomma ett YouTube-klipp som speglade deras tillvaro. Skulle en motsvarande inbjudan till män sett lika romantisk – och orealistisk – ut? Den andra ifrågasatta informationen var mötets logotyp, en kvinnlig torso utan huvud omlindad av rep. Förvisso en förtryckt kvinnokropp – men var det särskilt lyckat som bild?

På kvinnodagen 8 mars 2015 organiserade Voices of Faith, en fristående NGO, tillsammans med Caritas Internationalis och USA:s ambassad till Heliga Stolen en konferens på den katolska vetenskapsakademin i Vatikanen. Här fick yrkeskvinnor från hela världen komma till tals och i panelsamtalet under ledning av Deborah Rose – Milavec, direktor för organisationen Future Church, deltog Tina Beattie, professor vid Roehamptons universitet, Astrid Lobo Gajiwala, läkare från Indien och rådgivare till den indiska biskopskonferensen, Gudrun Sailer, journalist för tyskspråkiga sändningar på Vatikanradion och Ulla Gudmundson tidigare Sveriges ambassadör till Heliga Stolen. Samtalet var ett av de mest uppfriskande som ägt rum på romerskt territorium. Ulla Gudmundson rev ner spontana applåder när hon sade att ”Jag tror att påven Franciskus är ett lysande exempel på ’feminine genius’: tålmodig, ömsint och som visar barmhärtighet och kärlek.”

Ett av de största pådragen under 2015 var en konferens på universitetet Antonianum 28 april med rubriken ”Kvinnor i kyrkan, möjligheter för dialog och reflektion”. Det var den nyutnämnda rektorn Mary Melone tillsammans med Chiles ambassadör till Heliga Stolen, Mônica Jiménez de la Jara, som inbjöd till symposiet. En viktig bakgrund till den här liksom till övriga konferenser om kvinnofrågor ligger i den lista på kvinnliga teologer från hela världen som Ulla Gudmundson överlämnade till påven Franciskus vid sin avskedsaudiens hösten 2013. Listan hade sammanställts av Tina Beattie, Ulla Gudmundson och undertecknad och levde sitt eget liv under 2014.

Mycket var unikt med det här sammandraget. Här möttes teologer, journalister, tjänstemän i Vatikanen och diplomater från hela världen. Mary Melone menade att vi måste hitta olika vägar till en fullödig integration av kvinnorna i kyrkan. Samtidigt får vi inte se frågan som enbart funktionell utan det handlar om att kvinnor är kyrka.

Det teologiska huvudanförandet hölls av Cettina Militello som undervisat i ecklesiologi med särskild tonvikt på en teologi om lekfolket, kvinnan och ekumenik. Hon betonade ett jämbördigt lärjungaskap och påpekade skadan av att stereotypa uppfattningar om kvinnan levt kvar under hela 1900-talet i synnerhet grundat på begreppet ”kvinnans natur”. Militello framhöll vikten av nya modeller för ledarskap där kvinnors auktoritet erkänns och att det är grundläggande att både män och kvinnor är fullvärdiga medlemmar i kyrkan genom dopet och eukaristin. I paneldebatten tog Carolina del Rio Mena från Chile upp den traditionella machismo som genomsyrar både det sociala och kyrkliga livet. Machismo går hand i hand med den kvinnliga marianismo som betonat Jungfru Marias lydnad, underkastelse under Guds vilja och hennes passivt lyssnande roll. Carolina del Rio anser att Marias moderskapsroll måste förändras till att snarare betona hennes roll som vän, syster och lärjunge.

Symposiets rekommendationer betonade särskilt att de ledarskaps- och beslutsfattande positioner i den romerska kurian som inte är bundna till prästvigning omedelbart bör besättas av kvinnor. Vidare påpekades att det är avgörande att förändra mentaliteten och organisationskulturen i kyrkan och att kvinnorna inte själva spelar med i ett underordningsparadigm. Teologiskt måste kyrkan revidera sin antropologi, ecklesiologi och mariologi. Dessutom framfördes krav på att prästämbetet måste tänkas om.

2015 fortsatte att vara ett inofficiellt kvinnoår i Vatikanen och i maj anordnade Påvliga rådet för Justitia et Pax en konferens om kvinnorna och FN:s nya utvecklingsmål och tidningen Osservatore Romano en annan om kyrkan och kvinnans situation i dag. Om det fortsätter i den här takten måste ord leda till handling fortare än vad som är vanligt i katolska sammanhang. I slutet av september i år kommer Troskongregationen att ha ett symposium om kvinnornas roll i kyrkan där en underavdelning handlar om att förmedla en kulturrevolution som jag själv är inbjuden att tala om.

Men allt sker inte bara i Rom. På Facebook hittar man sidan Catholic Women Speak som administreras av redan nämnda Tina Beattie. Sidan är knuten till ett nätverk med samma namn. Lagom till början av den andra delen av katolska kyrkans biskopssynod om familjen i oktober 2015 gav man ut boken Catholic Women Speak: Bringing Our Gifts to the Table med artiklar av 43 katolska kvinnor från hela världen. Åtta veckor hade det tagit för projektet att gå från idé till färdigt manuskript och boken gavs ut av Paulist Press och lanserades i Rom 1 oktober.

Här tar katolska kvinnor till orda, kvinnor från en rad olika bakgrunder och från hela världen. Vi har olika gåvor som vi bär fram till brödsbrytelsens bord. Boken är ett sätt att föra dialogen framåt och att möjliggöra förändringar. Vi talar med parrhesia, öppenhet och frimodighet. Här presenteras grundstenar för en ny antropologi, talas om familj, äktenskap, skilsmässa och sexualitet i vid bemärkelse, påtalas kvinnors fattigdom och diskriminering, och ges konkreta förslag på hur kvinnors röster verkligen kan bli hörda i kyrkan. Kvinnligt ledarskap saknas inte. Bara att föra bokprojektet i hamn på rekordtid var något som krävde en mångsidig kvinna som professor Tina Beattie. Påven Franciskus har åtskilliga kvinnor som tillsammans med honom kan leda kyrkan framåt – med parrhesia! Mitt eget avsnitt i boken driver frågan om att ge tillträde för kompetenta lekkvinnor och lekmän att hålla homilian i mässan. För detta krävs en förändring av kanonisk lag, något som kan göras med en relativt enkel process.

Med avkastningen från boken har vi kunnat aktivera och utvidga ett nytt college under Roehamptons universitet, Catherine of Siena College. Målsättningen för detta college är att medvetandegöra och analysera de orättvisor som människor lider under på grund av deras genderidentitet. Man avser att ligga i framkanten för forskningsbaserade kurser inom områden som genusstudier, rättvisefrågor, religion och teologi. Forskningen sker kring orsaker till, följder av och möjliga svar på genderrelaterad marginalisering och förtryck i samhälle och inom religionerna.

Boken Catholic Women Speak är inne på sin femte tryckning sedan oktober. Den har presenterats i en mångfald internationella tidningar och tidskrifter och haft bokreleaser i Rom, på flera håll i USA, i Sydafrika och i London i slutet av januari i år. Där deltog jag själv i panelsamtalet inför en välfylld aula på Roehamptons universitet. Återigen mötte jag kvinnor som sjöd av entusiasm och intelligens. Inget företag eller organisation i världen har råd att inte lyssna till dem!

Vad står på spel och vad kan vi vänta oss?

Självklart har jag här bara kunnat ge en provkarta på den kulturrevolution som faktiskt pågår i katolska kyrkan under påven Franciskus. Katolska kvinnor över hela världen talar med auktoritet och myndighet och parrhesia och vill förändring i en kyrka som de faktiskt älskar. Rörelserna är många och det finns ett stort om än ibland tyst stöd.

Det halvofficiella organet för Vatikanen, Osservatore Romano, har en månatlig kvinnobilaga, Women, Church … (Donne, Chiesa, Mondo) som leds av Lucetta Scaraffia. Hon har givit uttryck åt att hon går på både skör och hal is, men har lyckats hålla bilagan vid liv i flera år nu.

Det finns motstånd mot reformer i allmänhet och mot feministiska sådana i synnerhet. Inte bara i Rom utan i hela världen. Feminism och kvinnodagar behövs fortfarande både i det civila samhället och i kyrkan. Varje gång som Franciskus försöker ändra på något eller ryter till mot maktmissbrukare och utsugare så får han höra av reaktionärerna och de som inte vill förlora sina positioner i kyrkan. Han har nu senast lagstadgat möjligheten att också låta kvinnor få sina fötter tvättade i skärtorsdagsliturgin, något som redan förekommit på flera håll i världen. Givetvis protesterade de som anser att kyrkan blir feminiserad med kvinnliga ministranter och teologer. Och även om till och med Troskongregationen tar ordet kulturrevolution i sin mun, så får vi inte tro att de i en handvändning kommer att frångå sin uppfattning om komplementaritet och kvinnlig underordning i kyrkliga sammanhang. Organisationskulturer är djupt rotade också hos de som vill och själva verkar för en förändring.

Hoppet ligger i hur Cettina Militello avslutade sitt anförande på Antonianum i april 2015 nämligen att ”glada nyheter sprids snabbt i dag!” och det tror jag att den här kulturrevolutionen i katolska kyrkan kommer att göra. I alla fall snabbare än vad som är brukligt i kyrkans sammanhang!


[1] John Paul II, Letter to Women, § 1

[2] John Paul II, Letter to Women, § 1

[3] http://womensordinationworldwide.org/

[4] http://www.we-are-church.org/413/

[5] http://www.katolskvision.se/

[6] http://viarkyrka.se/

Nyhetsbrev

Ta del av det senaste från Dominikansystrarna, få löpande information när vi uppdaterar vår webbplats.

Newsletter

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit. Quisquam illo praesentium sequi in cum, beatae maiores quae qui.