Här kan du läsa förbönerna i den ekumeniska kvällsbönen 27 november 2019 skrivna av M. E. Focolare Stockholm:
Gud vårt hopp, tack att ditt ljus består när mörkret tätnar omkring oss. Så som himmelen är över jorden, så är din nåd över oss. Vi ber för alla oss människor som tillsammans utgör din kyrka här på jorden, särskilt de som fått uppdrag att leda. Låt kyrkornas vandring mot enhet bli ett hoppets tecken för alla.
Tack för att du hör vår bön, och möter oss med kärlek.
Vi ber för alla som lider av mental ohälsa, ensamhet och olika former av utsatthet. Hjälp oss förstå hur vi kan vara en medmänniska för varandra. Visa oss vägar att hjälpa i den mån det är möjligt. Ge oss din blick för hur älskad och värdefull varje människa är.
Tack för att du hör vår bön, och möter oss med kärlek.
Vi ber för barn och unga i krigshärjade områden runt om i världen, de barn som i sin livstid ännu inte fått uppleva vad det vill säga att leva i fred. Stärk alla dem som verkar för freden så de aldrig förtröttas utan kan hålla fast vid dina löften att våldet en dag ska få ett slut och du ska torka alla tårar.
Tack för att du hör vår bön, och möter oss med kärlek.
Vi ber för offren för jordbävningen i Albanien och andra naturkatastrofer runt om i världen, särskilt de som inte får uppmärksamhet i media. Var nära dem som förlorat sina kära, sina hem och sina framtidsutsikter. Du som har fridens tankar för dem och inte ofärdens, låt dem få uppleva att när allt annat raseras, är du den som kan ge en framtid och ett hopp.
Tack för att du hör vår bön, och möter oss med kärlek.
Gud vårt hopp, till dig överlämnar vi oss själva, varandra och hela vår värld. I dina händer lägger vi allt det vi bär på. Ur dina händer vill vi ta emot varje stund som en gåva.
Tack för att du hör vår bön, och möter oss med kärlek.
Här kan du läsa Elisabeth Nordlanders betraktelse under den ekumeniska kvällsbönen 8 oktober 2019 på temat Liv och Död.
På liv och död
5 Mos 30: 19-20
VAL – FRIHET – ANSVAR en treenighet som utmärker helheten människan!
De många
valen är typiska för den tid vi själva lever i, val som ofta gör oss vilsna,
upptagna och ångestfyllda. Som väl är, är inte alla val lika viktiga. Men när
valen är många blir de svåra att sortera.
Det val som Mose i sitt långa avskedstal ställer sitt folk inför, det är ett
avgörande val, ett val på liv och död. ”Se, jag ställer dig idag inför liv och
lycka, eller död och olycka”. (5Mos 30:15) Man tycker att det valet inte borde
vara särskilt svårt, men vi som vet hur historien fortsätter, i den bibliska
berättelsen och vidare in i våra dagar, vi vet att utgången inte är självklar.
Även Jesus ställer människor inför livsavgörande val. I Bergspredikan säger han: ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” och sina egna lärjungar frågar han vid ett tillfälle: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Dvs trots att de en gång valde att följa honom, har de fortfarande valet att fortsätta eller inte.
Israels folk, som Mose talade till, var uppgivna efter den långa vandringen. De kände att de inte hade något val. De var dömda till undergång.
Det är precis
vad många människor känner idag, inte minst de unga, de som borde vara fyllda
av förväntan inför framtiden. Hur meningsfullt är det, som världen se ut, att
utbilda sig, föda barn, engagera sig politiskt?
Människans val i olika situationer kan vara en fråga på liv och död. Rubriken för
vår kväll är dramatisk och speglar väl den stämning av allvar som råder i vårt
land och i stora delar av världen.
Klimatkrisen står ju överst på den gemensamma agendan. Men också
skjutningarna, epidemierna och de politiska utspelen mellan världens mäktiga,
allt detta skapar en närmast apokalyptisk stämning. Mot den bakgrunden kan man
känna att det är närmast ett under att vi faktiskt fortfarande sitter här
ikväll.
Hoten är verkliga och våra val i de stora frågorna spelar roll, våra val som enskilda men oftast ännu mer de val de mäktiga gör, de som vi kan påverka med opinion men också med våra böner till Gud. Att samverka med Gud och människor för att Guds goda vilja ska ske, det är vår vårt val, vår frihet och vårt ansvar.
Men det finns ett hot som kan vara lika dödande som de kända kriserna, och det är de förlamande känslorna av missmod, uppgivenhet, skuldbeläggande och ångest. De barn som idag utsätts för medias rapporter och bilder om att de blivit berövade sitt liv och sin framtid, vad händer med dem? Blir de inspirerade eller rädda? Socialarbetare, kuratorer, ungdomsledare och föräldrar vet svaret.
Var finns vi som kristna och som kyrka i allt detta? Vilken uppgift är vår? Hur påverkas vi själva? Vilka val gör vi?
Och,
viktigast av allt, hur lever vi av hoppet till Gud som Skaparen, till Jesus som
räddaren och till den heliga Anden som livskraften? Lever vi i tilliten till Guds makt och
löften? Jesus sa en gång till Petrus: ”Jag
har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt
tillbaka, så stärk dina bröder”.
Bibelns ord och löfte om nya himlar och ny jord är inte en grund för flykt från
dagens allvarliga problem, men som en kraftkälla i vissheten om att Gud, som är
den ständigt skapande, håller världen i sin hand. Livet vann, dess namn är Jesus!
Vi ber tillsammans
Ekumenisk kvällsbön på temat
”På liv och död”
Välkomna till Marie Bebådelse katolska församling, Linnégatan 79, Stockholm, tisdag 8 oktober 2019 kl. 18.30, i samarbete med Sofia församling i svenska kyrkan.
Betraktelse av Elisabeth Nordlander, präst i svenska kyrkan. Efter kvällsbönen fortsätter vi med samtal på samma tema i församlingssalen. Sr Madeleine Fredell OP inleder samtalet med en kort reflektion utifrån den pågående biskopssynoden om Amazonasregionen. Soppa, smör, bröd och dryck till självkostnadspris.
I arbetsgruppen för ekumenisk kvällsbön ingår Örjan Ekman, Lidia Fioravanti, Madeleine Fredell, John McCormack, Elisabeth Nordlander, Marie-Louise Riise och Madeleine Åhlstedt.
Predikan i Sofia kyrka 15 maj 2019
Vad är det för ande vi ber om när vi närmar oss pingst? Det är inte ofarligt att be om anden även om Hon ofta beskrivs som hjälpare och tröstare. Anden, hon blåser vart hon vill, nyfiken på det som ligger bortom horisonten och frimodig, som en stormvind blåser hon gärna omkull både fördomar och motstånd.
Anden är gudsvinden som talar och tillvaron får form och mening. Hon är intimt förenad med det skapande gudsordet så som vi känner henne i den första skapelseberättelsen. Men orden är inte alltid tillgängliga och vi förstår inte alltid det som orden säger och då går mörkret in i ljuset och tillvaron blir lite dunkel. Ju fler skaparord desto större mångfald av organismer och företeelser skulle man kunna säga. Hur då?
Själv är jag hopplöst okunnig på fåglar. I min värld finns det små fåglar, mellanstora och jätte-stora och så finns det sjöfåglar. En och annan art kan jag ge ett namn, som talgoxar, änder och örnar. Fåglarnas värld är lite begränsad hos mig. Blommor ska vi inte tala om, det är liksom färggranna grönsaker! Så är det för en rännstensunge som jag som bara kom ut i naturen under sommaren och då kände mig tämligen förlorad. Det blir lätt så när man inte har så många begrepp för det man ser eller rättare sagt, man ser det inte, för man har inga ord för det.
Lite enkelt skulle man kunna säga att ju fler ord och begrepp vi behärskar desto variationsrikare omgivning och liv får vi. Den heliga Anden, eller Gudsanden, eller gudsvinden, talar på en rad olika sätt i bibeln. Det kan vara en knappt hörbar susning eller en dånande stormvind, den sänder oss ut att profetera, den hjälper och stöder oss i vår uppgivenhet och den manar oss att handla med frimodighet. Kort sagt, Anden skapar mening i och med våra liv. Om vi nu vill lyssna när och där Anden talar. Och det sker på alla möjliga och omöjliga platser, i oväntade situationer och genom människor som inte har en aning om att de blir en kommunikationskanal för Gudsanden.
Innan Gud kom in i bilden i den första så kallade skapelseberättelsen fanns tre saker redan på plats. Jorden fanns där, det vill säga materien, vattnet fanns där och gudsvinden, energin. Så börjar Gud ge ord åt olika företeelser, som ljus och mörker. Och då ser vi dessa fenomen. Och så är det med Anden i våra liv också. Vi kanske kan urskilja alla detaljer i våra liv men vi ser inte själva livskallelsen, livsmönstret, förrän långt, långt senare. När vi ger ord åt det som skett och ser det meningsfulla i och sambanden med till synes disparata och tillfälliga händelser i våra liv och kan ge ord och form åt det vi upplever, då förstår vi vår kallelse och inser att vi är ledda av gudsanden.
Jag har vetat länge att jag skulle bli ordenssyster. Det som jag först bedömde som ett nyckfullt infall, en märklig episod, kan jag idag se som en Andens ingivelse. Jag var inte troende, som man säger, jag visste absolut ingenting om varken katolska kyrkan eller klosterliv – och ändå … Det märkliga och delvis obehagliga är att jag fortfarande i detalj kan beskriva vad som hände. Jag var elva år, vi var ett gäng i klassen som gick på Blekingegatan upp mot Ringvägen, inte långt från Södersjukhuset. Det var tidig vår och solsken, snön hade smält och det yrde sand och smågrus från trottoaren. Vi pratade om vad vi skulle bli när vi blev stora. En flicka, som förmodligen var lika lite troende som jag, sade plötsligt ”Jag ska gå i kloster!” Gruppen fnös och småskrattade. Men jag minns, fortfarande med samma rysning, att jag helt opåkallat tänkte ”Nej, du ska inte gå i kloster, men det kommer jag att göra.” Jag var tyst hela vägen till skolan. Händelsen har aldrig lämnat mig.
Självklart trodde jag sen inte för ett ögonblick att jag skulle gå i kloster. Jag trodde ju inte ens på Gud. Och ändå, från den dagen började jag ett sökande i högsta hemlighet också i hemlighet för mig själv. Utåt var jag densamma, inåt rådde det en fruktansvärd kamp, ett krig. Utåt blev jag alltmer hårdför i mitt gudsförnekande, inåt visste jag inte var jag skulle ta vägen.
Ungefär tio år senare reser jag runt i Europa, tågluffar, och söker en gemenskap där jag kan leva min tro på ett politiskt rättfärdigt och jämställt sätt. Inget griper tag i mig, inget svarar på den där barnsliga upplevelsen att jag skulle gå i kloster. Och så sitter jag där, på min namnsdag, på aposteln Maria Magdalenas dag, i ett litet kapell i en höghuslägenhet i en nergången förort till Grenoble. Tre dominikansystrar och jag ber och läser början av profeten Jeremias bok. ”Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren.”
Lika plötsligt och oväntat som på Blekingegatan våren 1966, lika plötsligt och oväntat kände jag att orden hade riktats till mig sommaren 1976. Nu visste jag var jag hörde hemma. Den gången var det en sakta men krävande susning. Men anden stannar inte där det är bekvämt. Hon låter mig inte stå kvar vid Elias bergsgrotta utan kallar mig vidare. Vart? Det vet jag inte. Men, du är ju dominikan nu, säger ni kanske. Det var just det. När jag skulle avlägga mina livsbeständiga löften sade min novismästarinna till mig: ”Nu står du på den högsta trampolinen och du hoppar rakt ut i tillvaron utan att veta om det finns något vatten som tar emot dig.”
Vårt liv i anden är varken bekvämt, förutbestämt eller tryggt. Om vi stannar upp, dör vi. Gudsanden är skapande, nyfiken och frimodig, du och jag är kallade att vara det också. Vi är kallade att själva vara skaparordet som får tillvaron att expandera, som får tillvarons universa att mångfaldigas, som svarar på Guds eget namn: ”Jag ska bli den jag ska bli.”
Kom heliga Ande!
Sr Madeleine Fredell OP