Du behöver en bibel och en psalmbok när du ber med oss.
Första advent, kvällsbön
Hymn O du som skapat stjärnors här (musik: Br André Gouzes OP, adaptering till svenska samt översättning: Sr Monica Bexell OP)
Insjungen av Christina Illmayr i Marie Bebådelse kyrka.
Läsning Jesaja 43:1 – 3a
Psaltarpsalmerna 141 och 142
Meditation om kyrkans nyår av Elisabeth Nordlander
”När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår…”
Första advent – kyrkans nyårsdag! Det ska bli spännande att se hur nytt det nya kyrkoåret blir. Coronan ser inte ut att ge upp så lätt, så året kanske från början inte kommer att kännas så nytt och fritt som vi skulle önska. I alla fall inte om vi menar att det borde innebära en återgång till allt vi är vana vid.
Men tänk om det nya kan vara att gå längre tillbaka och leta efter något som tappats bort tidigare på vägen, men som coronaåret gett oss anledning att återfinna? Hur som helst lär vi inte få en återgång till de senaste kyrkoårens alla rutiner. Världen har förändrats genom pandemin, och fort gick det! Hur förhåller vi oss till detta som kyrkor och församlingar? Vill vi verkligen att allt ska bli ”som vanligt” eller tar vi chansen till förändring? Så länge viruset begränsar våra inbokade aktiviteter har vi en osökt möjlighet att på allvar fundera över kyrkans identitet, en tidslucka som kanske inte återkommer!
Visst saknas alla mötesplatser i våra vanliga verksamheter – viktiga ramar som fylls med mening och gudsnärvaro! Inte ens gudstjänstlivet är sig likt.
Samtidigt kan man fundera på hur evangeliet spreds i början, när kyrkan var människor snarare än byggnader och gemenskaper snarare än verksamheter. De första kristna levde ut sin tro och berättade om Jesus på de mötesplatser som redan fanns – hemmen, torgen, resvägarna… Och på dessa enkla sätt lades grunden för en världsvid kyrka! Visserligen kunde man vara fler än åtta vid ”allmänna sammankomster”, men åtskilliga omvändelser tycks ändå ha skett spontant i vardagens enskilda möten.
I den sociala distanseringens nutid finns andra mötesplatser: telefonen, internet och promenadvägarna , för att inte tala om att en och annan av oss fortfarande anlitar Postnord (inte ens postverk fanns på Paulus och Petrus tid, men breven kom tydligen fram ändå).
Och tänk om det nya kyrkoåret innebär en chans för ännu en reformation, oavsett kyrkofamilj, en koncentration på det inre liv med Gud som skapar ett naturligt utflöde av tro, hopp och kärlek i vår omvärld och en entusiasm för att dela evangeliet! Tänk om…
Visst kan det bli ”Ett nådens år” !
Hymn Bereden väg för Herran, vv 1 + 3, Svenska kyrkans psalmbok 103, Cecilia 201
Tystnad, meditation, förböner
Sång ”Herrens ängel sade till jungfrun full av nåd …” (Grekisk melodi, adaptering till svenska samt översättning: Sr Monica Bexell OP)
Fader Vår
Slutbön
Gud, Du som är universums sköte, skapare och beskyddare, led oss till en allt djupare tro på tillvarons djupdimension och mysterium. Släck vår fruktan och ängslan inför en okänd framtid och lär oss att möta alla människor som din avbild och likhet. Om detta ber vi i ditt ofattbara namn. Amen
Välsignelse
Gud välsignar och beskyddar oss,
Gud låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd.
Gud vänder sitt ansikte till oss och ger oss sin fred.
Amen.
Sång, Gå Sion din konung att möta, Svenska kyrkans psalmbok nr 108, Cecilia nr 211, vv 1, 2, 5.
Den 25 november firar vi heliga Katarina av Alexandria
Den heliga Katarina av Alexandria är en mycket populär martyr och helgon som finns avbildad i många medeltida kyrkor i Sverige. Enligt traditionen levde hon i slutet av 200-talet och dog 305 i Egypten. Enligt legenden var hon mycket vis och ska ha omvänt femtio filosofer till kristendomen vid en så kallad disputation. Filosoferna fick lida martyrdöden. Själv räddades hon först från döden med stegel och hjul och blev till sist halshuggen på kejsarens befallning. Svärd, hjul och bok är hennes attribut och hon är skyddspatron för Parisuniversitetets filosofiska fakultet. Katarinaklostret i Sinai är uppkallat efter henne.
Legenden om den heliga Katarina ligger till grund för balladen Liten Karin.
Alla Predikarordens helgon – 7 november
Hymn: Kom låt oss nu förenas … Svenska kyrkans psalmbok 16; Gamla Cecilia 16
Psaltarpsalm 113
Hyllning till ett helgon – till Dominikus
(skriven av Br Simon Tugwell OP, översatt av Sr Monica Bexell OP)
Han var en tårarnas man,
och i hans tårar glänste – såg man – kärlek,
mänsklig och mjuk: mänsklig därför att den var gudomlig,
gudomlig därför att den var framfödd av bön,
av en sanningens vånda:
Herre, hur skall det gå för syndarna?
Han väntade, ensam, i en trakt han inte kunde omvända,
han fullgjorde ensam,
genom år av besvikelse,
en uppgift som tyckts honom påbörjad och väntande.
Guds ord brann inom honom,
hetare än eld, djupare än hav,
avvisande fruktan och bekvämlighet;
ett Ord, uttalat i tystnad som ännu ger eko,
bryter i natten ut i enträget bönfallande suckar.
Detta var Dominikus, hans signatur
knappt skönjbar på historiens pergament,
skuggan av ett leende dröjer sig kvar över vingårdarna
där man försökte döda honom, men fann
att döden dog i hans iver att dö.
Han grundade en Orden, säger man.
Säg hellre: ”vän-skapade”.
Han var deras vän, och så
till slut, utan att kunna stå emot, kom de.
Han gav dem en Orden att grunda.
Dessa ögon, fuktiga av sanningstårar, kände Sanningen.
Och Sanningen
– ständigt strävande efter att bli bräckligt kött –
föraktade inte att klä sig i själva besvikelsen:
människors likgiltighet och otillräcklighet.
Guds tro på människan gör då och då
att en människa blir sann.
Och därefter är ett hjärta stämt i rytm
med varje Guds hjärtslag,
en ande med sanningen,
och en mun med evangeliet,
dragande människors sak inför Gud.
Sådan var Dominikus,
bärare av Guds kärlek, överbringare
av hans oändliga kärlek och hopp,
en orkan och en tillflyktsort
som slungar forsar av fred genom
de bekväma halvsanningarnas,
den uppblåsta oklanderlighetens
och den förtorkade nitälskans
civiliserade korridorer;
till invånarna i gammalt invant mörker
ljusets oroande möjlighet.
Och ändå, när allt kommer omkring,
en människa.
En människa,
hemmastadd bland påvar och bönder,
och vissnande adelsdamer,
men man med vackra händer och icke-grånande huvud.
”Natten för Gud, dagen för hans vänner”,
nemo communior, sade man,
förundrat.
Emmanuel, Gud med oss, Gud lik oss:
det vardagliga alltid bärare av det Eviga.
Sådan var Dominikus,
Inte högljudd i sin framställning av en sällsam religion,
högt ljudande bara i sin rena mänsklighet,
alltför ren för ”helighet”,
alltför ren för att fånga krönikörers intresse,
alltför ren för att dölja daggdropparna i Guds ljus.
En kvardröjande doft, en doft från ett fjärran hem
till de landsflyktiga på randen av glömskans grav,
en plötslig hågkomst – Herre,
hur skall det gå med syndarna?
Bed, bed för oss,
fackelbärare,
bed för oss syndare, bed
för vår grådaskiga värld.
De skall gå till den heliga staden, Svenska kyrkans psalmbok 172, v 1, eller Cecilia 383, v 1
Läsning ur Matteusevangeliet 5:13 – 19
De skall gå till den heliga staden, Svenska kyrkans psalmbok 172, v 2, eller Cecilia 383, v 2
Litania till dominikanska helgon
Broder Dominikus, glad och nåderik förkunnare av Ordet
- stärk vårt gemenskapsliv, vår bön, vårt studium och vår mission
Syster Katarina, kyrkolärare och kyrkoreformator, skyddshelgon för Europa
- hjälp oss att försona oss med våra olikheter och gör oss till goda fredsstiftare
Fra Angelico, genom dina konstverk inspirerar du till närhet med Gud
- ge oss fantasi och skaparande i vår förkunnelse.
Broder Thomas, sanningssökare och den klara tankens man,
- inspirera oss att betrakta alla utsagor som ett provisorium på väg till Guds sanning i evighet.
Moder Joana av Aza, Dominikus moder,
- lär oss vishet och att hysa medlidande med våra medmänniskor.
Broder Martin av Porres, en omsorgens man och vän till föräldralösa och fattiga,
- inspirera oss till att arbeta för rättfärdighet
Syster Rosa av Lima, en kontemplationens kvinna,
- led oss till en djupare relation med Gud
Broder Bartolomeo de las Casas, det latinamerikanska folkets vän och förespråkare,
- förmedla din frimodighet till oss så att vi kan vittna om evangeliets sanning
Alla japanska martyrer, hängivna till Kristus och evangeliet,
- sjung med oss i vår smärta liksom i vår glädje
Syster Zdislava Berka, från Moravien och nuvarande Tjeckien, hustru och moder, dominikansk lekkvinna, alltid tjänande de fattiga,
- upplys oss så att vi kan föra Dominikus mission vidare i vår tid och i vår egen kultur.
Syster Margareta av Ungern, kungadotter och monial, du bad för fred och avslöjade orättvisor,
- ge oss uthållighetens ande i arbetet för fred och rättvisa.
Broder Eckhart, fördjupad i andlig frihet och frimodig förkunnare,
- lär oss andlig öppenhet och att fördjupa oss i Guds vilja med var och en av oss.
Syster Catharina av Ricci, mystiker och ordenslivets förnyare,
- ge oss uthållighet i livets motgångar.
Syster Ingrid av Skänninge, grundare av det första dominikanska klostret för kvinnor i Sverige,
- inspirera oss till envishet och uthållighet när allt talar emot vårt liv.
Låt oss be för alla systrar i vår svenska enhet inom Den Helige Dominikus Romerska Kongregation som gått före oss och som lagt grunden för våra olika verksamheter här i landet. Gud, hör våra böner och led oss mot en okänd framtid med öppenhet, hopp och frimodighet. Om detta ber vi genom Jesus Kristus vår Herre.
De skall gå till den heliga staden, Svenska kyrkans psalmbok 172, vv 3 – 4, Cecilia 383, vv 3-4
Fria förböner
Fader Vår
Martin av Porres, 3 november
Den helige Martin av Porres var lekmannabroder i Dominikanorden och känd för sin omsorg om de allra fattigaste. Han levde mellan 1579 och 1639 i Lima, Peru.
Broder Martin av Porres, en omsorgens man och vän till föräldralösa och fattiga, inspirera oss till att arbeta för rättfärdighet!
Alla Helgons dag 2020
Alla helgons fest! Idag firar vi oss själva och andra. Vi reflekterar över och ber för att vi ska få kraft att gå vägen till helighet, till ett helt och fullödigt liv. Helighet är inte perfektion, inte ens Gud är perfekt, tack och lov. Helighet kan vara fullkomlighet med alla skavanker det innebär. Helighet är att vara på väg, att inte ge upp den väg som just du och jag är kallade till, att leva ett relationellt liv där allt som sker och alla vi möter på ett eller annat sätt kallar oss till det vi verkligen är och ska bli: Guds avbild och likhet. Vi kan bara möta Gud i våra medmänniskor. Och det är det svåraste som finns – det behövs ett helt liv för det. Det finns människor som vi levt med och som vi skulle ha velat lära känna bättre. De är också helgon i vårt liv och vi ska lite senare komma tillbaka till dem.
Vi sjunger Saligprisningarna (eller om du föredrar så kan du läsa dem Matt 5:3 – 10)
Vi ber psaltarpsalm 8
Vid en audiens för företrädare för Justitia et Pax-kommissioner 29 oktober 2004, myntade påve Johannes Paulus II begreppet ”social helighet”. Han sade: ”Tiden är nu inne för en förnyelse av social helighet, för helgon som gör klart för världen och i världen Evangeliets eviga och outtömliga rikedomar”. De ska med Evangeliets nåd ”ge liv åt arbetets, ekonomins och politikens mänskliga verklighet och utstaka fredens, rättvisans och vänskapens stigar bland folken.”
Vi ber psaltarpsalm 15
Läsning ur 3 Mos 19:1 – 4
Att vara helig innebär att vara på väg med sina skavanker, en väg som varken är lätt eller särskilt jämn. När vi ser tillbaka eller ser oss omkring här och nu, så finns helgonen där – och vi själva är mitt ibland dem. Det är långt ifrån bara de av katolska kyrkan helgonförklarade personerna. Här finns ett axplock av korta texter som är uttryck för helighet och allra sist finns foton av personer som levt ett heligt liv, var och en på sitt sätt. I tystnad mediterar vi över en eller annan text, över en eller annan person eller över någon av bilderna och delar sedan med oss av det som talar till oss om helighet just nu.
”Människan skapades till glädje, det vill säga till ett fullvärdigt liv, välsignad och utsänd och innerst rörd av Gud själv.” (Alfred Delp SJ 1907 – 1945)
« Si toute vie va inévitablement vers sa fin, nous devons, durant la nôtre, la colorier avec nos couleurs d’amour et d’espoir. » (Marc Chagall 1887 – 1985)
”Den heliga Theresa av Lisieux inbjuder oss att gå kärlekens lilla väg, att inte glömma att säga ett vänligt ord, att le eller göra vilken liten gest som helst som sår fred och vänskap. En fullödig ekologi består också av dagliga enkla handlingar som bryter med våldets, exploateringens och själviskhetens logik.” (Påven Franciskus i Laudato Si!, § 230)
”Det finns platser där Anden blåser, men det finns också en Ande som blåser överallt. Det finns människor som Gud kallar att leva i avskildhet. Det finns andra som Han inte drar undan från världen. Det är det vanliga livets människor. Människor som man möter på vilken gata som helst. Vi andra, gatans människor, vi tror helt och fullt att denna gata, att den här världen, där Gud har placerat oss, är platsen för vår helgelse.” (Madeleine Delbrêl, 1904 – 1964)
”Tystnaden är att ibland vara tyst, men tystnaden är alltid att lyssna. (…) En frånvaro av ljud som samtidigt är tömd på vår uppmärksamhet på Guds Ord är ingen tystnad. En dag som är full av ljud och röster kan vara en dag av tystnad om ljudet blir till ett eko av Guds närvaro. (…) Tystnaden är inte en flykt utan det är att samla oss i Guds klipphåla.” (Madeleine Delbrêl)
”Man bär inte med sig Guds Ord i en resväska till andra sidan jordklotet: man bär Ordet i sig själv, man tar det med sig i sig själv. Man lägger inte heller Ordet i ett hörn av sig själv, i sitt minne, som på en skåphylla. Man låter det komma till djupet av sig själv, till det gångjärn på vilket hela vår existens hänger. Man kan inte vara missionär om man inte gjort ett ärligt, stort och hjärtligt mottagande av Guds Ord, Evangeliet, i sig själv. Detta Ord, dess levande strävan är att bli kött, att anta kött i oss. Och när vi så bebos av detta Ord, då blir vi lämpade att vara missionärer. Men låt oss inte ta miste. Vi måste vara medvetna om att det är mycket tungt att ta emot detta budskap i sin helhet. Det är därför så många av oss retuscherar det, stympar det, tonar ner det.” (Madeleine Delbrêl)
”Gud skapade människan så att människan skulle odla det jordiska och därigenom skapa det himmelska.” (Hildegard av Bingen, 1098 – 1179)
”Man måste törsta och man måste vara tillsammans, som han sade, antingen två eller tre eller fler. Varför sade han ’två eller tre’? För det finns inte två utan tre och inte tre utan två. Den som väljer att vara ensam är utesluten från min gemenskap. Jag kan inte vara ’mitt ibland’ någon som inte har en följeslagare. De som är så insvepta i sin egen själviska kärlek är ensamma, de är ingenting. De har själva avskilt sig från min nåd och från omsorgen om sina närmaste. När de så berövats mig på grund av sin egen brist, vänder de sig till intet – ty jag ensam är den som är.” (Katarina av Siena, 1347 – 1380, ur Dialogen § 54)
”När din lilla båt / har legat så länge / för ankar i hamnen / att du börjar få för dig / att den är ett hus / när din lilla båt / börjar skjuta fötter / i gyttjan vid kajen, / då är det dags att styra ut! / Till varje pris måste du rädda / båtens seglarsjäl / och din egen pilgrimssjäl.” (Dom Helder Camara, 1909 – 1999)
”Vi är inte här för att vakta ett museum, utan för att odla en trädgård med liv och löfte om en framtid.” (Johannes XXIII)
”If God did not choose to work in ways that confound us, grace would not be amazing. It would not be grace.” (Kathleen Norris, Amazing Grace, p. 168)
“Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.” (Albert Einstein)
”Så bort, all min feghet! Jag hör min framtid till. Jag tar mig rätt att växa nu som rotens krafter vill.” (Karin Boye 1900 – 1941)
”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem, om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning. Om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den Gudomliga Mästaren, så att han kunde forma deras själar mellan sina händer.” (Ignatius av Loyola, 1491 – 1556)
” … here below to live is to change, and to be perfect is to have changed often” (John Henry Newman, 1801 – 1890)
“Guds skapande kärlek är så stark att Gud inte kunde göra annat än att skapa världen och säga: ’Människan är min hemlighet, och jag är hennes.” (Ibn’ Arabi, muslimsk mystiker, 1165 – 1240)
”I öster klarnade himlen i väntan på att solen skulle gå upp. Hon var färdig att komma, om några minuter var natten slut och allt kunde börja om från början igen. En ny port mot det otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har nånting emot det.” (Tove Jansson, 1914 – 2001, Muminpappans memoarer)
Bilder på heliga personer …
När vi nu delat lite om helighet är det också tid att minnas någon person som vi skulle ha velat lära känna mer, bättre, på djupet. På er plats finns ett papper och en penna. Skriv namnet på personen och lägg det framför ikonen på golvet. Var och en säger något om personen vi skulle vilja möta igen.
Vi avslutar vår helighetsmeditation med att sjunga I himmelen, i himmelen, Svenska kyrkans psalmbok nr 169 B eller Cecilia nr 376 A