Sr Madeleine Fredell höll föredrag om den katolska socialläran för Svenska kyrkans biskopar 20 oktober 2020. I föredraget beskrivs sociallärans byggstenar och de principer som påven Franciskus utgår ifrån.
Katolsk sociallära
Föredrag för Svenska kyrkans biskopar 20 oktober 2020
Inledning
Att den katolska socialläran kallas för kyrkans bäst bevarade hemlighet är inte märkligt. De flesta socialencyklikor och dokument med liknande budskap är ofta svåra att få grepp om och det ligger olika filosofiska tankar och mönster bakom dem beroende på vem eller vilka som skrivit. Påven Franciskus utgör ett undantag när det gäller läsvänlighet och tillgänglighet. Han börjar ofta sina dokument pang på och anger redan i öppningsavsnittet vad han vill komma åt. Tilltalet är direkt och budskapet omöjligt att ta miste på.
Den nyligen utkomna encyklikan Fratelli tutti är ägnad mänsklighetens kallelse till ”brödraskap”, som vi kanske bäst ska återge med ”syskonskap” på svenska för att undvika ett ensidigt genusperspektiv, och till en ”social vänskap”, där ”social” i nästan alla påvliga sammanhang betyder ”relationell” eller ”relationalitet”. Detta anges redan i de två första paragraferna och sedan håller sig påven Franciskus till temat rakt igenom dokumentet. Till skillnad från tidigare socialencyklikor så inleder inte heller Franciskus med någon historisk genomgång av vad påvarna före honom har skrivit eller sagt.
Självklart är alla socialencyklikor ett internationellt lagarbete. De få personer som till sist hållit i pennan vet vi sällan vilka de är. Ibland står påven själv för merparten av slutprodukten. De mediala kortsatserna är till exempel typiska för påven Franciskus medan de djuplodande teologiska resonemangen var karaktäristiska för påven Benedikt XVI och en ibland filosofisk snårskog hos Johannes Paulus II. Paulus VI tycks ha haft franska tänkare som sin främsta inspirationskälla för att nu bara nämna de senaste påvarna.
Det internationella lagarbetet innebär att flera stora organisationer fått inkomma med utkast inom särskilda områden där åtskilliga enskilda personer konsulterats. Det utesluter inte att påven ibland namnger personer som påverkat hans tänkande. I Fratelli tutti nämns särskilt storimamen vid Al-Azharuniversitetet, Ahmad Al-Tayyeb, tillsammans med vilken påven publicerade dokumentet ”Human Fraternity for World Peace and Living Together” i februari 2019. Påven hänvisar också till den ortodoxa patriarken Bartolomaios som framför allt inspirerade honom till miljöencyklikan Laudato Si, 2015.
Vad är socialläran
När vi tar del av sekundärlitteraturen om socialläran så benämns denna del av teologin på flera olika sätt. Många kallar det för ”katolsk socialfilosofi” främst i akademiska sammanhang. När man på flera språk hänvisar till ”social doctrine”, så vill man betona att det är en del av katolska kyrkans lära, något som är tydligt fastslaget. Problemet är bara att man inte kan fastslå något som mer eller mindre definitivt i den sociala och politiska världen på samma sätt som en trosdogm. Till och med kyrkan själv säger att socialläran är föränderlig och ska vara ett stöd för politisk reflektion. I instruktionen Libertatis Conscientia, Frihet och Befrielse, från 1986, ger Troskongregationen följande definition av den katolska socialläran: ”Med sin erfarenhet i fråga om humanitet erbjuder kyrkan med sin sociallära ett samspel av principer för eftertanke, bedömningsgrunder samt även riktlinjer för konkret handlande så att man uppnår de genomgripande förändringar som elände och orättvisor kräver, och detta på ett sätt som tjänar människornas väl.”[1] Det som antyds här och som blivit en pedagogisk väg för kyrkan i sociala sammanhang är den kända triaden ”se, bedöma och handla”. Påven Franciskus följer tydligt den strukturen när han först hänvisar till det aktuella världsläget, bedömer situationen utifrån ett bibliskt och ibland allmänreligiöst perspektiv och anger möjliga handlingslinjer.
I den engelskspråkiga världen har man ofta velat undvika ett doktrinärt synsätt och kringgår saken genom att tala om ”catholic social thought”. På svenska blir ”katolskt socialt tänkande” lite luddigt och dessutom har begreppet ”katolsk sociallära” blivit något vedertaget.
Det hävdas ofta att den katolska socialläran bygger på ett naturrättsligt perspektiv. Syftet är, eller var, att kunna föra en dialog med det sekulära samhället och med företrädare för andra religiösa traditioner än den kristna. Påven Benedikt XVI utgick från naturrätten i sitt tal till den tyska Förbundsdagen 22 september 2011 och underströk att kristendomen, till skillnad från andra stora religioner, aldrig framlagt en uppenbarad lag som grund för statens eller samhällets lagstiftning. ”Istället”, säger påven, ”har kristendomen pekat på naturen och förnuftet som lagens källor.”[2] Nu är det här med ”natur” och ”naturrätt” ganska omdiskuterat i katolska sammanhang. Inför de två biskopssynoderna om familjen, 2014 och 2015, var det många biskopar som sade att de egentligen inte visste vad naturrätten betydde eller stod för och att det var dags att avskriva begreppet.
I § 21 i arbetsdokumentet inför synoden 2014 uttryckte synodsekretariatet att biskopskonferenserna helt enkelt inte längre resonerade utifrån naturrätten. Man konstaterade lakoniskt att ”I en överväldigande majoritet av svaren och kommentarerna framstår naturrätten som begrepp i olika kulturella sammanhang som mycket problematiskt, om inte rent ut sagt obegripligt. Begreppet förstås på en rad olika sätt, eller förstås över huvud taget inte alls.” Jag tror att det kommer att dröja innan någon hänvisar till naturrätten igen i officiella kyrkliga sammanhang!
Enkelt sammanfattas socialläran som ”en fullödig och solidarisk humanism”.[3] Man antar ett underifrånperspektiv genom vilket man försöker hitta minsta gemensamma nämnare för att föra en dialog med alla människor av god vilja i det politiska och sociala livet. Målsättningen är att stödja politiker, samhällsaktörer och frivilliga i sökandet efter kriterier för att uppnå det gemensamma goda i ett samhälle.
Professor Reinhold Fahlbeck, som under ett par år bidrog till den social-etiska arbetsgruppen i Stockholms katolska stift, skrev en längre artikel som publicerades 1999 i Juridisk Tidskrift med titeln ”Kyrkans sociallära – en lära för vår tid?”[4] I inledningen läser vi ”Den katolska kyrkan har sedan lång tid utvecklat en sociallära. Denna är tämligen okänd i Sverige trots att den är en ledande socialfilosofi i världen. Det kan rentav påstås att den utgör den ledande socialfilosofin.” Och i avslutningen skriver Fahlbeck: ”Den katolska kyrkans socialfilosofi framstår som en befrielsefilosofi för den enskilda människan. Detta beror på att den sätter den enskilde i förgrunden, särskilt den fattige. Det beror dessutom på att ledande tankar i socialläran är att arbetet har ett försteg framför kapitalet och att arbetet har ett egenvärde som bland annat skall tjäna enskildas personliga utveckling och skaparkraft.” Det är svårt att slå Fahlbecks kortfattade definitioner på socialläran!
Att de fattiga är fokus för socialläran är klart från det allra första dokumentet, Rerum novarum, av påven Leo XIII år 1891 fram till påven Franciskus samtliga dokument, vare sig de är socialencyklikor eller inte. Befrielseteologins begrepp ”preferential option for the poor – “(särskilt) ställningstagande för de fattiga” kan vi inte längre undgå. Att arbetet går före kapitalet är också något centralt i alla socialencyklikor. Syftet med Leo XIII:s encyklika var att ”råda bot på det elände och den misär som så orättfärdigt betungar merparten av arbetarklassen” (§3). Encyklikan var ett svar på Karl Marx’ Kommunistiska manifestet och Kapitalet men också på tidens ekonomiska liberalism. Påven hävdade rätten att bilda fackföreningar, att inneha en begränsad mängd privat egendom samt att erhålla en lön på vilken en familj kunde leva enkelt utan att lida nöd.
En milstolpe för spridningen av den katolska socialläran i Sverige var när Johannes Paulus II:s encyklika Laborem excercens, Om människans arbete, första gången publicerades på svenska 1981.[5] Utifrån Johannes Paulus II:s syn på arbetet som nyckeln till den sociala frågan skrev Pater Erwin Bischofberger och journalisten Maciej Zaremba boken Arbete före kapital, Den katolska kyrkans sociallära, med syftet att popularisera nämnda encyklika för en bredare krets i Sverige.[6] Den gavs ut av Brevskolan 1985 och uppdraget hade givits av Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund. Inspirationen till Laborem exercens låg i fackföreningen Solidaritets kamp utifrån varvet i Gdansk och som påven gav sitt stöd till under sin resa till Polen 1979. Med tanke på hur människors arbete har förändrats sedan 1970- och 80-talen skulle vi idag behöva en ny genomgripande reflektion kring arbetet och dess värde och centrala nyckel för hela samhällslivet.
Sociallärans byggstenar
Att på ett generellt sätt beskriva sociallärans innehåll blir mycket teoretiskt men är ändå nödvändigt. Själv, liksom många andra, använder jag ett antal byggstenar som kan betraktas som sociallärans grundprinciper eller socialfilosofiska basbegrepp.
Den grundläggande byggstenen är alla människors och varje människas lika och oförytterliga värde och värdighet. Detta är utgångspunkten för all reflektion och handling. Respekteras varje människas värde och värdighet i den fråga som behandlas? Det är ingen dold hemlighet att katolska kyrkan tar avstånd från abort och dödshjälp. Men principen handlar inte bara om förbudet att utsläcka en människas liv utan omfattar mycket mer och gör den till en princip som inte heller katolska kyrkan alla gånger själv respekterat eller respekterar.
Många katoliker som inte omfattar ett totalförbud för abort menar till exempel att det inte bara handlar om rätten att födas utan om något vida större. Rätten till liv måste garantera att alla barn och varje barn får drägliga uppväxtvillkor, hälsa och utbildning. Ett förbud mot eutanasi innebär till exempel inte att kyrkan godtar alla former för livsuppehållande åtgärder.
En fråga som länge diskuterats i kyrkan i modern tid är dödsstraffet. Under Johannes Paulus II:s pontifikat skärptes tonen mot dödsstraffet och han uttalade sig ofta kraftfullt för att det skulle avskaffas och vädjade för dem som dömts till döden. I augusti 2018 ändrades formuleringen i katolska kyrkans katekes § 2267 så att dödsstraffet alltid är otillåtet eftersom det är en attack på den mänskliga personens okränkbarhet och värdighet. I Fratelli Tutti skriver Franciskus: ”Idag fastslår vi i klartext att ’dödsstraffet är otillåtet’ och att det är Kyrkans fulla övertygelse att arbeta på dess avskaffande i hela världen” (§ 263). I § 269 citerar han Johannes Paulus II:s encyklika Evangelium Vitae från 1995 ”Inte ens mördaren berövas sin värdighet som person, och detta garanterar Gud själv” (§ 9) och Franciskus fortsätter ”Att bestämt förkasta dödsstraffet visar i vilken utsträckning det är möjligt att erkänna varje människas oförytterliga värdighet och att säga ja till att han eller hon har en plats i universum. Om jag inte förvägrar den brottsligaste människan den värdigheten så kommer jag inte att förvägra den för någon. Jag kommer att ge alla möjligheten att dela den här planeten med mig, trots alla våra olikheter” (§269).
Från varje människas oförytterliga värde och värdighet kommer vi till den byggsten som ofta kallas för personprincipen. Med detta menas att varje individ är en relationell samhällsvarelse, att hon ingår i ett ”mänskligt syskonskap” och blir till den hon är genom ”social vänskap”. När man säger att socialläran är en ”fullödig och solidarisk humanism” anger man både ett vertikalt och horisontellt perspektiv på människan. Hon blir fullödig i sin relation till det gudomliga och i öppenheten för sitt eget inre djup, enbart i ett samspel med andra människor, ett solidariskt sammanhang, präglat av ömsesidigt utbyte och beroende. Vi talar om människan som en person, som blir det hon är, sin personlighet, genom de relationer som är hennes. Relationerna ger människan en kallelse, en uppgift, genom vilken hon blir fulländad, hel, helig. Människans kallelse är också transcendent, den pekar alltid bortom ett här och nu eller med Pascals ord ”människan är oändligt större än människan.”[7]
Synen på människan som en relationell varelse ger upphov till delaktighetsprincipen. Varje människa har rätten men också plikten och ansvaret att vara med och bygga samhället utifrån sin givna förmåga. Att ta aktiv del i samhällets alla funktioner är inte i första hand en demokratisk rättighet utan en skyldighet. De förmågor vi fått och utvecklat fullkomnas först genom att ställas till tjänst för andra. Vi måste också få del av andras förmågor för att själva överleva och utvecklas. Att vara en mänsklig person innebär att vi har ett ansvar att samarbeta, inte bara i det lilla, i vår egen familj, utan i hela den mänskliga familjen och dess miljö. Det innebär att vi inte i första hand ska eftersträva personliga resultat i vårt arbete, utan att resultatet tillhör hela mänskligheten. Relationer som bygger på egoism, individualism, självhävdelse, omedelbara resultat och tillfredställelse ger däremot upphov till synd och syndens strukturer något påven Johannes Paulus II hävdade särskilt kraftfullt i encyklikan Sollicitudo rei socialis, ”Omsorgen om den sociala frågan” från 1987 (§36). Att resultatet av vårt arbete tillhör hela mänskligheten och att jag inte främst ska eftersträva att se detta resultat själv, blir begripligt om vi tänker på medeltidens katedralbyggande. Den stenhuggare som var med när bygget påbörjades visste att han aldrig skulle få se katedralen färdig, inte heller hans barn skulle göra det. Han kunde bara bidra med sin lilla del och lämna resten åt gemenskapens arbete och resultat. Även i vår tid är ett byggarbetslag en arbetsgemenskap där resultatet av arbetet vida överstiger varje enskild individs insats.
Delaktighetsprincipen gör att katolska kyrkan uppmuntrar människor till ett politiskt engagemang. Vid en audiens för företrädare för Justitia et Pax-kommissioner 29 oktober 2004, myntade påve Johannes Paulus II begreppet ”social helighet”. Han sade: ”Tiden är nu inne för en förnyelse av social helighet, för helgon som gör klart för världen och i världen Evangeliets eviga och outtömliga rikedomar”. De ska med Evangeliets nåd ”ge liv åt arbetets, ekonomins och politikens mänskliga verklighet och utstaka fredens, rättvisans och vänskapens stigar bland folken.”
Katolska kyrkans grundsyn får i det här sammanhanget långtgående politiska konsekvenser. Givet är att vi måste handla lokalt, men den gamla sanningen att vi måste tänka globalt, är grundläggande i katolsk sociallära. Paulus VI belyste detta tydligt i sitt tal till FN:s generalförsamling 4 oktober 1965: ”Ni finns till och arbetar för att förena nationerna, för att föra samman staterna. Man kan säga: för att förena oss med varandra. Ni är en association. Ni är en bro mellan folken. Ni utgör ett nätverk mellan staterna. På sätt och vis reflekterar ni i den världsliga ordningen det som katolska kyrkan vill vara i den andliga ordningen, nämligen unik och universell. Man kan inte tänka sig något högre, på det naturliga planet, när det gäller mänsklighetens ideologiska byggnad. Er kallelse är att skapa vänskapsband (faire fraterniser) inte bara mellan några folk utan mellan alla folk. En svår uppgift? Utan tvekan. Men detta är ert ärofulla arbete. Vem ser inte nödvändigheten att så successivt komma fram till att skapa en universell auktoritet (autorité mondiale) som effektivt kan agera på det juridiska och politiska planet?”
Både FN och kyrkan ska stå i mänsklighetens tjänst och då särskilt låna sin röst till dem som inte kan komma till tals för att hävda sina grundläggande rättigheter. I sitt tal till FN i april 2008 betonade Benedikt XVI vikten av den Allmänna Förklaringen av de Mänskliga Rättigheterna som ett gemensamt språk för mänskligheten. Rättigheternas universalitet och odelbarhet visar både på hela mänsklighetens gemensamma ursprung och nedärvda värde och värdighet. Att värna om och upprätthålla de Mänskliga Rättigheterna kan dock bara ske med auktoritet, och inte med makt.
Organisationen av samhället bygger sedan på en balans mellan subsidiaritet och solidaritet, där solidariteten utan tvekan har störst tyngd och även betraktas som en grundläggande dygd. Begreppet subsidiaritet används först av påven Pius XI i socialencyklikan Quadragesimo Anno, Om återupprättandet av samhällsordningen 1931.[8] Pius XI använde begreppet i syfte att mildra diktatorn Mussolinis fascistiska statscentralisering. Någon egentlig grund i den kristna läran har inte begreppet. Det var ett sätt att försvara civilsamhället mot diktaturer, i synnerhet mot den fascistiska ideologin på 1930-talet. Att använda subsidiaritetsprincipen som ett försvar för familjen som samhällets mest grundläggande gemenskap är ett mycket senare fenomen. Givet är att organisation och ledning för allmänna instanser som sjukhus och skolor ska ske så långt ner som möjligt i samhällskedjan. Men det innebär inte att socialläran skulle förespråka en privatisering av dessa sociala tjänster. Det skulle riskera att underminera principen om det gemensamma goda och möjligheten för alla att ha tillgång till vård, skola och andra samhällstjänster på lika villkor. Idag kan respekten för subsidiaritets- och solidaritetsprincipen få långtgående konsekvenser eftersom vårt ansvar för varandra inte gör halt vid nationsgränserna. Forskning, handel, miljöhänsyn och respekten för mänskliga rättigheter är bara ett par områden som kräver ett globalt tänkande för våra lokala och nationella politiska beslut.
Solidaritet utgör fundamentet för det vi kallar social sammanhållning och förpliktar oss att innesluta alla och varje enskild människa i mänsklighetens sociala nätverk och att sträva efter ett liv i ömsesidigt beroende. Solidaritet är inte en känsla av samhörighet, utan en vilja att leva jämbördigt, som syskon och vänner, som delar allt. Det handlar om att ha alla människors gemensamma goda för ögonen i varje enskilt beslut och handling. Det här är något som framför allt påven Franciskus framför i olika och drastiska uttalanden. Han har bland annat myntat begreppet ”globaliseringens likgiltighet” inte minst när det gäller vår bristande omsorg om flyktingar och traffickerade människor. I en predikan på Lampedusa i juli 2013 sade han: ”Bekvämlighetens kultur som gör att vi bara tänker på oss själva, gör oss okänsliga inför andra människors rop på hjälp. Den får oss att leva i en såpbubbla, som även om den kan vara vacker, inte har något innehåll; denna bekvämlighetsbubbla leder till en flytande och tom illusion som resulterar i likgiltighet för andra; ja, den leder till en globaliserad likgiltighet. I denna globaliserade värld har vi förfallit till globaliserad likgiltighet. Vi har vant oss vid de andras lidande: det berör mig inte längre; det bekommer mig inte; det har inte med mig att göra!”
Målet för hela samhällslivet är således commune bonum, det gemensamma goda, som måste ses inte bara ur hela mänsklighetens utan ur hela skapelsens perspektiv. Före Franciskus miljöencyklika Laudato Si så användes principen om det gemensamma goda främst i relation till jordens tillgångar och hur dessa fördelades mellan alla människor. Det handlade också om grundläggande rättigheter som rösträtt och rätten till utbildning. Alltsedan Laudato Si har commune bonum fått en allt vidare och djupare betydelse. Ett citat ur nämnda encyklika får belysa hur begreppet används sedan 2015.
”Om våra hjärtan är tillförlitligt öppna för en allomfattande gemenskap kommer dessutom känslan av broderskap att förhindra oss att utestänga något eller någon. Av det följer att vår likgiltighet eller grymhet gentemot våra medvarelser förr eller senare påverkar hur vi behandlar andra människor. Vi har bara ett hjärta, och samma uselhet som får oss att misshandla ett djur kommer snart att visa sig i vårt umgänge med andra människor. Varje grym handling mot vilken varelse som helst strider mot människans värdighet. Vi kan knappast mena oss älska fullt ut om vi åsidosätter någon aspekt av verkligheten. Fred, rättvisa och skyddandet av skapelsen är tre helt och hållet sammanlänkade grundtankar; de kan inte särskiljas eller behandlas enskilt utan att, ännu en gång, förfalla till reduktionism. Allting har samband och vi människor är förenade som bröder och systrar på en underbar pilgrimsfärd, sammanvävda av den kärlek Gud har för allt han skapat, vilken också förenar oss i djup ömhet med broder sol, syster måne, broder flod och moder jord.” (§92)
Om det gemensamma goda eftersträvas på ett riktigt sätt kan vi tala om en fullödig utveckling av hela människan, materiellt, kulturellt och andligt. Namnet på Justitia et Pax har ändrats centralt till Dicastery for Promoting Integral Human Development ”Departementet för främjandet av en fullödig mänsklig utveckling”. Så benämns också den sista av sociallärans byggstenar, ”en fullödig mänsklig utveckling”.
Påven Franciskus’ nya paradigm
Påven Franciskus sade när han som kardinal Bergoglio gick in i konklaven att kyrkan skulle tänka på en ny evangelisation i ljuset av ”existentiella periferier” (existential peripheries) och undvika att vara en kyrka som bara hänvisar till sig själv (self-referential church).[9] Det lägger en kunskapsteoretisk grund för att ta steget ut i det okända när vi gör en teologi för kyrkan i universum av idag.
I slutet av den apostoliska exhortationen Evangelii Gaudium framlägger Franciskus ett paradigm i form av fyra principer. Dessa ska vägleda oss när vi tolkar verkligheten och tron för att agera i samhället och kyrkan. Förmodligen kommer dessa principer att bli grundläggande för framtida dokument både när det gäller socialläran men också rent allmänt. Dessa är:
- att tiden har företräde framför rummet §§ 222 – 225
- att enhet har företräde framför konflikt §§ 226 – 230
- att verkligheten har företräde framför idéerna §§ 231 – 233
- att helheten har företräde framför delarna §§ 234 – 237.
Tiden understryker vikten av att gå in i öppna processer medan rummet lätt kan begränsa oss. ”Ett fel som vi ibland lägger märke till i socio-politiska aktiviteter är att man föredrar ytor och maktsfärer framför tid och processer”, § 223. Påven skriver att tiden är ett uttryck för horisonten, tiden ger möjligheterna att se något nytt, något som går utöver oss själva. Rummet har däremot att göra med varje enskilt ögonblick. Och ögonblicket är begränsat och uttryck för något inhägnat (§222).
När tiden får ha företräde framför rummet behöver vi inte eftersträva omedelbara resultat. Det gäller inte bara i socio-politiska sammanhang utan även i evangelisation i ett brett perspektiv. ”Under sitt jordiska liv varnade Herren ofta själv sina lärjungar att det fanns sådant som de inte kunde förstå ännu och att de måste vänta på den helige Ande” (jfr Joh 16:12–13), skriver påven i § 225.
Franciskus menar att vi måste kunna bygga gemenskap och enhet även där det råder meningsskiljaktigheter. I § 230 lovordar han en ”försonad mångfald” och understryker att enhet inte är detsamma som konformitet. Det gäller att bevara ”det som är meningsfullt och användbart på båda sidor” (§228) något vi också kan ta med oss till det ekumeniska arbetet.
Och visst känner vi igen oss i påvens beskrivning av hur vi upplever konflikter. ”Konflikter kan inte nonchaleras eller döljas. De måste mötas. Om vi förblir instängda i en konflikt förlorar vi perspektivet, vår horisont krymper och verkligheten själv börjar falla isär. Mitt i en konflikt förlorar vi känslan av tillvarons djupa enhet” skriver han i § 226.
”Verkligheten bara är, medan idéer arbetas fram” § 231. Påven uppmanar oss att förkasta olika sätt som försöker dölja verkligheten. Han nämner som exempel: ”en änglalik renhet, relativismens diktatur, tom retorik, idealistiska målsättningar som är långt från verkligheten, olika typer av ohistorisk fundamentalism, etiska system som helt saknar barmhärtighet, ett intellektuellt tal som helt saknar vishet.” Påvens exempel kan användas både i kyrkliga och samhällspolitiska sammanhang.
För att illustrera att helheten har företräde framför delarna skriver han: ”Det finns en inneboende spänning mellan det globala och det lokala. Vi måste omfatta det globala perspektivet för att undvika småsinthet och banalitet. Men vi behöver också det lokala perspektivet som håller våra fötter på jorden. Tagna tillsammans hindrar de oss från ett extremt perspektiv” § 234. Påven betonar en balans när han säger att vi ständigt måste ” vidga blicken och se det större goda som gagnar oss alla” utan att vi samtidigt blir rotlösa. När vi arbetar i vår hembygd måste det hela tiden ske utifrån ett större perspektiv och påven fastslår att det globala inte behöver vara något kvävande liksom det lokala inte behöver vara något torftigt (§235).
Avslutning
Att sammanfatta katolsk sociallära låter sig inte göras. Att presentera den blir med nödvändighet ganska teoretiskt. När vi är ute i ett politiskt eller ett socialt omsorgsarbete måste dessa sociala tankar finnas förankrade i vårt matsmältningssystem. De ska få oss att hamna rätt utan att vi riktigt vet varför. Och för att det ska ske behöver vi också betrakta hela universum med bönens ögon och gemensamt förkunna vår tro – samtidigt. Och vi ber som i Laudato Si § 233: ”Universum uppenbarar sig i Gud, som helt och hållet uppfyller det. Därför finns en mystisk mening att upptäcka i ett löv, på en bergsstig, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte.”
Sr Madeleine Fredell OP
[1] Frihet och befrielse, Libertatis conscientia, Troskongregationens instruktion 1986, Katolska Bokförlaget, Uppsala, 1987; § 72.
[2] www.vatican.va/content/benedict-xvi/en/speeches/2011/september/documents/hf_ben-xvi_spe_20110922_reichstag-berlin.html
[3] Pontifical Council for Justice and Peace, Compendium of The Social Doctrine of the Church, Libreria Editrice Vaticana, 2004, § 7.
[4] Fahlbeck, Reinhold, ”Kyrkans sociallära – en lära för vår tid?”, Juridisk Tidskrift 1998 – 99, nr 2
[5] Johannes Paulus II, Laborem Exercens, Om människans arbete, Den katolska socialläran, Dokument 1891 – 2015, Veritas förlag, Stockholm, 2019; s. 583 ff.
[6] Bischofberger, Erwin och Zaremba, Maciej, Arbete före kapital, Den katolska kyrkans sociallära, Brevskolan, Stockholm, 1985.
[7] Paulus VI, Populorum progressio, Om folkens utveckling, Den katolska socialläran, Dokument 1891 – 2015, Veritas förlag, Stockholm, 2019; s. 422.
[8] Pius XI, Quadragesimo Anno, Om återupprättandet av samhällsordningen, Den katolska socialläran, Dokument 1891 – 2015, Veritas förlag, Stockholm, 2019; s. 79 ff.
[9] Faggioli, Massimo, “Vatican II and the Church of the Margins”, i Theological Studies, December 2013, Vol. 74, no 4; s 817
Samtliga påvliga dokument kring katolsk sociallära utkommer på svenska i slutet av sommaren 2019. Mer information kommer löpande här på sidan.